Sagostunden

Jag ser framför mig hur snacket gick. Hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg satt där på Rosenbad och var bekymrade. De insåg att de har kort tid kvar och efter valet 2014 så var det nog kört för dem. Men den brända jordens taktik verkar fungera då den kommande socialdemokratiska regeringen lovat att inte ändra något av det som Reinfeldt och grabbarna gjort.

- Anders!, vi har glömt att privatisera järnvägen, sa en bekymrad Reinfeldt. Vad ska vi ta oss till, vi måste få skiten ur världen. De ligger ju på mig från alla håll att komma hit och ta över. Nu senast ringde Merkel och var skitsur.

- Det är ett bekymmer, erkände Borg. Vi kan ju inte bara göra som med vårdcentralerna för det märks ju mycket mer om vi ger bort järnvägen. Nog för att vi har fått den att fungera sämre eftersom det fattas 80 miljarder i underhåll men det räcker inte. Jäkla akademiker som ska lägga sig i!

Borg var sur på professorn på KTH som hade räknat fram siffran för ett par år sedan.

De titta på varandra och funderade.

- Vi måste göra något så sossarna inte kan rädda järnvägen, muttrade Reinfeldt. Tänk för fan Anders, eller satt din hjärna i hästsvansen?! Det har ju inte hjälpt att tågen inte går i tid. Inte ens har det hjälpt att vi har sett till att inget fungerar mellan de olika bolagen. Vi får väl i och för sig tacka sossarna för att dom bolagiserade SJ en gång, men det räcker inte! Vi måste få skiten att gå åt skogen.

- Och inte räcker det heller med att tågen spårar ur var och varannan dag heller, sa Borg där han satt och lekte med en penna.

Båda var bekymrade, hur skulle de bli av med järnvägen så fler skatter kunde sänkas för deras kompisar och dem själva. Helt plötsligt öppnades dörren och in kom Annie Lööf. De två tittade bekymrat upp på henne.

- Vad ni ser molokna ut, sa hon på sin gnälliga småländska. Har ni sålt mjölken och tappat pengarna?!

- Nej, men vi vet inte hur vi ska bli av med järnvägen, svarade de två unisont. Vi måste privatisera skiten innan valet annars kommer sossarna att satsa massa pengar på tågen. Och det om något skulle höja skatterna. Och du vet, Sjöstedt och miljömupparna skulle ligga på som iglar om mer pengar till Statens Järnvägar.

De såg närmast illamående ut när de sa ordet ”staten.”

- Vad korkade ni är, sa Lööf illistigt. Ett rejält besparingsprogram så att tågen slutar att gå. Sedan blir det panik och alla ropar efter privata bolag som ska rädda järnvägen. Det finns flera riskkapitalbolag som köper skiten och säljer efter ett par år. Det fixar jag!

De två herrarna tittade imponerat på varandra.

- Du är inte dum fast du är Centerpartist, utbrast Reinfeldt. Beställ fram en taxi så åker vi till Stureplan och firar!

De tre gick ut från Rosenbad sjungandes ”Seijern är vår! Seijern är vår!”

PS Alla eventuella likheter med verkligheten är högst troliga och inget misstag! DS

Text: Ingemar E L Göransson

Girigheten är en demokratisk fara

Den förre LO-ekonomen P O Edin sa en gång att ”gör aldrig något som du inte kan försvara på ett fackmöte”. En god levnadsregel som under veckan fått ny aktualitet.

Likaså fick jag lära mig när jag var en liten grabb att inte ljuga för lögnen kommer alltid tillbaka och biter dig i röven.

De här två visdomsorden borde fler följa kan man tycka när vi ser hur lögnarna och fifflarna passerar revy inför våra ögon på löpsedlar och i kvälls- och morgonpress. Det är SSU-distrikt som fuskat till sig pengar på det sätt som ungdomsförbund gjort genom åren. Ingen skall glömmas eller behöver nämnas i övrigt. En hantering som är motbjudande och tyder på att man inte förstår att skilja mellan vad som är ditt och mitt på ett acceptabelt sätt.

Nu må det vara som det vill med skolningen inom ungdomsförbunden, men det tyder på en kultur där det gäller att fixa pengar med alla medel och som för medborgarna i övrigt är motbjudande. Fiffelkulturen är ett utslag av en övertro på sin egen förträfflighet och kan bara bemötas med förakt.

Ett än värre exempel på denna fiffelkultur är den medvetna fiffelkultur som går över gränsen till bedrägeri och stöld av allmänna medel som vi sett kring Centerpartiet, Näringsdepartementet och Tillväxtverk kopplade i ett triumvirat av festyra och utnyttjande av de möjligheter som tillfället givit.

Att Maud Olofsson satte upp sina frukostar, luncher och middagar som arbetsdito och skrev det på intern representation med sig själv och skickade därefter räkningen till skattebetalarna tyder på en kreativitet av sällan skådat slag.

När sedan Annie Lööf, helt berättigat,tar GD Lugnet i örat för att själv ertappas med att äta och supa på skattebetalarnas bekostnad för långt över vad en normalavlönad arbetare tjänar på ett arbetsår bekräftar det den kultur av ”anything goes” så länge man inte åker dit. Det går alldeles utmärkt att ha fingrarna i syltburken bara ingen kommer på den skyldige verkar vara den levnadsregel som Olofsson och Lööf lever efter. En princip som måste ha myntats (!) i miljön på Stureplan bland de bortskämda bratsen som befolkar detta huvudstadens rikemansgetto.

Det är kanske inte är de beskrivna bedrifterna i sig som är det värsta. Självklart är den cyniska och närmast groteska girigheten upprörande och störande och förtjänar repressalier från de skatte- och lagvårdande myndigheterna. Särskilt som i vissa fall är det uppenbart att Centern inte kunde ha betalat notan utan bara talmannen eller statsråden kan boka sagda lokal och ta notan. Det är med andra ord helt uppenbart att Lööf et consortie inte hade för avsikt annat än låta skattebetalarna betala deras festliga försommaryra.

Det allvarligaste är att det underblåser och bekräftar uppfattningen att politiker uppträder som en nomenklatura med egna regler, egen moral och egna, som inte omfattar övriga medborgare, rättigheter. Det ger ytterligare fyr till den eld som går under namnet politikerförakt och ofelbart leder till att alla politikers förtroende förminskas. Det innebär också att demokratins trovärdighet skadas för hur kan de som är satta att vårda det demokratiska systemet utföra sagda värv med trovärdighet om de samtidigt utnyttjar detsamma för egen privat vinning.

Jag vill påstå att ungdomsförbund som utnyttjar systemet för att plocka åt sig bidrag de ej är berättigade till liksom politiker som Maud Olofsson och Annie Lööf gör demokratin en björntjänst och är värda det förakt som deras motbjudande fiffel inbjuder till.

P O Edin menade att man aldrig skulle göra något som man inte kan stå för i offentlighet. Man skall heller aldrig ljuga då lögnen har långa ben och drabbar den som uttalat den förr eller senare.

Poeten Ksemendra som levde för ett årtusende sedan noterade redan då att ”pengar förorsakar den girige obehag, besvärligheter, förbindelse och sömnlöshet”. En iakttagelse som har besannats över måttan den gångna veckan.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Centern ska ge inte lägga sig i lönebildningen

Annie Lööf (c) – ingångslön 150.000 kr/månad!!!

Centerns och högeralliansens egen lilla Thatcher, Annie Lööf, vill att ALLA ingångslöner skall sänkas kanske ända upp mot 25 procent enligt SvD idag, t.o.m. mer i ”vissa” branscher. Den som får tveksamma äran att bära fram budskapet är Annika Qarlsson (OBS rätt stavat!) och som är talesperson för arbetsmarknadsfrågor.

Det finns ett antal invändningar mot Centerns märkliga förslag och det verkar som om Centerpartiet helt glömt bort bodelningen mellan politikernas och arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen och överhuvud kollektivavtalsmodellen förutsätter att politikerna håller sina fingrar borta från lönebildningen för när politikerna lägger sig iden innebär det också ett steg mot statlig lönepolitik som brukar, i vart fall tidigare, inhysta våldsamma protester från parterna.

Vad man på arbetsgivarsidan säger är i skrivande stund är höljt i dunkel, men det ser ut som en tanke när i dagens lokaltidning finns en insändare från Svenskt Näringsliv som pläderar för liknande förslag även om SN:s skribent inte specificerar sig i siffror eller procent.

Det är märkligt med våra högerpolitiker likt Lööf och Qarlsson att de är väldigt pigga på att privatisera det som är gemensamt idag men är lika pigga på att nationalisera/socialisera det som är privat idag – a-kassan (förslaget om en obligatorisk a-kassa) och lönebildningen som med Centerns bolda riddare skulle då bli en statlig angelägenhet där likt i det gamla östblocket politbyrån satte lönerna.

Orsaken till det med förlov sagt korkade förslaget är nog snarast att partiet vill profilera sig som det ultraliberala partiet, det libertinska alternativet, och tvinga fram en låglönearbetsmarknad som skulle pressa ner hela lönebildningen och lönenivåerna för alla på arbetsmarknaden till vinsternas och ägarnas fromma.

Det annat skäl varför det finns anledning, och i detta fall från fackligt håll, bli upprörd är att ett regeringsparti så oblygt lägger sig i den pågående avtalsrörelsen och det på ett sätt som är allt annat än neutralt. Att Centerpartiet har utvecklats till ett ultranyliberalt parti har varit klart länge, men att partiet nu också fullständigt tappat omdömet är uppseendeväckande.

Men det är inte bara Centern som har problem och därför nu försöker på alla sätt, även de mest korkade, desperata och omdömeslösa sätt få utrymme utan också Reinfeldt som har ett (KD) som liknar alltmer ett politiskt sänke, ett folkparti vars skolfråga har nåtts vägs ände och nu Centern som direkt försöker lägga sig i en pågående avtalsrörelse. Det är inte utan man tycker lite synd om Reinfeldt men som man bäddar får man ligga som ordspråket säger.

Det som nu fattas för att göra Reinfeldt ännu mer irriterad är att socialdemokraterna presenterar en politik där full sysselsättning och reformerad välfärdsstat blir första prioritet. Då börjar nog Reinfeldt längta efter en landshövdingestol eller annan reträttplats.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En skam–en skymf

Ett osvikligt tecken på hur ett samhälle mår är hur den tar hand om ”sina till skada komna” medborgare för att låna August Palms ord. Vi har sett hur det står till genom Carema-skandalen och andra tecken på hur i det nyliberalt privatiserade Sverige är de välbeställdas valfrihet går före den mindre lyckligt lottades tillvaro.

 

Den nya arbetsmarknaden.

Arbetslösheten är också ett tecken på hur man behandlar de som går utan arbete. Ernst Wigforss sa en gång att vi inte har råd att inte arbeta men den sanningen verkar ha helt tappats bort under den nyliberala städningsepoken då den helt kontraproduktiva idén väcktes om en jämviktsarbetslöshet.

Innebörden av denna av Chicago-skolans nestor Milton Friedmans teori innebär att för att den marknadsliberala kapitalismen skall fungera måste det finnas en permanent arbetslöshetsarmé som har två uppdrag. Den första att var ett avskräckande exempel för övriga löntagare så de inte kräver för hög ersättning, dvs. lön, för sitt slit och inte för kostnadsdrivande förmåner som inkräktar på kapitalets vinstnivå.

Den andra och mer uttalade uppgiften för arbetslöshetsarmén är att begränsa penningmängden i samhällsekonomin, dvs. hålla inflationen nere, men det finns ett problem med jämviktsarbetslöshetsteorin och det är att konsumtionen riskerar att falla och med den ekonomiska aktiviteten i samhället. Det innebär att jämviktsarbetslösheten skärper kapitalismens naturliga kriser och försvårar återhämtning.

2006 hade Sverige 28.000 långtidsarbetslösa, dvs människor som gått utan jobb i minst två år. Den totala arbetslösheten är över 400.000 varav hälften har varit utan jobb i minst 6 månader. Nu sex år senare är två-årssiffran 68.000 istället och tickar på. Var fjärde ung människa går utan jobb och inom vissa invandrargrupper ligger arbetslösheten på väl över 50 procent. Detta och med Fas 3 som Sverige största “arbetsgivare” fullbordas bilden av ett totalt haveri i arbetsmarknadspolitiken.

”Bättre” kan inte den sittande högerregeringens politik och dess misslyckande knappast illustreras. Samma regering som 2006 gick man till val på att utrota ”utanförskapet” (vad nu detta politiska fikonuttryck betyder) tvingas medborgarna nu konstatera att långtidsarbetslösheten har mer än fördubblats under deras tid och detta trots att man numera räknar bort stora grupper från statistiken som definierar ”utanförskapet”.

Sverige är inte friskt, Sverige är ett land där den fattigaste tiondelen har förlorat 600 kr per månad med Reinfeldts politik medan den rikaste tiondel fått nästan 15.000 kr mer att röra sig med.

Annie Lööfs förebild? (Arkivbild)

Minister Lööf pratar och pratar

I går var det radiodebatt om arbetslösheten och näringsminister, Sveriges egen Thatcher – Annie Lööf – pladdrade på utan att säga något. Hon påminde om Groucho Marx när han babblade runt utan att säga något i Marx-brödernas vansinniga filmer. Groucho Marx skulle ”bullshita” men att den minister som har ansvaret för jobben i regeringen gör en ”imitation” av Groucho Marx känns inte betryggande. Tvärtom det är en skandal och en mot de arbetslösa en skymf och oförskämdhet.

Det enda av åtgärder som Lööf kunde komma på var försvagad arbetsrätt och sänkta ingångslöner. Ett recept som hittills inte gett något bestående positivt förutom att det skapar en låglönesektor där det inte går att försörja sig. ”Working poor” kallades denna arbetsmarknad på 1990-talet och omfattar i dag i exempelvis Storbritannien minst en femtedel av arbetsmarknaden medan arbetslösheten ligger på samma nivå som förut. Rättslöshet och otrygghet är rättesnöret på denna arbetsmarknad som uppenbarligen Lööf längtar efter så hett.

Skammens Sverige

Det är en skam, det är oacceptabelt att i civiliserat samhälle att ha två världar – två världar där den ena har ett överflödshorn som den andra världen får betala med sitt liv, sin misär, sin fattigdom, sitt förlorade hopp och sin hopplöshet.

Hur tar vi hand om våra ”till skada komna” medborgare dömer vårt land för vad det är – som det ser ut nu så är vi i motorvägsfart på väg mot ”Det befästa fattighuset”. En skam, ja en skam där uteliggare, utblottade arbetslösa och sjuka betalar överhetens övermod och girighet i en tid då ingen eller få ifrågasätter det George Orwell en gång beskrev att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags att genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är i högsta grad dags att bryta denna ortodoxi som sliter sönder den forna välfärdsstaten och ersätter tidigare solidariska grundtanken att omfatta alla medborgare och ersatt den med de välbeställdas egoism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

“I still hate Thatcher”

”I still hate Thatcher” stod det på rockmärket jag fick av den unga tjejen bakom disken på Bookmarks bokhandel på Bloomsbury Street i London. Det lilla svarta rockmärket sammanfattar bra vad en stor del av britterna känner inför Margaret Thatcher och hennes arv.

Då det begav sig på 1980-talet så uppmanade ska-bandet The Beat henne ”Step Down Margaret” medan The Specials beskrevs Thatchers England som ”Ghost Town” och 60-talsveteranerna i The Blues Band adopterade Bob Dylans ”Maggie´s Farm” till en ilsken protest mot Thatchers nyliberala hårdhänta politik.

Nu 30 år senare håller medelklasskvinnan Thatcher på att ikoniseras. Vad man då glömmer är den verklighet som blev britternas i och med Thatcher lyckades rota samma nyliberala politik som redan genomförts i Chile efter kuppen 1973, i Reagans USA och på Nya Zeeland. Skillnaden var att Thatcher lyckades få plantan att växa i europeisk politisk matjord.

Vi ska komma ihåg att den politik som Thatcher stod för och genomförde innebar att inte bara den brittiska välfärdsstaten som en gång den konservative Winston Churchill och Labours Clement Attlee tog initiativ genom den välkända Beveridgerapporten från 1942 raserades. Thatcherismen kom att påverka hela Europas välfärdssystem genom Thatcher nyliberalismens marknadsfundamentalism blev inte bara acceptabel utan på högsta mode i politiska kretsar.

Thatcher insåg att det inte var i första hand det splittrade Labourpartiet inte var hennes främsta politiska hot. Det viktiga motståndet fanns istället i de brittiska fackföreningarna. Framförallt inom industrin och det ur det perspektivet vi ska se de stora konflikterna med kolgruvearbetarna och grafikerna. Lockouter och strejker som var noga kalkylerade och framprovocerade då dessa fack var de främsta kritikerna av Thatchers politik men också de starkaste facken på de brittiska öarna. Dessa förberedes också genom ”de små stegens tyranni” som en facklig veteran uttryckte det när han beskriv den anti-fackliga lagstiftning som Thatcher satte på pränt. Det gällde att knäcka ryggraden och det insåg Thatcher.

Thatcher sa att det finns inget samhälle bara individer och familjen. Efter hon avgått menade hon att hennes största seger var New Labour. En notering från hennes horisont säkerligen är riktig. En blick över Europas politiska karta räcker. Numera är det lika sällsynt med Labourpartier i regeringsställning som åskväder i februari. För varför välja kopian när originalet finns?

Thatcher är det sena 1900-talets mest framgångsrika politiker. En för efterkrigstidens välfärdsstater, för arbetarrörelsen och för alla som har en dröm om rättvisa och jämlikhet sorgesam slutsats. Därför blir det motbjudande med det ikonskapande och idoliserande som nu sker av banemannen av 1900-talets tidigare generationers drömmar om ett bättre liv.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Artikel publicerad i Östgöta Correspondenten idag (8 febr).

Köp boken som berättar hela

historien!

Pris: 200 kr inkl moms och porto. (I bokhandeln 240 kr)

Beställ från ordochkultur@telia.com

Ytterligare info se länken.

Deja vu

SAAB går i konkurs för att staten inte tycker industrin är viktig längre. I deras ideologiska värld lever vi inte längre av vad industrin producerar utan vi är konsumenter som köper tjänster av de som producerar dessa tjänster för en spottstyver.

Välgörenheten ökar, ett tecken på att de rika tar ”ansvar” för de sämre lottade och medlidandets politik uppifrån ersätter de sociala rättigheterna.

Ungdomsarbetslösheten slår rekord och de långtidsarbetslösa idag är lika många som 2006.

Vi ser hur ett nytt samhälle växer fram. Ett samhälle där en majoritet får det allt bättre medan en minoritet med permanent arbetslöshet och sjukdom betalar de ökade klyftorna. Enligt flera utredningar så ökar klyftorna snabbast i Sverige av alla Europeiska länder. Tvåtredjedelssamhället är ett faktum.

Klyftorna har ökat radikalt sedan 2006 är inget som går att bestrida. Orsaken är givetvis att den sociala utförslöpan har blivit brantare och längre tack vare nedskärningarna på det socialpolitiska området.

De fattiga har blivit fler och de har blivit fattigare. De rika har måhända inte blivit fler men de har blivit extremt mycket rikare. Vi bevittnar hur avståndet mellan botten och toppen i inkomstligan och disponibel inkomst är idag lika stort som det var för mer än 60 år sedan innan välfärdsstaten började byggas efter 2:a världskriget.

Det är ett motbjudande skådespel vi ser när regeringens representanter ”lyssnar in” SAAB-anställdas oro för framtiden. Det är motbjudande, det är cyniskt och det är falskt när regeringens ministrar Annie Lööf och Hillevi Engström samt Jan Björklund nu beklagar, begråter och skyller ifrån sig. De nu aviserade 450 miljonerna är till stor del utbildningsplatser som var planerade att tas bort tidigare.

När Jan Björklund säger att SAABs konkurs kommer som en chock idag så är det inte utan man undrar var han befunnits sig de senaste månaderna. Vad alla andra diskuterat och sett när skojarna Muller och Antonov haft lekstuga med den del av svensk industris ryggrad som SAAB utgör.

Hur många som nu förlorar jobbet och den långsiktiga påverkan på hela den svenska fordonsindustrin är svår att överblicka. Att inte bara SAAB-anställda förlorat jobbet i början av en recession är illa nog, men siffror på 3.500 är sannolikt väsentligt i underkant, det handlar om det mångdubbla.

En total brist på industripolitik, större avstånd mellan fattiga och rika, välgörenhet som ersätter sociala rättigheter – allt uttryck för en nattstånden marknadsliberal politik som nått vägs ände. En statsminister som menar att det går att klara sig på en 7-8.000 kr per månad och släkt och vänner får väl hjälpa till är ett klassamhälle som återkommer. En känsla av patronväldet deja-vu är julkänslan som sprider sig i Sverige.

Detta alltmedan arbetarrörelsen har ringa att sätta emot utan är upptagen av att återfinna sin själ och sitt alternativ till det återuppstådda ”befästa fattighuset.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Förtroendevaldas ansvar

De senaste dagarnas turer kring Håkan Juholt dubbla boende har satt igång en debatt som ensidigt inriktat sig på hans eventuella personliga brister. Nu har vi ju alla våra brister och det är inte den förste riksdagspolitiker som ifrågasätts som en följd av de förmåner som våra folkvalda i riksdagen åtnjuter.

Vad som inte har diskuterats är förmånerna i sig och deras rimlighet vilket borde vara en intressantare diskussion. För när Annie Lööf eller Håkan Juholt tar del av, vad jag menar, orimliga förmåner så är det i och för sig möjligt att de agerar i en moralisk och kanske t.o.m. juridisk gråzon men det är inte huvudproblemet utan det ligger på en annan nivå.

Den som är riksdagsman är folkvald, dvs. de har blivit valda till den lagstiftande församlingen som är demokratins yttersta uttryck för folkstyret. De har getts ett enormt och maktpåliggande förtroende och ansvar. De 349 ledamöterna i riksdagen har med andra ord ett allvarsamt förtroende på sina axlar och ytterst skall vara vår gemensamma väktare att det demokratiska systemet inte kommer i vanrykte eller tappar i tillit hos oss medborgare.

Ceasars hustru får ej misstänkas

Ytterst har riksdagens ledamöter ansvaret för de lagar som styr vårt samhälle och naturligtvis får det inte finnas ett disparens mellan medborgares rättigheter och skyldigheter och de folkvaldas dito. Bara tanken att Ceasars hustrun kan misstänkas får inte uppkomma.

Den folkvaldes arvode uppgår till straxt under 60.000 per månad och till detta kommer traktamenten enligt riksdagens norm. Det innebär att riksdagsarvodet ligger på en nivå som är tre gånger den genomsnittlige LO-medlemmen och två gånger TCO-snittet. Till detta kommer en generös inkomstgaranti som om ledamoten suttit tre mandatperioder och är över 50 år kan få ut 66 procent under tiden till pensionsdagen. Alltså en garanterad inkomst på närmare 40.000 kr/månad i upp till 15 år!

Riksdagsledamoten har fritt årskort på flyg eller tåg som inte förmånsbeskattas och rätt till maximalt 8.000 kr per månad vid dubbelt boende vilket heller inte förmånsbeskattas. Det är med andra ord ett antal förmåner som medborgarna i gemen aldrig kommer i närheten och som vilka riksdagens ledamöter åtnjuter. Med andra ord de folkvalda i riksdagen har villkor som den genomsnittlige löntagaren aldrig ens kan hoppas på i sina vildaste drömmar att få för sin egen del.

Politikerklass i sin egen värld?

Här finns ett disparens som skapar bilden av en politikerklass som lever i sin egen värld utan att dela den vanlige medborgarens skärv. Naturligtvis upplevs det som egendomligt att riksdagsledamoten trots mycket hög lön inte behöver betala för sin bostad, inte behöver betala sina resor till hemorten, fritt åkande på av skattebetalarna betalda årskort och inte ens blir förmånsbeskattad för samma förmåner som om andra har dem görs med noggrannhet och utan undantag.

Våra förtroendevalda ska ha goda villkor, men villkoren skall inte liknas vid ett frälses villkor. Dubbel bosättning är många som har eftersom inpendlingen mot exempelvis Stockholm är omfattande bland annat från Östergötland eller andra delar av landet. Det är avdragsgillt vilken ingen invänder mot likaså att årskort på tåg och flyg förmånsbeskattas vilket ingen heller har egentligen något att invända mot.

Att vara förtroendevald är något stort, att få sina medborgares förtroende att stifta lagar som de sedan skall följa innebär ett stort ansvar. Det är som en klok man sa en lång process att vinna förtroende men ett ögonblicks verk att förlora det.

Det finns idag en tveksamhet gentemot politiker, en misstänksamhet att de ”skor sig” att de ”gynnar sig och de sina”. En beskyllning som nästan alltid är utan grund. De flesta s.k. affärer beror på otydliga regler eller slarv. Det är ytterst få förtroendevalda som missbrukar medvetet förtroendet de fått.

Men bara existensen av generösa förmåner som kombinerat med mycket goda inkomster väcker misstanken eller lämnar blottor för anti-demokratiska krafter att utnyttja enskilda ledamöters tillkortakommande är tillräckligt oroande för att de förtroendevalda själva skall undanröja de mest ögoninfallande förmånerna.

Den tidigare LO-ekonomen P O Edin sa en gång att man aldrig som förtroendevald skulle göra något som man på nästa medlemsmöte inte kunna förklara. En enkel och god regel, präglad av sunt förnuft och förstånd.

De förtroendevalda i riksdagen får inte uppfattas som fifflare och själviska egoister som gynnar sig och en diffus nomenklatur. Om den bilden blir den publika bilden av politiken och de folkvalda så är det kanske det enskilda största hotet mot demokratins legitimitet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nu är det inte så kul längre

Annie Lööf är inte bara rödhårig, hon påminner inte lite om en räv även politiskt. Hon vill inte riktigt kännas vid sina förebilder Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick – alla nyliberala ikoner.

Inte bara denna distansering till sina extrema förebilder utan också att Lööf inte tog till sig den självklara centerportföljen – miljöpolitiken utan markerar tydligt, t.o.m. tydligare än sin föregångare Maud Olofsson att hon vill ha näringspolitiken.

Nu försöker flera borgerliga skribenter exempelvis i Östgöta Correspondenten att lugna omgivningen att det där med Thatcher inte är något att bekymra sig om. Tidningens ledarredaktör berör inte på ett för läsaren begripligt sätt vad som var Thatchers politik. Inte ett ord om hennes tre lagstiftningsomgångar som gjorde facket i stort sett tandlöst, inte ett ord om den privatiseringsvåg som slog sönder den efter kriget uppbyggda välfärdsstat.

Däremot nämns, ska erkännas med avståndstagande, hennes téastunder med Pinochet. Nu var det inte frågan om några isolerade téastunder utan ett stöd från dag ett till Pinochets statskupp och den efterföljande militärdiktaturen.

Att välja ultraliberalen Lööf väljer att bli näringsminister kan innebära en kraftmätning inom alliansen. Lööf måste sätta spår och leverera resultat medan Reinfeldt inte vill skapa onödig oreda och konflikt med fackföreningsrörelsen då han vet att existens av en arbetslöshet på ca åtta procent, en usel a-kassa och en sjukförsäkring som är ett sorteringsverk räcker för att facken skall hålla sig på mattan i nuläget.

Att då likt Lööf säkerligen vill ge sig på arbetsrättslagstiftningen och återföra den till vad den var 1970 som hon sagt att hon vill (se LO-tidningen 9 september) skulle skapa en kraftmätning inom regeringen som någon måste förlora.

Lyckas Lööf inte få resultat så innebär det att hennes position i centern snabbt försvagas och därmed centerns möjligheter att bli storstadspartiet för den mondäna medelklassen misslyckas. Partiet har redan tappat landsbygden så centern är därmed ganska illa ute.

Tar Lööf strid kring Las försvagar det alliansen och Reinfeldt får all anledning att ta det orosmolnet på allvar som om det inte räcker med ett (KD) som krisar och har parkerat sig under eller ganska nära fyraprocentens spärr. Dessutom ett folkparti som envisas med att kräva en kärnkraftpolitik som det taktiska moderata partiet inte vill ha som en gökunge i budgetarbetet och det interna spelet framgent.

Utan tvivel har Reinfeldt problem och ett av dem kommer att heta Annie Lööf.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Varvet runt för Centern

I dag har det gamla bondeförbundet, sedermera Centern tagit ett stort steg vidare mot sitt slutliga harmagedon.Valet av extremliberalen Annie Lööf kan mycket väl få slik konsekvens.

Centern började ju som Bondeförbundet, ett parti som hade som mål att värna om landsbygden mot den framväxande industrialiseringen och urbaniseringen. Partiet hade under sina år innan 2:a världskriget tydliga bygde- och nationalromantiska föreställningar, men även en påverkan från rasteorier. Den ledande antisemiten Elof Eriksson hade en förhållandevis stor roll i Bondeförbundets framväxt under de tidiga åren.

Det sociala eländet på landsbygden under 1900-talets första hälft är välkänd. Ivar Lo-Johansson och Lubben Nordström är två av de många som dokumenterade detta. För socialdemokrater som Per-Albin Hansson och Tage Erlander var det viktigt att inte bara säkra uppbygget av välfärdsstaten efterkriget utan också att det var hela folket som skulle få del av framstegen.

Det fanns alltså minst två skäl att bygga allianser mot landsbygdsbefolkningen och därmed också Bondeförbundets väljare. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 lade också stor vikt vid att förbättra situationen och välfärdsutvecklingen på landsbygden och inte bara för städernas arbetarbefolkning.

På detta vis kom Bondeförbundet att bli en ”folkrörelse” i sin praktik och alliansen mellan socialdemokraterna och den blivande centern grundades. En allians som fungerade väl fram tills Torbjörn Fälldin tog Centern mot höger och in i borgerligheten. Även om detta blev tillfälligt och centern kom att återuppta samarbetet under en period med socialdemokraterna.

 

“….man kan förstå centerns,

Olofssons och nu Lööfs

förtvivlan att hitta en ny väljarbas….”

 

Decenniet med Maud Olofsson har kommit att bli en mara, efter en kort period med framgångar som sedan har bytts ut mot en utförslöpa mot fyra-procentspärren. Partiet centerpartiet skiljer sig på en avgörande punkt från övriga partier. Medan (M) har sin bas i storstädernas borgerliga medelklass, folkpartiet bland den liberalt färgade intellektuella tjänstemannaskikten så är centern bas allt mindre.

Landsbygdsbefolkningen är allt mindre och lantbruket är i dag storindustrier som försörjer inte ens tillräckligt många för att de ens skulle räcka för att nå fyra procent så man kan förstå centerns, Olofssons och nu Lööfs förtvivlan att hitta en ny väljarbas.

Lööf tror sig precis som Olofsson att den finns i storstädernas chicka medelklass, speciellt kring Stureplan om man vill vara raljant. En satsning som hittills bara gett poäng i några få valkretsar på Östermalm och Norrmalm i storstadens rök och damm.

Annie Lööf står för en politik som ligger helt i linje med hennes förebilder, Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick; ultraliberalism och egoism satt som politisk agenda. Att Annie Lööf skall lyckas med att skaffa en nisch för centern och en bas som räddar partiets framtid är högst tveksamt. Kortsiktigt kommer opinionssiffrorna att dra uppåt, men långsiktigt saknas förutsättningarna att om partiet skall följa Lööfs förebilders politiska linje.

Centern har ingen naturlig fråga att leva på. Ultramarknadsliberalism och ideologisk fundamentalistisk libertinism har svårt att räcka som röstmagnet. Miljöfrågorna har man tappat till (MP) som samtidigt orienterar sig mot höger. En möjlig överlevnads strategi för Reinfeldt är nog att locka med (MP), låta Centern dö sotdöden och försöka fånga upp (KD)-väljarna när även (KD) hotas av fyra-procentspärren.

Annie Lööf kan mycket bli den centerledare som tar partiet det fulla varvet runt. Från bonderomantik till storstadsdito. Resultatet blir detsamma som var Bondeförbundets dilemma, utan inflytande, utan makt enbart en historisk relik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Annie Lööfs “face-lift” är inte trovärdig

I det senaste numret av LO-tidningen (nr. 28 av den 9 september) intervjuas den förslagna nya centerledaren Annie Lööf. Lööf som tidigare gjort sig känd för klart anti-fackliga ståndpunkter och anhängare av ultraliberala uppfattningar försöker i tidningen att tvätta av bilden av sig själv som fackföreningsätare.

Men stämmer detta med verkligheten och är det trovärdigt att hon har gått från sina tidigare deklarerade uppfattningar till en mjukare ståndpunkt.

Om man ser till vad hon faktiskt har sagt och vilka förebilder hon uppger så skrämmer spåren varje fackligt aktiv löntagare. Hon har som förebild Margaret Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick.

Thatcher som under 1980-talet knäckte den brittiska välfärdsstaten och i princip, om än tillfälligt, krossade den brittiska fackföreningsrörelsen. Ett angrepp som den ännu 30 år senare inte har hämtat sig från. Samma Thatcher som menade att det inte fanns något samhälle utan bara individer och familjen.

Ayn Rand, den rysk-amerikanska filosofen och författaren som agerade angivare i Hollywood och angav ett stort antal skådespelare, författare och regissörer till den ökända McCarthy-kommitten. Rand som med sina ultra-liberala ståndpunkter hävdade med bestämdhet att ingen skall hjälpa någon annan medmänniska om man inte själv tjänar på det. De som inte klarar sig själva var i Rands värld undermåliga individer.

Robert Nozick som var pappa till en modernistisk variant av nattväktarstaten där staten inte har några andra uppgifter än försvar och rättsväsende. Han betraktade även statens skatteuttaxering som stöld.

När Lööf nu säger i LO-tidningen att hon gillar den svenska modellen så gör hon det med en kraftig reservation. Hon gillar den svenska modellen före 1970 vilket innebär att hon inte bara vill se, vilket hon öppet säger, att LAS försvinner utan också hela den arbetsmarknadslagstiftning som kom under 1970-80-talen. Dvs, Inte bara LAS utan också medbestämmandelagen, förtroendemanna lagen och inte minst arbetsmiljölagen för att nämna de viktigaste.

Lööf säger att hon vill att Sverige skall omfatta och tillämpa EU:s lagstiftning om anställningstrygghet. En lagstiftning som är väsentligt svagare än den svenska när det gäller anställningsskyddet och där det är väldigt olika i olika länder.

Lööfs uttalande om att hon vill se den svenska modellen före 1970 förutsätter starka fackliga organisationer som kan hävda sig gentemot arbetsgivarintressena. Lärdomen från tiden före 1970 var just att facken hade svårt att klara detta och när man inte lyckades så blev kraven på lagstiftning nödvändig.

Detta för att få en neutral hantering av anställningsskyddet där arbetsgivarna fritt enligt den förhatliga §32 kunde göra sig av med personal helt utan inblandning från fackligt håll. Frånvaron av lagstiftning försvårade möjligheterna till facklig verksamhet och inte minst medinflytande på jobbet var helt beroende av arbetsgivarens godtycke. Arbetsmiljön var också ett stort problem då lagstiftningen var svag.

Det var dessa fakta som orsakade den omfattande vilda strejkvågen med början i LKAB:s gruvor december 1969. Och det var också den strejkvåg som fick socialdemokratin att inse att det var tid att formulera en politik för demokratisering av arbetslivet. En tanke som redan för övrigt fanns med i 1944 års efterkrigsprogram.

Det är detta som Lööf vill tillbaka till. Var finns då trovärdigheten av hennes s.k. omsvängning från libertinska uppfattningar grundade på Thatcher, Rand och Nozick. I mina ögon mycket låg.

Antingen är Annie Lööf historielös och okunnig eller annars försöker hon lura oss alla med sin ”face-lift”. Men vem låter lura sig, få sannolikt.

Text: Ingemar E. L. Göransson