Varvet runt för Centern

I dag har det gamla bondeförbundet, sedermera Centern tagit ett stort steg vidare mot sitt slutliga harmagedon.Valet av extremliberalen Annie Lööf kan mycket väl få slik konsekvens.

Centern började ju som Bondeförbundet, ett parti som hade som mål att värna om landsbygden mot den framväxande industrialiseringen och urbaniseringen. Partiet hade under sina år innan 2:a världskriget tydliga bygde- och nationalromantiska föreställningar, men även en påverkan från rasteorier. Den ledande antisemiten Elof Eriksson hade en förhållandevis stor roll i Bondeförbundets framväxt under de tidiga åren.

Det sociala eländet på landsbygden under 1900-talets första hälft är välkänd. Ivar Lo-Johansson och Lubben Nordström är två av de många som dokumenterade detta. För socialdemokrater som Per-Albin Hansson och Tage Erlander var det viktigt att inte bara säkra uppbygget av välfärdsstaten efterkriget utan också att det var hela folket som skulle få del av framstegen.

Det fanns alltså minst två skäl att bygga allianser mot landsbygdsbefolkningen och därmed också Bondeförbundets väljare. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 lade också stor vikt vid att förbättra situationen och välfärdsutvecklingen på landsbygden och inte bara för städernas arbetarbefolkning.

På detta vis kom Bondeförbundet att bli en ”folkrörelse” i sin praktik och alliansen mellan socialdemokraterna och den blivande centern grundades. En allians som fungerade väl fram tills Torbjörn Fälldin tog Centern mot höger och in i borgerligheten. Även om detta blev tillfälligt och centern kom att återuppta samarbetet under en period med socialdemokraterna.

 

“….man kan förstå centerns,

Olofssons och nu Lööfs

förtvivlan att hitta en ny väljarbas….”

 

Decenniet med Maud Olofsson har kommit att bli en mara, efter en kort period med framgångar som sedan har bytts ut mot en utförslöpa mot fyra-procentspärren. Partiet centerpartiet skiljer sig på en avgörande punkt från övriga partier. Medan (M) har sin bas i storstädernas borgerliga medelklass, folkpartiet bland den liberalt färgade intellektuella tjänstemannaskikten så är centern bas allt mindre.

Landsbygdsbefolkningen är allt mindre och lantbruket är i dag storindustrier som försörjer inte ens tillräckligt många för att de ens skulle räcka för att nå fyra procent så man kan förstå centerns, Olofssons och nu Lööfs förtvivlan att hitta en ny väljarbas.

Lööf tror sig precis som Olofsson att den finns i storstädernas chicka medelklass, speciellt kring Stureplan om man vill vara raljant. En satsning som hittills bara gett poäng i några få valkretsar på Östermalm och Norrmalm i storstadens rök och damm.

Annie Lööf står för en politik som ligger helt i linje med hennes förebilder, Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick; ultraliberalism och egoism satt som politisk agenda. Att Annie Lööf skall lyckas med att skaffa en nisch för centern och en bas som räddar partiets framtid är högst tveksamt. Kortsiktigt kommer opinionssiffrorna att dra uppåt, men långsiktigt saknas förutsättningarna att om partiet skall följa Lööfs förebilders politiska linje.

Centern har ingen naturlig fråga att leva på. Ultramarknadsliberalism och ideologisk fundamentalistisk libertinism har svårt att räcka som röstmagnet. Miljöfrågorna har man tappat till (MP) som samtidigt orienterar sig mot höger. En möjlig överlevnads strategi för Reinfeldt är nog att locka med (MP), låta Centern dö sotdöden och försöka fånga upp (KD)-väljarna när även (KD) hotas av fyra-procentspärren.

Annie Lööf kan mycket bli den centerledare som tar partiet det fulla varvet runt. Från bonderomantik till storstadsdito. Resultatet blir detsamma som var Bondeförbundets dilemma, utan inflytande, utan makt enbart en historisk relik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson