Hade jag talat Första maj i år så hade jag hållit detta tal:
Kamrater, mötesdeltagare!
Första maj är bekräftelsen på att den mörka årstiden är över. Ljuset blir både starkare, intensivare och ger oss alla hopp om en varmare och behagligare årstid än den kalla vintern.
Precis som träd, buskar och blommor knoppas och när som helst slår ut i en oöverträffad prakt så sker det samma i politiken idag. Den långa marknadsliberala vintern trängs tillbaka av verkligheten och löntagarna kan ana en angenämare årstid.
De senaste 20-30 årens stegrade politiska vinterklimat där vanliga arbetare och tjänstemäns rättigheter och inskränkts och där de sociala skyddsnät som vi med stolthet kallar välfärdsstaten har trängs tillbaka av marknadsfundamentalismens ideologer, spindoctors och arbetsgivare med en annorlunda politisk dagordning och omättlig makthunger. De borgerliga partiernas allians har under de senaste fem åren gjort allt för att genomföra det systemskifte som de inte vill kännas vid.
Ibland har dock tungan sluntet hos t.o.m. Fredrik Reinfeldt som när han i debattens hetta kring sjukförsäkringen uttryckte högeralliansens verkliga och sanna avsikter för att inte tala om människosyn. Lille Fredrik sade följande, och lyssna nu noga, ”vid varje större samhällsförändring kommer alltid människor i kläm”. Vad säger Reinfeldt egentligen? Jo, att högern syfte är att göra en större samhällsförändring, dvs. det systemskifte som de svär sig fria ifrån att ha som avsikt. Men inte nog med det Fredrik visar upp en hänsynslös människosyn som föregångare från väsentligt mörkare tider anslöt sig till. Det kommer människor i kläm; dvs vi får acceptera en del bondeoffer på vägen mot det nyliberala himmelriket.
De tiotusentals utförsäkrade som riskerar att få gå från hus och hem är inget annat än de acceptabla bondeoffren. När jag hörde detta trodde jag att den svenska arbetarrörelsen skulle ställa sig upp och i harm och ilska protestera. Jag trodde att riksdagens socialdemokratiska och vänsterpartistiska ledamöter skulle ta upp en vredgad debatt i kammaren. Men inte så, det enda som hördes var den öronbedövande tystnaden från de berömda sju dövstumsinstituten, inget annat. Arbetarrörelsen var tyst, osannolikt tyst. Jag vill säga närmast brottsligt tyst. Rädslan för att ta konflikt överskuggade allt annat, tyvärr.
Men verkligen talar sitt eget språk; a-kassan i Sverige är Europas sämsta där endast några få procent får 80 procents ersättning; sjukförsäkringen fungerar som ett sorteringsverk där de skadade eller sjuka snabbt åker från ett förhållandevis gott liv till fas 3:s rännstenstillvaro, arbetsmiljöerna börjar erodera och löntagarnas rättigheter och lönevillkor är utsatta för ett starkt tryck från högerns och arbetsgivarnas allians. Det är inte något produktivt eller positivt när vuxenutbildningen har blivit en parantes där inträdet den andra chansen till utbildning har igenom kamelens öga är mindre än anus på en mygga.
Men inget av detta är nödvändigt, inget av detta är naturligt eller av lag bundet. Det är ingen naturlag som säger att löntagarnas rättigheter skall eller måste försämras för att samhället skall utvecklas. Snarare är det så att just denna utveckling som skett i en allt stegrande och med allt mindre motstånd är onaturlig och högst skadlig för hela samhället.
Det är inget positivt varken för löntagarnas rättigheter eller för samhällsekonomin när allt fler tvingas ut på en låglönearbetsmarknad där arbetet inte belönas med en ersättning som är tillräcklig för att klara sitt liv och uppehälle. Fattigdom är inte till samhällets bästa utan enbart till nytta för de som profiterar på detta tillstånd.
När a-kassan inte är en omställningsförsäkring där den som drabbats av arbetslöshet inte med trygghet kan ge sig i kast med att söka jobb som ligger inom rimlighet och hans eller hennes kunskap och kompetens utan tvingas snabbt att ta det lågavlönade daglönarjobbet eller tvingas in i bemanningsföretagens skuggvärld så är det varken bra för produktivitet eller rättvist mot den som har slitit och jobbat för att skapa sig en hyfsad tillvaro.
När sjukförsäkringen på några få månader skickar en ”till skada kommen medborgare” för att citera den socialdemokratiske pionjären August Palm till en skuggtillvaro där till sist socialbidraget blir enda utkomstmöjligheten är det inget produktivt eller ur varken mänskligt eller samhällets perspektiv försvarbart.
Undermineringen av välfärdsstaten som skett av Reinfeldtregimen och tyvärr tidigare av socialdemokratiska regeringar i tron att marknaden skall lösa alla samhällsproblem är och har varit en otillständig politik. Att tro att marknaden skall vara samhällets alla problems lösare är inte enbart godtroget utan också fåfängt. Marknaden kan aldrig lösa alla problem. Marknaden kan fungera bra när det gäller våra val av TV-apparater, bilar, och andra konsumtionsvaror men aldrig när det gäller att lösa de stora samhällsproblemen. Absolut inte när vi söker rättvisa och rättfärdighet i samhället där alla får plats i ”finrummet” som folkhemmets fader Per-Albin Hansson uttryckte det för över 80 år just denna dag – 1:a maj.
Då för 80 år sedan var utmaningarna än större än idag. Fattigdomen, arbetslösheten, klassorättvisorna, eländet allt det som sammanknippas med den oreglerade marknadens misslyckade var väsentligt tydligare än idag. Arbetslöshet då innebar omedelbar fattigdom, sjukdom innebar misär och i värsta fall död. Socialdemokraten Per-Albin Hansson gav det nödvändiga svaret på samhällets och medborgarnas behov – idén, visionen och utopin om ett folkhem där alla fick plats och ett bättre liv.
Tage Erlander förkroppsligade efter kriget uppbygget av välfärdsstaten som vi känner den, dvs. folkhemmets praktiska förverkligande. Full sysselsättning, enhetsskola för att alla medborgares barn skulle få chansen att utveckla sina talanger och gåvor, men också för att kitta samman klassamhället till en enhet där alla var lika välkomna i ”finrummet”.
Olof Palme, som föll offer för en okänd mördares kula för ett kvarts sekel sedan, gav svaret på löntagarnas bristande tålamod med den frånvarande demokratin i arbetslivet. Palme vann liksom, Erlander, Hansson och alla andra socialdemokrater innan som hade en vision, en utopi för framtiden hopp och vann förtroende för sina tankar och sina politiska strävanden. De inte bara pratade utan och levererade samhällsförändring och red på förtroendet och stödet från medborgarna, inte bara från arbetarklassen utan också stora delar av medelklassen som såg att politiken var till hela samhällets och medborgarnas bästa.
Kamrater, mötesdeltagare!
De senaste 20 åren har varit en politisk ökenvandring, en återvändsgränd där visionen och utopin har ersatts med andras strävanden. Arbetarrörelsen måste därför i denna den 23 timmens 59 minut inse och ompröva sina misstag. Arbetarrörelsen måste inse att den marknadsliberala vägen som kommit att påverka vår politik så starkt var ett misstag, det var en konsekvens av att vi inte insåg att motkrafterna till välfärdsstaten som reformismens stora projekt var mycket starkare och mer målmedvetna än vad vi först trodde och insåg.
Vi måste inse och förstå att vi lät oss dras med i den malström av marknadslösningar som skapat det nya klassamhället. Det klassamhälle som vi nu måste ta i tu med och reformera. Inte för att återupprätta 1950-talet eller 60, 70 eller ens 1980-talet utan för att skapa 2010-talets folkhem och välfärdsstat.
Detta kan vi inte göra på annat sätt än att vi tillsammans det socialdemokratiska partiet, fackföreningsrörelsen, folkliga rörelser och medborgare tillsammans löser de utmaningar vi har framför oss.
Hur skall vi återupprätta en full sysselsättning? Hur skall vi få en skola och utbildning som är i samklang med behoven i ett kunskapssamhälle? Hur skall vi skapa det sociala välfärdsnät som gör människor trygga och starka för att klara utmaningarna som arbetslöshet och sjukdom, kunskapsbrist och demokratiskt underskott innebär. Hur skall vi kunna skapa ett samhälle där alla får plats, där ingen visas på porten för att medborgaren är arbetslös, sjuk, kortutbildad, handikappad eller på annat sätt inte har samma förutsättningar som vi andra som av tur och lyckosamma omständigheter har begåvats med framgång.
Den fulla sysselsättningen är grundbulten för en god samhällsutveckling. Endast när vi alla har möjligheten och rätten till arbete kan samhället på fullt allvar utvecklas. Vi måste alla på vårt sätt och med våra förutsättningar ges möjlighet att kunna bidra till vårt allas bästa. Varje arbetsinsats är viktig, den är betydelsefull och den är avgörande. För om bara en av våra medborgare inte ges möjligheten eller har rätten till arbete så innebär det att den ställs utanför samhällsgemenskapen.
Men det är en fråga om medborgerlig rättighet inte som i Fredrik Reinfeldts värld en skyldighet. För vi skall också ha rättigheten att vara lite mindre produktiva än 100 procent, vi skall ha rättigheten att bli skadade eller sjuka under vårt liv utan för den skull straffas eller till och med trakasseras av myndigheterna då de underkänner läkarvetenskapens ordinationer.
Kamrater, mötesdeltagare!
Vi har aldrig all kunskap alltid och vid varje givet tillfälle. Kunskap är något som förändras. Det sker varje dag. Mänskligheten har varit enormt framgångsrik att lära sig nya ting, att skaffa sig nya kunskaper, att i sin nyfikenhet utforska nya områden. Detta är ingen som motsäger och det är självklart att gårdagens kunskap är inte dagens. Nytt vetande och nya rön gör att arbetslivet förändras från år till år, från månad till månad, från dag till dag och t.o.m. från timme till timme.
Att då tro eller inbilla sig att vi en gång för alla lärt oss det vi behöver för hela vårt yrkesliv eller ens för livet som sådant är fåfängt, dumt och minst sagt kortsiktigt. Den som hävdar att vi inte behöver ett livslångt lärande är rädd för kunskap och framförallt för den makt kunskap för med sig.
Vad Sverige behöver är ett kunskapslyft för 2000-talet. Menar vi allvar med att Sverige skall vara en nation där vi konkurrerar med kunskapsintensiv industri och verksamhet och inte med låga löner eller med lågproduktiv produktion. Vi behöver en skola som inte låser ut arbetarungarna utan tar vara på deras talang och intresse. Högerns gymnasiereform har just det syftet att låsa ut arbetarklassens barn och ungdomar från möjligheten till högre utbildning och låsa in dem i arbetaryrkena. Inte för det är något fel på att vara undersköterska, lastbilsförare, metallarbetare, grafiker eller elektriker. Tvärtom de är högst hedervärda yrken att vara stolt över – men det är djupt orättvist och oklokt att inte ens ge alla chansen att gå vidare eller byta livsinriktning om anden och nyfiken som det heter faller på.
Det är också utryck för ett klassförakt när major Björklund säger att arbetarklassens ungdomar skall slippa de teoretiska ämnena för de varken vill eller kan klara dem. Han är en överklassnobb som tror sig vara bättre än våra ungdomar. Men jag kan meddela Jan Björklund att i hans inbilskhet avslöjar han sig själv som den fördomsfulle reaktionär han är. Jan Björklund är med Rolling Stones ord totalt ”Out Of Time” – en relik från ett förgånget klassamhälle!
Kamrater, mötesdeltagare!
Vad är det för samhälle som låter 10.000-tals sjuka hamna utan försörjning annan än det socialas omsorg. Förnedringen att bli tvungen i ett totalt sett rikt land behöva tigga till sin försörjning. Att behöva vända ut och in på sig och de sina för att allra nådigast få någon skärv. Är det humant, är det värdigt, är det medmänskligt eller är det acceptabelt i ett civiliserat samhälle att människor ska behöva uppleva detta. Kanske efter ett långt yrkesverksamt liv där man dag efter dag gått till jobbet och gjort sin del för att bygga samhället. Betalat sin skatt och på intet sätt legat samhället eller det allmänna till last. Är det acceptabelt att människor behandlas så cyniskt och motbjudande respektlöst som konsekvenserna av högerns s.k. sjukförsäkringsreform.
Från fackligt håll kritiserade vi under tidigare regeringar hur snålt man hanterade rehabilitering av sjuka och skadade. Vi fick inget gehör utan regeringarna istället tog den enkla vägen och förtidspensionerade människor som säkerligen kunde ha arbetat om arbetslivet hade varit flexibelt i deras intresse.
Nu lämnades fältet öppet för högern 2006 att attackera hur rehabilitering och förtidspensioneringar fungerade. Det som var fel då, blev nu istället dubbelfel. De sjuka och skadade kastades ut ur sjukförsäkringen för att hamna på socialbyrån. Det som var fel under 2000-talets första halva blev än mer orättvist och oacceptabelt i ett samhälle som kallar sig en välfärdsstat. Varken rehabilitering, vård eller försörjning – bara piska och stigmatisering.
Kamrater, mötesdeltagare!
Arbetarrörelsen måste reformera i dess verkliga betydelse sjukförsäkringen, a-kassan och det skyddsnät som välfärdsstaten skall vara. En reformering som innebär att det blir bättre, framåtsyftande och verkligen tar vara på människors inneboende kraft och vilja även om de är lite till åren komna eller lite skadade efter att olycka eller hårt arbete har tärt på dem. Det som nu är, är inte mindre än en skam och en djup orättvisa. Arbetarrörelsen kan, vill och törs göra bättre. Inte nog med det måste göra bättre! Arbetarrörelsen ska göra bättre, arbetarrörelsen ska göra skillnad helt enkelt!
Kamrater, mötesdeltagare!
För drygt ett år sedan kraschade New Labour i Storbritannien och Gordon Brown fick ta sitt arv efter Tony Blair och lämna politiken. I Sverige avslutades new labours epok i och med att den socialdemokratiska partikongressen valde Håkan Juholt till ordförande!
I slutet av mars demonstrerade mellan 500.000 till 1,5 miljoner britter i London mot den sittande höger-liberal regeringen under Cameron. En regering som öppet säger att den har Fredrik Reinfeldt som förebild. Vi har inte gjort så ännu i Sverige men vi borde banne mig göra det!
När regeringen genom Anders Borg påstår att kommunals tjejers lägstalöner är för höga, när regeringen Reinfeldt inte står upp till försvar för kollektivavtalen när EU kommer med sina propåer, när samma regering tolkar för löntagarna på värsta sätt Lavaldomen och när klyftorna i det svenska samhället växer snabbare än kanske någon annanstans i Europa då borde vi mobilisera till inte bara demonstrationer och opinionsbildning.
Vi borde tillsammans mobilisera motståndet mot dessa de välfärdsstatens dödgrävare. Vi ska inte organisera dem likt andra dödgrävare utan vi ska jaga bort dem från makten och härligheten allra senast valet 2014!
Kamrater, mötesdeltagare!
Uppmarschen för valseger 2014 sker nu. Det blir en lång kampanj men vi skall inte förlora än en gång. Vi kan tillsammans formulera den utopi, den framtidsvision som skall bära hela vägen. Det är Sverige värt, det är vi värda och det är välfärdsstaten värd!
Som avslutning säger jag som Olof Palme sa en gång:
”Men vi ses igen, kamrater! Vi ses i folkets hus, i studiecirkeln, vid möten i arbetarekommunen och i facket.
Vi ses i futten på byggarbetsplatserna, under rasten klockan 9.15. någonstans mellan mackan och kortleken en stunds politik. Vi ses igen i valstugan – dessa den svenska sågverksindustrin kuttersmycken – vid bråten av valsedlar och broschyrer, men ivriga människor kommer och frågar och ska få svar.
Vi ses igen, kamrater, någonstans i skärningspunkten mellan drömmen och slitet, i människors möten till prövande samtal och gemenskap.”
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
