Att den skulle bli besvärande för det politiska och militära etablissemanget som hade ansvaret har varit uppenbart de senaste dagarna. Att förväntningarna eller farhågorna var lika mått uppskruvade har också varit uppenbarat för de som villat lyssna på vart vinden har gått. Men att den skall bli riktigt skadlig eller svår att hantera har väl bara de riktiga optimisterna respektive pessimisterna ansett.
Premiärminister Cameron har beklagat det som skedde och de efterlevande har försiktigt jublat över att deras version har fått i huvudsak bli den dominerande beskrivningen. Vad jag talar om är Sullivanrapporten som igår blev offentlig här i London, (men först i Belfast), och den reaktion som kommit.
Det har varit emot slutsatserna är bara de värsta politiska reaktionerna som tror fortfarande att Storbritannien är ett imperium medan alla andra har mer eller mindre tagit det ganska lugnt. Det är dock intressant att notera vad som inte står i rapporten. De 27 nedskjutna varav 13 dog har inte rubricerats som offer för mord eller olagligt dödande (unlawful killlings) och det är givetvis en besvikelse för de efterlevande och de mer militanta bland Nordirlands nationalister.
Händelserna den kyliga januaridagen för drygt 38 år sedan har dock som det ingick i fredsöverenskommelsen som lett till relativt lugn och ett gemensamt parlament i Belfast.
Vad skriver då Lord Saville? Vilka slutsatser drar han efter 12 års utredande, 1000-tals vittnen och 5000 sidor rapport. ”The Bloody Sunday” blev så blodig när en fredsmarsch förvandlades till en skjutbana.
- Det var den engelska militären, i detta fall de ökända ”The Red Devils” som började skjuta och det skedde oprovocerat. Ev. skottlossning från IRA skedde senare som ett svar på ett urskillningslöst militärs skjutande.
- Det finns inga bevis för att demonstranterna skall ha kastat brandbomber eller liknade på militären.
- Det är klart att ett antal soldater har ljugit eller lämnat felaktiga vittnesmål för att klara sig själva.
- Även om det finns uppgifter om att en medlem skall ha avlossat ett skott mot militären så missade det sitt mål och skedde efter militären hade börjat skottlossningen.
- En del av ”The Red Devils” hade sina vapen osäkrade emot gällande order och ingen varning gavs innan de började skottlossningen.
- Rykten om att militären skall ha skjutit en eller flera IRA-skyttar har enligt rapporten någon som helst sanningshalt.
- Martin McGuinness, vid tiden framträdande IRA-ledare, var troligen beväpnad och sannolikt avlossade ett antal skott med sin k-pist, men detta kan inte bevisas. McGuinness är i dag biträdande förste minister i Belfastparlamentet.
- Lord Saville drar också slutsatsen att den militära ledningen måste varit medveten om ”The Red Devils” våldsamma rykte när de skickade in dem i katolska Bogside. Ansvarige befälhavare Överstelöjtnant Derek Wilford får därför ta på sig ett stort ansvar.
- Däremot kan inget ansvar läggas på medborgarrättsorganisationen NICRA. Rapporten menar dock att de som organisatörer måste ha insett att det fanns risk för bråk, men på intet sätt kunde ha förutsätt det som skedde.
- Varken den politiska ledningen i Nordirland eller den brittiska regeringen kan lastas enligt Lord Savilles rapport.
Det intressanta med rapporten är att den fastslår även om IRA fanns på plats, det var ju IRA-territorium, så har det ingen betydelse för skuldfrågan utan hela ansvaret hamnar på beslutet att kalla in de ökända ”The Red Devils” och deras uppträdande i samband med marschen.
På detta sätt frikänns den politiska ledningen i Whitehall och IRA och hela skulden läggs på militären och då specifikt på den tjänstgörande befälhavaren på Nordirland och ”The Red Devils”.
Att detta stämmer med de flesta vittnens uppfattning av själva händelsekedjan är tillräckligt för att tillfredställa irländska nationalistiska känslor, rädda den sittande irländska koalitionen från sammanbrott och frikänna offren från att ansvarat för sitt eget öde.
Därmed kommer också uppgifter om att den första utredningen som Lord Widgery gjorde på beställning av Heaths toryregering 1972 och där uppenbarligen man riggade ett helt annat resultat och en helt annan skuldbörda. Den kommer nu i skymundan och behöver inte besvära den nya Toryregeringen Cameron.
Jag har valt att ganska noggrant redovisa Savillerapporten då ingen media lär göra det i Sverige och det här är kanske enda möjligheten att få ta del av den beskrivning av vad som hände skammens dag söndagen den 30 januari 1972 i Derry, Bogside, Nordirland – ”The Bloody Sunday”.
Text: Ingemar E. L. Göransson
PS Det här det sista blogginlägget som jag skriver från London denna gång. Nästa blogginlägg kommer att skrivas från svensk mark.
