Sedan Mona Sahlin igår meddelade i ett mail som gick ut till hela organisationen att hon ansåg att en mellanvalskongress skall få möjligheten att pröva hela partistyrelsen och VU:s förtroende. I sig inget märkligt och egentligen kan Sahlin inte göra annat i den inre strid som håller på att blåsa upp.
Ville SSU få fart på ett återupprättande av socialdemokratin som en reformistisk kraft så är det tveksamt om de nått sitt mål. Det liknar mer att deras agerande har satt fart på personstrider och maktmanövrerande.
Problemet är att partiet står inför sin allvarligaste förtroendekris sedan partisprängningen efter ryska revolutionen 1917. Det socialdemokratiska partiet har hamnat på ett sätt självförvållat i denna situation, men också beroende på att partiet har lockats in mittenfållan av en politisk och ideologisk utveckling där nyliberala krafter haft näbben.
Orsaken ligger väsentligt djupare och har med den långvariga ideologiska förskjutningen som skett under de senaste årtiondena. Under trycket från den nyliberalt inspirerade högern har även socialdemokratin och f.ö. hela de politiska spektra förflyttats höger ut på höger-vänsterskalan. Det som var självklart tidigare har istället blivit problematiskt.
Högerdebattörer och deras megafoner i den borgerliga pressen har på alla sätt försökt förringa betydelsen av den kollektiva välfärdsstaten, full sysselsättning och en demokrati där löntagarnas inflytande över sitt arbete har befunnits suspekt, t.o.m. skadligt.
För socialdemokratin har det inneburit att kollektiva lösningar på samhällsproblemen har fått vika för individualiserade lösningar i tron att det har varit vad medborgarna önskat. Fackföreningar har allt mer börjat betraktas som bäst som en slags frivillig försäkringsinstitution istället för en pådrivande samhällsförändrande kraft.
Utvecklingen i den här riktningen påbörjades redan under 1980-talet med beslut om självständig riksbank, budgettak. Sedermera även om att ansluta sig till på borgerliga villkor EU-politik med underskrivande av Maastrichtavtalet som innebar att full sysselsättning övergavs i förmån för ”jämviktsarbetslöshet” som viktigaste politiskt postulat.
Redan här börjar socialdemokratin undergräva sitt eget förtroendekapital då stora delar av partiets kärnväljarna var mot eller tveksamma till EU och inte minst en politik där full sysselsättning övergavs. Man spekulera över hur mycket partiets förtroende har påverkats av att trots motståndet från en majoritet sa nej till EU bland LO:s medlemmar partiet ställde sig bakom en ansökan om medlemskap.
När sedan partiet under 1990-talets kris i princip adopterade högerns verklighetsbeskrivning och försökte få ordning på den svenska ekonomin med metoder som till stora delar var hämtade från nyliberalt färgade ekonomiska teorier; avregleringar, utförsäljningar, privatiseringar och budgettak som skapade en permanent arbetslöshet på 6-9 procent.
Göran Persson försökte till stora delar lösa detta med förtidspensioneringar vilket slog tillbaka på partiet självt. Den sittande regeringen däremot strävar efter att skapa en låglönearbetsmarknad som är till stora delar avreglerad. Det grundläggande problemet är att arbetarrörelsen inte har ett eget svar hur man skall möta en arbetsmarknad där industriarbetarna minskar i reda tal och där den flyktiga servicesektorn ökar parallellt med en proletarisering av delar av tjänstemannasektorn.
Felgreppet som partiet gjort har varit att man har svalt den nyliberala verklighetsbeskrivningen där den urbana medelklassen blir centrum för politiken och ryggraden för samhällsutvecklingen. Kort sagt, socialdemokratiska arbetarepartiet har gjort misstaget att inte analysera hur det samhället ser ut, vilka krafter som verkar, vilka som är betrakta som arbetarklass eller grupper som har likartade levnadsvillkor.
Att då göra det hela till en fråga om person är högst olycklig då det tar bort fokus från det viktigaste; att skapa grunden för en socialdemokratisk politik grundad på kunskap, inte på okritiskt anammande av andra politiska krafters verklighetsuppfattning.
Självklart kommer en sådan analys och frammejslandet av en socialdemokratisk politik som har sin bas i arbetarklassen och närstående skikt vinna stöd från väsentligt bredare grupper av befolkningen än vad som är fallet för ögonblicket.
Det finns en enorm potential i opinionen och objektivt sett har stora grupper som nu inte röstar socialdemokratiskt intresse av en reformistisk politik värd namnet. Förutom arbetarklassen i betydelse LO-grupperna så har arbetslösa, sjuka, immigranter och nyfattiga allt att vinna på en politik som bygger på full sysselsättning och generell välfärd som skapar trygga och förändringspositiva människor.
Personfrågan kommer att få sin lösning, den sittande partiledningen har just nu ansvaret för att socialdemokratin återfinner sin reformistiska själ. Vilka som platsar i en ny partiledning är skäligen ointressant i nuläget utan det är processen fram till en politik som får brett och folkligt stöd som är det primära.
Ta ert ansvar, lämna dribblandet och manövrerandet åt sidan!
