Återupptäck # 1 : Quicksilver Messenger Service

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Arkivfoto, 1968)

Gary Duncan, John Cipollina, Greg Elmore och David Freiberg

Jag har ett band som jag har vanan att återvända till. Inte för att deras officiellt utgivna plattor som de gjorde var så över sig bra. Bandet t.o.m. hade för ovana att hålla sig periodvis med den kanske mest stendöda sångaren Dino Valenti som gick att hitta i San Fransisco.

Nej orsaken att jag återvänder och fortsätter att lyssna på dem är att deras live-plattor är små under av gitarrock typ acid-rock. Gruppen är naturligtvis ”Quicksilver Messenger Service” som hade två utmärkta gitarrister i den jazzpåverkade Gary Duncan och framförallt den egocentriske John Cipollina. Quicksilver tillhörde den första generationen av band som kom fram i San Fransisco. Tillsammans med Grateful Dead, The Charlatans (som helt missade tåget) var Quicksilver det band som definierade psychedelia.

Bandet styrka var deras gitarrister och deras svaghet var att de inte skrev speciellt bra eget material och deras oförmåga att göra bra plattor. Quicksilvers långa instrumentala partier passade inte alls in i mallen för Capitol som de fick kontrakt med. Bandet hade heller inte stabiliteten som behövdes för att överleva ”summer of love” 1968.

Dino Valenti kom och gick i bandet. Gary Duncan tröttnade och med hans omfattande missbruk gjorde att han lämnade gruppen och ersattes av Nicky Hopkins och 1970 lämnade även Cipollina gruppen. Sedan gjordes flera försöka att återförena gruppen men magi var borta liksom kreativiteten.

Bandet finns än idag med Gary Duncan som frontfigur. John Cipollina avled på 1989 av en medfödd lugnsjukdom och har av Billboard utnämnts till nummer 32 på deras 100-lista över rockens främsta gitarrister. Han specialbyggda förstärkare och gitarrer har donerats till Rock & Roll Of Fames Museum.

San Fransisco, 1978

Gruppen i brist på material och säkerligen förkärlek till valde att spela och bygga sina improvisationer kring standardblueslåtar som Howlin´ Wolfs ”Smokestack Lightning”; Bo Diddleys ”Mona” och ”Who Do You Love”

Cipollina som var bandets centralfigur var en allt annat än mysig hippie. Han var ökänt för sin förkärlek till amfetamin och hagelgevär. Både dessa rekvisitan förde han med sig överallt. Cipollina hade inte heller något övers för Duncans jazzinfluerade gitarrspel vilket på sikt gjorde att när 1968 deras Happy Trails-LP kom som egentligen består av delvis två år gammalt konsertmaterial så var i praktiken bandet Quicksilvers storhetstid och kreativa period över.

Den som vill i alla fall upptäcka Quicksilver Messenger Service ska lyssna på några av dessa plattor:

Happy Trails (Capitol 1968)

Deras utan tvekan bästa officiella LP. Till stora delar inspelad redan 1966 på Fillmore West. Innehåller den berömda 26- minutersversionen av ”Who Do You Love”

Lost Gold And Silver (Collectors Music 1999)

Innehåller en tidigare inte utgiven konsert från 1968. I vissa delar bättre än Happy Trails faktiskt. Den bästa inspelningen av Gary Duncans ”Maiden Of The Cancer Moon”. Här finns den bästa versionen jag hört av ”Gold And Silver”.

Maiden Of The Cancer Moon (Psycho 1983)

Faktiskt ingen bootleg även om de få tillfällen som plattan dyker upp på nätet påstås det. Den gavs ut av det lilla bolaget Psycho som var en del av postorderfirman Funhouse i södra England. Tejperna kom direkt från Cipollina och hade hans tillstånd. Upplagan var dock under 1000 ex. Innehåller material som inte finns på annat håll.

Live at the Avalon 9^th September 1966

Live at The Avalon 28^th November 1966

Live at The Fillmore 4^th February 1967

Live at the Fillmore 6^th February 1967

Live at The Carousel 4^th April 1968 (Bear 2008)

Fem Cd med arkivmaterial från gruppens storhetstid. (Omslagen är så vidriga att man tror inte det är sant!)Ljudkvalitén varierar men väl värda att lyssna på. Ger en ganska bra bild av hur det lät på de klassiska spelställena Avalon och Fillmore under den här perioden.

Live in San José, 1966 (Groucho 1978)

Sedan finns det uppsjö med bootlegs. En del av dom är intressanta men mycket av materialet finns numera på Bear-plattorna men med väsentligt bättre ljud. Den enda kanske värd att leta efter är den här som det lilla semi-legala bolaget Groucho i Rom gav ut i 500 ex-upplaga. Troligen den första liveinspelningen med bandet. Saken var att i Italien var bootlegs inte bootlegs fram till 1980-talets början då inte Italien hade ratificerat de internationella upphovsrättsöverenskommelserna. Så länge plattan stannade i Italien vad den ingen bootleg.

Återkommer med en annan bortglömd akt vad det lider.

Text och foto : Ingemar E. L. Göransson

För tips om andra bra plattor (mitt val) se min privata hemsida (här och här).