Foto: Ingemar E. L. Göransson
Sedan 1970-talets början har Svenskt Näringsliv (tidigare Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF) bedrivet en ideologisk kampanj mot kollektiva lösningar och kollektivt uppträdande i alla dess former. Det må vara skattefinansierad kommunal verksamhet, Apotek eller facket som företeelse.
Det är helt enkelt långa skuggor från Chicagoskolans nyliberalism där allt; människor, tjänster och varor reduceras till något som säljs och köps på en marknad.
Visst ska vi som medborgare ha vård när vi blir sjuka, vi ska kunna köpa läkemedel och även kunna tillhöra en fackförening. Men, och det är ett STORT MEN, vården skall vara konkurrensutsatt som det heter, alltså samhället skall över skatterna garantera privata företags vinster.
Det stora MEN gäller Apoteken; även här finns en lukrativ marknad för privata intresse att tjäna grova pengar på.
Men, är MEN så stort vad det gäller facket. Vi hör hur SN förklarar, liksom Reinfeldt, fackets lov, men det är ett tandlöst lydigt fack som inte stör vinsterna man vill ha. Inte ett fack som slåss för medlemmarnas intressen. Alltså inte ett fack som tar striden mot byggmästare som inte vill teckna kollektivavtal, inte mot lunchbarer som Wild`n`Fresh som inte heller vill ha några avtal på sina arbetsplatser.
Svenskt Näringsliv talar med kluven tunga som det står i ungdomens indianböcker. De berömmer kollektivavtalen men det är kollektivavtal på arbetsgivarnas villkor. De ställer sig in och berömmer facket men smyger in lönedumpning genom lågavlönad arbetskraft som tillfälligt jobbar i Sverige på villkor som hotar inte bara löntagarna på seriösa företag utan även att slå ut seriösa företag när de inte kan konkurrera med lönedumparna.
Tove Lifvendahl är krönikör då och då i lokaltidningen här hemma, Östgöta Correspondenten. Tidningen berömmer sig för att vara borgerlig och det är den med besked. I dagens upplaga skriver den förra MUF-ordföranden Tove Lifvendahl om Gordon Ramsey, den engelske kocken som gjorde sig känd för att skrika “fuck” år alla och envar likt manuset föreskriver i en amerikansk B-film. Men Ramsey är också välkänd för att ha en attityd till människor som är både fördömande och ofta nedvärderande.
När man läser Lifvendahls krönika idag förstår man att detta sympatiserar den förre MUF-ordföranden med. Lifvendahl menar att ungdomar ska bara jobba på för att nå sina mål. Inget fel i att jobba hårt men det måste också finnas utrymme för misstag eller t.o.m. tillfälliga misslyckande och möjligheter att komma tillbaka.
Lifvendahl likt Ramsey fördömer istället och Tove Lifvendahl skriver “Det borde fler säga till svenska ungdomar: Sluta klaga på andra och se istället till att jobba häcken av Dig för att nå dit du vill”. Lifvendahls budskap är enkelt och klart; klaga inte på sakernas tillstånd, försök inte förändra missförhållanden eller orättvisor. Jobba, jobba och håll käften och du når ditt mål. Kort sagt, SN och SAF:s budskap sedan 1970-talets skuggor; satsa på dig själv och skit i andra. Inga kollektiva gemensamma krav för det tjänar inte egots intressen.
Lifvendahl menar att detta är vad hon föraktningsfullt kallar “mellanmjölkens lands” förbannelse – vi är inte tillräckligt egoistiska utan fortfarande alltför mycket av kollektivister med fackföreningar, krav och känsla för rättvisa och solidaritet.
Avslutningen av Tove Lifvendals krönika är belysande för hennes och Svenskt Näringslivs verklighetsuppfattning. Före Tove Lifvendahl är ju inte bara “politisk krönikör” utan till ganget och yrket kommunikationschef på Svenskt Näringsliv.
“LO:s sommarkampanjer mot unga brukar varna för kontakten med krögare; man ska kräva fullt betalt från den minut man sätter foten i ett restaurangkök. Själv har jag provjobbat utan betalning åtskilliga gånger på restauranger - min och deras tid betraktade jag som en gemensam investering. Och precis som i Ramsays program visade det sig att tillräcklig kompetens eller goda anlag för uppgiften kombinerat med viljan att jobba hårt lönar sig.”
Hur var det, det gamla ordspråket; det som kommer i påse har varit i säck. Just det, det där med kollektivavtal och lika rättigheter för alla på arbetsmarknaden gäller inte ungdomar. Vilka, Tove Lifvendahl och SN står i tur att “jobba häcken av sig” för att visa att man duger och det helst gratis? Invandrare, ensamstående mammor, arbetsskadade eller är Tove och SN inte fördomsfulla utan alla ska jobba gratis för att visa att dom duger?
Är det 2009 i år – de långa skuggorna är dock från ett annat århundrade.
