söndag 30 maj 2010

Lost & Found – Musik värd att lyssna på # 2

En samlingsrubrik för plattor jag lyssnar på för ögonblicket. det blir både gammalt och nytt, jazz, rock, blues och annat

Efter att vågorna från gårdagens schlagerfestival har lagts sig och när de mest ytliga kulisserna av gay-kulturen flagnat stod då en 19-årig tysk tjej som vinnare. Lena som hon heter gjorde en passabel Blondie-inspirerad poplåt som märkte ut sig genom att den inte ackompanjerades av irritande ljuseffekter och fåniga dansare i de löjligaste möjliga kreationerna.

Efter detta tipsar jag gärna om några plattor som har spelats under de senaste veckorna flitigt i bilen, på datorn och i iphonen.

image

The Rolling Stones ”Exile On Main St” (Polydor)

När Stones släppte den här plattan 1973 så var jag inte överdrivet imponerad. Jag hade tröttnat på Stones och nöjde mig med ”Beggar´s Banquet” och ”Let It Bleed”. Jag köpte den inte ens utan bandade en kompis ex. Nu när den har getts en ordentlig ”make over” då måste jag erkänna att jag missade något då för alla dessa år sedan. Plattan hör utan tvivel till det bästa Stones presterade innan de blev ett trött smågirigt arenaband som i o f ger en bra show, men har blivit ett offer för sin egen myt.

image

Noami Shelton And The Gospel Queens ”What Have You Done, My Brother?” (Dapton)

Ärligt talat jag vet inget om Naomi Shelton, men det här är en fullständigt lysande platta I gränslandet gospel och soul. Det har gospeln positivism och själ och soulmusikens sug och rytmspråk. Noami Shelton har en röst som kan med ett slitet uttryck skära glas. Versionen av Sam Cookes ”A Change Is Gonna Come” är sublim för att beskriva den försiktigt. En brilliant platta och en överraskning .

image

Jefferson Airplane ”High Flying Bird – Live At The Monterey Festival” (Music Avenue)

De senaste åren har det kommit ut ett antal plattor med Jefferson Airplane. Fler och fler konsertinspelningar av hög kvalitet har hittats med det här bandet som i mitt tycke är det intressantaste av San Fransiscos psychedeliascen i slutet på 1960-talet. Quicksilver Messenger Service hade en begränsning i att de inte hade någon bra låtskrivare och bara en habil sångare, deras styrka var istället två brillianta gitarrister. Grateful Dead levde på sin förmåga att improvisera och leta sig allt djupare ner i den amerikanska musikaliska myllan. Jeffersons däremot hade brillianta sångare i Gracie Slick, låtskrivare i Paul Kantner och Marty Balin och en bassist i Jack Casady som spelade som om det var en sologitarr han hade. Kort sagt, och med Jorma Kaukonen som förstegitarrist så var gruppen under sin mest kreativa epok mellan 1967-70 ett absolut outstanding band. Konserten på Monterey visar glimtar av detta även om det finns bättre konserter men Monterey-konserten har varit lite av en ”Holy Grail”.

Text: Ingemar E. L. Göransson