“Bilden”, dvs politiken behöver inte vara sann

Filosofen Ludwig Wittgenstein skrev i sitt berömda arbete ”Tractatus logico-philosophicus” att ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk”, en sanning som i sin inbyggda orimlighet blir rimlig.

Wittgenstein kan man tolka och han tolkas fortfarande av världens lärde och filosofer. Hans arbete är knappast något som man har som kvällslektyr på sängbordet då det kräver verklig eftertanke och fokusering.

Jag använde detta citat i min bok ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” för illustrera hur våra politikers retorik inte med nödvändighet är det samma som odiskutabla sanningar. Låt oss ta exemplet med arbetslösheten. Vi har idag en arbetslöshet som är den högsta sedan tiden före andra världskriget. Våra politiker oavsett färg slår oftast ut med armarna och säger att tyvärr det är marknadens fel. Ekonomin kärvar osv. Vi har alla hört detta under inte bara den borgerliga regeringstiden sedan 2006 utan även när vi hade under socialdemokratiska perioden från 1994 till Reinfeldt kom att drabba oss mottaget likalydande förklaringar.

”Politiker skapar inte jobb”, var en ofta hörd sentens från främst högerhåll, men även socialdemokrater sa liknade saker eller agerade med samma inriktning. Från tiden från 1990-talets början tills nu har det politiska etablissemanget haft en närmast patologisk beröringsrädsla i förhållande till offentlig sektor. Nej till utbyggd offentlig sektor utan privatisering, avreglering och konkurrensutsättning har varit ”bilden” vi som medborgare fått till livs. Bildt kallade det ”den enda vägen” och Persson ”budgetsanering”, men i sak var det en likartad politik.

Men har det varit hela sanningen eller ens i närheten av en alternativ sanning. För politik handlar inte om vetenskap eller sanningssökande utan om ideologi även om från politikerhåll försöker ge skenet av en pragmatisk, till och med akademiskt vetenskaplig, hållning till samhällsproblemen.

För vad är alternativet? Jo, om vi ser tillbaka och tar till oss historien ser vi hur arbetslösheten mellan 1945-1990 var i snitt två till tre procent, jämfört med dagens sju till tio procent. Inflationen samma period var i snitt sex till sju procent och jämför det med dagens låginflation närmast deflation så ”bilden” en annan. Orsaken ligger i det politikerna INTE säger, utan i att det var ett politiskt beslut att inte ge full sysselsättning prio ett i politiken utan tilldela inflationsbekämpning denna dignitet.

Det innebär,  genom låginflationspolitiken, också den offentliga sektorn som svalde större delen eller i vart fall en mycket stor del av tillväxten istället för att dela ut den i inflationsdrivande lönepolitik eller lågskattepolitik med nödvändighet privatiserades.

Så ”bilden ensam ger icke vid handen om den är sann eller falsk” som Wittgenstein skrev, använt på den politiska sfären ger vid handen att det är inte självklart eller odiskutabelt att när politikerna i valet 2014 säger rösta på mig ska jag fixa arbetslösheten betyder att de har ens för avsikt att göra det för OM de har det måste de åter byta politiskt fokus och prioritera full sysselsättningen före inflationen. Nu möter en sådan politik avsevärda problem då vi de facto utan att vi medborgare gavs möjlighet att förstå detta avhände oss rätten att i vårt land bedriva en sådan politik, det sätter Maastrichtavtalet stopp för då det med närmast grundlagstyngd numera är förbjudet att så göra.

Men det är en annan historia.

Text: Ingemar E L Göransson

Arbetstidsförkortning måste in i den politiska debatten igen

Lena Melin skriver i gårdagens (den 20 okt) Aftonbladet att Reinfeldt och den borgerliga högerregeringens jobbpolitik har rasat ihop. Det är en realitet som ingen kan motsäga, inte ens den mest inbitne moderat. När arbetslösheten är större nu, 2013, än 2006 och rör sig bara marginellt mellan 7-10 procent, dvs. det är en faktisk massarbetslöshet. När var fjärde ungdom går utan jobb är det ett samhällsproblem som bara en självgod högerpolitiker som Reinfeldt kan skryta om och vara nöjd med.

 

Inte bara Reinfeldts fel

Huvudorsaken till massarbetslösheten är egentligen inte regeringens usla politik, men den har förstärkt eländet och gjort ont värre. Huvudorsaken är den förändring av fokus för politiken som skedde redan på 1980-talet då svenska politiker gav upp den fulla sysselsättningen för låginflationspolitik. När det skedde är det som vi nu betalar med massarbetslöshet. Men en annan viktig orsak är att finna i teknikutvecklingen. IT har exploderat är välkänt och med det har miljontals jobb globalt försvunnit och nu står nanotekniken för dörren.Tillsammans skapar dessa två mänskliga innovationer och uppfinningar en extrem produktivitetsökning.

När exempelvis Skärblacka bruk på ett årtionde ökade produktiviteten så mycket att man producerade dubbelt så mycket med halv personalstyrka betyder det enormt sett ur sysselsättningsperspektivet. När det går åt bara en bråkdel av produktionstimmar för att tillverka en högteknologisk bil jämfört med motsvarande för tjugo år sedan får det också en enorm betydelse för sysselsättningen. När bankpersonal, butiksanställda, mackpersonal osv. ersätts av IT-lösningar betyder det färre jobb är självklart.

Den välkände industrialisten Percy Barnevik sa i början på 1990-talet följande ”Om någon säger åt mig, att vänta två, tre år, så kommer det att bli en helvetes stor efterfrågan på arbetskraft, då säger jag, var någonstans? Vilka jobb? I vilka städer? I vilka företag? När jag sammanfattar det hela ser jag att det är stor risk att dagens 10-procentiga arbetslöshet lätt kan bli 20-25 procent.” (J. Rifkin ”Arbetets undergång, Matteus Media 2001)).

Den välkände managementgurun och professorn Peter Drucker var än mer drastisk när han påstod på fullt allvar att ”arbetets upphörande som nyckelfaktor för produktion, kommer att framträda som kapitalistsamhällets krisartade, ofullbordade affär” (Se Rifkin). Jeremy Rifkin visade i ovan nämnda bok att rationaliseringspotentialen inom låglönesektorn i USA var så hög som 70-80 procent innebär naturligtvis att den vägen inte heller är möjlig för att nå full sysselsättning. Andra lösningar och tankar måste komma in i diskussionen på nytt och därmed i politiken.

Upp med arbetstidsförkortning på bordet

Vi måste börja diskutera arbetstidsförkortning på nytt. Det är det enda vettiga sättet att ta ut den enorma omfördelning, för att inte säga snedfördelning, mellan arbete och kapital av produktivitetsökningen som skett de senaste 20 åren. Vi kan inte ta ut det i löneökningar bara rakt av. Det är dock möjligt att höja skatterna för att ett) uppfylla de behov som finns i samhället två) att löntagarna får sin beskärda del av produktivitetsökningarna.

Faktum är att Ernst Wigforss diskuterade detta när han skrev underlaget för "Arbetarrörelsens Efterkrigsprogram" redan på mitten av 1940-talet. Han menade att full sysselsättning riskerar en att bli en inflationsbomb, men att det kan undvikas om man tar ut produktivitetsökningarna i sociala förändringar, dvs. välfärdsreformer, och i minskad arbetstid generellt sett förutom löneökningar som är balanserade. Vi gjorde det fram till 1980-talet, men sedan blev inflationsbekämpning överordnad full sysselsättning. Därför ser vi idag en permanentad arbetslöshet på 8-10 procent oavsett konjunktur.

Jag har vid flertal tillfället både i text och föreläsningar beskrivit detta och visat på hur full sysselsättning var möjlig med en samtidigt hanterbar inflation. Mellan 1945-1990 var arbetslösheten i snitt mellan 1-3 procent och då betraktades 3 procent som kris. Men det är intressant att inflationen, rensad från oljekriser och råvarupriser som sköt i höjden pga. Vietnamkriget, var så låg som 5-6 procent. Enligt P O Edin, som var LO:s chefsekonom under senare delen av denna period, var det en hanterbar inflation och ett politiskt val. Enligt Edin var det inte löneökningarna på slutet av 1970-talet och början på 1980-talet som pressade upp inflationen utan tvärtom inflationen som pressade upp löneökningstakten.

(Den intresserade kan läsa en längre analys av detta i min bok "Arbetarrörelsens kris - mellan reformism och marknadsliberalism" där det också finns en längre intervju med P O Edin kring vad som hände när svensk politik bytte fokus från full sysselsättning till låginflationspolitik. Boken kan du beställa direkt av mig på ordochkultur@telia.com 190 kr inkl porto.)

Kapitalismens teknikutveckling

Hur som, arbetstidsförkortning måste komma in i den politiska debatten igen när vi diskuterar full sysselsättning och arbetslöshet. Förstår man inte detta, förstår man inte heller betydelsen av teknikutvecklingen som den moderna kapitalismen har inneburit och dess betydelse för svårigheterna att upprätthålla full sysselsättning även om politiken skulle byta fokus från inflationsbekämpning till full sysselsättning. Det handlar om mindre behov av arbetskraft men också om att våga tänka i nya banor där arbete inte blir det primära i livscykeln utan andra värden ges ökad betydelse.

För första gången i mänsklighetens historia står vi inför en situation där behovet av arbetskraft minskar medan produktiviteten ökar radikalt. En ekvation som inte marknadsliberalerna har något svar på men inte heller den  politiken som socialdemokratin hävdar räcker. Därför är det inget att förvånas över att Reinfeldts havererade jobbpolitiks misslyckande då den enbart är ett symptom på ett långt större problem.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Ett anspråkslöst förslag till regeringen

Med tanke på den senaste debatten om sjukförsäkringen och den ökade arbetslösheten vill jag ge regeringen Reinfeldt nedanstående förslag.

FÖRSLAGET

Den som ej på egen hand blivit så kallad frisk, dvs ej i åtnjutande av samhällets bidrag, och arbetsför eller övervunnit sin lättja, allmänt kallad arbetslöshet, inom en tidsperiod av 365 kalenderdagar förpassas densamme till omskolningsläger där de tuktas på för ändamålet lämpligt sätt.

Dessa läger förlägges lämpligen i Norrlands inre trakter där det i alla fall ingen bor. Syftet med lägren är av Vår Herre och Luther givet; simulanten och lättingen skall återvinna sin fulla arbetsförmåga och därmed åter bliva en nyttig samhällsmedborgare.

Trilskas däremot den ovan nämnde fråntages denne sina medborgerliga rättigheter och sättes på fästning med vatten och bröd som tuktelse.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Konsultarvodet faktureras separat enligt gällande taxa och regeringskansliets gängse tradition, dvs. både i pekuniär form och flytande per butelj att intagas på lämplig lokal.

Goda ansatser - dags för utopins tid

Uppgifter om vad den socialdemokratiska skuggbudgeten innehåller ”läcker” till media dagligen. Ett sätt att få uppmärksamhet och ta kommandot i debatten.

Det finns goda ansatser trots en del märkligheter som tal om ”affärsplan” och sänkta bolagsskatter. Må så vara med dessa märkligheter som nog får skrivas på det konto som ska övervinna storstadsmedelklassens väljares flyktighet. Förslagen lär dock inte vinna förtroende hos de som drabbats av den långvariga medelklassigpräglade mittenjakten. Men låt oss lämna det därhän och se till de goda ansatser som ändock finns i förslagen.

Skrotningen av Fas 3, satsningen på utbildning och ungdomsgaranti är givetvis ett steg i rätt riktning även om det inte löser någon gordisk knut. Inte heller kan någon invända mot att a-kassan förstärks och att sjukförsäkringen tar steg mot att bli en försäkring som skall förhindra sjukdom bli en rutschkana ner i rännstenen.

Även om det finns hoppingivande ambitioner och så rör inte förslagen vid ett grundläggande problem och en hoppingivande möjlighet. Massarbetslösheten och den extremt ökande produktiviteten. Det är lösningen på den ekvationen som också är det som socialdemokratin måste hitta en modell till.

Marknaden som omhuldas som alltings frälsare av högern och mitten kan aldrig lösa den gordiska knuten. Den kommer att fortsätta köra inte bara Sverige i ner i ett djupt ekonomiskt marknadsträsk utan hela den kapitalistiska världen då den oreglerade kapitalismen inte kan lösa problemen som den själv skapar.

Detta insåg redan Karl Marx, men även tänkare och politiker som Leonard Bernstein i Tyskland, Per-Albin Hansson och Tage Erlander här hemma och vidtog mått och steg för att möta problemen som då den oreglerade marknadsekonomin skapade.

Idag är det inte samma problem socialdemokratin möter som för 50 eller 100 år sedan, men de är i samma härad och har samma grundläggande problem vill jag påstå efter 30 år av nyliberal världsordning.

Det största problemet är massarbetslösheten som är en konsekvens av den så kallade normpolitiken. Det vill säga att sysselsättning och jobb har prioriterats ner i förmån för inflationsbekämpning. Konsekvenserna ser vi idag med tvåsiffrig arbetslöshet i Europa och en arbetslöshet i USA på närmare 10 procent. Sverige har drygt sju procent vilket kan synas bättre, men är i sanning på längre sikt en omöjlig situation – inget samhälle överlever detta.

Socialdemokratins utmaning är att lösa massarbetslösheten och upprätta full sysselsättning och då är det viktigt att satsa på utbildning på alla nivåer och stadier. Det livslånga lärandet är i högsta grad nödvändigt då de s.k. lågproduktiva jobben inom tjänstesektorn är de som försvinner i än högre grad än rationaliseringarna inom industrins konsekvenser vad det gäller sysselsättningen.

Författaren och forskaren Jeremy Rifkin beskrev redan 1995 denna utveckling i boken ”Arbetets undergång” med ökad rationalisering och produktiv inom industrisektorn samtidigt som tjänstesektorn på sikt ännu hårdare drabbas av samma fenomen genom teknikutvecklingen. Se bara på hur bensinmackar har förvandlats, affärer där du handlar dina dagligvaror, banker osv. Jobben rationaliseras bort och därför är inte den av högern omhuldade tjänstesektorn lösningen.

Det finns också enorma behov som växer inom den sociala sektorn; befolkningen blir äldre, behoven av utbildning ökar, infrastrukturen är eftersatt och många andra, mänskliga sett, stora behov finns. Vi lever ett liv som kommer att förstöra vår planet. Klimatproblemen är inte lösta osv. Resurserna saknas inte, men de är felfördelade och om en omfördelning skedde skulle livet bli väsentligt bättre för de allra flesta.

Vi producerar per timma idag mångdubbelt mot vad vi gjorde för säg 50 eller 100 år sedan. T.o.m. jämfört bara med 20-30 år sedan och utvecklingen går fortare och fortare. Den djupa krisen inom finanssektorn är det slutgiltiga beviset för att den oreglerade kapitalismen inte kan lösa sina problem utan bara förvärrar dem med dess skräckinjagande sociala konsekvenser.

Idag saknas en genomtänkt fördelningspolitik som tar vara på den ökade produktiviteten och de enorma rikedomar den skapar. En lösning är att beskatta rättvisare och fördela rikedomarna. En annan minst lika viktig är att använda minskad arbetstid till ett verktyg för omfördelning. 6-timmarsdagen är väl inom räckhåll, men förutsätter att socialdemokratin vågar formulera en helhetspolitik för omfördelning och att man tar steget och erkänner och inser att normpolitikens jämviktsarbetslöshet är en återvändsgränd.

Detta kan inte ske över natt, det kräver reflektion och en formulerad utopi likt välfärdsstaten på 1940-talet som kan möta framtiden och vinna människornas själar och hjärta. Det finns ansatser och goda ambitioner till förändring i skuggbudgeten vilket ger hopp om en socialdemokrati som kan återvinna sin själ.

Då kan också socialdemokratin lämna det räddhågade mittenträsk som man nu flirtar med och haft en fot i de senaste 25 åren. Men endast då. Det är dags för ett socialdemokratiskt uppbrott från mitten och ett formulerande av framtidens utopi – samhället som ger oss alla rättvisa och möjligheter, där alla har plats och behandlas enligt devisen ”av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”.

Text: Ingemar E. L. Göransson

LO:s andre ordförande Tobias Baudin: Bygg ut offentlig sektor

(Nedanstående intervju med Tobias Baudin är en kraftigt förkortad version av den som finns i min kommande bok “De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” – för ytterligare information se här.)

Jag sitter på Tobias Baudins arbetsrum på Kommunal. Det är den 7 maj och ska intervjua den som senare under samma vecka kommer att nomineras till LO:s andre ordförande. Tobias är, när intervjun görs, Kommunals vice ordförande och nominerad till att bli ordförande för LO. Stödet är starkt och flertalet av journalister är övertygade om att Tobias Baudin är LO:s kommande ordförande. Vad få känner till då är att LO:s valberedning har en annan lösning på gång.

Varför lämna kungariket Kommunal för LO?

- Det har varit ett tufft beslut, säger Tobias. Utgångspunkten har varit en diskussion i Kommunal om vad vi vill med LO. Den nya LO-ledningen måste få ett förändringsmandat av kongressen att göra det och då kommer frågan givetvis upp, menar Tobias, vem skall leda det här arbetet.

I de intervjuer jag har gjort för boken ”De ohörda” har det gång efter gång kommit fram kritik mot att LO har tystnat de senaste 10 åren. Är det en kritik som du håller med om?

- Håller med om att det gått åt det hållet, erkänner Tobias. Det är ju inte bara LO-ordförande som kan hitta lösningen på det. Samtidigt som vi måste erkänna att arbetsgivarna har varit relativt lyckosamma. De bestämde sig ju för 20-30 år sedan att bli en opinionsbildande organisation och blev Svenskt Näringsliv. Det är det vi ser effekten av idag.

Det jag kommer ihåg av LO-kampanjer är den ”berömda” annonsen där vi skulle tända gravljus för de arbetslösa. Hur ska LO kunna sticka ut?

- Jag är tveksam till kampanjer över huvudtaget, erkänner han. Fick jag välja mellan en dyr kampanj eller låta förtroendevalda och anställda att gå ut och diskutera på arbetsplatserna skulle jag välja det senare för det ger större effekt, menar han.

- Vi ska inte vara rädda för att vi kan ha andra åsikter och förslag än vad det socialdemokratiska partiet har. Jag är inte rädd för ett rosornas krig utan att politiken som vågar sticka ut och driva på socialdemokraterna är bra. Vi kanske inte når ända fram, men en bit på vägen.

Håller du med om kritiken som varit att LO sprungit patrull efter vad partiledningen har sagt.

- Även om det inte varit så har det upplevts så, erkänner Tobias. LO ska uppfattas som en federation av 14 fackförbund. Det får inte vara någon tvekan om att vi driver de frågor som är bäst för våra medlemmar.

Om du blir LO-ordförande kommer du försöka närma LO gentemot TCO?

- Ja, svarar han lakoniskt.

Jag blir lite paff över den tydliga och mycket enkla svaret – ett kort ”Ja” och inget annat. Tobias inser att han måste utveckla sina skäl och börjar resonera kring förhållandet mellan LO och TCO.

- Vi har väldigt sammansvetsade arbetsgivare idag, säger han, som i politiska beslut understöds av den borgerliga regeringen. Regeringen kommer aldrig säga det i sin retorik, men det är arbetsgivarna som sätter dagordningen för samhällsdebatten. Ska vi ha möjligheten att på allvar kunna rubba den förskjutningen som skett då måste vi samarbeta mer med TCO och även Saco även om det är en större utmaning.

Den tidigare ordföranden för Kommunal Lillemor Arvidsson som avled under våren 2012 var en av de mest framträdande kritikerna av privatiseringsvågen på 1990-talet. Om vi ser till facit idag är det väl inte helt glädjande för Kommunal och den offentliga välfärden. Hur ser du på debatten vinster i vården och omsorgen?

- Vi säger ju OK till vinster med att det skall återinvesteras i personalen, kompetensutveckling och så vidare. Sedan när det gäller att vara öppna för att privata företag kan vara ett komplement, men den absoluta majoritet skall vara offentligt driven.

- Har man justa upphandlingar och villkor för de som jobbar då ska det inte gå att ta ut vinster som det har gjorts. Vi ser över vår politik och vårt förhållningssätt på det här och få perspektiv på vinstfrågan och strama upp våra politiska åsikter kring det här. Han berör LOV som innebär en privatisering av primärvården från norr till söder.

- Det är fullständigt vansinne, säger bestämt.

- Vi ser också hur man bygger upp verksamheten ute i kommunerna på timvikarier. Vi har lyckats till en viss del lyckats stoppa staplandet av sådana här anställningar på varandra i det nya avtalet.

Tobias beskriver bilden Kommunal hade av privatiseringarna när det började på 1990-talet som ”romantisk”. Han ser tydligt hur det är några jättar som tagit över.

- Vi måste från Kommunal se till att vi organiserar de som jobbar på de privata där organisationsgraden är på tok för låg, säger han bekymrat. Hans uppskattning är att den ligger på ca 50 procent hos de privata vårdföretagen och bland visstidsanställda är den 20 procent.

Han menar att Kommunal har ett dilemma. Det blir ett problem att organisera de som jobbar på de privata företagen om man samtidigt säger att man är mot de privata företagens existens. Ett i mitt tycke moment 22 i dess verkliga betydelse.

Vi har en massarbetslöshet men då måste vi inte överge normpolitiken (se fotnot). Tror du att det är dags att överge den som politisk dogm?

- Det är ju viktigt att vi har ordning reda i ekonomin för annars får arbetarna betala priset för oordning, svara han. Men det är frågan om vilken nivå som arbetslösheten skall få ligga på. Den som är nu är alldeles för hög och det menar jag beror på en alltför passiv politik. Hur nära noll arbetslösheten kan man komma vet jag inte, men den kan vara väsentligt lägre. Det sker inga satsningar på byggande, infrastruktur och välfärden samtidigt som kommunerna får frysta statsbidrag.

- Betydlig mer aktiv arbetsmarknadspolitik. Jag tror det är läge för ett nytt kunskapslyft. Jag tror inte massarbetslösheten beror på normpolitiken i sig utan på grund av en passiv politik.

Har inte politikskiftet från prioriteringen av full sysselsättning till prioritering av låg inflation inte har betydelse för arbetslösheten?

- Det har det ju, svarar han. Men att för den skull att man skall överge normpolitiken för full sysselsättning.... Tobias funderar uppenbarligen på det dilemma som normpolitiken innebär och funderar över dess konsekvenser som min fråga ställer honom inför. Både han och jag är medvetna om att vi befinner oss på minerad mark och ”fel” svar kan få konsekvenser.

Den nye socialdemokratiske partiordföranden Stefan Löfven har vid flera tillfälligt ställt krav om ett sysselsättningsmål, finns det utrymme för en mer expansiv politik som exempelvis den franske presidenten Hollande ställt ut löften om?

- Visst finns det, svarar han. Vi har resurser. Problemet är att vi inte använder resurserna. Det kommer långsiktigt att få förödande effekter. Inflationen ligger under målet och arbetslösheten snarare ökar än minskar.

Vill du se en större offentlig sektor för behoven finns ju?

- Ja, jag ser det som en investering. Vi vet att det behövs och vi räknar med ungefär ett behov av 150.000 jobb de närmaste 15-20 åren. Förra året var det bara 2.000 som sökte till vård och omsorgsprogrammet och det räcker inte på långa vägar.

Baudin menar att offentlig sektor, vård och omsorg, måste göras mer attraktiv för att fler ska vilja jobba i den. Han pekar på frågan om heltid och skulle man bara om man fick upp sysselsättningsgraden skulle lösa många problem.

Kommer du att driva en utökning av offentlig sektor och investeringar i infrastrukturen exempelvis om du blir LO-ordförande?

- Ja absolut, kommer det snabba svaret från Tobias. Jag tycker det varit en för passiv roll från LO som lämnat det till Kommunal att sköta. Men det rör ju varenda LO-medlem, menar han. Det måste finnas en välfärd av hög kvalitet och investeringar är nödvändiga.

Hur ser du på den splittring som vi ser av mellan LO-förbunden. Hur har du tänkt hantera situation och få förbunden att tal med en röst – att få federationen att fungera på nytt?

- Vem som än blir LO-ordförande så blir den viktigaste uppgiften att ena LO igen för vi är splittrade, säger han övertygat. Jag är orolig att vi får små federationer inom federationen, men det är symptom på att något inte står rätt till. Nästa LO-ordförande kommer att få ägna ett gediget fotjobb och energi för att komma överens mellan förbunden.

När jag pratar med vanliga medlemmar och även förtroendevalda som upplever att det är så stort avstånd mellan dem och ledarskapet. Det har ökat, inte minskat. Unga upplever facket som en myndighet istället för en kämpande organisation för löntagarna.

- Vi kanske inte drivit de frågor som medlemmarna har velat. Det är jätteviktigt är att vara ute bland medlemmarna och förtroendevalda på arbetsplatserna.

- Ungdomar upplever inte facket relevant utan vänder facket ryggen, konstaterar Tobias torrt. Vi måste argumentera på ett sätt så ungdomar ser att vi förstår deras situation.

Vilka är de tre viktigaste frågorna att sätta fokus på?

- För LO-ordförande; att hålla ihop, vända den negativa medlemsutvecklingen, utveckla opinionsbildningen. Sakområden; ungdomar - LO måste bli en tydligare röst i hela livet exempelvis egen bostad, byggandet. Det måste bli att LO fattar min situation. Han avvisar myten om att ungdomar vill ut och resa och inte är intresserade av en trygg anställning. Den alltmer slimmande arbetsmarknaden och arbetsmiljön som går åt fel håll där pengarna överordnas allt. Välfärden har inte hängt med samhället. Vi har fått ett 24/7 timmarssamhälle och då måste välfärden hänga med.

Hur ser du på att LO:s ordförande sitter i verkställande utskottet i socialdemokratiska partiet. Antingen kan man som Stig Malm kliva av och säga att man vill ha en friare roll eller som Wanja Lundby-Wedin sitta och vara solidarisk med vilka beslut som helst? Hur ser du på det, är det möjligt i dagens värld?

- Jag tror det, svarar han. Vi måste ta en diskussion i styrelsen om det. Vi säger att vi vill ha fortsatt facklig-politisk samverkan, men vi vill driva på politiken. Det är ju en unik möjlighet. LO:s ordförande måste då driva de frågor som LO har beslutat om i det verkställande utskottet. Man kommer inte få igenom allt. Någon annan från ledningen skulle faktiskt kunna sitta på i partiets VU.

Kan alltså någon annan alltså från ledningen som sitter i VU än ordföranden?

- Det är inte reglerat utan varje kongress kan ta det beslutet. Fördelen skulle ju i så fall vara att ordföranden får den friare rollen. Bilden att LO:s ordförande har tagit med sig partiets beslut till LO istället för att LO:s ordförande har fört in LO:s frågor i VU måste förändras.

Några dagar efter intervjun ringer jag upp en källa jag har för att få bekräftat ryktet att Tobias har nominerats till vice ordförande medan Karl-Petter Thorwaldsson har nominerats till ordförande. En kompromiss där Tobias Baudin tar ett steg tillbaka och ”Kålle” blir ordförande. Likaså att får jag bekräftat hur resten av LO-ledningen kommer att utformas.

Min tanke är att det verkar vara en genomtänkt och klok konstellation om LO ska bli den organisation som skissats på i min intervju med Tobias. Motståndet mot den nyliberala hegemonin behöver en sådan förändring. Hur det blir lär historien utvisa, men det är en annan historia.

Fotnot:

Normpolitiken bygger på teorin att det finns ett direkt samband mellan sysselsättning och inflation. Om ett samhälle har full sysselsättning innebär det att inflationen också blir högre. Det samma om inflationen pressas ner till en låg nivå betalas det automatiskt med högre arbetslöshet. Sverige hade i snitt från 1940-talets slut full sysselsättning, dvs. ca 2 procent men också en inflation i snitt på 5-7 procent årligen. Efter 1991 har förhållandet varit det motsatta en genomsnittlig arbetslöshet oavsett konjunktur på 7-10 procent men en obefintlig inflation. Ett annat namn för den här politiken är ”jämviktsarbetslöshet”.

Ovanstående är en kraftigt förkortad version av den längre intervju som ingår i boken ”De ohörda – Röster från nyliberalismens verklighet” (Ord & Kulturs Förlag). Boken utkommer augusti 2012.

För ytterligare information och möjlighet att förhandsboka boken se här.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Till LO:s nya ledning – Detta är ert arv!

- Jag är på väg, säger ”Kålle”, Karl-Petter Thorwaldsson, på en brusig mobiltelefon när jag ringer upp honom på fredagsförmiddagen. Han är på väg till Stockholm, till det nya uppdraget att ta över ordförandeskapet i LO efter Wanja Lundby-Wedins decennium.

När LO-kongressen inleds idag är det efter ett förlorat decennium där LO istället för att vara drivande i motståndet mot den nyliberala politiken kom att omfamna den, allt för att inte störa systerskapet med Mona Sahlins högeryttersväng ut i det nyliberala träsket.

Jag kommer ihåg i för dryga tio år sedan när jag samtalade med Wanja på en flygplats i Italien när hela LO-kansliet var på väg hem från Riva del Sole.

- Du kan alltid komma till mig du har mitt fulla stöd, lovade hon inför mitt uppdrag som ansvarig för 100.000-projektet. Ett löfte som sveks inte bara till undertecknad utan ett av många som sveks och till hela LO-kollektivet. Istället för kamp mot högern blev det fokus på alla andra frågor som inte hade samma direkta dignitet i de vanliga medlemmarnas vardag.

Hon kommer att hyllas med blommor och tacktal, presenter och närmast glorifieras. Det som kunde ha blivit något blev istället inget. Inte nog med att medlemmarnas viktigaste frågor sveks utan också de frågor som Wanja Lundby-Wedin själv framhöll, kvinnornas situation på arbetsmarknaden, de orättvisa löner och så många andra frågor sveks för ett fokus på mindre viktiga frågor.

Under den nu avgående ledning för LO har arbetslösheten ägnats ett förstrött intresse, det enda synliga har varit en annonskampanj i miljonklassen där vi skulle tända gravljus för de arbetslösa. Jag kommer inte att vara på LO-kongressen 2012 något som jag annars sett som självklart sedan 1990-talets början. Förra kongressen var dörrvakt – en kanske inte helt hedervärd sorti från den organisation som jag då hade arbetat inom i över ett årtionde och en rörelse där jag varit medlem sedan yngre tonåren.

Vad är det för samhälle som ”Kålle”, Tobias Baudin, Torbjörn Johansson och Ingela Edlund skall leda LO i. Vilka är det politiska realiteterna för LO-kollektivets 1,5 miljoner medlemmar?

Borgerlig triumf

Det borgerliga regeringsorganet Svenska Dagbladet kunde för några dagar sedan med glädje kunde konstatera att ordningen var återställd efter några årtionden av ”socialistiska excesser”. Göran Eriksson den inrikespolitiske chefen skrev att ”efter sex borgerliga år är uppdraget att normalisera Sverige delvis verkställt. Skattetrycket sjunker, socialförsäkringarna liknar omvärldens.”

På ren svenska kunde man istället skriva som Torbjörn Gustavsson, den socialdemokratiske krönikören på borgerliga Östgöta Correspondenten ”baklängesrevolten rullar på” och det med all rätta.

För några veckor sedan skrevs det i media om hur Sverige var det land där avregleringspolitiken gått snabbast och mest djupgående och som sagt SvD kunde triumfatoriskt konstatera att Sverige rasar i välståndsligan och dess socialförsäkringar och a-kassa placerar Sverige i botten efter sex borgerliga år.

Vad vi kan också avläsa är en kommersialisering av hela vår tillvaro. Vi förvandlas i rask takt till kunder istället för medborgare, vi ska köpa våra medborgerliga rättigheter på en marknad oavsett om det är skola, sjukvård eller äldreomsorg precis som om det vore TV-apparater eller mjölk. Medborgarrätt blir istället en fråga om penningar och penningars värde allt i en allt snabbare kapitalistisk dödsdans.

Sverige plågas av en massarbetslöshet där oavsett konjunktur vi har en arbetslöshet på mellan 7-10 procent. Men där ingen vill tala om den grundläggande orsaken – normpolitikens förlamande hand och den istadiga, vettlösa inflationsbekämpningens höga visa skriven och regisserad av Milton Friedman och hans lärljungar. Vi har sett hur arbetslösa och sjuka brakar iväg med fart mot den ekonomiska misären under glada påhejande om incitament för arbete och övriga är de lyckliga som har för ögonblicket har arbete och jobbskatteavdrag. De ökande klyftorna mellan de med arbete och de utan är en närmast pervers realitet.

Vi ser nu hur den skola som major Björklund haft ansvar för blir allt mer delad där klyftorna i kunskap och i resultat genom att de rikas barn finns i sina skolor och de fattigare i sina. De borgerliga idéerna om att arbetarungarna med Björklunds ord ”studietrötta” skall slippa teori eftersom de med hans borgerliga klassförakt tror att arbetarens unge inte vill lära eller kan sig något slikt.

Vi har också fått se hur medlemmarnas intressen har offrats för sammanhållningen och konflikträdsla för att ta ens verbalt bekämpa högerpolitiken. Det är upp och ner vänt när högerns talesman på DN ledarsida Peter Wolodarski är mer radikal än LO:s ledning i kritiken av den förlamande åtstramningspolitiken.

Facket enda hoppet

Kålle, Tobias, Torbjörn och Ingela – det är många som sätter sitt hopp till att ni ska göra skillnad och att LO åter skall bli den starka röst som behövs i opinionsbildningen. Att LO ska bli den självklara samordnare och den starka federationen där löntagarintresset sätts främst inte varken personliga eller politiska hänsyn av pietetsskäl prioriteras. Att det skall bli slut på rantandet efter partiledningen på Sveavägen och om det behövs LO skall vara den vänlige pådrivaren som Tage Erlander en gång beskrev LO som.

Jag har under de senaste åren i ökad utsträckning mött både ilska och förväntan, men framförallt resignation och uppgivenhet. Det blir er uppgift att se till att LO förmår att både kanalisera och mobilisera det förstnämnda och bryta det sistnämnda.

Fackföreningsrörelsen är den enda verkliga folkliga kraften som kan bryta den nyliberala revoltens strypgrepp och återföra politiken till en i folkflertalets intressen nödvändig riktning. Att återge medborgarvärdet och förpassa ”kunderiet” till historiens soptipp.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Dagens moderataffisch

Affischen är ett collage.

Kan vi lita på våra politiker?

Kan vi lita på våra politiker? Vi minns valet 2010 när alla sa ”Rösta på mig och vi ska lösa arbetslösheten – Sverige ska jobba”. Ett program som är omöjligt att invända mot; att vi ska alla dra vårt strå till stacken.

 Att lita på?

Hur blev det och hur är det? Arbetslösheten sedan 1990-talet har varit konstant på mellan sju – tio procent. Ibland högre, ibland lägre, men ungefär sju-tio procent. Det innebär att några hundra tusen människor ALLTID går utan jobb. Så var det före 2010 och så är det efter 2010.

Borgerliga politiker skyller på finanskrisen, men sanningen är att så var det även under högkonjunkturen FÖRE finanskrisen. De försöker faktiskt föra oss bakom ljuset. De är inte sanningsenliga helt enkelt.

Rösta på oss och vi ska fixa jobben sa de oavsett partifärg valet 2010 men de sa också 2006, 2002 och 1998. De har sagt så i varje val sedan 1990-talet.

Det finns något som kallas normpolitik eller jämviktsarbetslöshet, de flesta har aldrig hört talas om det utan tror att arbetslöshet är arbetslöshet och att den beror på att det finns för få jobb eller, om man är borgerlig, att de arbetslösa inte söker jobb.

Jag vill påstå att våra politiker antingen är okunniga eller söker föra oss bakom ljuset, så enkelt är det.

Alla partier är rörande eniga om att upprätthålla normen, jämvikten, mellan arbetslöshet och inflation. Inflation är det som är viktigast menar våra politiker ända sedan 1990-talet. Dvs. att hålla inflationen nere.

Vi måste hålla ner inflationen är deras budskap. Därför har vi en riksbank som håller inflationen NERE som enda uppgift och därmed håller arbetslösheten UPPE. Alltså de sju till tio procenten får vara regulatorn för att hålla inflationen nere. Vi låter därför nästan var tionde arbetsför medborgare vara de som håller våra andras reallöner uppe på en historiskt hög nivå.

Om våra politiker istället sa ”full sysselsättning” så skulle det innebära att vi andra fick acceptera en något högre inflation och något sämre reallöner, men det vore solidariskt och vi skulle alla i slutänden tjäna på det. Förutom bankerna och finanssektorn som är de enda som tjänar på den obefintliga inflationen.

Problemet är att vi själva har accepterat som de lydiga lutheraner vi är EU:s konstitution, Maastrichtavtal, Lissabonöverenskommelse och nu senast Europakten som gör att vi förlorat möjligheten till full sysselsättning. Det är omöjligt att hävda full sysselsättning utan att bryta mot de närmast grundlagsmässiga regelverken som EU har skapat.

Så frågan om vi kan lita på våra politiker är berättigad. Far de med osanning eller är de okunniga när de säger att de ska fixa jobben. En del av dem ljuger nog och andra är okunniga, frågan är egentligen vilket som är värst eller det kanske inte spelar någon roll. I vart fall inte för de sju till tio procenten som är arbetslösa.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En något kortare version av denna krönika publicerades i Elektrikern nr 5/2012.

Veckans bloggkrönika: A-kassan ger en känsla av deja vu

Den första moderna arbetslöshetskassan i Sverige som bildades var Typografernas 1893. Det hade funnits arbetslöshetskassor tidigare men de hade inte överlevt. Arbetslöshetskassorna hade sitt ursprung i skråväsendets hjälpkassor så företeelsen är långt äldre än vad vi vanligen tror.

Vykort tecknat av Robert Nyberg

Hur det exakt gick till när Typografernas a-kassa bildades må vara som det vill med, men resonemanget måhända varit likt det som det dåvarande LO:s avtalssekreterare Hans Karlsson uttryckte på LO-kongressen 1996: ”Men en av de fjorton är ändå osäker. Han har inget arbete och tycker att kravet på 22 öre är för högt. De andra måste nöja sig med mindre, annars kommer han inte att få något arbete. Då tar en av de övriga och ställer sin tomma kaffekopp mitt på bordet. I den lägger alla en krona. Det räcker till en veckas lön för den som inget arbete har. Den urdruckna kaffekoppen är deras första arbetslöshetskassa.”

Hans Karlssons ord har blivit inom fackliga kretsar närmast bevingade men grundtanken med a-kassan att inget skall tvingas sälja sitt arbete för mindre än vad man överenskommit har alltid var en nagel i ögat på högern och arbetsgivarna.

Orsaken är enkel – en fungerande arbetslöshetskassa förhindrar lönekonkurrens och med ett modernt ord lönedumpning. Det gör att den s.k. reservationslönen hålls upp inte tvingas neråt som högern önskar.

Incitament och piskor

Så när vi idag hör exempelvis Fredrik Reinfeldt tala om ”incitament” för att de arbetslösa skall söka arbete är det ett eko från forna tider. För den nuvarande högerns argument mot en fungerande a-kassa är lika gamla som motståndet från högern mot arbetarnas och löntagarnas organisering fast det uttrycks idag i ett försiktigare tonfall och med mildare semantiska uttryck.

Hos högern finns en uppfattning, som också alltid funnits hos överheten, att arbetaren är lat och måste på olika sätt förmås med lock eller pock till arbete. Och eftersom lock är kostsamt är pock det som skall anbefallas. Det var också tanken när regeringen Reinfeldt bland sina första åtgärder 2006 var att angripa och försvaga a-kassan så idag är det en minoritet som får en a-kassa värd namnet medan stora delar av de lågavlönade och ungdomarna står utanför samma a-kassa. När bara var tionde får 80 procent av sin tidigare inkomst vid arbetslöshet har arbetslöshetskassan havererat och det är högern och arbetsgivarna medvetna om och inte minst önskar då det också öppnar för den eftersträvade lönekonkurrensen.

Framför allt öppnar det för lönedumpning där utländska arbetskamrater utnyttjas vid tillfälliga eller längre varande jobb. Vi ser det inom byggsektorn, transportnäringen och på den av högern upphaussade servicearbetsmarknaden. En utveckling och en situation som hotar alla då om den går tillräckligt långt och får tillräcklig omfattning innebär att gällande kollektivavtal sätts ur spel eller pressas neråt i en djävulsk spiral där facket som klassorganisation tappar sin möjlighet att hävda lönearbetarnas rättigheter.

Då 2006 när den s.k. ”reformeringen” av a-kassan genomfördes talade regeringen Reinfeldt om ”incitament” men egentligen sa de samma sak som en viss Adrian Molin uttryckte 1934 i mer vulgära och i mindre försiktiga ordalag: ”Hittills har det svenska samhället hållit nödtorftigt ihop, men knappast på grund av någon hållfast, utan tack vare bourgeoisiens lyckliga belägenhet att kunna undan för undan köpa sig fri från massväldets stormanlöpning och rena plundringen genom att betala med gångna generationers besparingar till en allt glupskare socialförsörjning av en allt mer arbetsovillig arbetarklass. Arbetslöshetsunderstöd för att låta en till stor del mindervärdigt folk, som ingen vill sysselsätta, slå dank vid offentliga arbeten och uppehålla en konstlad köpkraft, arbetslöshetsförsäkringen.”

Denna hatiska salva från sagde Adrian Molin som var en av den tidens unghögerns framträdande talesmän. Han tillhörde de alltmer nazivänliga inom den svenska högern, men hans grundtankar är de ”eviga” inom överheten – arbetaren är av naturen lat och måste med pock tvingas till arbete. Samma uppfattning som hävdades av Luther när skrev om att vi skall arbeta i vårt anletes svett eller när godsägarna jagade sina statare närmast fan i våld.

Överheten oavsett det är Luther, godsägare, fabrikörer, Adrian Molin eller Fredrik Reinfeldt samma grundläggande syn på lönearbetarna – de är lata, arbetsovilliga och därför måste antingen med godsägarnas piska eller med Reinfeldts mer civiliserade och verserade ”incitament” förmås att arbeta i sitt anletes svett.

Arbetarrörelsens förmåga

För fackföreningsrörelsen och arbetarrörelse måste utgångspunkten vara att ingen skall förmås att gå ifrån det löfte som Hans Karlsson beskrev. En solidarisk arbetslöshetskassa som sätter lönekonkurrensen ur spel och gynnar lönearbetarnas strävan efter ett bättre liv och en lön som man kan leva på utan att behöva oroa sig för sin egen och de sinas överlevnad.

För till syvende og sidst är det inte lönearbetarna som bär skulden för att kapitalismen som ekonomiskt system inte kan garantera arbete och därför är kravet 80 procents ersättning för 80 procent av a-kassans medlemmar självklar. Golvet måste vara 80 procent och i nuläget taket att 80 procent når detta.

Detta garanterar att lönearbetarna klarar omställningen till nytt arbete som arbetslöshetsförsäkringen skall vara. Om detta borde inte varken fackföreningsrörelsen eller socialdemokratiska partiet tveka om man menar allvar med att alla skall vara välkomna i, med Per-Albin Hanssons ord, välfärdsstatens finrum.

Vi behöver inte incitament eller piskor utan vi behöver jobb och klarar inte det ekonomiska systemet av detta självklara är det politikens uppgift att lösa detta dilemma även om det innebär att vi solidariskt i det numera ganska nedslitna folkhemmet skapar jobben för arbetsuppgifterna som behövs göras finns och är idag ogjorda. Behoven finns ju utan tvivel, det kan var och en se.

Redan den legendariske Ernst Wigforss skrev en gång att de privata arbetsgivarna aldrig skulle kunna garantera full sysselsättning för de varken har intresse av eller förmåga till det. Han menade att välfärdsstaten istället måste genom den offentliga arbetsmarknaden kan och skall lösa alla de behov som det privata näringslivet inte förmår möta. Hans uppfattning var att vi inte har råd att inte arbeta, men idag tar vi oss råda att förhindra 7-10 procent att arbeta och istället kroniskt stå utanför arbetslivets gemenskap. En Slösas politik av den förmenta politikens Spara. Otillständigt, skadligt och groteskt enligt min mening.

Wigforss sanning som även idag har full giltighet och det bara saknas den politiska viljan och modet att förverkliga för som Palme en gång sa politik är en fråga om vilja. Vill arbetarrörelsen förändra kan den också göra det, men saknas viljan och modet hjälper det aldrig med fromma förhoppningar och övertro på en marknad som varken kan eller vill utan har ett intresse av en arbetslöshet som håller löner nere och löntagarna på plats. Det är bara att välja väg, arbetarrörelsen har förmått att göra detta val tidigare och borde ha samma förmåga att göra rätt val även 2012.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Förtvivla ej i denna förtvivlans tid

 

Författaren när han inte förstod bättre

Känner en viss kluvenhet. Vill tro på en framtid för partiet och arbetarrörelsen men ser samtidigt en rädsla för att hitta åter kompassen som gjorde partiet starkt. Gläds när jag läser Lena Sommestad i Aftonbladet där hon ifrågasätter på ett högst intellektuellt oantastligt sätt vinsterna i välfärden samtidigt som jag läser Dagens Samhälles intervju med Stefan Löfven där han inte ifrågasätter dem och kan tänka sig sälja fler sjukhus.

Han signalerar inga propåer om regleringar utan talar om kvaliteten som om den är ett fritt svävande ovan privatiseringsoffensiven. Men det är väl jag som inte fattar finessen i en oreglerad marknadskapitalism, ärligt talat jag ger snart upp - men det är som alla erfarenheter bara är bortglömda och drömmen om ett jämlikt samhälle bortglömd eller övergiven.

Jag växte upp i ett samhälle där alla oavsett klass eller ursprung hade eller fick nya chanser att skapa ett bättre liv. Skolan öppnades för oss ungar från barnrikehusen, vi fick chansen att skaffa oss en utbildning, ekonomin växte och även en arbetarfamilj såg hur deras livsbetingelser blev successivt bättre. Arbetslöshet eller sjukdom var ingen katastrof, visst jobbigt, men de flesta fick en chans att komma tillbaka.

Nostalgi, nej, erfarenheter av ett samhälle som höll ihop och där alla fick det bättre utan att någon fick det sämre.

Jag fortsätter att hoppas och tro, men det känns som tiden rinner ur timglaset och vi allt mer accepterar ett samhälle där en fjärdedel med sin misär får betala de trefjärdedelarnas välstånd. Min själ gråter av det jag ser dagligen kring mig. Mitt sinne upprörs över likgiltigheten och jag känner förtvivlan men också ilska över det lilla jag kan göra för att förändra.

Rubriken på detta skrevs av Wolf Biermann, den östtyske poeten under Östtysklands mörkaste period. Kunde han känna hopp borde väl även undertecknad kunna detsamma. Kan man ju hoppas i vart fall.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Reinfeldts endimensionella lutheranska fixering

Örebro i förra veckan stod statsminister Reinfeldt och sa att han var ”fixerad” vid jobb. Jobb, jobb och åter jobb som politisk linje. Helt i högerns anda där den lutherska ideologin klädd i högerns marknadsideologi förutsätter att allt utom arbetsinsatsen är lathet.

Hur ser deras framtid ut?

Vi har ju genom historien sett hur föraktet för sjuka och ”andra till skada komna” som August Palm uttryckte sig har alltid förutsatts vara lata och arbetsskygga och därför med ett modernt ord ges incitament att ta sig samman och börja jobba.

Nu är det ju så att alla blir vi sjuka, vi kan skada oss, företaget kan läggas ner, kort sagt livet är inte alltid så jäkla enkelt och förutsägbart som han vill framställa det. När sedan "olyckan" är framme så behöver vi stöd på olika sätt. Detta insåg redan Bismarck och skapade en slags rudimentär välfärdsstat även om en av huvudorsakerna var att stoppa socialisternas inflytande.

Häri ligger också Reinfeldts jobbpolitiks trovärdighetsproblem då hans ”incitament” har inneburit att för de som har det som bäst i samhället istället fått ett ”incitament” att jobba mindre medan de som inte uppfyller den lutherska traditionens förakt för svaghet, om än det är tillfälligt, har enbart straffats av makten som skaffat sig ytterligare privilegier.

För en del år sedan frågade jag en högerman om var den pekuniära gränsen gick för när överheten måste belönas för att förmås arbeta och var den går för den fattige så att han måste straffas för att arbeta i detta lutherskt ideologiska tankemönster. Jag behöver måhända inte påpeka att den högborne högermannen blev svaret skyldigt.

Den rådande ortodoxin

George Orwell, den brittiske författaren skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta”. Orwell satte fingret på ett av de stora dilemmana i vår tid, den ortodoxi som säger att vi inte får ifrågasätta marknadens diktatur över människornas liv och sinne.

Enligt denna ortodoxi får man inte ifrågasätta det kloka i privatiseringar, avknoppningar och utförsäljningar av samhällets funktioner och välfärd som den nu ser ut 150 år efter Bismarck en gång i sin blygsamhet skapade ett första försök till välfärdsystem av kollektiv modell i det auktoritära Preussen.

Rättvisan i ett samhälle ligger i den insikten att vi alla kan råka illa ut, och förr eller senare gör vi det, och att vi alla kan lindra eländet i allas intresse om inte annat av humanitära skäl och på empatiska grunder. Här är också Reinfeldts problem och misstag då han har fixerat sig vid en lutheransk fundamentalistisk jobbpolitik som innebär att han bortser från den mänskliga varelsens skruplighet. Politiken blir istället en fråga om alltings pris och ingets värde – den fundamentala marknadsliberalismens herravälde.

Marknadsliberalernas (och Reinfeldt och de s.k. Nya Moderaterna är av denna trovisshet) stora misstag är att de tror att allt handlar om enbart pengar och egoismen är människans drivkraft. Deras på mänskligheten pådyvlade egoism finner man inte ens hos djuren utan t.o.m. de tänker längre än sin hunger, sin törst utan deras främsta drivkraft är artens fortbestånd och då krävs ett mått av kollektivt agerande. De gör det omedvetet medan vi människor gör det medvetet. Och faktum är, deras instinkt leder dem mer rätt än vad nyliberalernas medvetna politik gör.

Våga bryta

Socialdemokraterna och arbetarrörelsen måste våga ifrågasätta den rådande ortodoxin och formulera en reformism, en politik som bryter med marknadsliberalismens eller nyliberalismens dogmer och skapa ett program som ger en utopi om hur framtiden skall bli om vår art skall överleva så att säga.

Det räcker inte med att titta på opinionssiffror för deras värde är minimalt i det långa loppet. Så det nuvarande lyckoruset där partiets opinionssiffror är lägre än valet 1914 är inget att känna någon större grad av berusning över. Förnuftet säger att full sysselsättning och generell välfärdspolitik är det enda som kan bryta den marknadens diktatur som nu råder där kommersialiseringen av våra liv tar allt mer motbjudande former.

Marknadens excesser är inte bara ett hot mot den välfärdsstat som byggdes upp på erfarenheterna och fysiskt på ett Europa i aska som nu hotar att bli ett nytt Armagideon när EU bryter ihop under trycket av Eurons sammanbrott och ökade konflikter inom Europa när den marknadsliberala kapitalismen löper amok.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Irland: Medicinen som tar död på “patienten”

Irland är de ”good boys” framhåller IMF, den europeiska banken och EU-kommissionen. Så duktiga att det håller på att gå åt helvete om man ska ta det irländska fackförbundet Mandate:s generalsekreterare John Douglas på orden.

(© Foto: Ingemar E. L. Göransson)

Klockar tickar bakom John Douglas och den alltid närvarande irlandska flaggan finns i bakgrunden – symboliken är slående.

- Medicinen tar död på patienten säger han när vi sitter på hans kontor inte långt från det legendariska huvudpostkontoret som var epicentrum för Påskupproret 1916 då kulmen på irländarnas kamp för självständighet utmynnade i öppet uppror.

Då var det regelrätta strider på gatorna bara några minuter från där vi sitter, samma gata som i dag heter O´Connell efter den legendariske upprorsledaren. Men idag är det en annan strid som pågår där Irland har förlorat sin självständighet menar John Douglas. Makten är idag i händerna på spekulanterna och bankdirektörerna i Europa och främst i Tyskland och Frankrike men även hos nordiska banker menar Douglas.

- Det är de som bestämmer säger han. Vi ska skära ner, vi ska skrota arbetarnas rättigheter och sänka t.o.m. de redan usla minimilönerna och skrota allt av välfärdsrätttigheter. Detta drabbar inte minst Mandates medlemmar som består till stor del av kvinnor inom handeln.

När man går på Dublins gator slås man av två saker. En stor del av att affärslokalerna är stängda på grund av konkurs och andra har rea hela tiden. Det har också dykt upp s.k. €2-äffärer. Det är en ny slags av affärer där allt kostar högst €2.

Trots detta är priserna väsentligt högre än vad de var för tre år då jag var här sist.

- Vi var Europas under, säger Douglas. Vi hade full sysselsättning men det var på nyliberala villkor och det fungerade så länge den nyliberala ekonomin fick bränslepåfyllning av billiga krediter men när det tog slut för tre-fyra år i och med finanskrisen och sedan gick det bara rakt ner.

- Arbetslösheten är idag närmare 15 %, dvs. att närmare en halv miljon och förra året emigrerade 76.000 irländare från den gröna ön, fortsätter Douglas.

- Vi behöver stimlansprogram som får fart på konsumtionen menar Jonh Douglas. Vi behöver investera i utbildning och ge landet hopp igen för det har irländarna förlorat menar han. Vi kan inte fortsätta att betala för bankernas dåliga krediter.

De som immigrerar är de som har utbildning och möjlighet vilket gör saken sämre. Långtidsarbetslösheten (längre än 12 månader på Irland) är uppe i 200.000 och det ger närmast exoduistiska proportioner på det som sker.

- Vi kan inte vara de duktiga för det kör landet i botten på ett sätt som är helt i nivå om inte djupare än Greklands kris.

När man går ut på O´Connoll och vandrar ner mot Temple Bar-området ser man att det är ett land som är på deken. Det syns på detaljerna, i småsaker, kläderna, skräpet på gatorna osv. Det påminner starkt om London i början på 1980-talet.

Och, inte minst det syns i ögon på irländarna, det hörs i tystnaden på barerna och restaurangerna, i affärerna – kort sagt det syns, det hörs och det gör ont att se hur ett land med så stora möjligheter har fått köras i botten av girigheten och marknadsfundamentalisternas absoluta sanningar.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Utan hopp – utan framtid

(© Ingemar E. L. Göransson)

Det är inte många år sedan Irland utmålades som det nyliberala samhällsexprimentets paradis. Här fanns obegränsat med jobb även om det var utan avtal och andra löntagares självklara rättigheter. Men vad spelade det för roll det var bara att byta jobb – allt enligt nyliberalerna.

Idag är här i Dublin en stor del av affärerna stängda, det är ingen som söker jobb. När en mässa om jobb utomlands i Cork så kom det tusentals i hoppet att hitta jobb. En byggnadsarbetare grät öppet på TV:s nyheter när han berättade att han bodde i sin bil eftersom han efter flera år utan jobb också numera är hemlös.

I kväll meddelar nyheterna att Remploy Ltd i Storbritannien som har varit ett slags anpassad verksamhet i industriform likt Klintland som fanns hemma en gång. Remploy startades efter 2:a världskriget för att ge jobb åt de tusentals invalidiserade soldater som kom hem från slagfälten. Det innebär att 2.700 handikappade mister jobbet och ska enligt regeringen Cameron finna arbete på den öppna arbetsmarknaden. (Har vi inte hört det förut??)

Dublin känns som en deprimerande stad just nu. Få skrattar och de flesta ser betyngda ut. Kriminaliteten har ökat och nästan varannan ung människa är utan jobb. Man märker också att hur tyst det är restauranger och barer.

Irland är helt enkelt ett land i kris där immigrationen har skjutit fart på ett sätt som påminner om 1800-talets massutvandring.

Arbetslösheten rider Europa likt apokalypsens sju ryttare, men de som orsakat eländet går fria och ingen vågar säga sanningen – den nyliberala agendan måste brytas och full sysselsättning åter bli ledstjärnan för politiken.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Europas kris–politik och arbetarpartiernas kris

Med bästa vilja kan ingen säga att läget i Europas situation är ljus för ögonblicket. Sanningen är att kapitalismen är i sin svåraste och djupaste kris sedan 1930-talets sammanbrott.

Hela europrojektet håller på att falla samman samtidigt som den närmaste högerhegemonin i vår världsdel är svaret skyldiga när medborgarna ställer den berättigade frågan var detta skall leda hän.

Arbetslösheten rider Europa

Arbetslösheten i Europa är utan tvivel så allvarlig att den hotar politisk stabiliteten nu i flera Europas nationer och staters och undergräver i alla demokratins trovärdighet. Den brittiska The Guardian visade i siffror i början av december 2011 hur illa det i verkligheten är. I Grekland är ungdomsarbetslösheten i nivå med katastrof utifrån alla måttstockar; 43 procent, Spanien lika illa 48 procent eller Italien med 24 procent för att ta några exempel från eländets sifferexercis. Totalt ligger arbetslösheten på ca 10 procent i Europa.

Genomgående för hela Europa är en hög permanent och växande arbetslöshet och detta oavsett konjunktur. Denna arbetslöshetskris är en konsekvens av den politik som har förts i Europa under de senaste 20-30 åren där inflationsbekämpning har getts högre prioritet än att sätta folken i arbete. Full sysselsättning har sett som ett problem då den betytt högre inflationsnivåer. Ett ”problem” sett ur främst finanssektorns perspektiv som i den nyliberala liturgin är ryggraden i den nya kapitalismens världsbild.

Efter andra världskriget så var det självklart att 30-talets kris inte skulle få återupprepas och att den oreglerade och kontrollerade kapitalismen skulle tyglas. När sedan Sovjetunionen och muren föll likt ett korthus inträffade två parallella utvecklingsfaser. Den första som kan kallas förvirrelsens reaktion innebar att arbetarpartierna oavsett socialdemokratiska eller mer kommunistisk färgade tappade styrfart och sin kompassriktning – socialismens som idé blev omöjlig p.g.a. den enorma borgerliga pro-kapitalistiska marknadsliberala propagandan .

Att de kommunistiska partierna tappade sitt ”hemland” skulle innebära problem och identitetsförlust var självklart efter murens fall, men att de socialdemokratiska dvs. labourpartierna skulle drabbas på samma sätt var inte lika självklart. Den belgisk-engelska professorn i politisk teori Chantal Mouffe (se kommande intervju i tidskriften Tiden) menar att det var just det som hände. Även om labourpartierna (dvs. de socialdemokratiska och socialistiska partierna) var anti-kommunistiska så var idén om en demokratisk socialism, blandekonomiska lösningar som i de nordiska länderna avhängiga närvaron av ett Sovjetblock.

Sovjetblockets fall och arbetarpartiernas kris

När Sovjetunionen försvann och en nyliberal hegemoni upprättades i Europa med normpolitik och acceptans av massarbetslöshet som ett (nödvändigt) ont för att upprätthålla en låginflationspolitik. Detta fick konsekvens att välfärdsstaten angreps och arbetslösheten blev bondeoffret eftersom kapitalismens som ideologiskt mönster hade segrat över det impolderande Sovjetimperiet.

Man kan säga att en bidragande orsaken till både Sovjetsystemets kollaps och neoliberalismens seger var framväxten av en byråkrati som i Sovjet beskrevs som ”utkastade genom dörren och åter inkommande genom fönstren” av Lenin medan den i välfärdsstatens framväxande byråkratin som administrerade välfärdsstaten som basen för högerns revolt mot densamma i demokratisk socialistiskt eller generell form.

Dessa beskrevs 1980 målande av den legendariske socialdemokratiske skribenten Jan Lindhagen i sin skrift ”Ett mått av prövning” (Zenit häften 1980) som de som ”avväpnar alla folkliga rörelser, som i sin ungdom befolkades av ”kamrater”, ”vänner”, ”bröder och systrar”. (…)..välfärdsstatens framväxt, där alla krav är erkända och alla funktionärer välvilliga, har förvandlat de forna kamporganisationerna till påtryckargrupper. Ut går gemenskap och hänförelse, in tågar tålmodiga och detaljkunniga förhandlare och utredare.”

Vi måste förstå vad labourpartierna var för typ av partier. Den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev dem som en koalition mellan socialisterna som ville undanröja kapitalismens onda sidor och fackföreningarna sökte av politiska skäl parlamentarisk representation för att driva arbetarna/löntagarnas krav.

Sökandet efter ny identitet

Vi har sett hur labourpartierna sökt ny identitet och new labour var en konsekvens av Sovjets kollaps och Thatchers massiva press från höger vilket resulterade i en marsch in mot mittens politiska rike. Men detta fick konsekvensen att partiernas väljare tappade intresse och förtvinade intill disillusion och ointresse. För varför skall det upplevas lockande för medborgarna att ta steget till engagemang när partierna alltmer liknar varandra och deras enda uppfattbara skillnad reduceras till hur avregleringarna, nedskärningarna, budgetdisciplin skall administreras.

Den tidigare nämnda Chantal Mouffe skriver i sin bok ”The return to the political”:

”Illusionen av konsensus och samstämmighet, liksom ropen på ”icke-politik”, måste erkännas som varande fatala för demokrati och därför överges. Frånvaron av en politisk front, är långt ifrån ett tecken på politisk mognad, utan det är symtomet på en avsaknad som hotar demokratin, då avsaknaden utgör den terräng vilken kan ockuperas av den extrema högern för att uttrycka nya antidemokratiska politiska identiteter.” (Sid 5-6, författarens översättning)

Vi ser som nu i Sverige hur det socialdemokratiska partiet söker en ny identitet men bristen på självförtroende gör varje gång när partiet ställer bra förslag som visar på ett alternativ backar detsamma nervöst när de massiva marknadsliberala krafterna och den nyliberala högern mobiliserar motstånd. Istället för att stå fast vid självklara krav på att alla medborgare skall ha telefonkommunikation eller infrastruktur så skyggar partiet inför den massiva högermuren.

Det var många inom den demokratiskt socialistiska rörelsen, inom den reformistiska riktningen av arbetarrörelsen, oavsett om det var labourpartier eller mer socialistiska partier som trodde att Sovjetblockets sammanbrott skulle leda till att dessa partiernas idé om ett bröllop mellan arbetarrörelsens socialistiska grundsyn och en blandekonomisk ordning skulle få en renässans efter 1980-talets högervåg.

Effekten blev den motsatta. Alla socialistiskt färgade idéer oavsett om det var förödda kommunistiska partierna på kontinenten eller socialdemokratiska/labour drabbades av samma nedgång. Vad de sannolikt inte räknat med var att även borgerliga och i viss mån nyliberalt färgade politiker likt Bismarck på sin tid var väl medvetna om att en återgång till en total nedmontering av välfärdsstaten skulle leda till omfattande folkligt missnöje t.o.m. revolter (se de folkliga manifestationerna i södra Europa under hösten 2011, i Grekland innevarande vinter eller tax-pollrevolten i London under Thatcher) och detta var politiskt omöjligt.

Istället valde t.o.m. Thatcher en nedmontering av den labourbyggda välfärdstaten genom privatiseringar och exkludering av minoritet av befolkning som då skulle tjäna som regulator av lönebildningen genom sin arbetslöshet och parallellt ett belönande av majoriteten i arbete genom omfattande skattesänkningar (jfr ”jobbskatteavdraget”). Men trots detta möttes av starka protester men eftersom Labour och fackföreningarna var i kaos kunde inget verkligt effektfullt och framgångsfullt motstånd organiseras.

I sitt sökande efter identitet blev därför de socialdemokratiska/socialistiska partierna talesmän för inte för majoriteter utan för alla upptänkliga minoriteter. Professor Bo Rothstein beskrev detta dagarna efter valet 2010 i DN som

”En ytterligare förklaring är att socialdemokratin själva, åtminstone i sin retorik, i långa stycken kommit att överge den generella välfärdspolitiken. Istället för att presentera sin politik som rättigheter och service för alla eller väldigt breda grupper har man kommit att prata väldigt mycket om politiska åtgärder för särskilt utsatta grupper - det må vara långtidssjuka, långtidsarbetslösa, invandrargrupper, etniskt-religiösa minoriteter, homo-, bi-, och transsexuella osv. Problemet med en sådan politik för det första att den stöter bort stora delar av medelklassen som det i nödvändigt att ha med för att skapa en politisk majoritet.”

Socialdemokratins och labourpartiernas kris

Som vi ser så är socialdemokratins kris ett fortsatt faktum som har sin grund i komplicerade sammanhang men också en oförmåga att våga ifrågasätta samma komplicerade orsakssamband. Politik handlar om att vilja förändra men saknas viljan kommer också avsaknaden av förmåga bli evident.

George Orwell den brittiske författaren och socialisten skrev en gång att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags allt genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är denna ortodoxi som arbetarrörelsen och då främst socialdemokratin, labourpartierna och socialisterna måste våga ifrågasätta. Inte bara för den nödvändiga politiska samhällsdebatten, inte bara för att ifrågasätta den nyliberala politiska hegemonin, överlevnaden av en generell välfärdsstat utan främst för sin egen överlevnad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

En skam–en skymf

Ett osvikligt tecken på hur ett samhälle mår är hur den tar hand om ”sina till skada komna” medborgare för att låna August Palms ord. Vi har sett hur det står till genom Carema-skandalen och andra tecken på hur i det nyliberalt privatiserade Sverige är de välbeställdas valfrihet går före den mindre lyckligt lottades tillvaro.

 

Den nya arbetsmarknaden.

Arbetslösheten är också ett tecken på hur man behandlar de som går utan arbete. Ernst Wigforss sa en gång att vi inte har råd att inte arbeta men den sanningen verkar ha helt tappats bort under den nyliberala städningsepoken då den helt kontraproduktiva idén väcktes om en jämviktsarbetslöshet.

Innebörden av denna av Chicago-skolans nestor Milton Friedmans teori innebär att för att den marknadsliberala kapitalismen skall fungera måste det finnas en permanent arbetslöshetsarmé som har två uppdrag. Den första att var ett avskräckande exempel för övriga löntagare så de inte kräver för hög ersättning, dvs. lön, för sitt slit och inte för kostnadsdrivande förmåner som inkräktar på kapitalets vinstnivå.

Den andra och mer uttalade uppgiften för arbetslöshetsarmén är att begränsa penningmängden i samhällsekonomin, dvs. hålla inflationen nere, men det finns ett problem med jämviktsarbetslöshetsteorin och det är att konsumtionen riskerar att falla och med den ekonomiska aktiviteten i samhället. Det innebär att jämviktsarbetslösheten skärper kapitalismens naturliga kriser och försvårar återhämtning.

2006 hade Sverige 28.000 långtidsarbetslösa, dvs människor som gått utan jobb i minst två år. Den totala arbetslösheten är över 400.000 varav hälften har varit utan jobb i minst 6 månader. Nu sex år senare är två-årssiffran 68.000 istället och tickar på. Var fjärde ung människa går utan jobb och inom vissa invandrargrupper ligger arbetslösheten på väl över 50 procent. Detta och med Fas 3 som Sverige största “arbetsgivare” fullbordas bilden av ett totalt haveri i arbetsmarknadspolitiken.

”Bättre” kan inte den sittande högerregeringens politik och dess misslyckande knappast illustreras. Samma regering som 2006 gick man till val på att utrota ”utanförskapet” (vad nu detta politiska fikonuttryck betyder) tvingas medborgarna nu konstatera att långtidsarbetslösheten har mer än fördubblats under deras tid och detta trots att man numera räknar bort stora grupper från statistiken som definierar ”utanförskapet”.

Sverige är inte friskt, Sverige är ett land där den fattigaste tiondelen har förlorat 600 kr per månad med Reinfeldts politik medan den rikaste tiondel fått nästan 15.000 kr mer att röra sig med.

Annie Lööfs förebild? (Arkivbild)

Minister Lööf pratar och pratar

I går var det radiodebatt om arbetslösheten och näringsminister, Sveriges egen Thatcher – Annie Lööf – pladdrade på utan att säga något. Hon påminde om Groucho Marx när han babblade runt utan att säga något i Marx-brödernas vansinniga filmer. Groucho Marx skulle ”bullshita” men att den minister som har ansvaret för jobben i regeringen gör en ”imitation” av Groucho Marx känns inte betryggande. Tvärtom det är en skandal och en mot de arbetslösa en skymf och oförskämdhet.

Det enda av åtgärder som Lööf kunde komma på var försvagad arbetsrätt och sänkta ingångslöner. Ett recept som hittills inte gett något bestående positivt förutom att det skapar en låglönesektor där det inte går att försörja sig. ”Working poor” kallades denna arbetsmarknad på 1990-talet och omfattar i dag i exempelvis Storbritannien minst en femtedel av arbetsmarknaden medan arbetslösheten ligger på samma nivå som förut. Rättslöshet och otrygghet är rättesnöret på denna arbetsmarknad som uppenbarligen Lööf längtar efter så hett.

Skammens Sverige

Det är en skam, det är oacceptabelt att i civiliserat samhälle att ha två världar – två världar där den ena har ett överflödshorn som den andra världen får betala med sitt liv, sin misär, sin fattigdom, sitt förlorade hopp och sin hopplöshet.

Hur tar vi hand om våra ”till skada komna” medborgare dömer vårt land för vad det är – som det ser ut nu så är vi i motorvägsfart på väg mot ”Det befästa fattighuset”. En skam, ja en skam där uteliggare, utblottade arbetslösa och sjuka betalar överhetens övermod och girighet i en tid då ingen eller få ifrågasätter det George Orwell en gång beskrev att ”vid varje givet ögonblick finns ett slags att genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Det är i högsta grad dags att bryta denna ortodoxi som sliter sönder den forna välfärdsstaten och ersätter tidigare solidariska grundtanken att omfatta alla medborgare och ersatt den med de välbeställdas egoism.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Deja vu

SAAB går i konkurs för att staten inte tycker industrin är viktig längre. I deras ideologiska värld lever vi inte längre av vad industrin producerar utan vi är konsumenter som köper tjänster av de som producerar dessa tjänster för en spottstyver.

Välgörenheten ökar, ett tecken på att de rika tar ”ansvar” för de sämre lottade och medlidandets politik uppifrån ersätter de sociala rättigheterna.

Ungdomsarbetslösheten slår rekord och de långtidsarbetslösa idag är lika många som 2006.

Vi ser hur ett nytt samhälle växer fram. Ett samhälle där en majoritet får det allt bättre medan en minoritet med permanent arbetslöshet och sjukdom betalar de ökade klyftorna. Enligt flera utredningar så ökar klyftorna snabbast i Sverige av alla Europeiska länder. Tvåtredjedelssamhället är ett faktum.

Klyftorna har ökat radikalt sedan 2006 är inget som går att bestrida. Orsaken är givetvis att den sociala utförslöpan har blivit brantare och längre tack vare nedskärningarna på det socialpolitiska området.

De fattiga har blivit fler och de har blivit fattigare. De rika har måhända inte blivit fler men de har blivit extremt mycket rikare. Vi bevittnar hur avståndet mellan botten och toppen i inkomstligan och disponibel inkomst är idag lika stort som det var för mer än 60 år sedan innan välfärdsstaten började byggas efter 2:a världskriget.

Det är ett motbjudande skådespel vi ser när regeringens representanter ”lyssnar in” SAAB-anställdas oro för framtiden. Det är motbjudande, det är cyniskt och det är falskt när regeringens ministrar Annie Lööf och Hillevi Engström samt Jan Björklund nu beklagar, begråter och skyller ifrån sig. De nu aviserade 450 miljonerna är till stor del utbildningsplatser som var planerade att tas bort tidigare.

När Jan Björklund säger att SAABs konkurs kommer som en chock idag så är det inte utan man undrar var han befunnits sig de senaste månaderna. Vad alla andra diskuterat och sett när skojarna Muller och Antonov haft lekstuga med den del av svensk industris ryggrad som SAAB utgör.

Hur många som nu förlorar jobbet och den långsiktiga påverkan på hela den svenska fordonsindustrin är svår att överblicka. Att inte bara SAAB-anställda förlorat jobbet i början av en recession är illa nog, men siffror på 3.500 är sannolikt väsentligt i underkant, det handlar om det mångdubbla.

En total brist på industripolitik, större avstånd mellan fattiga och rika, välgörenhet som ersätter sociala rättigheter – allt uttryck för en nattstånden marknadsliberal politik som nått vägs ände. En statsminister som menar att det går att klara sig på en 7-8.000 kr per månad och släkt och vänner får väl hjälpa till är ett klassamhälle som återkommer. En känsla av patronväldet deja-vu är julkänslan som sprider sig i Sverige.

Detta alltmedan arbetarrörelsen har ringa att sätta emot utan är upptagen av att återfinna sin själ och sitt alternativ till det återuppstådda ”befästa fattighuset.”

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Drömmen som försvann..

Det brinner i London. Det är kravaller i Aten. Det är protester i Madrid och tusentals människor visar sitt missnöje med arbetslösheten genom att ockupera en park i den globala spekulationsekonomins huvudstad New York. Och inte bara i London som sagt, utan i snart sagt varje storstad i västvärlden upplever sedan sensommaren 2011 omfattande protester.

Ligister, kriminella och gangsters var den bild som förmedlades till oss av media från London, Aten och andra städer. Det må vara sant att det funnits ett inslag av människor som tagit chansen när den serverats. Men för att vi ska förstå VARFÖR det över huvud sker upplopp som de som plågat London och andra städer måste vi förstå den frustration, det missnöje och den desperation som många i inte bara den brittiska underklassen känner idag.

Den brittiske lokföraren Alan Finton beskrev i min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” utvecklingen i Storbritannien med orden ”nyliberalismen förstörde arbetarklassens liv”. Och det vi sett i Storbritannien och på andra håll sedan sensommaren 2011 är en spegel av det förstörda livet.

Det förstörda livet

Alan Fintons förstörda liv och dröm var också den svenska arbetarrörelsens dröm . En dröm och ett bättre liv bortom fattigdom, arbetslöshet och social misär där människor, skikt, och klasser ställs mot varandra i en evigt pågående strid om att hamna högst upp på dyngstacken och komma åt de köttigaste bitarna.

Det som högern och nyliberalerna kallar frihet i sin retorik är ofrihet för alla de andra, kapitalets frihet, marknadens frihet betalas av de sjuka och arbetslösas ofrihet, de som råkat födas i fel klass eller under fel omständigheter det är deras ofrihet.

För arbetarrörelsen har frihetsbegreppet varit centralt men det har inte varit individens frihet på kollektivets bekostnad utan individens frihet tack vare kollektivet.

När den svenska arbetarrörelsen efter andra världskriget började bygga välfärdsstaten så var det med tanken att alla skulle få plats i finrummet som den dåvarande socialdemokratiske hövdingen Per-Albin Hansson uttryckte sig. Det skulle inte finnas några styvbarn och inga eftersatta för att fortsätta tala med Hansson.

Det var en gigantisk uppgift man satte i rörelse men under de kommande 40 åren förvandlades det svenska samhället från ett fattigt klassamhälle till kanske världens mest jämlika samhälle.

Högern på reträtt

Högern hamnade på reträtt, de förlorade sitt självpåtagna ”tolkningsföreträde”. Deras s.k. sanningar var inte längre trovärdiga när medborgarna såg hur samhället började lyfta sig ur 1900-talets första decenniers usla förhållanden.

När människor såg att de arbetslösa fick jobb. Industrin efter kriget kom att gå på högvarv, arbetskraften räckte inte ens utan storföretagen var tvungna att åka med bussar och värva i Finland, Jugoslavien och andra länder. Invandringen till Sverige blev en nödvändig och välkommen del av välfärdsbygget.

Det var också uppenbart att för att Sverige skulle fortsättningsvis utvecklas och fortsätta på välfärdens väg så måste medborgarna berättigade krav bättre villkor även inom områden som likt industrin inte kunde ge vinst för enskilda företagare.

Barnsomsorgen byggdes ut för att kvinnorna skulle komma ut på arbetsmarknaden, byggdes nya skolorna för att sörja för att våra ungdomar skulle få nödvändig utbildning, omsorgen om de gamla byggdes ut då när folkhälsan förbättrades blev också människor äldre.

Infrastrukturen byggdes ut med satsningar på järnvägen, bygget av ett motorvägsnät, upprustning av broar och tunnlar, kollektivtrafiken blev allt mer omfattande osv.

Enorma satsningar på bostadsbyggande i ett Sverige som var präglat av usla bostäder och smuts och snusk som arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson beskrev det.

Alla dessa satsningar som jag i korthet beskrivet hade ett enda syfte och det var att utveckla Sverige till en välfärdsstat men det också en bieffekt som inte ska glömmas bort av dessa stora, för att inte säga gigantiska satsningar på samhället infrastruktur och service.

Det skapade jobb, hundratusentals jobb, jobb i offentlig sektor som var nödvändiga för att kunna försörja den privata industrin med arbetskraft som kunde därmed producera än mer mervärde och skapa nya rikedomar som då kunde beskattas för att i ett ekonomiskt, blandekonomiskt kretslopp utveckla välfärdsstaten.

Detta lämnade inte högern någon ro. Högern och de mest hårdföra inom arbetsgivarvärlden uppskattade inte förändringarna som skedde. De ville inte se ett samhälle där människor blev allt mer jämlika. Visst de kunde acceptera ett samhälle där med George Orwells ord alla är jämlika men vissa mer än andra!

Under 1970-talets slut växer en samhällskritik från höger fram i skuggan av oljekriser och en avtagande vänstervåg i världen. Högern formulerar om sig och sätter på sig en nyliberal cylinderhatt. Hatten är egentligen urgammal precis som ideologin för nyliberalismen är i grunden och till all väsentligt en kopia av det sena 1800-talets liberalism som ledde fram till upprepade ekonomiska kriser och till sist första världskriget.

Nyliberalerna formulerar en kritik, en frihetskritik där man menar att välfärdsstaterna och välfärdspolitiken är en hemsko på marknadens förmåga att växa och därmed en ofrihet för entreprenörerna och för individens frihet.

Skatter blir i dessa ögon konfiskation, utjämning nivellering, medborgarmakt och demokrati intervention i det privata osv. Margaret Thatcher den brittiska välfärdsstatens baneman säger att det finns inget samhälle bara familj och individer. Därför genomtrumfas tre omgångar med fackföreningsfientliga lagar, säljer ut offentliga företag, och monterar ner den brittiska välfärdsstaten.

Högern vinner mark

I Sverige vinner de nya idéer nya anhängare. Inte bara inom högern utan ända in i arbetarrörelsen. Jag påminna om en framstående facklig ledare som menade på fullt allvar att offentlig sektor var tärande! Andra lyfte en lans för privatiseringar av offentliga tjänster i tron att det skulle leda till konkurrans om arbetskraften och därmed högre löner för de offentliganställda!

I sanning ett stort misstag som får skrivas på dumhetens och okunnighetens konto!

Likaså lyckades högern, numera nyliberalerna, med hjälp av arbetsgivarnas propagandainsatser i miljardklassen att få oss att betvivla att full sysselsättning inte bara var nödvändig utan inte ens önskvärd. De vädjade till vår egoism och påstod att det var skadligt med alla inflation i allmänhet men samtidigt talade de, givetvis inte om vad priset skulle bli – en permanentad arbetslöshet som med den tidens ögon måste ramstå som massarbetslöshet – 7-10 procent.

Inte över en konjunkturcykel som en del, tyvärr även socialdemokratiska, ekonomer påstod utan för gott så länge inflationsbekämpningen blev prio ett.

Riksbanken blev självständig och fredad från politiskt inflytande vilket innebar att penningpolitiken blev ett minne blott. Kreditrestriktionerna togs bort och bankernas ansvarslösa utlåningsodyssé kunde börja. Det som skedde i de baltiska staterna efter 1990 och sker i Sydeuropa idag skedde i Sverige redan 1990-91.

Borgerlig klasspolitik

Nyliberalernas politik är en klasspolitik. Det är en politik riktad mot arbetarklassen och löntagarna. Tyvärr insåg inte arbetarrörelsen detta utan lät sig själv fångas i fällan och blev i många fall både sitt samhällsbygges egen baneman och offer.

Orsaken till detta kan vi spekulera i men jag tror att det finns några omständigheter som vi ska ta med i vår analys.

För det första, arbetarrörelsen kände sig med rätta trygg och stolt över vad den hade åstadkommit och på den väg man var. Att de krafter som ville vrida tillbaka till förhållanden som vi betraktade utan saknad var oss främmande. En ny generation av ledare som aldrig upplevt den äldre generations handgripliga erfarenheter av klassamhället som det tedde sig förstod många gånger inte vad som berättades. Det blev bara anekdoter i deras öron.

För det andra, folkbildningen och främst den fackliga utbildningen kom att rustas ner till förmån för facklig utbildning riktad mot det dagliga funktionärsarbetet. Politiken blev nedprioriterad i den fackliga bildningen. Någon sa vid ett tillfälle att människan kan vara hur väl utbildad som helst men saknar samma människa bildning är det meningslöst!

För det tredje, fackföreningsrörelsen som var den verklige bäraren av samhällsbygget med sitt stora inflytande över politiken kom successivt att abdikera från den politiska arenan och till den nya generationen av väl utbildade men ack så många gånger illa bildade!

Nyliberalt systemskifte

Vad är det för samhälle som nyliberalerna erbjuder. Är det ett samhälle där allas frihet förverkligas eller kan förverkligas. Jag vill påstå att det är precis tvärtom.

Det är ett nytt klassamhälle som växer fram. För vad kan det annars vara när den välmående medelklassen och andra som redan har det gott ställt förser sig själva med skattesubventioner för att de köper serveringshjälp vid sina fester eller premieras med våra gemensamma skattepengar för att hålla den dagliga skiten borta från sina egen tröskel. Detta samtidigt som det saknas personal för att ta hand om och läka ”sjuka och till skada komna medborgare och arbetare” för att citera den socialistiske pionjären August Palm.

Vad är detta om inte en återgång till det unkna och avskydda klassamhälle som gjorde skillnad mellan folk och fä! Det klassamhälle som vi hoppades och trodde hade förpassats till historiens sophög där det rätteligen hör hemma! Ett pig- och tjänarsamhälle som vi så hjärtligt avskytt och bekämpat i mer än ett sekel är på väg att göra en storstilad comeback.

Arbetsmarknaden vi ser växa fram i kölvattnet av nyliberalismens revolt mot välfärdsstaten är en tudelad och orättvis arbetsmarknad. Vi som har en stark yrkesidentitet och förhållandevis säkra jobb kommer att klara oss alldeles utmärkt medan mellan 20-30 procent av arbetskraften kommer att i bästa fall ha osäkra jobb med usla villkor på en vad som kallas med nyspråket ”flexibel” arbetsmarknad som har ett enda syfte att betjäna de välbeställda, väletablerade inom främst storstädernas medelklass med service och olika tjänster till mycket låga kostnader.

Vi som har jobb har därmed två hot som varning och till varnagel.

- Ge er i akt, inte kräver för mycket för då kan ni bli av med jobbet och antingen hamnar i den permanenta arbetslöshetsarmén på 7-10 procent eller på en rättslös låglönearbetsmarknad.

- Ge er i akt enligt våra postulat är budskapet från nyliberalerna till främst fackföreningsrörelsen. Annars så…

Detta är vad nyliberalerna kallar att disciplinera fackföreningsrörelsen. Konsekvensen är naturligtvis ökade sociala skillnader och ökad ojämlikhet. Det får också stora konsekvenser för demokratin och synen på politik och samhälle.

Någon frihet för löntagarna är det i varje fall inte frågan om!

Demokratin försvagad

Demokrati måste ha medborgarnas engagemang för att fungera. Det räcker inte med att ett mindretal engagerar sig eller att vi överlåter det politiska engagemanget på några utvalda eller självutnämnda experter.

Den belgiska professorn i politisk strategi Chantal Mouffe menar att nyliberalernas största brott är att de har försvagat demokratin, att deras politik har avpolitiserat samhället och därmed också försvagat och reducerat demokratins, dvs. folkstyrets verkningsgrad.

Det var också syftet vill jag påstå, nyliberalerna skrek sig hesa om att det inte fanns något samhälle utan bara familjen och individer som Thatcher påstod.

Med det som motivation för att hävda som det hette den lilla världen och dess förhållande till marknaden som ett demokratiskt instrument är nyliberalernas verktyg för att underminera demokratin dvs. politiken som verktyg för samhälles och människors relationer sins emellan.

Att ersätta som nyliberalerna demokratin, dvs medborgarnas lika möjligheter och värde med valet på marknaden är grunden för demokratins kris i Europa och västvärlden

Förtroendet för politiker och politiken har successivt minskat i linje med utvecklingen och framgången för nyliberalernas marknadspolitik.

Vi kan inte och får inte förväxla det demokratiska samtalet med valet av produkter på en marknad. Marknaden kan säkert förses oss med Tv-apparater, bilar och andra konsumtionsvaror men inte med rättigheter och skyldigheter som demokratin handlar om.

Samhället är inte en marknad, det går inte att göra samhällsnyttan till en marknadsfråga för bara försöket leder till skepsis mot demokratin, dvs. medborgarskapets inflytande, ökar. Och inte bara det vi har sett hur med marknadsliberalismens ökade inflytande har också politiken blivit ett yrke och en nomenklatur av politiska broilers har utvecklats som medborgarna känner tveksamhet inför.

Jag menar att demokrati i dess sanning mening kräver engagemang och när alla politiska partier som skett i Europa allt mer dragit sig mot en mittfåra där man tror att den välbeställda medelklassen gunst kan vinnas har det inneburit att arbetarepartiernas kärnväljare vänt politiken ryggen då den inte känt igen medelklassens uppfattningar som sin verklighet.

För vem, ärligt talat, vem kunde se skillnaden på Mona Sahlins new labour-inspirerade identitetspolitik och Fredrik Reinfeldt välfriserade neo-liberalism inför valet 2010 i Sverige. I varje fall inte tillräcklig skillnad för att välja Sahlin.

Nyliberalismen hotar inte bara villkoren på arbetsmarknaden utan i högsta grad det demokratiska systemets ryggrad – medborgarnas tilltro till politiken som samhällsverktyg.

Här har vi också orsaken till framväxten av missnöjespartier, främlingsfientlighet och högerterrorism. Ansvaret för att grogrunden har skapats för denna motbjudande relik från sämre tider ligger till stora delar på nyliberalerna och deras icke politik och marknadsfetischism.

Avslutning

Det har varit en kanske lång beskrivning av det som är idag svenska välfärdsstatens sakta pågående sammanbrott. Det är inte försent ännu men det kräver som jag ser det att fackföreningsrörelsen tar sitt ansvar och ser bortom sitt traditionella fackliga uppdrag. Det finns en stor potential för en annan politik som präglas av reformism i betydelsen förändring för flertalet, förändring till det bättre, förändring till ett bättre liv och förändring som minskar klyftorna, ökar demokratins utrymme och verkningsgrad samtidigt återger medborgarna framtidstron.

För faktum är vi som fackföreningsfolk kan förhandla oss blåa av ansträngning om inte samhället och politiken inte drar åt samma håll.

Vi har inte gett upp, svensk fackföreningsrörelse har inte gett upp och vi har ett stort ansvar i att inte arbetarrörelsen överger drömmen, visionen om ett bättre samhälle. Ett samhälle där ingen stängs ute och där du färdas väl oavsett vem du är, varifrån du kommer, eller hur du ser eller vilken hudfärg eller kön du har. Ett modernt folkhem – en modern välfärdsstat för tvåtusentalet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Artikeln bygger på ett tal som jag skrev åt en kamrat.)