För ungefär 30 år sedan blev jag beordrad att köra ett lass med grus ut till en sommarstuga. Den som gav ordern var en verkmästare på bygget av det som blev universitetssjukhuset i Linköping. Mottagaren var en högre tjänsteman i Linköpings kommun.
Det har gått många år sedan, men händelsen har stannat i mitt minne. Som ung lastbilschaffis upplevde jag det hela som motbjudande, men kände mig tvingad att köra eftersom min egen arbetsgivare gav samma order. Gruslasset skrevs på bygget, men hamnade på en sommarstugetomt.
Det talas i tid och otid om korruptionen. Man har under årtionden från borgerligt håll blåsts upp ”affärer” som egentligen inte varit något av större dignitet. Varje tillkortakommande har blivit en sak för media och ojande politiker på högerkanten. Upprördheten har ibland inte funnit sina gränser utan det har tagit proportioner liknade nationella katastrofer.
Jag påstår inte att det inte funnits anledning i vissa fall att bli upprörd, men om det handlat om korruptionen är nog inte så sällan att ta till överord. Att det har hänt att enskilda individer har tagit sig friheter som bryter både mot regler och än mer mot den moral man har rätt att förvänta sig är helt uppenbart, men att kalla det korruption som högern vill ibland är inte korrekt som jag ser det. Girighet ja, dålig moral ja och brott mot regler och t.o.m. lagar ibland ja. Vi kan t.o.m. tala om svek mot de som gett förtroendet att få uppdrag som på det här sättet missbrukas.
Den socialdemokratiske debattören Jan Lindhagen pekade redan på ett problem med den offentliga sektorn som kan ses som grunden för att korruption kan växa fram när penningen och inte folkstyret blir bestämmande. Han skrev i skriften ”Ett mått av prövning – kring den socialdemokratiska särarten (Zenit häften nr 6, 1980)
”Under tilltagande knot och allsköns underhållande finansieras ”den gemensamma sektorn” av oss alla. Men människokärleken är snarare patriarkalisk än kamratlig. Få välfärdsinrättningar är medborgerliga i den meningen att de handhas gemensamt av dem de berör.”
Däremot har vi fått se hur korruption där mutor har blivit en del av vardagen eller i vart fall inte ovanligt har följt i spåren på avregleringar och privatiseringar. Som vi såg i mitt egna upplevda exempel så har det funnits sedan länge. Vi har fått se hur det under senare tid uppmärksammade mutaffären i Norrköping och inte minst i Göteborg. Inget att förvånas över egentligen för när man blandar myndighetsutövning och affären lämnas dörren öppen, för att inte säga vidöppen för, denna form av bestickelse och belöningar.
För när det står stora pengar på spel försöker naturligtvis affärsmannen, byggmästaren eller vem det är att säkra en lukrativ och lönsam order. Om det då fodrar att man ”belönar” en tjänsteman eller en politiker med några favörer är inte så osannolikt att så sker. Gruslasset, ett grått kuvert utan avsändare, en trevlig helgresa eller en uppiggande konferens i behaglig omgivning är inte något ovanligt.
I Göteborg gick det så långt att politiker föll likt ett dominospel för sin brist på handling när det hela uppdagades. I Norrköping har det föregått enligt uppgifter under många år inom byggbranschen. Och nu senaste ser man hur politiker som moderaternas nye partisekreterare Sofia Arkelsten har låtit sig ”bjudas” på resa, mat, dryck och hotell av oljebolaget Shell för att delta i en ”miljökonferens” för att sedan tala väl om Shell på sin blogg och i riksdagen.
När politiken och myndighetsutövningen kommersialiseras växer också penningens makt fram, dvs. korruption, bestickning och mutkolvar blir en vanlig företeelse. Det är en naturlig del i affärsvärlden att underlätta affärsmöjligheterna med en lunch eller middag, kanske en studieresa eller liknade. Gränsen för när mutan eller mutbrottet blir realitet är flytande men mer generös i den kommersiella världen än vad den får vara inom myndighetsvärlden.
Vi har rätt att förvänta oss att våra politiker är omutbara, att de har den integritet som krävs men vi kan aldrig vara säkra på det när kommersialismen, privatiseringar och avregleringar tar sitt säte i det som var styrt av folkstyret men nu är en kommersiell marknad.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
