Så satt hon där bara i vår småborgerliga idyll. En ung kvinna, hopkurad i den råa novemberkylan. Varifrån hon kom vet nog ingen, mer än hon själv. Hon hade en liten handskriven pappskiva med en bön om hjälp. Hon satt där som en påminnelse om att allt inte stod rätt till.
Inte ens i vår lilla, trygga vrå, i vår lilla förort där småborgerligheten råder och alla reder sig gott med sina trevliga villor, radhus och marklägenheter. Vårt trygga hörn.
De flesta tittade nästan skyggt på henne, tiggaren. Nästan generat på att hon satt där precis vid ingång till ICA med sitt lilla, illa skrivna plakat och sin lilla skål och hoppades på en skärv från vårt, i hennes ögon, dignande bord.
Var hon rom som försökte få ihop lite pengar att skicka hem? Var hon hitlurad av en kriminell öststatsliga eller var hon ”riktig” fattig? Spekulationerna viskades fram av de som sneglade nästan blygt mot “henne” som satt där. Jo, fattig var hon säkert för vem vill annars förnedra sig till att tigga utanför ICA, men det är egentligen inte huvudfrågan. Det är inte själva pudelns kärna så att säga, utan att hon satt där.
Förut har vi mött dem i storstäderna. New York, London, Dublin och Stockholm för att ta några där vi ser dem. För tjugo år sedan var det otänkbart att någon skulle behöva förnedra sig till tiggeri för samhället, vi alla, tog hand om våra olycksbarn. Men efter Europas och EU:s fortsatta vandring in i det marknadsliberala himmelriket där allt mänskligt och alla mänskliga behov enbart är en ekonomisk storhet gör vi inte det. Det är inte lönsamt längre och lönsamhet är allt som gäller. Det är pudelns kärna.
Så nu sitter hon, den unga kvinnan, med sitt lilla plakat, sin vädjan och sin tiggarskål och fryser i den råa novemberkylan i den trygga småborgerliga förorten. Ett betyg nog så ”gott” åt ett samhälle som håller på att slitas itu.
© Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
