torsdag 28 februari 2013

Tjugosju år har gått

Sverige har en politiker som är internationellt välkänd och som fortfarande möts med stor respekt av omvärlden – Olof Palme. Min generation minns hans enorma och genuina engagemang för de fattiga i den tredje världen och mot orättvisor och krig. Hans engagemang för Vietnam kom att vända socialdemokratins uppfattning till ett klart ställningstagande gentemot supermakten USA:s krig. Likaså var hans svidande kritik mot Sovjetunionen och sovjetsystemet var lika tydlig och engagerad.

För arbetarrörelsen i Sverige och omvärlden var Palme en centralgestalt och en betydelsefull ideolog. Han var inte okontroversiell i Sverige eller utomlands men hans engagemang kunde ingen förringa. Likaså hans kritik av högern och den framväxande nyliberalismen står sig än idag. Så här skrev han:

”Vi avvisar en konservativ, för att inte säga reaktionär ideologi som hänvisar människan att ensam kämpa ed marknadskrafterna, att ensam söka bemästra de sociala konsekvenserna av teknikens utveckling, att hoppas att det ändå finns plats i arbetslivet och i samhället när de drabbas av sjukdom och arbetslöshet. Ty detta är verkligheten bakom det dunkla talet om friheten förkvävs i ett samhälle där människorna tar ansvar för varandra. Denna konservatism skulle innebära att människorna förskansar sig bakom en egen vall till skydd för sig själva och sina närmaste. Det skulle bli ett slutet och kallt samhälle, präglat av konkurrans och materialism. Spelrummet skulle öka för dem som har makt och ekonomiska resurser. För oss är solidariteten en väg att frigöra människans handlingskraft och skaparvilja. Därför vill vi satsa på gemenskap i samhället och solidaritet mellan alla medborgare. Herr talman, vi bör inte enbart ställa frågan: Vad kan jag göra för mig själv. Vi bör ställa frågan: Vad kan vi göra för varandra”

(Riksdagens remissdebatt 31/ 1 1973 från Antman-Schori Olof Palme den gränslöse reformisten Tidens Förlag 1996 sid 93)

Ovanstående skrev jag 2007 och när det idag är 27 år sedan Palme blev mördad och när i dag intresset kring honom är större än på många år är det inte utan att jag saknar Olof Palme och hans tydliga politiska gärning och budskap. Dagens socialdemokrati skulle vara mycket betjänt av att ta till sig Palmes engagemang och hans djupa ideologiska övertygelse i en tid då det mest handlar i politiken om att inte skapa konfliktytor och konflikträdslan kommer bli det bestående minnet när vår tid utvärderas i framtiden.

En röd ros till Olof Palme i dag och alla andra dagar! Men framför allt lär av Palme och kanonisera inte honom, det är han alltför betydelsefull för.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Läs Marx för att förstå vår tid

Jag skäms inte, jag smyger inte heller med det. Jag läser Marx och har nytta och glädje av hans skrifter. Inte för att han har rätt i varje stavelse eller på varje punkt utan för att Marx hade en metod att analysera sin samtid som är fullt användbart på dagens samhälle. Marx hade ett förhållningssätt till verkligheten där han sökte vad som fanns bakom det som syntes vara som är fullt användbart även i dags kapitalistiska ekonomiska system.

Ett exempel är hans analys av det kapitalistiska systemet eller med nysvenska ”marknadsekonomin” är mycket klargörande då han utgår från att det finns en grundläggande motsättning, en intressekonflikt mellan arbete och kapital. Så när Dokument inifrån på TV visade härom veckan hur arbetarnas andel av produktionsvärdet var tillbaka på samma nivå som för 100 år sedan bekräftade Marx teori med råge! Marx visade i flera skrifter och analyser om arbetarna inte förmår att hävda sina intressen i dragkampen om produktionens värde och produktivitetsökningarna genom teknikutvecklingen skulle fördelningen också bli till kapitalets förmån.

I ett brev från Marx till den tyske socialisten Fredrich Bolte i november 1871 skrev han att ”där arbetarklassen ännu inte organiserats tillräckligt för att på allvar ta upp kampen mot de styrande klassernas politiska maktmedel, måste man i alla händelser genom regelbunden agitation förbereda den för denna uppgift och uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik.”

I går blev det offentligt att ILO hade underkänt regeringens lagstiftning efter Laval-domen som stridande mot FN-stadgan och de fackliga (dvs. också mänskliga) rättigheterna är det inte ett uttryck för just att den borgerliga regeringen agerar i ”de styrande klassernas” intresse och med deras maktmedel? Är det inte heller samma fenomen som en politik som får konsekvensen att försäkringskassan skickar ut brev till svårt sjuka och frågan när de har för avsikt att avlida eller när en handikappad kvinna byter rullstolen mot en bekvämare hammock en varm sommardag utryck för samma ”härskande klassernas politik” mister sin sjukpenning?

Har inte Marx rätt när han säger att ”regelbunden agitation förbereda den” (dvs. arbetarklassen) och ”uppmuntra den till en fientlig hållning mot de härskande klassernas politik.”? Tyvärr så är det just på denna punkt det fallerat det senaste decenniet då arbetarklassens partier istället har sökt borgfred och i många frågor hyst samma uppfattning som de ”härskande klassernas” partier för när budskapet blir att vi skall söka consensus, inte strid då det kan störa marginalväljare i Stockholms innerstad om man vill spetsa till det något.

Som sagt jag läser Marx och får ett verktyg att förstå vårt samhälle bättre. Inte för att han har svar på alla frågor utan för att han hade en metod som hjälpte hans samtid att förstå samhället bättre och som i dag är minst lika aktuell som då under andra halvan av 1800-talet. Och det behövs för att förstå och kunna göra som en god vän brukar säga när jag frågar honom vad han gör.

”Jag gör motstånd!”

Text: Ingemar E. L. Göransson