"Nu är det dags för fackföreningsrörelsen att protestera och försvara de grundläggande rättigheterna att strejka och rätten att försvara jobben, levnadsstandarden och offentlig service.”
Den som säger detta är Bob Crow det stridbara brittiska facket RMT ordförande. RMT vilket är spårvägspersonalen och sjömännen fackförening i Storbritannien har gjort sig känt som den kraftfullaste kritikern av både New Labours högersväng och nu av den sittande Cameronska liberal-tory regeringen.
I Storbritannien har facken varit de som lett de senaste månadernas protester mot nedskärningarna och den allt mer aggressiva politiken riktad mot löntagarnas rättigheter och arbetarnas villkor. Det har varit demonstrationer och strejker bl.a. i tunnelbanan i London. I första ledet har ofta Bob Crow och RMT stått under dessa dagar.
Vi har i Sverige mest sett studenternas protester mot försämringarna av möjligheterna för andra än välbeställda att studera på universiteten . De dramatiska höjningarna av avgifterna till högre studier har som följd att den sociala snedrekryteringen i högre studier ökar dramatiskt. Med de nya avgifterna som överstiger vad en vanlig arbetare tjänar under ett år före skatt blir det helt omöjligt för ungdomar från andra än välbeställda familjer att delta i högre studier.
Det är dags att protestera säger Bob Crow i sin ledare i förbundets medlemstidning RMT News i november. Det är dags att ta strid för arbetarnas och löntagarnas rättigheter är RMT:s budskap. En självklarhet kan tyckas men än mer med ett Labour-parti som mest ägnar sig åt att hitta tillbaka till sin grundideologi.
I Sverige är det likartat. Vi har ett socialdemokratiskt parti som i praktiken står utan ledning och likt ett fartyg utan styrman och befäl följer strömmarna likt en flygande holländare utan varken karta eller kompass. Var den skutan går i hamn är skrivet i stjärnorna.
Under tiden så har tyvärr inte fackföreningsrörelsen i Sverige heller insett att den måste ta ett ansvar. Ett ansvar för vart arbetarrörelsens fartyg skall färdas. Just nu är det mest utmärkande ett vakuum efter valförlusten som verkar ha kommit som en överraskning för alltför många.
Var finns initiativet, var finns den som i Sverige säger det självklara att vi måste ta upp striden för våra rättigheter? Det finns få Bob Crow i Storbritannien, men finns det någon i Sverige som har förmågan och viljan att ta strid för de fackliga rättigheterna, levnadsstandaren och offentlig service?
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
