Valet 2014 blir avgörande

Trenden är tydlig, till och med övertydlig, att det svenska politiska landskapet håller på att totalt förändras. Inte nog med att det traditionella högerpartiets ”make over” har lyckats i så motto att de flesta inte längre ser moderaterna som ett högerparti utan som ett mittenparti. Sedan att det är en falsk bild som har lite med verkligheten att göra. För även om moderaterna i sin retorik försöker, och lyckas, framställa sig som ett löntagarnas parti så har det politiska hantverket varit det motsatta.

Kortare väg till rännstenen

Om man skärskådar de politiska besluten så är det noterbart att välfärdsstatens skydd för den av sjukdom eller arbetslöshet drabbade är långt sämre, för att inte säga närmast obefintlig, idag. Vägen från medelklassens goda liv till rännstenen och ekonomisk ruin är idag mycket kortare och har likheter med det amerikanska systemet där det är upp till den enskilde att ta det ansvaret själv och därmed också betala vad det kostar.

Vi har sett en utveckling som har accelererat sedan 2006 ökat i tempo där kampen om produktionsöverskottet mellan kapital och arbete förskjutits kraftigt till kapitalets fördel. Det innebär att arbetarnas del av överskottet av sitt arbete, dvs. mervärdet, har förskjutits till kapitalägarnas fördel vilket ökat spannet mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen av befolkningen mycket markant. Vad vi har sett de senaste 30 åren, och som ökat i tempo, är att klyftorna i det svenska samhället har ökat så Sverige liknar idag mer den ango-saxiska världens verklighet än den välfärdsstat som var måttet fram till den marknadsliberala kidnappningen och kommersialiseringen av det mentala klimatet under 80- och 90-talen.

Socialdemokraterna = Moderaterna ?

En sådan här utveckling får givetvis på sikt politiska konsekvenser och vi kan nu börja ana ett nytt politiskt läge om det fortsätter som nu. Moderaterna blir tillsammans med socialdemokraterna de två mittenpartierna med marginella skillnader då båda partierna slåss om samma marginalröster i tron om att storstädernas medelklass måste tillfredsställas i sin uppblåsta självförträfflighet. Sedan att de också vill ha en fungerande skola, tillgång till god sjukvård, fungerande infrastruktur osv. bortser partiernas strateger från. Dock, de har genom moderaternas skattesänkarpolitik vant sig vid att både ha kakan och äta upp den.

De borgerliga småpartierna går en mörk framtid till mötes om samma trend håller i sig; centerpartiet som har övergett sin egen väljarbas på landsbygden och kan omöjligen vinna den lilla mondäna storstadshippa Stureplanshögern utvecklas nu till en alltmer hysterisk och extrem nyliberal politisk tendens som brottas med starka inre motsättningar.

Kristdemokraterna i sin tur saknar väljarbas då den skulle vara en kristen moralhöger typ den man finner i de katolska länderna. Sverige är dock ett stark sekulariserat land och då finns mycket litet utrymme för ett parti som Kd. Vi ser också hur folkpartiet håller på att tappa fotfästet då skolfrågan nu likt en bumerang slår tillbaka efter sex år av deras misslyckade skolpolitik där det sämsta i skolan försämrats och det goda försnillats.

Miljöpartiet som i brist på ideologi men med ett utvecklat sinne för taktik och förmåga att ta över det miljöengagemang som Centern lämnat har sin givna plats medan vänsterpartiet har sin plats som radikalt alibi för storstadsmedelklassens kvasiradikala politiska strömning. Dock inget av dessa partier har någon bas i LO-kollektivets medlemskår och yrkesgrupper.

SD ett demokratiskt hot

Kvar blir Sverige”demokraterna”; ett parti med en tydlig högerextrem profil som förmår att fånga upp de vilsna socialdemokratiska väljarna inom arbetarklassen som känner sig övergivna och svikna. De som söker förklaring varför deras verklighet och problem inte syns i politiken och varför de drabbas av välfärdsstatens framprovocerade sammanbrott. Man kan påminna sig att Le Pens Fronte National blev stora i Frankrike när Socialistpartiet närmade sig mitten, att nazisterna valdes i demokratiska val då socialdemokraterna och fackföreningarna inte kunde skapa enad front mot dem utan slogs internt om vad de skulle göra.

Valet 2014 blir avgörande för framtiden det närmaste decennierna. Ska vi hamna i en situation, en svensk Weimarrepublik, där socialdemokraterna inte vågar vara socialdemokrater, inte vågar föra en reformistisk politik då det innebär att man måste överge jämviktsarbetslösheten som ekonomisk teori, ifrågasätta skolans misslyckande, våga stå för en politik i hela folkets intresse även om det innebär att skatter måste höjas och att curlandet av medelklassen i storstäderna avslutas.

Jag vet inte om det kommer att ske, men alternativet är skrämmande och knappast inte önskvärt. En politisk situation där de två i mitten bara marginellt och per decimal ifrågasätter varandras politik öppnar dörren för extremism och apati. Inget bådar gott för demokratins fortlevnad och framtid. Det är ett stort ansvar som ligger på både socialdemokraterna och moderaterna att våga vara det de är och skall vara; ett folkligt reformistiskt vänsterparti, respektive, ett demokratiskt högerparti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Folkpartistiska dumheter

Att vandra i London city mitt i natten är ett nöje som jag haft förmånen att ta del av många gånger. Likaså att vandra i storstäder som New York. Det finns en stor skillnad mellan dessa två städer. I New York är det liv och rörelse dygnet runt. Det är kommers, affärerna är öppna och folk är ute på gatorna. En del jobbar givetvis medan andra är på väg till eller ifrån något nöjesetablissemang eller någon krog.

I London är city tyst, stilla och det finns knappast någon ute. Om man i New York ser liv och rörelse så det man upplever på natten i Londons city är det osynliga folket – the invisible people. Det vill säga alla de som jobbar i det usla lågbetalda jobben – det som servar oss andra med ordnade arbetsvillkor och vettiga löner.

Ett annat namn på de osynliga är ”the vulnerable workers” och de är många i Storbritannien ca 5,3 miljoner och de har gemensamt att ”att de riskerar att förnekas sina anställningsrättigheter och har inte själva förmågan eller möjligheter att skydda sig mot sådana övergrepp.” (The Hidden One-In-Five, TUC London 2006).

Alltså en femtedel av Storbritanniens arbetskraft befinner sig i en närmast laglös situation. Deras rättigheter trampas på och de luras inte på lön utan utnyttjas på ett avskyvärt sätt på den nyliberalt hyllade låglönearbetsmarknaden.

När du vandrar i London så ser du dessa daglönare inne på de fina kontoren där de städar, de finns inne på guldkrogarna och tar hand om soporna, de tvättar gatorna och tömmer papperskorgar. De finns också som de som servar den välmående medelklassen och städar, hämtar barn, tvättar bilar och mycket annat som medelklassen vill ha, men inte vill betala rimligt för.

Varför skriva om detta då? ”Alla”, eller i vart fall de flesta tycker detta är motbjudande, allra mest som det är de som är svagast på arbetsmarknaden som hamnar i detta ekorrhjul. Det är immigranterna, de ensamstående mammorna, de kortutbildade ungdomarna och de som har sociala problem av någon form.

“…arbetsmarknad som präglas av låga löner och otrygga förhållanden…”

Ett skäl är delvis att vi till en viss del har denna arbetsmarknad redan i Sverige och den har vuxit under den sittande högeralliansen. Ett annat skäl är att folkpartiets integrationsminister har väckt ett förslag som verkar som en blåkopia från Londons natt. Invandrare skall hamna i en arbetsmarknad som präglas av låga löner och otrygga förhållanden. För med Nyamko Sabunis logik är det bättre med dåligt jobb än inget alls.

Vad inte klanhövdingen Sabunis dotter inte tar med i beräkningen är att den typ av arbetsmarknad är permanentande som vi sett från USA och än tydligare kanske i Storbritannien. Förslaget motverkar integration och skapar ökade etniska motsättningar. Det finns också ett drag i förslaget av förakt för immigranter och människor som inte har lyckats lika väl som en del av andra.

De utsatta på arbetsmarknaden har vi sett från både USA och Storbritannien fastnat i denna arbetsmarknad och får mycket svårt att ta sig ur den. Den fungerar inte som någon genomgångsarbetsmarknad då ofta brister i språkkunskaper eller och ofullständig eller bristfällig skolgång omöjliggör det.

Än mer i länder som USA och Storbritannien med obefintlig vuxenutbildning. För att få bättre integration är utbildning som börjar från dag 1 kanske den viktigaste insatsen tillsammans med praktik/jobb och där inte byråkratin får låsa in i flyktingförläggningar som sker idag.

Integrationsminister Sabuni har antingen gett upp eller lagt ett förslag som skall glädja Gud vet vem. En låglönearbetsmarknad reserverad för immigranter och andra på arbetsmarknaden sårbara eller utsatta är allt annat en framåtsyftande politik.

Tyvärr är Sabunis förslag helt i linje med andra dumheter som folkpartiet numera står för. För att ställa olika grupper mot varandra på arbetsmarknaden är oklokt eller för att tala med LO:s uttryck ”dunderdumt”.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Vill du läsa mer om Thatchers (och till viss del också Blairs New Labours) nedmontering av välfärdsstaten beställ:

Högerns revolt mot välfärdsstaten (Ord & Kulturs Förlag) 40 kr plus porto, ordochkultur@telia.com