Sagostunden

Jag ser framför mig hur snacket gick. Hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg satt där på Rosenbad och var bekymrade. De insåg att de har kort tid kvar och efter valet 2014 så var det nog kört för dem. Men den brända jordens taktik verkar fungera då den kommande socialdemokratiska regeringen lovat att inte ändra något av det som Reinfeldt och grabbarna gjort.

- Anders!, vi har glömt att privatisera järnvägen, sa en bekymrad Reinfeldt. Vad ska vi ta oss till, vi måste få skiten ur världen. De ligger ju på mig från alla håll att komma hit och ta över. Nu senast ringde Merkel och var skitsur.

- Det är ett bekymmer, erkände Borg. Vi kan ju inte bara göra som med vårdcentralerna för det märks ju mycket mer om vi ger bort järnvägen. Nog för att vi har fått den att fungera sämre eftersom det fattas 80 miljarder i underhåll men det räcker inte. Jäkla akademiker som ska lägga sig i!

Borg var sur på professorn på KTH som hade räknat fram siffran för ett par år sedan.

De titta på varandra och funderade.

- Vi måste göra något så sossarna inte kan rädda järnvägen, muttrade Reinfeldt. Tänk för fan Anders, eller satt din hjärna i hästsvansen?! Det har ju inte hjälpt att tågen inte går i tid. Inte ens har det hjälpt att vi har sett till att inget fungerar mellan de olika bolagen. Vi får väl i och för sig tacka sossarna för att dom bolagiserade SJ en gång, men det räcker inte! Vi måste få skiten att gå åt skogen.

- Och inte räcker det heller med att tågen spårar ur var och varannan dag heller, sa Borg där han satt och lekte med en penna.

Båda var bekymrade, hur skulle de bli av med järnvägen så fler skatter kunde sänkas för deras kompisar och dem själva. Helt plötsligt öppnades dörren och in kom Annie Lööf. De två tittade bekymrat upp på henne.

- Vad ni ser molokna ut, sa hon på sin gnälliga småländska. Har ni sålt mjölken och tappat pengarna?!

- Nej, men vi vet inte hur vi ska bli av med järnvägen, svarade de två unisont. Vi måste privatisera skiten innan valet annars kommer sossarna att satsa massa pengar på tågen. Och det om något skulle höja skatterna. Och du vet, Sjöstedt och miljömupparna skulle ligga på som iglar om mer pengar till Statens Järnvägar.

De såg närmast illamående ut när de sa ordet ”staten.”

- Vad korkade ni är, sa Lööf illistigt. Ett rejält besparingsprogram så att tågen slutar att gå. Sedan blir det panik och alla ropar efter privata bolag som ska rädda järnvägen. Det finns flera riskkapitalbolag som köper skiten och säljer efter ett par år. Det fixar jag!

De två herrarna tittade imponerat på varandra.

- Du är inte dum fast du är Centerpartist, utbrast Reinfeldt. Beställ fram en taxi så åker vi till Stureplan och firar!

De tre gick ut från Rosenbad sjungandes ”Seijern är vår! Seijern är vår!”

PS Alla eventuella likheter med verkligheten är högst troliga och inget misstag! DS

Text: Ingemar E L Göransson

Viktiga lärdomar av avtalsrörelsen

Avtalsrörelsens är ännu inte avslutat, men det finns viktiga erfarenheter för fackföreningsrörelsen att dra och det redan nu. I och för sig har man nått det så kallade ”märket” och industrin har en gång fått vara löneledande. Något som kan diskuteras det visa i, men detta är inget nytt eller omstörtande då det varit så i årtionden.

Transportbasen Lars Lindgren, en av flera strejkledare 2013

Det som däremot är mer tydligt i denna avtalsrörelse har direkt relation till den gren av samhällslivet där facken har minst vana att hantera - ett långvarigt borgerligt regeringsinnehav och vad det betyder för fackens rörelsefrihet och styrka.

Det första Reinfeldts regeringen gjorde var att angripa och oskadliggöra a-kassan. Konsekvensen blev en flykt från de fackliga kassorna och därmed också facken själva med alla konsekvenser av försvagad kraft genom lägre organisationsgrad vilket i sin tur gjorde facken mindre benägna att ta konflikt. Att sedan också LO misslyckades totalt med sin samordnande roll genom grava felprioriteringar där minoritetsfrågor fick fokus istället för klassens löntagarintresse.

2013 års avtalsrörelse har betytt ett skifte som kommer att få stor betydelse framledes. Inte självklart, men med en stor sannolikhet. Vad som är viktigt med avtalsrörelsen är att dess fokus har inte enbart legat på de rena ekonomiska utfallet, det var mer eller mindre redan klart genom den mer eller mindre stora acceptansen av det nämnda ”märket”.

Utan den viktigaste frågan har istället varit om hur man ska hantera i avtalen konsekvenserna av politiska beslut som i fallet med Lex Laval. Arbetsgivarna har varit tydligt emot att släppa ifrån sig denna lagstiftning som betytt ett klart övertag över löntagarnas rättigheter. Lex Laval har därmed helt förändrat maktbalansen till arbetsgivarna fördel.

Fackföreningsrörelsen har i årets avtalsrörelse fått se hur politiska beslut har förändrat villkoren för förhandlingarna mellan parterna och eftersom facken på grund av politiska beslut de inte kunnat påverka blivit därmed tvungna att ta till stridsåtgärder i större omfattning än vad som vad varit vanligt på svensk arbetsmarknad där samförstånd tidigare var förhärskande.

Med högerregeringen inne på sitt sjunde år och snart åttonde har också arbetsgivarna blivit allt mer militanta i sitt hävdande av sina intressen medan på andra sidan förhandlingsbordet har facken få inse om de skall ha en möjlighet att hävda medlemmarnas villkor och klassintressen finns inget val än att svara med samma mynt. Det vill säga varsla och utlösa konflikter för att vinna.

Byggnads, Transport, Elektrikerna och nu senast Kommunal har gemensamt att frågan om medlemmarnas anställningstrygghet har blivit av noll och intet värde genom politiska beslut fattade av högerregeringen. En viktig slutsats blir därmed att med en borgerlig regering likt Reinfeldts finns inte utrymme för samförstånd, utan löntagarna, och då främst arbetarna inom LO:s förbund, tvingas att ta till konfliktvapnet då samförståndet blir blott en saga med en slik regering.

En följaktlig slutsats blir naturligtvis att med en fortsatt högerregering 2014 blir möjligheten till att utan konflikter hävda löntagarintresset än mindre. Vi kan ha, liksom facken ska ha, synpunkter på den socialdemokratiska politiken och att den har uppenbara brister i sin utformning och till delar av sitt innehåll. Det går att ändra på om facken tar på allvar att engagera sig mer än formellt i politiken. Facket måste inte bara var en medpassagerare som under tidigare LO-ledningen utan den "vänlige pådrivaren" som Tage Erlander sa en gång. Det är som den brittiske fackföreningsledaren Len McCluskey sa i en intervju jag gjorde med honom angående hans förbund Unites medvetna uppträdande för att öka inflytandet i Labour.

- Vi är skyldiga alla dem av våra medlemmar som ser Labour som sitt parti trots dess brister att försöka få gehör för våra värderingar.

Facken måste bli väsentligen en stark kraft för en rakare politik som inte sneglar så mycket på mitten och marginalgrupper utan ser mer till klassintresset. Gör inte facken det så kommer årets avtalsrörelse bara bli en prolog till en långt mer konfliktbenägen arbetsmarknad där fackens kamp för sina medlemmars intresse blir alltmer en kamp på liv och död.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett anspråkslöst förslag till regeringen

Med tanke på den senaste debatten om sjukförsäkringen och den ökade arbetslösheten vill jag ge regeringen Reinfeldt nedanstående förslag.

FÖRSLAGET

Den som ej på egen hand blivit så kallad frisk, dvs ej i åtnjutande av samhällets bidrag, och arbetsför eller övervunnit sin lättja, allmänt kallad arbetslöshet, inom en tidsperiod av 365 kalenderdagar förpassas densamme till omskolningsläger där de tuktas på för ändamålet lämpligt sätt.

Dessa läger förlägges lämpligen i Norrlands inre trakter där det i alla fall ingen bor. Syftet med lägren är av Vår Herre och Luther givet; simulanten och lättingen skall återvinna sin fulla arbetsförmåga och därmed åter bliva en nyttig samhällsmedborgare.

Trilskas däremot den ovan nämnde fråntages denne sina medborgerliga rättigheter och sättes på fästning med vatten och bröd som tuktelse.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Konsultarvodet faktureras separat enligt gällande taxa och regeringskansliets gängse tradition, dvs. både i pekuniär form och flytande per butelj att intagas på lämplig lokal.

Tydlighet, tack–Demokratin behöver tydlighet

Det är kris i politiken vill jag påstå. I dag publicerades ytterligare en ny opinionsundersökning. Inget märkligt med det för det går tretton på dussinet av dessa. Den ena är ointressantare än den andra, men den idag publicerade bekräftar trenden och den är nog så problematisk vill jag påstå.

 Vem ska Nipper lyda?

Detta sett ur vilken sympati du än har politiskt. Det politiska systemet håller på att hamna som gisslan för högerextrema krafter även i Sverige. Sverige”demokraterna” växer och är nu dubbelt så stora som vid valet 2010. Det är i sig ett kraftigt underbetyg åt de övriga partierna som inte har förmått att klara att hålla ordentligt tag i den demokratiska sopkvasten.

Den borgerliga regeringen har å ena sidan lutat sig indirekt på SD:s röster genom att likt folkpartiet fiska efter främlingsfientliga stämningar med olika korkade och populistiska förslag om språktest, burkaförbud osv. Fredrik Reinfeldt har mest duckat och hållit sig undan så snart det handlat om problem.

Samtidigt har missnöjet med den usla krishanteringen som låtit arbetslösheten växa på ett sätt så att en av fyra ungdomar går utan jobb och arbetslösheten som helhet närmar sig tvåsiffriga tal. Regeringens förment ”socialdemokratiska” politik men som i verkligheten är en traditionell högerpolitik med inspiration från Thatchers era.

Nu har inte heller den socialdemokratiska politiken varit något som har lyckats mota Brune Olle i grinden utan dess anpassning till en storstadsmedelklass inbillade och inbilska intressen har inneburit att snart varje förslag varit en anpassning till en mittenpolitik som därmed lämnat öppet för extremister som SD att profilera sig. Detta i frånvaron av alternativ politik då höger och vänster inom det demokratiska systemet blivit alltför anpassade till varandra intill förväxling.

Kombinationen av frånvaron av tydliga alternativ mellan de demokratiska partierna och ett vakuum i politiken som lämnar utrymme för ökat inflytande för högerextrema grupper och partier med sina enkla lösningar på samhällsproblemen.

Den utveckling vi ser nu i Sverige har redan skett i stora delar av Europa och är på intet sätt unik. Det unika är möjligen att våra politiker inte har lärt sig av utvecklingen i Italien, Grekland, Storbritannien, Frankrike, östra Tyskland osv. där högerextrema och främlingsfientliga grupper och partier lokalt och nationellt skaffat sig ett allt större inflytande.

I Sverige har vi sett hur den marknadsliberala politiken har helt bestämt den politiska dagordningen sedan 1990-talet och maximen har varit att välfärdsstaten var alltför generös och skulle ”moderniseras”. Dvs. den skulle avrustas och resultatet ser vi idag. Permanent arbetslöshet på närmast tvåsiffriga tal, fördubblad fattigdom, ökad främlingsfientlighet, försvagad demokrati och en ökning av fascistiska strömningar.

Socialdemokraterna ligger still i ett 30-procentsträsk, två borgerliga partier slåss för sin överlevnad och högerpartiet moderaterna klär sig i socialdemokratisk narrdräkt allt med de alla ägnar sig åt att triangulera sig fram till en kopiornas politik.

Vad svensk politik behöver är tydliga alternativ, en tydlig högerpolitik och framförallt en tydlig socialdemokratisk politik, en reformism som ser längre än nästa opinionsundersökning. Socialdemokraterna kan inte fortsätta om man vill ta sig ur 30-procentsträsket där partiet de facto inte har något reellt politiskt inflytande för med en socialdemokrati på den nivån har moderaterna den politiska makten i sin hand oavsett om något av Kristdemokraterna eller Centern ramlar ur riksdagen eftersom SD då än mer än idag kan sätta tryck på vilken regeringen in spe det än är.

Detta skulle innebära antingen en konstant läge av regeringskris eller en regering beroende av kostymfascisterna i SD för att beträda regeringstaburetterna. En framtid som i sanning avskräcker.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kan vi lita på våra politiker?

Kan vi lita på våra politiker? Vi minns valet 2010 när alla sa ”Rösta på mig och vi ska lösa arbetslösheten – Sverige ska jobba”. Ett program som är omöjligt att invända mot; att vi ska alla dra vårt strå till stacken.

 Att lita på?

Hur blev det och hur är det? Arbetslösheten sedan 1990-talet har varit konstant på mellan sju – tio procent. Ibland högre, ibland lägre, men ungefär sju-tio procent. Det innebär att några hundra tusen människor ALLTID går utan jobb. Så var det före 2010 och så är det efter 2010.

Borgerliga politiker skyller på finanskrisen, men sanningen är att så var det även under högkonjunkturen FÖRE finanskrisen. De försöker faktiskt föra oss bakom ljuset. De är inte sanningsenliga helt enkelt.

Rösta på oss och vi ska fixa jobben sa de oavsett partifärg valet 2010 men de sa också 2006, 2002 och 1998. De har sagt så i varje val sedan 1990-talet.

Det finns något som kallas normpolitik eller jämviktsarbetslöshet, de flesta har aldrig hört talas om det utan tror att arbetslöshet är arbetslöshet och att den beror på att det finns för få jobb eller, om man är borgerlig, att de arbetslösa inte söker jobb.

Jag vill påstå att våra politiker antingen är okunniga eller söker föra oss bakom ljuset, så enkelt är det.

Alla partier är rörande eniga om att upprätthålla normen, jämvikten, mellan arbetslöshet och inflation. Inflation är det som är viktigast menar våra politiker ända sedan 1990-talet. Dvs. att hålla inflationen nere.

Vi måste hålla ner inflationen är deras budskap. Därför har vi en riksbank som håller inflationen NERE som enda uppgift och därmed håller arbetslösheten UPPE. Alltså de sju till tio procenten får vara regulatorn för att hålla inflationen nere. Vi låter därför nästan var tionde arbetsför medborgare vara de som håller våra andras reallöner uppe på en historiskt hög nivå.

Om våra politiker istället sa ”full sysselsättning” så skulle det innebära att vi andra fick acceptera en något högre inflation och något sämre reallöner, men det vore solidariskt och vi skulle alla i slutänden tjäna på det. Förutom bankerna och finanssektorn som är de enda som tjänar på den obefintliga inflationen.

Problemet är att vi själva har accepterat som de lydiga lutheraner vi är EU:s konstitution, Maastrichtavtal, Lissabonöverenskommelse och nu senast Europakten som gör att vi förlorat möjligheten till full sysselsättning. Det är omöjligt att hävda full sysselsättning utan att bryta mot de närmast grundlagsmässiga regelverken som EU har skapat.

Så frågan om vi kan lita på våra politiker är berättigad. Far de med osanning eller är de okunniga när de säger att de ska fixa jobben. En del av dem ljuger nog och andra är okunniga, frågan är egentligen vilket som är värst eller det kanske inte spelar någon roll. I vart fall inte för de sju till tio procenten som är arbetslösa.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En något kortare version av denna krönika publicerades i Elektrikern nr 5/2012.

Reinfeldts tio små moderatpojkar

Listan på misslyckade utnämningar som Fredrik Reinfeldts högerregeringen har bestått oss med växer. Försvarsministrar som avgår på vad som med svenska mått mätt kan kallas löpande band, ministrar som ertappas med fingrarna i syltburken medan andra har fuskat med att betala sina avgifter eller använt sin arbetstid till att besöka hemsidor av tveksamt innehåll och sexchatta.

Nu senast har vi uppleva för öppen ridå hur försvarsminister Tolgfors verkligen får göra skäl för sitt öknamn ”Tomhylsan” i ”Saudigate” när hans chef fegt tar sin hand ifrån honom. Vi har också sett hur kulturministern inte använder det omdöme borde finnas innanför pannbenet utan går på årets blåsning och avslöjas som tillhörande den obegåvade medelklassen.

Idag meddelas att partisekreteraren, bensinbolagsturisten och historieförfalskaren Sofia Arkelsten får sparken under samma förnedrande former som Tomhylsan. Hon ersätts nu med en kommunpolitisk partigängare från Örebro vilket måste innebära att intelligensreserven i Stockholm är nu uttömd och en från den av de mondäna moderaterna föraktade landsorten måste importeras att inta partisekreterarens kontorsstol.

Nu är inte partisekreteraren vem som helst i ett politiskt parti. I praktiken är den nr 2 och därför är avhoppet (eller sparken vilket ni vill) uppseendeväckande då det visar på att moderaterna och bygget nya moderaterna har stora problem. Trovärdigheten håller på att krackelera och de senaste opinionsundersökningarna visar att alltfler väljare har tappat tron på de bombastiska moderata besvärelserna. Arkelstens genomfalska och närmast patetiska uttalande idag om att ”dags för förändring och förnyelse också i mitt liv och jag vill gärna arbeta med andra politiska frågor” (Arkelstens Nyhetsbrev)

 

“…nu får Reinfeldt skörda sin

egen draksådd…”

 

Arbetslösheten är i reda tal högre än 2006, ungdomsarbetslösheten är bland den högsta i Europa, fattigdomen i relativa tal har fördubblats och allra mest sedan 2006. Vi ser hur sjuka inte får del av sjukförsäkring. Vi ser arbetslösa hänvisas till förnedrande socialbidrag som försörjning. Pensionärer som protesterar mot den straffbeskattning som deras pensioner utsätts för. Skolan visar upp sämre resultat idag än i början på 2000-talet osv. Konsekvenserna av högerpolitiken börjar synas för den som vill se och alltfler kan inte undvika att se hur det står till.

Trovärdighetsproblem och ett återfall i gammelhögerns rädsla för att använda skattepengar för att smörja ekonomin, trots många ekonomers uppmaning, även om den är iklädd Anders Borgs hästsvans får negativ effekt på sysselsättningen och människors vardag. Den politik som gått under trollformeln ”jobbskatteavdrag” har nått till vägs ände och nu får Reinfeldt skörda sin egen draksådd.

Regeringsduglighet prövas inte i majoritetsställning utan i förmågan att regera i parlamentarisk minoritet men det har uppenbart inte Reinfeldts ministär förstått. Och som om det inte räcker med detta har alliansen stora problem med en glappkäftad Thatcher-wanna-be och ett marginaliserat frikyrkoparti.

Reinfeldt har under hela tiden han varit statsminister haft en princip – att aldrig ta ansvar för sin regerings misstag utan låtit underlydande klä skott. I början kunde han skylla på regeringsovana men nu efter sex år håller detta inte utan nu syns med all tydlighet att den växande svårigheten med trovärdigheten lämpligen bör beskrivas: arrogans, arrogans och åter arrogans.

De är många som gått, de är många som gjort bort sig och nu ryker andremannen i moderatpartiet Sofia Arkelsten – det är en talande bild av ett parti som byggt sin profil på lösan sand – PR-gurus råd – och nu har sanningen hunnit i fatt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det våras för socialdemokraterna

En regering i kris, så skulle man kunna beskriva den regering som Fredrik Reinfeldt leder. Problemen är många och även om han har lyckats desarmera om än tillfälligt ”Saudigate” så finns det grundläggande problemet kvar; kritiken och olustkänslan kring hans regemente sprider sig alltmer i det svenska samhället allteftersom det blir uppenbart för allt fler att politiken varken löst utan förvärrat problemet – den förfärande höga arbetslösheten.

(Foto: Aftonbladet)

Vakna Reinfeldt, det är dags att gå!

Må Tolgfors avgång inneburit att regeringen fått ett andrum och den akuta krishanteringen har lagt skulden så långt från den upphöjde själv men fortfarande finns spåren av korruption och mörkläggning kvar i följden av ”Saudigate” men som också fäster vid handelsministern och inte minst utrikesministern och hans hantering eller snarare ickehantering av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson då de undersökt Lundin Oils agerande vilket också innebär att Carl Bildts inblandning skulle komma i dager. Att Bildt avvisade Jan Eliassons erbjudande kan bara förklaras med att Bildt inte vill se journalisterna fria att kunna berätta vad det vet. Reinfeldt kan inte med trovärdighet inte påstå att han inget visste för det vore samma sak som att erkänna att han inte leder sin egen regering då det är statsministerns förbannade skyldighet att veta vad hans ministrar håller på med.

En handelsminister, en utrikesminister och en utrikesminister, alla moderater, alla med fingrarna i syltburken och en röta som kommer den upphöjde landsfadern in spe allt närmare är ett enormt problem som inte ens spindoktor Schlingmann i längden kan klara av att hantera. Det kommer att explodera i ansiktet för eller senare.

Förra helgen beskrev SvD Sverige som det mest och snabbast liberaliserade landet i Västvärlden, en för medborgarna allt annat en god nyhet men ingen överraskning. Samtidigt presenterade forskarna på SOM-institutet en undersökning som visade att det folkliga stödet för samma politik var synnerligen svagt. Inte bara bland röd-gröna sympatisörer utan även bland Center och Kristdemokratiska väljare.

Den ansvarige forskaren Lennart Nilsson citerade Håkan Juholt från mars 2011 där han sa ”Medborgarnyttan och ansvaret för hela Sverige går före avregleringar och marknadstänkande” och ”vi är beredda att omreglera och påreglera”. En politik som uppenbarligen har ett stöd i breda medborgarkretsar.

I dag fredag presenterar DN en ny opinionsundersökning där socialdemokraterna till över 35 procent och därmed fortsätter att stärka sin position i väljarkåren medan moderaterna tappar i samma mån. Det är också av intresse att notera att både Kristdemokraterna nu närmare sig tre procent och SD faller mot fyraprocentspärren.

Orsaken till Reinfeldts fortsatta nedgång ligger i oförmåga att lösa arbetslösheten, medborgarnas insikt om orättvisorna som sjukförsäkringen och a-kassan visar upp. Framförallt räcker det inte längre med att lägga huvudet på sned i TV eller vifta med hästsvansen för de ”nya” moderaterna utan medborgarna har uppenbarligen tappar tålamodet med den misslyckade politiken och söker ett alternativ.

Tiden för socialdemokratin att skörda högerns draksådd närmar sig – må partiet ta vara på möjligheten och formulera en politik som är byggd på reformer i dess rätta bemärkelse; rättvisa och bättre liv för alla medborgare, välfärd för alla och inte ett välstånd för få som den sönderregerade högerregeringen står för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts endimensionella lutheranska fixering

Örebro i förra veckan stod statsminister Reinfeldt och sa att han var ”fixerad” vid jobb. Jobb, jobb och åter jobb som politisk linje. Helt i högerns anda där den lutherska ideologin klädd i högerns marknadsideologi förutsätter att allt utom arbetsinsatsen är lathet.

Hur ser deras framtid ut?

Vi har ju genom historien sett hur föraktet för sjuka och ”andra till skada komna” som August Palm uttryckte sig har alltid förutsatts vara lata och arbetsskygga och därför med ett modernt ord ges incitament att ta sig samman och börja jobba.

Nu är det ju så att alla blir vi sjuka, vi kan skada oss, företaget kan läggas ner, kort sagt livet är inte alltid så jäkla enkelt och förutsägbart som han vill framställa det. När sedan "olyckan" är framme så behöver vi stöd på olika sätt. Detta insåg redan Bismarck och skapade en slags rudimentär välfärdsstat även om en av huvudorsakerna var att stoppa socialisternas inflytande.

Häri ligger också Reinfeldts jobbpolitiks trovärdighetsproblem då hans ”incitament” har inneburit att för de som har det som bäst i samhället istället fått ett ”incitament” att jobba mindre medan de som inte uppfyller den lutherska traditionens förakt för svaghet, om än det är tillfälligt, har enbart straffats av makten som skaffat sig ytterligare privilegier.

För en del år sedan frågade jag en högerman om var den pekuniära gränsen gick för när överheten måste belönas för att förmås arbeta och var den går för den fattige så att han måste straffas för att arbeta i detta lutherskt ideologiska tankemönster. Jag behöver måhända inte påpeka att den högborne högermannen blev svaret skyldigt.

Den rådande ortodoxin

George Orwell, den brittiske författaren skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta”. Orwell satte fingret på ett av de stora dilemmana i vår tid, den ortodoxi som säger att vi inte får ifrågasätta marknadens diktatur över människornas liv och sinne.

Enligt denna ortodoxi får man inte ifrågasätta det kloka i privatiseringar, avknoppningar och utförsäljningar av samhällets funktioner och välfärd som den nu ser ut 150 år efter Bismarck en gång i sin blygsamhet skapade ett första försök till välfärdsystem av kollektiv modell i det auktoritära Preussen.

Rättvisan i ett samhälle ligger i den insikten att vi alla kan råka illa ut, och förr eller senare gör vi det, och att vi alla kan lindra eländet i allas intresse om inte annat av humanitära skäl och på empatiska grunder. Här är också Reinfeldts problem och misstag då han har fixerat sig vid en lutheransk fundamentalistisk jobbpolitik som innebär att han bortser från den mänskliga varelsens skruplighet. Politiken blir istället en fråga om alltings pris och ingets värde – den fundamentala marknadsliberalismens herravälde.

Marknadsliberalernas (och Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaterna är av denna trovisshet) stora misstag är att de tror att allt handlar om enbart pengar och egoismen är människans drivkraft. Deras på mänskligheten pådyvlade egoism finner man inte ens hos djuren utan t.o.m. de tänker längre än sin hunger, sin törst utan deras främsta drivkraft är artens fortbestånd och då krävs ett mått av kollektivt agerande. De gör det omedvetet medan vi människor gör det medvetet. Och faktum är, deras instinkt leder dem mer rätt än vad nyliberalernas medvetna politik gör.

Våga bryta

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste våga ifrågasätta den rådande ortodoxin och formulera en reformism, en politik som bryter med marknadsliberalismens eller nyliberalismens dogmer och skapa ett program som ger en utopi om hur framtiden skall bli om vår art skall överleva så att säga.

Det räcker inte med att titta på opinionssiffror för deras värde är minimalt i det långa loppet. Så det nuvarande lyckoruset där partiets opinionssiffror är lägre än valet 1914 är inget att känna någon större grad av berusning över. Förnuftet säger att full sysselsättning och generell välfärdspolitik är det enda som kan bryta den marknadens diktatur som nu råder där kommersialiseringen av våra liv tar allt mer motbjudande former.

Marknadens excesser är inte bara ett hot mot den välfärdsstat som byggdes upp på erfarenheterna och fysiskt på ett Europa i aska som nu hotar att bli ett nytt Armagideon när EU bryter ihop under trycket av Eurons sammanbrott och ökade konflikter inom Europa när den marknadsliberala kapitalismen löper amok.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“Welcome To A Working Week”

En vecka har gått och inget har hänt! Jo det har det väl egentligen. Verkligheten börjar springa i fatt Reinfeldt och han börjar äntligen tappa i förtroende enligt mätningarna. Stefan Lövfén däremot vinner i förtroende trots att socialdemokraterna inte presenterat speciellt mycket politik.

Har börjat läsa Björn Horgbys ”Kampen om facket” där han beskriver socialdemokratin försvagning som en konsekvens av att den socialdemokratiska ”berättelsen” förlorade sin grund när politiken inte längre var ”primat över marknaden”. En intressant men inte ny iakttagelse även om Horgby uttrycker det som många andra sagt tidigare.

Horgbys mäkta akademiska analys borde kanske flera hitta inom arbetarrörelsen då det finns åtskilligt som han pekar på och vågar problematisera.

En vecka har gått som sagt. En vecka som bestått av pseudohändelsen att ett kungabarn har sett världen. Nu begär monarken 12 miljoner ytterligare för att den lilla ska få ett värdig uppväxt kan tänkas. Tala om barnbidrag. Jag föreslår att hon inte döps till Estrella utan till Estrella då finns stora möjligheter till sponsring.

De kände brittiske parlamentsledamoten för Labour Tony Benn beskrev en gång Thatchers samhälle som ”The price of everything and value of nothing” något som stämmer bar i dessa tider av Caremaskandaler, utförsäljningar och privatiseringar. Varför inte lägga ut hela kungahuset på entreprenad och upphandling?

Welcome to a Working Week som Elvis Costello sjöng en gång, Var god skölj och betala i kassan!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldt, rör inte pension!

En mycket säregen debatt byggd på antingen felaktiga utgångspunkter eller missvisande tolkningar av fakta har brutit ut de senaste dagarna.

(Min mormor och min mor, idag båda borta.)

Fredrik Reinfeldt menade i går att svenskarna måste jobba fram till 75 år för att få en hyfsad pension. Enligt uppgifter från SCB så är kvinnors medellivslängd drygt 83 år numera och mäns 79 år. Det innebär att vi skulle jobba i princip fram till den dag vi stupar. Men nu är vi inte heller friska och krya eller i vart fall så pigga att vi kan jobba så länge som Reinfeldt drömmer om, i vart fall många av oss.

En vanlig LO-medlem går i snitt i pension kring 60 år om han eller hon har tur och inte slitet ut kroppen tidigare. En tjänsteman som mest sliter byxbaken eller som Reinfeldt sliter munläder kan naturligtvis jobba längre. I Reinfeldts fall kan han säkert prata skit ända fram till kistlocket slår igen!

Men om vi skall vara allvarliga. Problemet är att vanliga knegare är förbrukade långt, långt innan Reinfeldts pensionsdag inträder. Arbetsmiljön, ensidiga arbetsuppgifter, tunga lyft, ohälsosamma miljöer och inte minst stress är några av de orsaker som kvarstår och har blivit sämre under senare år. Men också frånvaro av delaktighet, hierarkiska arbetsorganisationer, maktlöshet och otrygghet påverkar förslitningen av många löntagare. Till detta kommer alltför låga löner för många som har att kämpa med sin ekonomi hela livet.

Ett annat skäl varför försenad pensionsålder är en ogenomtänkt tanke är den höga arbetslösheten. Det är ologiskt att fortsätta att ha ett arbetsliv där vi har en jämviktsarbetslöshet som gör var fjärde ungdom arbetslös och mellan 7-10 av arbetskraften permanent arbetslös oavsett konjunktur.

Det vore naturligt att se till att de hundratusentals arbetslösa hade ett jobb att gå till istället för att tvinga människor som gjort en formidabel insats i samhällsbygget att bli blåsta på sin välförtjänta pension och vila innan det oundvikliga slutet.

Reinfeldt och andra som fortsätter att föda myten om välfärdens sammanbrott om pensionärerna inte stannar i arbetslivet samtidigt som vi har en massarbetslöshet är inte trovärdigt – det luktar bondfångeri, den ultimata blåsningen.

Ett annat skäl för varför Reinfeldt har fel är den enorma ökningen av produktivitet i arbetslivet. Ett exempel, på pappersbruket i Skärblacka producerar idag dubbelt så mycket med hälften av den arbetarstam man hade för 10 år sedan. Produktivitetsökningen har inte tagits ut i ökade löner till närmelsevis utan hamnat på aktieägarnas bankkonton. Alltså med en bättre fördelningspolitik skulle kraftigt påverka hanteringen av den stigande ålderspyramiden.

Den ökade produktiviteten, massarbetslösheten och orättvisa fördelningen avslöjar Reinfeldts bondfångeri och det blir knappast mer trovärdighet när vi ser de privilegier som hans nomenklatur på maktens nivå har gett sig själva.

Reinfeldt brukar inte prata i onödan om han inte kan vinna på det, men den här gången har klassföraktets trut glappat en gång för mycket.

Ett stilla förslag – om du inte har något vettigt att säga – håll käften Fredrik!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nu är det inte så kul längre

Annie Lööf är inte bara rödhårig, hon påminner inte lite om en räv även politiskt. Hon vill inte riktigt kännas vid sina förebilder Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick – alla nyliberala ikoner.

Inte bara denna distansering till sina extrema förebilder utan också att Lööf inte tog till sig den självklara centerportföljen – miljöpolitiken utan markerar tydligt, t.o.m. tydligare än sin föregångare Maud Olofsson att hon vill ha näringspolitiken.

Nu försöker flera borgerliga skribenter exempelvis i Östgöta Correspondenten att lugna omgivningen att det där med Thatcher inte är något att bekymra sig om. Tidningens ledarredaktör berör inte på ett för läsaren begripligt sätt vad som var Thatchers politik. Inte ett ord om hennes tre lagstiftningsomgångar som gjorde facket i stort sett tandlöst, inte ett ord om den privatiseringsvåg som slog sönder den efter kriget uppbyggda välfärdsstat.

Däremot nämns, ska erkännas med avståndstagande, hennes téastunder med Pinochet. Nu var det inte frågan om några isolerade téastunder utan ett stöd från dag ett till Pinochets statskupp och den efterföljande militärdiktaturen.

Att välja ultraliberalen Lööf väljer att bli näringsminister kan innebära en kraftmätning inom alliansen. Lööf måste sätta spår och leverera resultat medan Reinfeldt inte vill skapa onödig oreda och konflikt med fackföreningsrörelsen då han vet att existens av en arbetslöshet på ca åtta procent, en usel a-kassa och en sjukförsäkring som är ett sorteringsverk räcker för att facken skall hålla sig på mattan i nuläget.

Att då likt Lööf säkerligen vill ge sig på arbetsrättslagstiftningen och återföra den till vad den var 1970 som hon sagt att hon vill (se LO-tidningen 9 september) skulle skapa en kraftmätning inom regeringen som någon måste förlora.

Lyckas Lööf inte få resultat så innebär det att hennes position i centern snabbt försvagas och därmed centerns möjligheter att bli storstadspartiet för den mondäna medelklassen misslyckas. Partiet har redan tappat landsbygden så centern är därmed ganska illa ute.

Tar Lööf strid kring Las försvagar det alliansen och Reinfeldt får all anledning att ta det orosmolnet på allvar som om det inte räcker med ett (KD) som krisar och har parkerat sig under eller ganska nära fyraprocentens spärr. Dessutom ett folkparti som envisas med att kräva en kärnkraftpolitik som det taktiska moderata partiet inte vill ha som en gökunge i budgetarbetet och det interna spelet framgent.

Utan tvivel har Reinfeldt problem och ett av dem kommer att heta Annie Lööf.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nu är det lite jobbigt!

Det är de som har det lite jobbigt just nu. Lite tjurigt kan man säga. Titta bara på alliansen. Vem som bestämmer där är väl uppenbart.

Det var de som kallade Göran Persson på sin tid för HSB men vete fan om det inte är mer berättigat att kalla Fredrik Reinfeldt för HSB för allianskamraterna eller snarare röstboskapens tre musketörer tvingas till trohet ända in till utplåning.

Alliansens flagellanter

Lille Göran Hägglund fick på tafsen av Reinfeldt vad det gällde pensionärernas skatt men stoltserade med att det inte skulle kopplas ihop med fler jobbskatteavdrag.

-Nja sa Reinfeldt det har vi inte sett. Och där stod t.f. pastor Hägglund som en liten skolpojke med mössan i hand och skämdes.

Maud Olofsson å sin sida likt en underkuvad hund visade både strupen och erkände oförbihållslöst Reinfeldts överhöghet i en debattartikel, ”Lyft inte budgettaket ”, i helgen som gick och lät tungan tiga still i den annars så glappande truten. Olofsson förklarade sin trohet till (M) och Reinfeldt med följande upplysande citat ”vi välkomnar Moderaternas besked att de vill skjuta på införandet av ytterligare jobbskatteavdrag. I svåra tider är det viktigt att ha marginaler”.

Vadå HSB?

Ifrågasatta självklarheter

Det som var politisk propaganda förut håller på att bli dito sanningen. Storheter som professor Calmfors och SNS börjar ifrågasätta de nyliberala portalsanningarna; inflationsbekämpning in absurdum och privatiseringarnas absoluta välsignelse.

Professor Calmfors som knappast kan betänkas som en lättsinnig budgetpirat hävdade i veckan att inflationsmålet måste höjas då det nuvarande förhindrar tillväxten. Med andra ord även Calmfors börjar ifrågasätta den friedmanska sanningskatekesen.

Likaså meddelande näringslivslobbyns eget studieförbund, SNS, idag på högerns husorgans, DN, debattsida, att privatiseringar inte leder till varken större effektivitet, högre kvalitet eller andra positiva effekter. Man kan tillägga det enda positiva ur Svenskt Näringslivs perspektiv är väl att privatiseringsvågen har varit en legaliserad stöld av offentliga medel och offentliga investeringar.

Så vad då, lite jobbigt – bara förnamnet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Rätten till arbete

Bland det värsta och mest prövande för en människa att råka ut för är arbetslöshet. Inte bara att berövas möjligheten att försörja sig själv och de sina rycks bort när arbetet försvinner från de dagliga rutinerna. Inte bara det utan hela din identitet som människan försvagas och förintas i ett hårt och obarmhärtigt slag.

För tänk efter, mina vänner, hur beskriver du dig själv när du möter dina medmänniskor? Naturligtvis presenterar du dig med ditt namn…och yrke, eller hur?

”Ingemar E. L. Göransson, frilansjournalist!”

Så när arbetet som en del av din identitet tas från dig av ett samhälle som inte kan klara en av sina viktigaste uppgifter – att se till att alla har ett jobb att gå till.

Fredrik Reinfeldt talar om arbetslinjen. Vem kan invända mot att alla som kan ska bidra till det gemensamma som vi kallar samhället. Jobbar vi inte blir det heller inga skatter in till statskassan, så sant och så självklart. Det är att liksom för Gunvald Larsson i Maj Sjöwall och Per Wahlöös böcker att sparka in alla stängda och öppna dörrar.

Men vad inte Reinfeldt talar om att hela hans politik bygger på att nästan var tionde av oss i yrkesverksam ålder ska vara arbetslös för att andra ska tjänar ännu mer pengar. Inflationen får inte öka utan penningvärdet skall vara stabilt.

Det innebär käre läsare att vi idag har 7-8 % arbetslöshet och att var fjärde ungdom är utan jobb. Att kalla en sådan politik för arbetslinjen är en oförskämdhet mot de alla som inte hellre vill annat än att ha ett jobb att gå till.

Arbetslinjen i Reinfeldts tappning är en skyldighet till arbete, om du inte lyckas få ett jobb på den öppna arbetsmarknaden så tvingas du ut i gratisarbete i värsta fall i form av fas 3, det moderna slaveriet!

Ett samhälle som inte klarar sitt ansvar att ge sina medborgare rätten till arbete är inte ett civiliserat samhälle. Det är inte acceptabelt att ha en arbetsmarknad där var fjärde ung människa offras för ett stabilt penningvärde som bara gynnar de mest förmögna och finanshusen och bankerna.

Ett samhälle som måste ta till fas 3 är ett desperat samhälle i bästa fall och i sämsta fall enbart ett mental stenkast från slaveriets tankemässiga landskap.

En av Skånes stora söner, Ernst Wigforss, sa en gång att inget samhälle har råd att inte arbeta. Men uppenbarligen har Sverige, det Sverige som Anders Borg berömmer sig för, har tagit sig på sig denna utgift att förhindra flera hundratusen människor sitt grundläggande rätt till arbete och identitet.

Facket och rätten till arbete

För fackföreningarna är rätten till arbete livsavgörande. Om många står utan arbete tvingar det oss med arbete till eftergifter som innebär att vi blir försvagade och inte kan hävda vår rätt. För hur skall du kunna göra det när det står tio arbetslösa kollegor utanför dörren och söker samma jobb.

Var och en tvingas till att ge efter på sina rättmätiga krav om arbetslösheten har sådana propotioner som idag. Den viktigaste enskilda omständigheten för att vi skall kunna få bra löner, rimliga arbetsvillkor, en arbetsmiljö som inte skadar oss är att vi har arbete och att inte kollegor och kamrater tvingas till sämre villkor för dem tvingas konkurrera med det enda det har – att sälja sig billigare för att få något påhugg i alla fall.

Arbetslösheten är det enskilt största hotet mot facket som vi vet. Arbetslösheten är också det enskilt största hotet mot varje individs möjligheter att utvecklas och att nå sina drömmar. Arbetslösheten äter upp varje möjlighet som du som individ kan hoppas på.

Den viktigaste uppgiften vi som fackföreing har är inte att enbart höja medlemmarnas löner eller förbättra villkoren utan att på alla sätt se till att de kan utnyttja sin rätt till arbete. Bara så kan alla individers drömmar förverkligas. Bara genom vår kollektiva ansträngning på alla områden inom politik och facklig verksamhet kan vi nå detta.

Ernst Wigforss som jag nämnde förut var en klok man, han insåg tidigt att det privata näringslivet aldrig skulle kunna garantera alla medborgare arbete. Därför såg han också samhället, staten, kommunen och landstingens enorma betydelse för den fulla sysselsättningen.

Han sa att många av de uppgifter som behöver göras i ett samhälle kan aldrig göras på det privata näringslivets villkor. Det går aldrig att få ekonomisk vinning ur allt som det finns behov av.

Och käre läsare, tänk efter finns det inte behov som ni ser varje dag som inte möts för det finns ingen som gör de jobben. De är inte lönsamma kanske, de kanske inte ger ”vinst” förrän om många, många år som exempelvis investeringar i järnvägar och vägar.

Gamla och sjuka är inte lönsamma, men de har behov som inte kan förverkligas och samtidigt ge ekonomisk vinning.

Politik för rätten till arbete

Vad Sverige behöver är en politik och ett tankesätt där arbete blir en rättighet inte en plikt. Vi må vara ett protestantiskt land men vi måste avvisa Luther och kräva en politik där rätt går före plikt, där frihet går före tvång och där individen tillåts växa i kollektivets trygghet.

Sverige och löntagarna behöver mer trygghet och mer rättvisa, inte otrygghet och orättvisor. Bara så kan vi växa och alla kan få ett bättre liv. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Fotnot: Artikeln är en bearbetning av ett tal jag skrev åt en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Reinfeldt slösar bort pengarna på krogen

Enligt Reinfeldt och Borg är den svenska ekonomin ”urstark”. Priset för detta vet vi alla, en arbetslöshet som rätteligen borde betecknas som nästintill massarbetslöshet och en sjukförsäkring som fungerar som ett sorteringsverk.

Om det begreppet ”urstark” som fått regeringen att överge sin egen politik, i vart fall grundbulten i den, dvs fortsatta skattesänkningar låter jag vara osagt. Skattesänkningar som enligt Borg var höjden av ekonomisk vishet bara några veckor sedan men nu enligt  samma visdom är högst riskabel politik.

Att begreppet ”urstark” måhända skall bli det bärande i arbetslinjen är oklart och vi låter även detta vara osagt än så länge, men beslutet om att föreslå en halvering av krogmomsen verkar vara det som nu skall bli det bärande.

Att Reinfeldt vill ge Maud Olofsson någon fjäder i hatten när hon nu lämnar partiledarskapet och en katastrofal period som näringsminister må vara empatiskt – man ska ju vara snäll mot de sina och allra mest om de som har det svårast.

Det är också ett närmast freudianskt slintande då det visar vilken arbetsmarknad som alliansen ömmar för – en oreglerad, närmast laglös servicearbetsmarknad, inte en arbetsmarknad med ordning och reda som i offentlig sektor och industrin.

Problemet för Reinfeldt med att sänka krogmomsen är flerfaldigt. Han må undvika, tillfälligt(?), ett förnedrande nederlag vad det gäller det femte steget i högerns skattesänkningsprogrammet, men riskerar istället som det ser ut att få kristdemokraterna mot sig i alliansen som vill istället sänka skatten för pensionärerna. (Även Hägglund behöver några poäng som det ser ut. Kanske ett beslut om obligatorisk bordsbön i skolan kan vara något?)

Detta är dock inte det största problemet för Reinfeldt. Han överger nu i början av sin andra mandatperiod grunden för sin politik – skattesänkningar som skall ge nya jobb. Hittills har det varit marginellt med effekt och nu när en ny finanskris står utanför dörren lägger han istället ett inom alliansen allt annat okontroversiellt förslag om sänkt krogmoms.

Effekten av den sänkta krogmomsen skall enligt ”beräkningar” ge 4.000 jobb, jag skulle vilja kalla den ”kanskejobb” på en marknad som redan är överetablerad och brottas med stora problem i form av skattefusk, svart arbetskraft och inte minst oklara anställningsvillkor och svag facklig närvaro.

5,4 miljarder kostar kalaset, lämpligt på krogen för övrigt kan tyckas, vilket utskrivet för den vanligen dödlige är 5.400.000.000 kronor. Det innebär att varje “kanskejobb” kostar långt över miljonen vilket den dödlige tycker är förbaskat dyrt för att starkölen, även om den är ”urstark”, ska bli en femma billigare.

Det som är politiskt än mer besvärande för Reinfeldt att pedagogiskt förklara varför välja ett sådant förslag när varje “kanskekrogjobb” räcker till tre heltidsanställningar inom offentlig sektor; tre undersköterskor, nästan tre nya lärare i skolan, tre personliga assistenter osv. De 5.400.000.000 kronorna skulle ge ca 15.000 fasta välbehövliga jobb ute i kommunerna och landstingen.

(Ett annat sätta att sätt förslaget i perspektiv är att det behövs investeringar i järnvägstrafiken, och det akut enlig KTH, på 30 miljarder.)

Som de förståndige och insiktsfulle läsaren inser så är det inte en ”urstark” politik eller “ansvarstagande” som Reinfeldt älskar säga att slösa bort 5,4 miljarder på krogen när behoven på andra håll är så förbaskat mycket viktigare och större!

Reinfeldt har lagt upp en straffspark för oppositionen att slå in. Målvakten har gått ut och bollen ligger en meter från linjen. Den är bara att slå in, missa inte den här gången!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Surt läge, Reinfeldt

Han försöker hålla skenet uppe, men få låter sig luras av retoriken. Faktum är att Fredrik Reinfeldt och hans regering har gått på sin värsta politiska mina hittills. En politisk mina långt större än usel omdöme i utnämningarna till ministrar, värre än Littorinsmällen för att få backa från grundbulten i sin egen politik gör Reinfeldt näst in till en politisk ”lame duck”.

Reinfeldt och Borg försökte igår hålla statsmannamasken och försökte gömma sig bakom den internationella finansoro och den hotande globala krisen. Vi ska vara försiktiga, vi ska ha buffertar sa Borg. I sak har han inte fel, men det stämmer inte med det han själv påstått förut där skattesänkningar har varit svaret på alla problem i ekonomin oavsett vad frågan varit.

Det är inte skattesänkningar Sverige behöver det är investeringar som långsiktigt ger jobb. Behoven finns men regeringen har prioriterat att dela ut resurserna till främst medelklassen i storstäderna och redan välavlönade.

Jobben skulle komma med de omfattande skattesänkningarna men fortfarande har vi en omfattande arbetslöshet. Jämfört med arbetslösheten för 1990 är det en massarbetslöshet. Varför jämföra med 1990 då, jo det var 1991 politiken lades om från full sysselsättning till rigid inflationsbekämpning. Kommer ni ihåg Bildt?

Uppenbarligen är inte skattesänkningar svaret på alla frågor längre utan regeringen har fått backa från denna grundbult i sin politik.

Sannolikt för att inte säga med säkerhet så är det snarare frågan om det parlamentariska läget som det så vackert heter. Reinfeldt har fått inse att han inte har stöd i riksdagen för sin politik utan måste börja uppträda som den minoritetsledare han är även om han är statsminister.

Hade han envisats med att försöka få igenom ytterligare skattesänkningsprogram hade det hotat ett förödmjukande nederlag och i des förlängning regeringskris och nyval.

Reinfeldt vill inte förhandla med oppositionen, i vart fall inte med (S) och därmed undvika att Håkan Juholt då det skulle få positiv uppmärksamhet, (MP) är avvisande i vart fall i denna fråga och SD är politiskt omöjligt att öppet samarbeta med det räcker med att de är i nio av tio fall trogna Reinfeldt.

Det är svårt att se hur Reinfeldt kan stärkas av gårdagens fullback i maskinrummet utan framtiden får utvisa om alliansregeringen har insett att de är en minoritetsregering med allt vad det innebär. Fan tror det innan jag ser det!

Surt läge, kan man säga!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ta fast tjuven, ropade tjuven!

Ta fast tjuven, ropar tjuven för att leda förföljarna på villovägar. Så skulle man kunna beskriva det inofficiella rekord i ohederlig skrivande som den moderate riksdagsmannen Hanif Bali har fått publicerad i dagens Expressen. Att just denna slasktidning publicerar denna exempellösa epistel av missvisande och ohederlig debatteknik förvånar snart ingen.

 Tiden rinner ut…

Man anar Per Schlingmanns spindoktor bakom artikeln. Dess första del har ingen med någon kännedom att invända mot av riksdagsmannens beskrivna dolda och öppna rasism som de facto existerar i vårt arma land, tvärtom alla något så hederliga människor oavsett partitillhörighet är djupt bekymrade över denna skamfläck, tyvärr måste jag dock tillägga; förutom kostym- och knytblusfascisterna i SD. Bali högst vältaligt beskriver ett Sverige där människor med ”fel” etnisk bakgrund, med ”fel” hudfärg, med ”fel” namn alla har mött den vidriga diskriminering som finns i det svenska samhällets mitt.

Men att från det dra slutsatsen att det är socialdemokratins fel i allmänhet och Håkan Juholts i synnerhet och vidhäfta honom ett ansvar för vad SD tar sig för i riksdagen är inte bara orimligt utan djupt missvisande.

Hanif Bali har uppenbarligen inte insett det faktum att SD är ett populistiskt parti och som sådant gör det som de tror de kan dra poäng på och vinna öka inflytande på grund av människors okunnighet. Det är inte så att SD älskar den svenska välfärdsstaten, men de välkammade kring Jimmie Åkesson vet om de ska få ökade möjligheter att få igenom sin främlingsfientliga politik så måste de fånga in fler förvirrade själar. SD väljer också tillfällen att ge den sittande regeringen tjyvnyp för att få den mer mottaglig för deras motbjudande bigotta politik.

I riksdagen hittills har de röstat för högerregeringens förslag vid nio av tio tillfällen. Vid några tillfällen har de demonstrativt eller i spekulation röstat för oppositionens förslag. Hur oppositionen kan göras ansvariga för vad dessa välpolerade semi-fascister gör är egentligen obegripligt om man inte sätter det i sin sanna kontext; regeringen Reinfeldt har inte insett att den är en minoritetsregering och i vart fall agerar som en majoritetsregering. Inte heller verkar insikten finnas att oppositionens roll är att lägga fram en alternativ politik. Allt annat vore att sätta det parlamentariska systemet under förmyndare.

Moderaternas orimliga krav

Reinfeldt och de övriga moderater inklusive Hanif Bali kräver av oppositionen i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet ska svära en inofficiell trohetsed och ge ett Carte Blanche till högerns politiska ambitioner. Annars hotar högern med stigmatisering av Juholt som en främlingsfientlig medlöpare. Ett högst motbjudande agerande vill jag påstå.

Tricket, ta fast tjuven, är allt för genomskinligt för att lyckas. Det är alltför ohederligt för att lura någon och det har alltför mycket av den statsanställde Schlingmanns spindoktorfasoner för att få passera förbi opåtalat. Trodde den moderata bunkern att så skulle ske på grund av att Hanif Bali har annat etniskt ursprung än exempelvis undertecknad tar man fel. En sådan eventuell och högst motbjudande spekulation är i sig på gränsen till omvänd rasism. En högerman oavsett bakgrund eller ursprung förtjänar att mötas med politiska argument, detta oavsett.

Ta ansvar, Reinfeldt

Regeringen har två alternativ. Det första att fortsätta som förut och riskera fler nederlag då man nonchalerar att hitta lösningar över blockgränserna. Det andra är att visa en större ödmjukhet och respekt för riksdagen och folkviljan, dvs. börja förhandla med den demokratiska oppositionen och då främst socialdemokraterna. Om inte borde det ekonomiska världsläget kräva det av varje sittande ansvarig regering.

Gör man inte det rycker nyval allt närmare – och Reinfeldt och Hanif Bali, vem tjänar på det, sannolikt Sverigedemokraterna.

Ansvaret för det politiska läget är inte oppositionens, det är inte socialdemokraternas, det är inte ens Håkan Juholts – det ligger helt på en maktfullkomlig minoritetsregering som ger rent ut sagt blanka fan i riksdagens demokratiska roll.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Välkommen tillbaka, eller…

Välkommen tillbaka skulle man kanske säga. Men det känns inte rätt. Inte mot SAAB-arna på Trollehättefabriken som har fått vara bollen i ett spel om deras arbetsplats och svensk fordonsindustri och dess möjligheter att överleva.

 

Semestern är slut även för Reinfeldt

Inte heller känns det rätt att säga det när det kommer fram uppgifter om att Fredrik Reinfeldts tystnad angående terrordådet i Oslo för dryga veckan sedan beror på att ”landsfadern” föredrog att åka till Turkiet på semester istället för att ta täten för solidaritet och empati med våra grannar!

När det gäller fordonsindustrins framtid och möjlighet till överlevnad har det varit direkt kopplat till två saker. För det första den lekstuga som försiggått där EIB lånat ut men inte lånat ut pengar, där ryska oligarker vilja vara med och där svenska staten (läs Maud Olofsson och regeringen i övrigt haft en annan agenda – en nedläggning av fordonsindustrin). Syftet i regeringens variant av ”tysta leken” har varit taget från Thatchers nedmontering av brittisk industri i allmänhet och av fordonsindustrin i synnerhet.

En strategi riktad mot välfärdsstaten

Syften som är sannolikt de samma. Tvåfaldiga där för det första den benhårda men djupt okunniga tron att vi ska leva i framtiden på en servicearbetsmarknad med låga löner och utan ordning och reda i avtalshänseende med målet att betjäna den självgoda storstadsmedelklassen.

För det andra vetskapen om att det hårdaste motståndet mot nyliberalernas nedmontering av välfärdsstaten ligger i fackföreningsrörelsen då det är dess medlemmar som har störst nytta av den generella och kollektiva välfärden. Slutsatsen Thatcher drog och den sittande högerregeringen anammat är en svagare industri ger en svagare facklig organisering – dvs. svagare motstånd mot välfärdsstatens nedmontering.

Flera skribenter som har stor kunskap om fordonsindustrin och när det gäller industrins betydelse har i veckan pekat på att SAAB inte hade behövt vara dömt. Christer Gerlach skrev på DN Debatt och förordade ett om än tillfälligt ägarskap i SAAB enligt modell från andra industrinationer; USA, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan och Quatar för att nämna några stater som har ägarintressen i olika biltillverkare. Så frågan är varför skall inte den svenska staten inte kunna äga delar av SAAB?

Egentligen finns inga skäl för regeringens hållning mer än att man vill bli av fordonsindustrin. Att så är fallet när Robert Collin i Aftonbladet avslöjar att i styrelsen för EIB sitter…Anders Borg, svensk finansminister… (*)  Det innebär att den svenske finansminister sitter i styrelsen för den investeringsbank som blockerar ryske finansmannen/oligarken (välj själv) från att gå in i SAAB. Samtidigt som han sitter i samma regering vars myndighet (Finansinspektionen) godkänner samme ryske investerare!

Det är uppenbart, i vart fall för mig, att regeringens verkliga syfte aldrig har varit att klara SAAB utan låta SAAB sakta på grund av opinionen sakta en säkert bli förlorat genom olika mer eller uppfinningsrika tricks som kan bara sluta med SAAB:s slutliga nedläggning.

Det självklara hade givetvis varit att den svenska staten hade växlat in sina krav på SAAB Automobile i aktieägande likt GM-modellen och gett SAAB en stabilitet och möjlighet till överlevnad.

Företaget hade i vart fall då både kunskap och framtidsmöjligheter. Tyvärr har regeringens medvetna agerande berövat företaget allt förtroende som biltillverkare vilket med sannolikhet att regeringens strategi kommer att ge utdelning; ett hårt slag mot fordonsindustrin och SAAB:s sorgesamma ändalykt.

Sympativåg för Norge…..

Det hela nordiska samfundet och för den delen hela världen har chockats av de fruktansvärda scener som utspelades för en dryg vecka sedan i Norge och dess huvudstad då över 70 oskyldiga människor de flesta ungdomar fick sätta livet tull för en nazi- och antimuslimsk terrorist sprängde en gigantisk bildbomb och dessutom ägnades åt bärsärkagång och massmord.

Hela världen ledare visade sitt omedelbara stöd för demokratin och lämnade sina kondoleanser på olika handfasta sätt. Den amerikanske presidenten besökte den norska ambassaden för personligen framföra USA:s liksom utrikesministern.

I Sverige var reaktionen utan jämförelse till stöd för det chockade norska folket. Möten, demonstrationer, enorma reaktioner på facebook osv. Men vad gjorde då den svenska regeringen. Ett ganska kyligt uttalande och enligt uppgift ett kort telefonsamtal från Reinfeldt till Stoltenberg. I övrigt i stort sett inget, i stort sett inget, i den stund som är den mest kritiska i norsk historia sedan andra världskriget.

Brödrafolkens väl och den speciella relationen som finns mellan den nordiska folken och kanske speciellt då kanske Norge som har en speciell plats i det svenska hjärtat. Sympatibevisen för de norska bröderna och systrarna har varit enorm och imponerande.

……tystnad från statsministern

Men den svenske statsministern har inte framträtt i offentlighet förutom en kortfattad presskonferens. Inte ett ord till det svenska folket, inte ett offentligt framträdande i sympati och till kondoleans med Norge och den norska demokratin. Vissa ha undrat om det beror på att det är en socialdemokratisk regering i Norge eller om det är helt enkelt att Reinfeldt inte förstått magnituden av det inträffade.

Nu verkar det istället som om det kanske är väsentligt enklare, men absolut inte smickrande eller förtroendeingivande för landsfadern-in-spe – familjen Reinfeldt åkte på semester till Turkiet 48 timmar efter den allvarligaste och våldsammaste enskilda händelsen i nordisk historia sedan andra världskriget. Inget som tyder på gott omdöme utan enbart på en maktarrogans utan jämförelse i modern politisk historia.

Välkommen tillbaka blir en lite felaktig eller rättare malplacerad hälsning till en regering som uppenbarligen håller på att tappa greppet. Hanteringen av fordonsindustrin och Reinfeldts prioriteringar är två järtecken på detta faktum.

Må varken bilarbetarna i Metall och det övriga svenska folket glömma detta. Regeringen Reinfeldt är sönderregerad och fångad i sin egen uppfattning av sin egen förträfflighet. Tyvärr för Reinfeldt et concorties är det allt färre som delar denna bild. Vi andra ser istället den avklädde och nakne charlatanen som lurar allt färre.

* Fotnot och rättelse: Enligt uppgift sitter Anders Borg i EIB fullmäktige och i styrelsen för Sverige sitter en Kurt Hall. Men givetvis har Sveriges finansminister alla möjligheter att påverka den svenske representantens beslut i styrelsen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Reinfeldt har all anledning att vara nervös

Reinfeldt är nervös. Reinfeldt är riktigt ordentligt orolig för att förlora makten. Reinfeldt sitter illa till och har problem hur han skall lösa krisen.

Det är ett antal problem som sammanlagt riskerar Reinfeldt något uppblåsta bild han försöker skapa av sig som landsfadern som han ville så gärna ge publikum.

Littorinkrisen har spökat ånyo. Inte för att inte Littorin som många andra som inte kan hålla gylfen stängd så det faktum att han likt Perfumo i Storbritannien på 1960-talet eller Geijer-affären på 1970-talet genom sitt riskabla agerande blivit en säkerhetsrisk. Reinfeldts problem är att återigen finns det all anledning att åter ställa frågan vad han visste och hans omdöme vid val av medarbetare.

Minoritetsregerande har Reinfeldt visat att han inte behärskar. Han verkar inte inse att han är beroende av andra för att få igenom sin politik. Men då innebär det att marknadsliberalen eller marknadsfundamentalisten Reinfeldt måste ge upp sin skattesänkningspolitik. Dvs. Reinfeldt kommer att få stora problem att få igenom en fortsatt nedmontering av välfärdsstaten.

Reinfeldt lär inte få med sig en socialdemokrati med Juholt som ordförande på en sådan politik. Semi-fascisterna i SD skulle kunna, men det vore att ge upp deras försök att uppfattas som välfärdens största försvarare och enbart uppfattas som de fascister de är. Alltså för att kunna fortsätta som minoritetsregent måste Reinfeldt helt enkelt ge upp sin egen politik, själva kärnan i politiken, vilket skulle slå tillbaka som en bumerang mot Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaternas mödosamt skapade image.

 

“…….samma taktik som när

amerikanska presidenter

startar krig…..”

 

Inom alliansen finns stora problem. Två partier riskerar att försvinna ur riksdagen, Centern och Kristdemokraterna, båda har med sin foglighet till moderaterna närmast sig situationen där de är politiskt obsoleta. Detta innebär om de vill överleva måste de börja profilera sig vilket innebär att de behöver frondera mot Reinfeldts och moderaternas hegemoni. Detta är en god grund för politiska motsättningar som inte gör Reinfeldts tillvaro enklare.

När Reinfeldt börjar tala om omvärlden som i Almedalen är inget annat än att ett sätt att komma ur sitt dilemma. I grunden samma taktik som när amerikanska presidenter startar krig för att slippa obehagliga eller svårhanterliga problem på hemmafronten. Men ett faktum som Reinfeldt måhända inte tänker på är att man vinner inga val på utrikespolitik.

Det parlamentariska läget där Reinfeldt hotat med nyval om parlamentet inte finner sig i de moderata diktaten. Reinfeldt må ha gjort ett misstag när han ropat på vargen och framkallat ett spöke som nu kan komma slå tillbaka mot Reinfeldt med full kraft.

Den kommande hösten kommer minst att bli turbulent och kan t.o.m. bli unik med nyval, det första på 50 år, allra minst blir den nog givande för de politiskt intresserade.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Vakna Reinfeldt, det blåser upp till strid

De två titanerna i svensk politik möttes i veckan i ett envig som visar på hur det politiska landskapet kommer att se ut de närmaste åren. Det var å ena sidan förvaltaren, självbelåten och nöjd och utan förmåga att höra de störande ljuden i samhällets bortre hörn och undervegetation.

Å andra sidan den hungrige, debattglade retorikern som bärs fram av en ideologisk och idépolitisk övertygelse att Sverige kan bättre än att sitta nöjd när samhällsproblemen trots allt finns. Det är trots allt inte femkort som spelas.

Den ene ser till den pråliga utanpålåten och att flertalet lever väl tack vare att minoriteten betalar med sin välfärd, eller rättare med sin allt mer bristande välfärd, och möjligheterna att skapa ett samhälle där ”ingen stängs ut från finrummet” för att tala med Per-Albin Hanssons ord. Den nöjde beundrar med självsäkert uttryck sin skapelse det åttationdelssamhället ersätta den generella välfärdsstaten.

(Foto Urban Andersson)

Fredrik Reinfeldt framstod i partiledardebatten som oengagerad och som en kamrer snarare än politiker som hade några ambitioner att förverkliga mer än de gigantiska skattesänkningar som regeringen har redan genomfört. Svaret från Reinfeldt på alla samhällsproblem heter sänkta skatter. Den uppenbara skrytvalsen och självbelåtenheten är inget bra stöd att luta sig mot då det ger intrycket av att sitta nöjd samtidigt som medborgarna ser de problem som Reinfeldt uppenbarligen blundar för.

 

“….Reinfeldt framstår som en oengagerad kamrer…”

 

Detta medan Håkan Juholt trots en viss premiärnervositet som märktes lite i hans något forcerade framtoning inledningsvis visade ett ärligt engagemang i de problem som medborgarna upplever i sin vardag; utförsäkringarna, den fortsatt höga arbetslösheten, infrastrukturen som inte fungerar, kraftigt ökade medicinpriser och inte minst ökade klyftor mellan samhällets topp respektive botten i inkomsttabellerna.

De övriga partiledarna fick inte mycket utrymme i bataljen mellan den försvarande Reinfeldt och den offensive Juholt. Det var mötet mellan förvaltaren och utmanaren vi fick bevittna. Lars Ohly som med sedvanlig retorisk skicklighet trängde in Reinfeldt i ett hörn där han framstod som utan empati och som en teknokrat där tabeller och siffror avgjorde politiken.

Maud Olofsson gjorde en slät figur liksom den enkelspårige Björklund som undvek den gång på gång uttalade frågan om varför det är ett ohemult krav att i andra länder baserade företag skall finnas fysiskt representerade i Sverige som de fackliga organisationerna kan förhandla och samtala med.

Orsaken vet alla, folkpartiet menar att facket skall försvagas – ett i sanning sorglig utveckling av det parti som haft en stor del av äran i bygget av det svenska välfärdsbygget och arbetsmarknadsparternas delaktighet i detsamma. Att Olofsson nu väljer att avgå är helt följaktigt den marginalisering som Centern befinner sig i under den moderata tummen.

SD välfriserade vänsterfascist (viss radikal retorik med en lösning – ut med icke-svenskarna) Jimmie Åkesson hotade regeringen att om de inte gör som han vill ska SD fälla regeringsförslag där det svider mest om partiet inte får igenom valda delar av sin politik. Tyvärr svarade inte Reinfeldt mot detta på annat sätt än med förvaltarens mässande om budgetregler och kamerala argument. Detta medan Juholt klart viftade bort alla inviter från Åkesson likt en besvärande högsommarfluggas surrande.

 

Partiledardebatten gav en bild av hur den politiska debatten kommer att se ut framledes. Å ena sidan den självbelåtna kamrerens och förvaltaren som inte lyssnar eller vill lyssna på det växande missnöjet från den minoritet av medborgarna som betalar den politik som den självgode berömmer sig för.

Å andra sidan en engagerad offensiv, återvunnen och återfunnen reformism, om ännu inte helt formulerad, som sakta kommer att undergräva den sittande högeralliansens framtid. Ett politiskt program för återupprättande av det solidariska samhället som sakta växer fram.

Reinfeldt bör nog vakna upp för att inte väckas i form av ett nyval så i vart fall 2014 då striden mot framtidens Sverige kommer slutgiltigt att stå. Man kan dock undra hur många fler nålstick som alliansen klarar att håll ihop inför; när börjar de övriga allianspartierna se om sina hus där de alla tre lever farligt i skuggan av högertitanen. Ingen avundsvärd situation som kamreren har att leva med.

Text: Ingemar E. L. Göransson

SD + alliansen=sant

För vissa kanske det kommer som en överraskning. För oss andra är det snarare en bekräftelse på sakernas tillstånd. Erfarenheterna från tidigare är övertydliga. Och ser man på Europa i övrigt så är det legio.

 Samarbetade med Bildt

Det finns ett gammal talesätt som innehåller mer än en viss sanning “säg mig vem du umgås ska jag säga vem du är”. Regeringen i sin iver att driva igenom sin politik trots att den sitter i minoritet bör lugna ner sig lite grand och ta “saken” i vacker hand.

Högerextremisterna i Sverigedemokraterna (SD) har i praktiken förhandlat med Reinfeldts regering och mot ett löfte om tystnad om detta uppenbara löftesbrott från regeringen att aldrig göra upp med halvfascisterna i SD.

Ute i Europa har samarbetet med högerextremisterna skett på flera sätt. Man har suttit eller sitter i samregerande i vissa länder eller har vuxit sig så starka att de kunnat pressa på sitt inflytande och sin nattståndna politik på de etablerade partierna. Vi har sett hur främlingsfientliga politiska inslag har blivit rumsrena i land efter land i den del av värld som borde ha i minnet vart denna politik ledde i mitten av förra århundradet.

“…..(M): Machiavellis

principer väger tyngre än

folkväldet…”

Nu är SD likt tidigare högerextremister som Ny Demokrati som var Carl Bildts stödtrupper i riksdagen i början av 1990-talet. Vad vi ser nu i o m de uppgifter som läckt ut tack vare att SD själva är så glappkäftade är en liknande utveckling. Det som skett i riksdagen visar också på genom sitt facit där SD i nio omröstningar av tio röstar med sittande högeralliansregering. Ett ideologisk släktskap som manifesteras då SD är ett borgerligt om än extremistiskt parti.

Den tionde omröstningen där SD röstar med oppositionen får räknas till deras nålsticksstrategi för att vinna ökat inflytande och undvika framstå som det femte regeringspartiet eller helt enkelt ett offer på populismens konto.

Oppositionen kan inte klandras för detta då den inte satt sig i förhandlingar varken öppna eller dolda med fascistpacket i SD vilket givetvis aldrig kan ske eller får ske då detta skulle underminera hela oppositionens trovärdighet både som opposition och trovärdighet demokratiskt sett.

 Ny samarbetspartner?

När regeringen Reinfeldt förhandlar med SD är det inga goda nyheter varken politiskt eller sett ur demokratiskt renhållningssynpunkt. Det är ett politiskt sanitärt problem. Fascister och rasister förhandlar man inte med – dem bekämpar man och politiskt isolerar.

Tyvärr verkar makten viktigare för regeringen än demokratins grundläggande värderingar – det är bara och beklaga, men visst är det synd att återigen kunna säga om en borgerlig och moderatledd regering; Machiavellis principer väger tyngre än folkväldet!

Text: Ingemar E. L. Göransson