måndag 30 maj 2011

Varning! Självbelåtenhet är en dödssynd.

Socialdemokraterna är största parti var en braskande rubrik i går. Detta kommenterades i positiva ordalag på exempelvis s-bloggar och andra socialdemokratiska siter på nätet.

spegel

Självklart och visst är det glädjande att partiet åter är över 30 procent, dvs över 1914 års nivå, och att partiet är störst i klassen vilket partiet annars har varit ända sedan rösträtten infördes.

Problemet är snarast partiets självbild. Nöjer sig det socialdemokratiska arbetarepartiet med att vara lite större än moderaterna och lite bättre än katastrofvalet 2011, dvs. nivå 1914? Självklart kan inte partiet göra det om man vill återkomma i regeringsställning, att nöja sig med så lite vore att skriva under sin egen avskedsansökan i svensk politik och lämna walk-over till högeralliansen.

Att Håkan Juholt har återfört socialdemokratin mot rätt politik, dvs. reformistisk strategi, är uppenbart. Bara hans tal på Handels kongress den gångna veckan visar detta. Men partiet har stora utmaningar att möta och inte minst ett förlorat förtroende beroende på den ”New Labour”-inspirerade politiken som skadat partiets stöd hos kärnväljarna.

För varför rösta på ett socialdemokratiskt parti som bara har varit några kronor eller några procent ifrån den borgerliga politiken. Vi kommer väl alla ihåg de närmast kamerala jämförelserna mellan de röd-gröna och högeralliansen inför valet 2011.

Den viktigaste frågan som också är grundbulten för partiets politik är sysselsättningen, eller rättare den fulla sysselsättningen. Det har alltid varit socialdemokratins stora politiska fråga. Självklart eftersom den fulla sysselsättningen är förutsättningen för all annan politisk möjlighet.

Den generella välfärdsstaten, en sammanhållen skola för alla och möjligheten till ett bra liv med Labourpremiärministern Attlees ord “från vaggan till graven” hänger helt på att samhället kan erbjuda full sysselsättning.

Man ska vara medveten om, vilket exempelvis poängterades av Ernst Wigforss redan på 1940-talet, det privata näringslivet aldrig kan klara denna utmaning utan det måste bli den offentliga sektorn som får ta ett stort ansvar för att en full sysselsättning skall bli verklighet. Det ligger i sakens natur att den kapitalistiska ekonomiska ordningen i dess orörda form aldrig klarar detta då alla behov i samhället inte kan bli lönsamma men samtidigt måste finnas till medborgarnas båtnad.

Det innebär också att socialdemokratin måste göra upp med marknadsliberala doktriner om jämviktsarbetslöshet och prioritering av inflationsbekämpning framför den fulla sysselsättningen. Det innebär att privatiseringar och avregleringar som vi upplevt de senaste 20 åren har varit politisk ökenvandring och förvillelser. Parollen från 1970-talet ”Arbete åt alla” är en omöjlighet i en oreglerad marknadsliberal ekonomisk modell.

Men även var fokus skall ligga på en förtroendevinnande socialdemokratisk och reformistisk politik – vem som skall vara målet för densamma. Att överge identitetspolitiken för en politik som har sin bas hos kärnväljarna: löntagarna inom LO, TCO och till viss mån SACO:s avtalsområden men en sådan politik som utgår ifrån att tala till deras breda löntagarintresse och därmed vinna även förtroende i breda skikt inom medelklassen på grund av sitt förnuft och rimlighet.

Att vara nöjd med att det blir bättre kan knappast räcka i det långa loppet och det kan än mindre räcka till att återta makten 2014. Till det behövs en väsentligt tydligare politik. Men allteftersom denna växer fram ökar också förtroendet.

Att bygga ett regeringsskifte 2014 på högeralliansens misslyckande på det ena området efter det andra kan knappast vara den situation som socialdemokratin som reformistisk kraft ska bygga sin strategi på. Ett stabilt politiskt bygge måste grundas i en ideologiskt motiverad och genomtänkt samhällssyn inte andras politiska tillkortakommanden.

Håkan Juholt är säkerligen alltför klok för att gå i denna procenträknarfälla utan kommer att fortsätta att formulera en reformism för 2010-talet. Allt annat vore att falla i självbedrägeriets fälla och tro att några procent upp i opinionsundersökningar är kvittot på att det löser sig med makten och härligheten 2014.

Lösningen och svaret finns i ett fortsatt ideologiskt arbete och en orädd formulering av en radikal reformism som svarar mot samhällets behov och partiets själ.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

A N N O N S

Har du läst?

OBS!!! Ny och uppdaterad upplaga!!

arb_kris

”Arbetarrörelsens kris – mellan reformism och marknadsliberalism” av Ingemar E. L. Göransson

Beställ den från Ord & Kulturs Förlag till förlagspris 190 kr (inkl. moms och porto). Du betalar mot bifogad faktura. Bokhandelspris är ca 240 kr.

För ytterligare information se här.

Maila din beställning till ordochkultur@telia.com