Kan vi lita på våra politiker? Vi minns valet 2010 när alla sa ”Rösta på mig och vi ska lösa arbetslösheten – Sverige ska jobba”. Ett program som är omöjligt att invända mot; att vi ska alla dra vårt strå till stacken.
Hur blev det och hur är det? Arbetslösheten sedan 1990-talet har varit konstant på mellan sju – tio procent. Ibland högre, ibland lägre, men ungefär sju-tio procent. Det innebär att några hundra tusen människor ALLTID går utan jobb. Så var det före 2010 och så är det efter 2010.
Borgerliga politiker skyller på finanskrisen, men sanningen är att så var det även under högkonjunkturen FÖRE finanskrisen. De försöker faktiskt föra oss bakom ljuset. De är inte sanningsenliga helt enkelt.
Rösta på oss och vi ska fixa jobben sa de oavsett partifärg valet 2010 men de sa också 2006, 2002 och 1998. De har sagt så i varje val sedan 1990-talet.
Det finns något som kallas normpolitik eller jämviktsarbetslöshet, de flesta har aldrig hört talas om det utan tror att arbetslöshet är arbetslöshet och att den beror på att det finns för få jobb eller, om man är borgerlig, att de arbetslösa inte söker jobb.
Jag vill påstå att våra politiker antingen är okunniga eller söker föra oss bakom ljuset, så enkelt är det.
Alla partier är rörande eniga om att upprätthålla normen, jämvikten, mellan arbetslöshet och inflation. Inflation är det som är viktigast menar våra politiker ända sedan 1990-talet. Dvs. att hålla inflationen nere.
Vi måste hålla ner inflationen är deras budskap. Därför har vi en riksbank som håller inflationen NERE som enda uppgift och därmed håller arbetslösheten UPPE. Alltså de sju till tio procenten får vara regulatorn för att hålla inflationen nere. Vi låter därför nästan var tionde arbetsför medborgare vara de som håller våra andras reallöner uppe på en historiskt hög nivå.
Om våra politiker istället sa ”full sysselsättning” så skulle det innebära att vi andra fick acceptera en något högre inflation och något sämre reallöner, men det vore solidariskt och vi skulle alla i slutänden tjäna på det. Förutom bankerna och finanssektorn som är de enda som tjänar på den obefintliga inflationen.
Problemet är att vi själva har accepterat som de lydiga lutheraner vi är EU:s konstitution, Maastrichtavtal, Lissabonöverenskommelse och nu senast Europakten som gör att vi förlorat möjligheten till full sysselsättning. Det är omöjligt att hävda full sysselsättning utan att bryta mot de närmast grundlagsmässiga regelverken som EU har skapat.
Så frågan om vi kan lita på våra politiker är berättigad. Far de med osanning eller är de okunniga när de säger att de ska fixa jobben. En del av dem ljuger nog och andra är okunniga, frågan är egentligen vilket som är värst eller det kanske inte spelar någon roll. I vart fall inte för de sju till tio procenten som är arbetslösa.
Text: Ingemar E. L. Göransson
En något kortare version av denna krönika publicerades i Elektrikern nr 5/2012.
Problemet är att det är svårt att vinna val på att hålla nere löner. Men för att få full sysselsättning måste vi kunna hålla nere löneökningarna även vid full sysselsättning. Det ända parti som är kritisk mot senaste tjugo årens penningpolitik är vänsterpartiet. Så jag tycker att du har fel att påstå att alla politiker är eniga att upprätthålla normen.
SvaraRadera