Den gamle folkpartistiske publicisten Herbert Tingsten hävdade i en debatt med Olof Palme 1961 att de ”stort anlagda ideologier, som man brukar beteckna som socialism, liberalism, konservatism, syndikalism o.s.v. [spelade] en mycket ringa och ständigt minskad roll inte bara i Sverige utan över huvud taget i de framgångsrika demokratierna”.
Olof Palme menade i sin tur ”att teorin om sammansmältningen utav de politiska ideologierna (förutsatte) ett ganska statiskt samhälle”. Så debatten om ideologidöden är inte ny och inte heller de tvärsäkra domarna över ideologiernas död.
I förra veckan uppmärksammades en undersökning från Demoskop om väljarnas politiska identitet. Undersökningen presenterades på en del håll som om väljarna inte hade några ideologiska preferenser eller som om de hade några dito var de alla liberaler.
Undersökningen som hade genomförts genom tusen telefonintervjuer i månadsskiftet augusti-september ville ge bilden av att svenskarna inte hade någon ideologisk övertygelse utan enbart såg till sin egna plånbok och mycket lite annat. I vart fall har det varit tolkningen från de som kommenterat den. (Se DN exempelvis.)
Vad innehåller då undersökningen ”Svenska folkets politiska identitet”, vad kan man dra för slutsatser av den. Att 43 procent ser sig som socialister eller socialdemokrater; att 30 procent ser sig som liberaler är inte direkt överraskande, men att bara 9 procent ser sig själva som konservativa är ganska förvånande. För övrigt (KD) visar sig ha det mest konservativa partiet där 44 procent betraktar sig själva som konservativa, inte ens moderaterna slår det utan endast 22 procent (m)-sympatisörer har samma syn på sig själva.
Var vill man då placera sig klassmässigt? (S) och (V)-väljare visar nästan jämt skägg i klassidentitet ((S) 48 procent arbetarklass, 51 procent medelklass; (V) 45 procent respektive 49 procent) medan sammanlagda siffran för hela underlaget är 35 procent arbetarklass och 61 procent medelklass. De här siffrorna behöver ju inte betyda att en analys av klasstillhörigheten skulle ge samma siffror, inte alls, men det ger en ögonblicksbild av hur de utfrågade ser på sig själva och sin plats i samhället.
83 procent tycker att det är viktigt att människor får bestämma över sina liv. En självklarhet kan tyckas, men om vi ser till den bild som har givets av Sverige som ”Enpartistaten”, ”sossefiering” osv. är det inget märkligt. Men man kan också ställa i spegel hur man ser på hur viktigt det är att utjämna ekonomiska skillnader för då blir bilden inte riktigt den samma som högern vill ge av hur svenskarna uppfattar Sverige.
Det är bara 8 procent som inte tycker det stämmer och 4 procent som inte alls tycker det stämmer. Det innebär att hela 85 procent som tycker det stämmer helt och hållet eller stämmer på en skala mot stämmer inte alls. Det finns alltså ett överväldigande stöd för en utjämning av inkomstskillnaderna eller om man så vill med en klassisk terminologi – jämlikhet.
Sätt sedan detta i relation till frågan vilket parti man skulle välja om partiet hade en partiledare man ”gillade” och drev frågan som ”gynnade” den utfrågade. (S) skulle då få 58 procents röster med helt säker eller ganska säker sannolikhet att vara det partiet, medan närmaste ”runner-up” (M) och (FP) endast skulle få 41 procent med samma säkra sannolikhet.
Vad kan man dra för slutsatser då? Socialdemokratins grundläggande värderingar om jämlikhet har mycket starkt stöd i befolkningen tvärtemot vad en del nyliberaler tror. Socialdemokraterna med rätt, dvs. socialdemokratiskt, politik har en mycket stark potential. Tyvärr förfuskades den å det grövsta i de senaste valrörelserna och har så gjort under lång tid genom att partiet har förvirrat kärnväljarna genom sin väg mot Mittens Rike.
Helt emot hur nyliberalerna tolkar Demoskops undersökning så finns det enorm potential för ett socialdemokratiskt parti som för en politik som är socialdemokratisk.
Text: Ingemar E. L. Göransson
