Censur på S-bloggar?

Under Stalins epok så var kontrollen av kulturen minutiös. Den var stenhård och allt som kunde betraktas som ifrågasättande, subversivt eller inte i linje med de senaste påbuden från politbyrån som ett hot mot staten.

Inom arbetarrörelsen finns ett uttryck ”lågt i tak och nära till dörren”. Med det menas den tendens att den som är för självständig, för kreativ eller för ifrågasättande ofta fryses ut eller kastas ut i kylan. Många har fått uppleva detta, ofta helt oförskylt men inte desto mer oacceptabelt.

I dag fick jag reda på att en av Sveriges mest lästa bloggar och tillika socialdemokrat Rosemari Södergren och hennes prisade ”Kulturbloggen” uppenbarligen har stängts av från det socialdemokratiska nätverket S-bloggar. Orsaken skall vara enligt vad Södergren uppger på facebook att hon bloggar för mycket så det skall vara ”orättvist mot andra” och att hon inte bloggar ”partipolitiskt”.

Hur man ska tolka stolligheterna vete fasen. Kulturbloggen handlar ofta om kultur, självklart men kultur har alltid en politiskt grundstråk. När jag och Rosi intervjuade Nicky Wire från det brittiska rockbandet ”Manic Street Preachers” i Hultsfred 2007 så blev det ett samtal om musik och politik, hans uppväxt i skuggan av den stora kolgruvestrejken och Wires politiska värderingar.

På vilket sätt skulle det politiska samtalet på S-bloggar vara betjänta av likriktning och partipolitisk tystnad? S-bloggars positiva sida och styrka är dess bredd. Här finns allt från s.k. högersossar till vänstersossar, unga och gamla, ämnen allt från Enn Kokks roande synpunkter på lördagskrysset till närmast essäer i politiska ämnen.

En likriktning och en stalinistiskt influerad smakkontroll är obegriplig och oförenlig med socialdemokratins och reformismens grundsyn. Är det så att det sker en medveten utestängning av enskilda bloggare på S-bloggar på grund av ovan nämnda skäl så är det en skandal som skadar s-bloggar, socialdemokratin ända in i dess skäl.

Vet hut, tusenfalt hut och skäms S-bloggars ansvariga om detta stämmer. En trovärdig förklaring är det minsta man begära.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Karl för sin hatt

Så då kom den. En stor kartong från Tyskland som kom med DHL. Min nya Stetsonhatt.

Jag har flera saker som jag är svag för. Min kära hustru och mina barn självklart. Vår hund Erina likaså. Men därefter är två saker ytterligare som jag inte kan vara utan; musik och min hatt.

Knäppt, kanske men faktum är att jag klarar mig inte utan musik, den ger mig den stimulans och ro som andra finner i sprit, tabletter eller droger. En platta med John Coltrane kan vara en balsam för en orolig själ liksom en konsert med Muddy Waters ger ett minne för livet. Eller Hank Williams ärlighet liksom Jackie Deshannons popoperetter skänker glädje och man blir på gott humör.

Men förutom detta så kan jag inte vara utan min hatt. Nu har jag flera. Jag har en ljus lite solkig men härlig italiensk sak som används på sommaren, en annan bredbrättad mörk filthistora som är utmärkt när det är snö och blåst. Dra ner den över pannan och promenaden med Erina blir mycket mer uthärdlig.

Men hattens Rolls Royce är Stetson-hatten. Denna amerikanska hantverksprodukt som också sys numera i Italien (f.ö. Europas hattmakarland nummer ett numera) började tillverkas 1865 och blev världens störste tillverkare av huvudbonader.

Stetsonhatten är en precis vad man behöver på skallen när det regnar, när solen skiner, när man vill sova på tåget och när man vill bara vara.

(Arkivbild)

För 50 år sedan var hatten symbolen för att bli vuxen. När grabben var 13 år så iväg med honom och köp en kanna åt han. Varje person av manskön hade hatt. Men det försvann sedan på 1960-talets slut och på 1970-talet var det få utom gamla sura gubbar eller kriminalpoliser som hade hatt.

Att ha hatt är lite utmanande. För så där 15-20 år sedan hade man hatt på sig bara i smyg. Få var de som hade hatt på sig jämt. Själv började jag för ca 10 år sedan att alltid bära hatt och det har skapat ett antal roliga möten med människor som kommit fram och berömt hatten eller modet att våga bära hatt.

(Arkivbild)

Numera är det inte bara posörer som poeter och rockstjärnor som bär hatt utan allt fler upptäckt hattens värld. Man ser saker ur ett annat perspektiv helt enkelt!

Köp en hatt och lev livet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson