(Tillägnad Tage Danielsson i salig åminnelse.)
Inflationen med den genomsnittliga arbetslösheten inlagd från 1950.
Det finns sanningar, det finns absoluta sanningar och det finns sanningar som egentligen inte är sanna utan finns bara för att de fyller en funktion.
Att solen går upp i öster och går ner i väster är en sanning, den är t.o.m. en absolut sanning i vart fall om naturlagarna är sanna. Likaså att det är val den 19 september är en sanning som vi inte behöver bestrida eller slåss om.
En annan sanning är att vi har en på tok för hög arbetslöshet är en sanning som har blivit en absolut sanning. Det finns ingen politiker med självbevarelsedrift som tycker något annat eller säger något annat. Arbetslösheten är helt enkelt vårt största samhällsproblem eftersom arbetslösheten för med sig så mycket annat – fattigdom, utslagenhet, missbruk, social oro, kriminalitet osv.
Arbetslösheten för med sig enorma konsekvenser för oss alla även vi som har jobb. Så långt kan vi nog säga att arbetslösheten är för och den utsagan är en absolut sanning.
MEN….
Vad är för högt och vad är att göra något åt eländet. När dessa två utsagor kastas in i samtalet, debatten och politiken kajkar det hela till sig rejält. För nu är det ingen absolut sanningen . Det är tveksamt om det är sant över huvud taget.
Finns det något jobb år dem i framtiden?
Titta på grafen ovan så kanske ni förstår problemet. För när man sätter arbetslösheten i ett sammanhang, vilket man måste, så inser vi alla att vi helt plötsligt fick en helvetes huvudvärk. För om SCB:s inflationssiffror är korrekta och de kopplas samman med arbetslöshetsstatistiken så uppenbaras en annan sanning som orsakar kajkandet.
När vi i Sverige hade acceptans för en viss inflation så hade vi tydligen inte något arbetslöshetsproblem. Alltså inflationen blev allas vårt solidariska bidrag till att ha en full sysselsättning. Med andra ord var och en av oss betalde en arbetslöshetsförsäkring i form av något sämre reallöneutveckling men i gengäld hade våra kompisar jobb.
En ny sanning måhända som nu blir ett politiskt problem. Alla politiska partier har accepterat och omhuldar budgettak, budgetdisciplin, försvaret av penningvärdet, den självständiga riksbanken osv. Kort sagt alla politiska partier omfattar idag monetarismen som princip. Nu är säkert Milton Friedman mycket lycklig i sin grav över denna nya sanning – det totala koncensus.
I och med det uppenbaras ytterligare en sanning som nu blir absolut – våra politiker varken högeralliansen eller den röd-grön kan egentligen göra något åt arbetslösheten med mindre än man bryter konsensus, dvs. inte längre accepterar att bekämpandet av inflationen är det viktigaste målet för politiken.
Högern gör aldrig detta för det har fått den situation där hundratusentals arbetslösa är en evig påminnelse för oss med jobb att vi när som helst kan hamna i denna reservarmé som skall disciplinera oss med jobb så vi inte kräver för mycket lön, för bra arbetsvillkor eller andra rättigheter.
För socialdemokratin krävs en självkritisk hållning till sin egen politik sedan 1980-talet vilket är inte bara smärtsamt utan en process som förutsätter ett öppet sinne och ett ifrågasättande sinne som kommer att kosta på och det rejält.
Kort sagt, inför valet lovar våra politiker att göra något arbetslösheten. Jag påstår att de inte kan skapa full sysselsättning med mindre än att man ger upp den politik som det varit konsensus kring de senaste 20-30 åren. Kort sagt, ger nyliberalismens påverkan på båten!
Kan våra politiker det eller blir talet om att lösa arbetslösheten bara fromma förhoppningar som bygger på felaktiga politiska, teoretiska och ideologiska premisser? Se där ännu en absolut sanning måhända.
Text, bearbetning av statistik samt foto: Ingemar E. L. Göransson
