De två titanerna i svensk politik möttes i veckan i ett envig som visar på hur det politiska landskapet kommer att se ut de närmaste åren. Det var å ena sidan förvaltaren, självbelåten och nöjd och utan förmåga att höra de störande ljuden i samhällets bortre hörn och undervegetation.
Å andra sidan den hungrige, debattglade retorikern som bärs fram av en ideologisk och idépolitisk övertygelse att Sverige kan bättre än att sitta nöjd när samhällsproblemen trots allt finns. Det är trots allt inte femkort som spelas.
Den ene ser till den pråliga utanpålåten och att flertalet lever väl tack vare att minoriteten betalar med sin välfärd, eller rättare med sin allt mer bristande välfärd, och möjligheterna att skapa ett samhälle där ”ingen stängs ut från finrummet” för att tala med Per-Albin Hanssons ord. Den nöjde beundrar med självsäkert uttryck sin skapelse det åttationdelssamhället ersätta den generella välfärdsstaten.
Fredrik Reinfeldt framstod i partiledardebatten som oengagerad och som en kamrer snarare än politiker som hade några ambitioner att förverkliga mer än de gigantiska skattesänkningar som regeringen har redan genomfört. Svaret från Reinfeldt på alla samhällsproblem heter sänkta skatter. Den uppenbara skrytvalsen och självbelåtenheten är inget bra stöd att luta sig mot då det ger intrycket av att sitta nöjd samtidigt som medborgarna ser de problem som Reinfeldt uppenbarligen blundar för.
“….Reinfeldt framstår som en oengagerad kamrer…”
Detta medan Håkan Juholt trots en viss premiärnervositet som märktes lite i hans något forcerade framtoning inledningsvis visade ett ärligt engagemang i de problem som medborgarna upplever i sin vardag; utförsäkringarna, den fortsatt höga arbetslösheten, infrastrukturen som inte fungerar, kraftigt ökade medicinpriser och inte minst ökade klyftor mellan samhällets topp respektive botten i inkomsttabellerna.
De övriga partiledarna fick inte mycket utrymme i bataljen mellan den försvarande Reinfeldt och den offensive Juholt. Det var mötet mellan förvaltaren och utmanaren vi fick bevittna. Lars Ohly som med sedvanlig retorisk skicklighet trängde in Reinfeldt i ett hörn där han framstod som utan empati och som en teknokrat där tabeller och siffror avgjorde politiken.
Maud Olofsson gjorde en slät figur liksom den enkelspårige Björklund som undvek den gång på gång uttalade frågan om varför det är ett ohemult krav att i andra länder baserade företag skall finnas fysiskt representerade i Sverige som de fackliga organisationerna kan förhandla och samtala med.
Orsaken vet alla, folkpartiet menar att facket skall försvagas – ett i sanning sorglig utveckling av det parti som haft en stor del av äran i bygget av det svenska välfärdsbygget och arbetsmarknadsparternas delaktighet i detsamma. Att Olofsson nu väljer att avgå är helt följaktigt den marginalisering som Centern befinner sig i under den moderata tummen.
SD välfriserade vänsterfascist (viss radikal retorik med en lösning – ut med icke-svenskarna) Jimmie Åkesson hotade regeringen att om de inte gör som han vill ska SD fälla regeringsförslag där det svider mest om partiet inte får igenom valda delar av sin politik. Tyvärr svarade inte Reinfeldt mot detta på annat sätt än med förvaltarens mässande om budgetregler och kamerala argument. Detta medan Juholt klart viftade bort alla inviter från Åkesson likt en besvärande högsommarfluggas surrande.
Partiledardebatten gav en bild av hur den politiska debatten kommer att se ut framledes. Å ena sidan den självbelåtna kamrerens och förvaltaren som inte lyssnar eller vill lyssna på det växande missnöjet från den minoritet av medborgarna som betalar den politik som den självgode berömmer sig för.
Å andra sidan en engagerad offensiv, återvunnen och återfunnen reformism, om ännu inte helt formulerad, som sakta kommer att undergräva den sittande högeralliansens framtid. Ett politiskt program för återupprättande av det solidariska samhället som sakta växer fram.
Reinfeldt bör nog vakna upp för att inte väckas i form av ett nyval så i vart fall 2014 då striden mot framtidens Sverige kommer slutgiltigt att stå. Man kan dock undra hur många fler nålstick som alliansen klarar att håll ihop inför; när börjar de övriga allianspartierna se om sina hus där de alla tre lever farligt i skuggan av högertitanen. Ingen avundsvärd situation som kamreren har att leva med.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar