Finns det något mått på hur väl ett samhälle fungerar och hur humant det är så är det hur man tar hand om sina som till August Palm sa ”till skada komna medborgare”. Det är ett viktigt mått men ett annat är hur det ser ut för människor som inte har tak över huvudet eller tvingas t.o.m. att tigga.
När jag gick i Stockholm idag möttes jag av en syn som gör mig både förbannad och oerhört nedstämd. En gammal man stod på knä och sträckte fram sin hand och tiggde om några ören för att kunna äta eller vem vet att få något annat som kan värma honom.
Jag har funderat på om jag skall publicera den bild som jag smygtog med min telefon eller inte. Men jag har beslutat att göra det. Inte för att på något sätt nedvärdera den gamle mannen utan för att visa den misär som vårt samhälle visar upp mitt i det att vi andra har ett rätt så bra. Jag säger som Nils Ferlin “må förlåta somliga rader”, uppsåtet är dock gott.
Det sociala nätverket skall gälla alla; även fattigaste, alkoholister, missbrukare och hemlöshet skall vara en icke-existerande företeelse. Men så är det inte. Bostäder är förunnat de med pengar; mat de som får något över och arbete de som har utbildning och eller hälsa.
Vad vi ser i våra städer är en humanitär katastrof. Det är en skam och jag skäms över att Sverige tillåter sig att människor lever under förhållanden som dessa.
Ingen skall behöva stå på knä och tigga i ett humanistiskt samhälle som tar hand om sina ”till skada komna medborgare”. Sverige håller på att bli ett skammens rike.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
