Jag började jobba på LO-kansliet inför kongressen 2000 på ”pressen” och skrev en stor del av kongressens pressmeddelanden. Bland annat det som beskrev den avgående ordföranden Bertil Jonsson och hans insatser.
- Är det där verkligen jag, sa han något förbluffad när han läste det jag skrivit.
Nu har Jonsson tillsammans med P-O Edin, LO:s chefsekonom under många år, och utredaren Leif Hägg skrivet boken ”Så tänkte vi på LO – och så tänker vi nu” (Hjalmarsson & Högbergs Förlag).
Det har tagit lång tid för de tre att komma till skott med sin bok. Jonsson avgick för 14 år sedan medan Edin var kvar några år in på Wanja Lundy-Wedins regim på LO. Då, 2000, var LO en stark maktfaktor i den svenska debatten.
En del saknas, kan jag tycka, i historieskrivningen som när avtalssekreteraren Hans Karlsson tvingades bort då WLW inte ville ha någon medial eller intellektuell konkurrens i ledningen.
Jonsson såg som sin huvuduppgift att hålla ihop rörelsen dvs. hålla ihop samarbetet mellan LO-förbunden och det socialdemokratiska partiet. Efter Jonsson blev det ett Följa John där LO under WLW blev allt mer osjälvständigt.
Styrkan i boken är beskrivningen av hur socialdemokraterna närmade sig marknadsliberala mittenståndpunkter under 1980- och 90-talen. Jonsson, Edin (främst Edin) och Hägg beskriver detta pedagogiskt och det är bokens stora förtjänst. Svagheten är att de inte förmår sig, trots en outtalad kritik, tala klarspråk om hur LO under WLW förfaller och splittrats i olika grupperingar med olika intressen.
På ett ställe skriver de att ”LO har inte lyckats hålla ihop sina förbund” vilket naturligtvis är en, om indirekt, svidande kritik. De tre skriver också att LO och förbunden måste besluta sig för att ”hålla en enad front, när man formulerar gemensamma krav om förbättringar för medlemmarna” vilket är en indirekt kritik av misslyckandet i den gångna avtalsrörelsen.
En annan passus som jag inte kan låta bli att citera är att ”LO och LO-förbunden måste vara beredda att ta en stor strid, som gäller någon viktig fråga för löntagarna” där adressen är närmast övertydlig LO:s avgångna ledning och de sex passiva åren med högeralliansen.
Närmare än så kommer de tre inte i sin kritik. Det hade varit av intresse då de pekar framåt hur LO skall kunna återta initiativet. Här är centralt den fulla sysselsättningen, en stark offentlig sektor, inkomstutjämnande skattepolitik samt en minskning av de ökade löneskillnaderna. I mångas ögon en traditionell (S)- politik. Men det finns fog för det citerade från Göran Perssons dåvarande talskrivare Klas Eklund att ”de ska inte känna igen partiet” som en markering mot LO:s uppfattning och kritiker som ”inte kände igen partiet”.
Men trots sina brister är boken värdefull som en beskrivning av en turbulent period av svensk nutidshistoria från ett annars inte beskrivet perspektiv.
Text: Ingemar E. L. Göransson
