Folkbildning är ett fantastiskt påhitt och en underbar uppfinning. Här kommer man till en folkhögskola, Medlefors, en söndag kväll för att föreläsa, inte på skolan, men i Skellefteå under ett par dagar. Skolan är tyst och stilla, parkeringen är tom så när som på en enstaka bil och över allt lyser stillhet och kontemplation.
Men i morgon är det massor av människor här, det är kurser i alla upptänkliga ämnen – skolämnen som matte, svenska och annat som vuxna kan plugga på en folkhögskola till kvalificerad facklig utbildning.
Det är på någon sätt essensen av folkbildning – att lära sig nytt men också att få en andra, tredje eller t.o.m. fjärde chans när livet förändras eller far illa fram med en. Folkhögskolan har därför blivit, precis som hela folkbildningen, arbetarklassens ungdomar och vuxnas väg till kunskap och utveckling. Folkbildning blir helt enkelt demokratins kärna i skolvärlden på arbetarklassens villkor. Du har rätt att misslyckas, du har rätt att ändra dig och du har rätt och välkommen att försöka på nytt.
Folkbildningen var mina universitet – folkbildningen var min möjlighet att utvecklas och förändras från den ungen som inte fixade skolan av olika orsaker och skäl. Folkbildningen blev min möjlighet att bevisa för mig själv och omvärlden att jag dög och kunde.
“…essensen av folkbildning är
att få en andra,
tredje eller t.o.m.
fjärde chans när livet förändras …
Folkbildningen sitter trångt idag. Den får allt mindre bidrag från stat, landsting och kommuner. Ju mer som skärs ner desto färre som får möjligheten och desto fler som förlorar självkänslan de kunde annars vunnit. Att ge sig på folkbildningen för att spara är som att såga av den gren man sitter på eller slänga ut ungen med badvattnet.
Det finns dom som anser att samhället skall ge EN, säger EN, chans, sedan är det upp till den enskilde individen att fixa det själv. Det är en icke-generös och icke-förlåtande attityd till misslyckande eller misstag. Att ha en sådan attityd har bara den privilegierade råd med, inte den som inte föddes med silverskeden i munnen och fick bästa förutsättningar redan från början för den framtida resan genom livet.
Jag har folkbildningen i dess olika former att tacka för att det blev som det blev och i livets olika skeden lyckats hamna på fötterna även om det sett mörkt ut ibland. Jag har haft tur – det har alltid funnits en utväg som nu håller på att stängas av okunniga och illvilliga politiker.
Folkbildningens fiender är okunniga för de förstår inte folkbildningens enorma kraft och de är illvilliga när de vill stänga möjligheten för den som behöver den. De är småaktiga och snåla när de bara vill att ”deras” redan lyckosamma närmaste kretsar ska ha möjligheten eftersom de inte misslyckas den enda gången chansen ges.
Text och foto: Ingemar E.L. Göransson
