“Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.”
Per Lagerkvist
Tills i natt hade 33 arbetare mist sina liv på arbetet. I dag är de 34.
En pappersarbetare på Braviken utanför Norrköping klämdes till döds den gångna natten på en avdelning där man normalt sett jobbar tre tillsammans under nattskiftet. Vad som skett är inte offentligt men enligt obekräftade uppgifter skall en betongpelare som höll upp innertaket i den s.k. ”torken” ha kollapsat och taket rasat in.
34 liv har hittills i år krävts på svenska arbetsplatser, det är 34 för många. Antalet olyckor med dödlig utgång ökade förra året med närmare 25 procent.
Varje gång någon omkommer på sitt arbete är det en tragedi. Inte bara för den avlidnes närmaste, arbetskamraterna utan för oss alla. Ingen människa skall behöva riskera sitt liv i jobbet. Varje olycka är en anklagelse att inte tillräckligt har gjorts för att undvika olyckor.
En del olyckor beror på olyckliga omständigheter men en del olyckor beror på medvetet tagna risker från oseriösa arbetsgivare som när utländska byggnadsarbetare jobbar på tak utan säkerhetslinor vilket hände i Linköping för en tid sedan.
Andra olyckor är helt oförklarliga. Pappersindustrin har jobbat hårt mot att olyckorna på bruken och förra året inträffade det ingen olycka med fatal utgång. Man jobbar förtjänstfullt med tillbudsrapporter för att hitta riskerna och åtgärda dem.
Men ändå, ytterligare ett liv har skördats i arbetslivet, en arbetare har inte kommit hem till de sina och sorgen och saknaden lägrar sig över de drabbade. En omtyckt arbetskamrat har ryckts ur kretsen och lämnat ett ofantligt tomrum efter sig.
Arbetet och livet går vidare men också kampen mot fällor i arbetsmiljön måste gå vidare för det må aldrig ske på nytt.
Text: Ingemar E. L. Göransson
