Det är kris i politiken vill jag påstå. I dag publicerades ytterligare en ny opinionsundersökning. Inget märkligt med det för det går tretton på dussinet av dessa. Den ena är ointressantare än den andra, men den idag publicerade bekräftar trenden och den är nog så problematisk vill jag påstå.
Detta sett ur vilken sympati du än har politiskt. Det politiska systemet håller på att hamna som gisslan för högerextrema krafter även i Sverige. Sverige”demokraterna” växer och är nu dubbelt så stora som vid valet 2010. Det är i sig ett kraftigt underbetyg åt de övriga partierna som inte har förmått att klara att hålla ordentligt tag i den demokratiska sopkvasten.
Den borgerliga regeringen har å ena sidan lutat sig indirekt på SD:s röster genom att likt folkpartiet fiska efter främlingsfientliga stämningar med olika korkade och populistiska förslag om språktest, burkaförbud osv. Fredrik Reinfeldt har mest duckat och hållit sig undan så snart det handlat om problem.
Samtidigt har missnöjet med den usla krishanteringen som låtit arbetslösheten växa på ett sätt så att en av fyra ungdomar går utan jobb och arbetslösheten som helhet närmar sig tvåsiffriga tal. Regeringens förment ”socialdemokratiska” politik men som i verkligheten är en traditionell högerpolitik med inspiration från Thatchers era.
Nu har inte heller den socialdemokratiska politiken varit något som har lyckats mota Brune Olle i grinden utan dess anpassning till en storstadsmedelklass inbillade och inbilska intressen har inneburit att snart varje förslag varit en anpassning till en mittenpolitik som därmed lämnat öppet för extremister som SD att profilera sig. Detta i frånvaron av alternativ politik då höger och vänster inom det demokratiska systemet blivit alltför anpassade till varandra intill förväxling.
Kombinationen av frånvaron av tydliga alternativ mellan de demokratiska partierna och ett vakuum i politiken som lämnar utrymme för ökat inflytande för högerextrema grupper och partier med sina enkla lösningar på samhällsproblemen.
Den utveckling vi ser nu i Sverige har redan skett i stora delar av Europa och är på intet sätt unik. Det unika är möjligen att våra politiker inte har lärt sig av utvecklingen i Italien, Grekland, Storbritannien, Frankrike, östra Tyskland osv. där högerextrema och främlingsfientliga grupper och partier lokalt och nationellt skaffat sig ett allt större inflytande.
I Sverige har vi sett hur den marknadsliberala politiken har helt bestämt den politiska dagordningen sedan 1990-talet och maximen har varit att välfärdsstaten var alltför generös och skulle ”moderniseras”. Dvs. den skulle avrustas och resultatet ser vi idag. Permanent arbetslöshet på närmast tvåsiffriga tal, fördubblad fattigdom, ökad främlingsfientlighet, försvagad demokrati och en ökning av fascistiska strömningar.
Socialdemokraterna ligger still i ett 30-procentsträsk, två borgerliga partier slåss för sin överlevnad och högerpartiet moderaterna klär sig i socialdemokratisk narrdräkt allt med de alla ägnar sig åt att triangulera sig fram till en kopiornas politik.
Vad svensk politik behöver är tydliga alternativ, en tydlig högerpolitik och framförallt en tydlig socialdemokratisk politik, en reformism som ser längre än nästa opinionsundersökning. Socialdemokraterna kan inte fortsätta om man vill ta sig ur 30-procentsträsket där partiet de facto inte har något reellt politiskt inflytande för med en socialdemokrati på den nivån har moderaterna den politiska makten i sin hand oavsett om något av Kristdemokraterna eller Centern ramlar ur riksdagen eftersom SD då än mer än idag kan sätta tryck på vilken regeringen in spe det än är.
Detta skulle innebära antingen en konstant läge av regeringskris eller en regering beroende av kostymfascisterna i SD för att beträda regeringstaburetterna. En framtid som i sanning avskräcker.
Text: Ingemar E. L. Göransson
