Varför jag betalade in min medlemsavgift till (S)

Jag betalade in min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet idag. Det skedde efter en viss tveksamhet, men till sist och efter mycket inre debatterande och värderande såg jag ingen annan väg än att betala.

Jag är kritisk till mycket av den politiska utveckling som skett sedan 1990-talet med en socialdemokrati som har gått mot mitten och där partiets två huvudsakliga tendenser (observera jag skriver inte falanger) har kommit ur balans med varandra. De två tendenserna har funnits i partiet ända sedan dess bildande men hållits i balans med varandra tidigare. Det har inneburit att de senaste årtiondena den mer liberalt influerade delen av partiet har fått dominera medan den mer socialistiskt reformistiska har trängts undan. Det har också inneburit att löntagarperspektivet och löntagarintresset har mistat mycket av sin roll som likare för partiets politik sedan 1990-talet.

Det här är inget unikt för Sverige utan har varit en Europeisk tendens alltsedan muren föll och exemplet med ett annat ekonomiskt system i existens försvann. Socialdemokrater var inga anhängare av sovjetsystemet, men bara dess existens hade stor betydelse bara genom att finnas då det visade på att man kunde faktiskt organisera ett samhälle på annat sätt än det vi ser idag.

Nyliberalerna har tagit över den politiska diskussionen, deras agenda gäller och vi ser hur det påverkat socialdemokratin också. Idag rör sig socialdemokratiska politiker mellan Svenskt Näringslivs intressen efter att ha lämnat riksdagsplatser och ministerposter. Vi ser hur det fackliga inflytandet har minimerats och vi ser en politik som i mångt och mycket är bara lite mer anständig än högeralliansens politik.

Privatiseringar, förödd infrastruktur, försvagade fackligt inflytande, sänkta skatter som undergräver den kollektiva välfärden och så vidare. Det är mycket som gått fel, den nyliberala revolten har skadat även socialdemokratin in i själen. Vi ser hur ståndpunkterna inom partiet står i harnesk med varandra vad det gäller vinstuttag inom välfärden för att ta ett exempel. Vi ser också hur storstadsdominansen (läs Stockholm) präglar partiet och maximerandet av röster gör att partiet de senaste valen valt att anpassa sig till storstadens marginalväljare från medelklassen och samtidigt kommit att överge kärnan i partiet arbetarna, löntagarna i övriga landet.

Logiskt sett kan man tycka, och det finns säkert många som läser detta tycker, att jag borde lämna socialdemokraterna. Men det vore fel, det vore fegt och det vore att låta konflikträdslan finge råda för jag tror på den reformistiska socialismen. Jag är övertygad om att den som en gång kunde förändra Sverige från ett av de fattigaste länderna i Europa till en välfärdsstat av sällan skådat slag kan än en gång göra detta.

Men det kräver förändring. De urgamla tankarna numera i nyliberal tappning där individ ersätter kollektivet, där vinsten är viktigare än samhällsintresset, där privatintresset har företräde framför de som behöver samhället mest, där ökade klyftor är naturligt istället för jämlikhet, där egoism slår ut rättvisan. För vem kan göra den skillnaden. Ingen, vad jag kan se förutom en socialdemokrati där balansen mellan de två tendenserna återfinns och samhällsbygget kan återupptas.

”Man besegrar inte en filosofi genom att förklara den oriktig” skrev Friedrich Engels en gång. Vi besegrar inte marknadsliberalismens skadeverkningar på samhällskroppen med att förklara den oriktig eller bara oklok. Vi utrotar inte orättvisorna bara genom att förklara dem oriktiga. Vi gör det bara genom att ta kamp mot dess uråldriga idéer och åter bygger samhället så att alla får plats i dess finrum. Diskussioner, samtal, idéutbyte och politisk aktivitet är den enda vägen.

Därför betalade jag min medlemsavgift till det Socialdemokratiska Arbetarepartiet i dag, på nytt och som så många gånger förut.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Kollektivavtalet och politiken

Nu, mars 2013, har något unikt för Sverige skett. En arbetsmarknadskonflikt har av de statliga medlarna tvingats till att uppskjutas. Orsaken till att inte bara ett varsel utan hela fyra varsel har tvingats att läggas på is kan man spekulera i. En orsak är sannolikt att medlarna vill förhindra att Byggnads med sin större militants skall sätta det s. k. märket i avtalsrörelsen utan industrins parter ska hinna före.

En annan orsak är att det är en åtgärd som måste ses som ger den ena parter en uppenbar fördel – Byggindustrin vinner mer på uppskjutandet än vad Byggnads gör som bara förlorar i tempo och tappar trycket mot sin motpart.

Den engelske författaren George Orwell skrev en gång att: ”Vid varje ögonblick finns ett slags ett slags genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”

Byggnads konflikt är både facklig och politisk. Även om förbundets medlemmar kanske inte inser detta, är frågan om deras arbetsmiljö och konsekvenserna av Lavaldomen som konflikten ytterst rör sig om i högsta grad politiska frågor även om de är även fackliga frågor. När Byggnads vill få in i kollektivavtalet att huvudentreprenören skall ha ett ansvar för hela kedjan både vad det gäller löner, arbetsmiljö och arbetarnas rättigheter så är det ytterst en politisk fråga då Lavaldomen var en högsta grad politisk dom för att försvaga löntagarsidan i den eviga motsättningen mellan arbete och kapital.

Kollektivavtalet som det ytterst rör sig i konflikten var resultatet av 1906 års decemberkompromiss som gav föreningsfriheten och därmed rätt till facklig och politisk organisering. Sedan kom Saltsjöbadsavtalet 1939 som förutsatte, i vart fall inofficiellt, att det var tre parter som gjorde upp. LO och SAF givetvis, men staten garanterade löntagarnas rättigheter och möjlighet att åter komma i arbete vid rationaliseringar och nedläggningar. Detta genom att man började bedriva arbetsmarknads-, utbildnings- och socialpolitik på ett sätt som tjänade löntagarsidan och blev det skyddsnät som vi efter kriget kom att kalla välfärdsstaten och var en viktig del i den politiken.

Huvudavtalet, dvs. Saltsjöbadsavtalet innebar att löntagarna lovade arbetsfred och accepterade §32, dvs arbetsgivarens ensidiga makt på arbetsplatsen, medan arbetsgivaren garanterade heltäckande kollektivavtal och förhandlings- och avtalsrätt. Detta kopplat till statens åtagande visar om något att kollektivavtalet är i grunden beroende av fackets politiska engagemang.

Kollektivavtalet är ett verktyg som är starkt, men då måste vissa saker uppfyllas; hög organisationsgrad, högre bredvillighet att ta konflikt för att upprätthålla trovärdigheten och inte minst en insikt om förhållandet facket – politiken.

Fackets roll

Bevaka arbetarens villkor, arbetsmiljö, rättigheter och skyldigheter är i allt fackets kärna, men det är en försvarskamp som är nödvändig i ett klassamhälle som vårt. Ett samhälle som bygger på motsättningen och dragkampen mellan de två dominerande intressena; arbete och kapital som är utmärkande för det kapitalistiska ekonomiska system vi lever i.

Arbetarrörelsens kamp är däremot långsiktig; att förändra samma ekonomiska system. Första steget var demokratins införande sedan kom kampen för sociala rättigheter och uppbygget av en välfärdsstat som skulle brygga över mellan det kapitalistiska systemet och successivt förändra och reformera samhället i en socialistisk riktning. ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram” som kom 1944 var just denna politik satt på pränt och kom att förändra Sverige. Så skedde ända fram till 1980-talet då löntagarfonderna var det första bakslaget som skedde i ljuset av den allt starkare reaktionen från höger med den marknadsliberala ideologiska offensiven i ryggen.

Sedan dess har arbetarrörelsens reformistiska samhällsomvandling avstannat och vridits tillbaka för att idag vara på väg mot samma gamla klassamhälle som för hundra år sedan. Ett tecken på detta är att löneskillnaderna idag är lika stora som för ett sekel sedan.

Det svenska samhället präglas ånyo av ökade klasskillnader, en permanent arbetslöshet som ligger på mellan sju till tio procent oavsett konjunktur, en sjukförsäkring där sjuka får frågan om när de har för avsikt att avlida eller hur ofta de kissar, gratis arbetskraft genom Fas 3 och en växande ”working poor”-arbetsmarknad där det är omöjligt att försörja sig. Sverige har vidare Europas sämsta a-kassa. Rätten till bostad har blivit en schimär om du inte har möjlighet att köpa dig din bostad.

Sverige var i ett uselt skick efter andra världskriget vilket efterkrigsprogrammet kom att förändra. Idag finns ingen utopi om framtiden bara ett accepterande av status quo från våra politiker oavsett parti. Normpolitiken, privatiseringshysterin, den havererade infrastrukturpolitiken, övertron på marknaden och ett ökat förakt för svaghet och brist på empati för de som inte klarar av det allt hårdare och omänskligare samhället leder till uppgivenhet och på sikt även desperation.

Framväxten av främlingsfientlighet och fascistiska tendenser är ett tecken på detta. Europa och Sverige liknar allt mer en sentida Weimarrepublik. De radikala krafterna som vill förändra är antingen spridda för vinden eller debatterar påvens skägg allt medan högerns intressen ostört får utrymme att förverkligas.

Vad vi behöver idag är en utopi om ett bättre liv, om ett bättre samhälle. Vi måste våga ifrågasätta ”den rådande ortodoxin” och då räcker det inte med att fackföreningsrörelsen ser enbart kollektivavtalet som en isolerad företeelse utan inser att kollektivavtalet har direkt koppling till politiskt engagemang.

Vi behöver en utopi

Nyliberalismen av avreglerat, förskingrat, sålt ut och privatiserat på ett sätt som är historiskt unikt. Inte ens i Thatchers Storbritannien lyckades man riva ner välfärdsstaten med sådan hastighet. Mer än trettio avregleringar av betydelse har genomförts sedan mitten av 1980-talet. Det är egentligen fler men det är de som har verklig direkt betydelse för demonteringen av välfärdsstaten.

Att tala om en revolt från högern och arbetsgivarna är helt berättigad. Vad som skett är en total och djupgående förändring av det svenska samhället som i många stycken numera knappast kan kallas en välfärdens boning.

Kunskapen om detta är ofta ytterst svag eller ytlig. Få ser sammanhangen och många vill tyvärr inte inse att arbetarrörelsen har ett ansvar i det som skett. Mycket på grund av brister i folkbildningen, ett kargare debattklimat och högerns totala dominans i media.

Ett exempel på detta är den s.k. valfrihetsdebatten där frihet och valfrihet blandas medvetet eller omedvetet samman. Nyliberalernas frihetssyn där frånvaron av regleringar likt Ayn Rand, Adam Smith och andra som ser staten som en fiende. Medan frihet för arbetarrörelsen har det alltid varit rätten till arbete, rätten till liv, rätten till sociala rättigheter och en syn på staten som garanten för detta.

Politiskt har detta lett fram till en vad jag vill kalla en Pamplonarusning in mot mitten i jakten på de imaginära marginalväljarna med resultatet att demokratin har försvagats och politiken har blivit för en självutnämnd elit – en nomenklatura som lever ett liv långt från medborgarnas verklighet.

Framtiden

1300-talet födde fram embryot till kapitalismen. De långa krigen under detta blodiga sekel ställde ökade krav på vapenproduktion vilket ledde till att städerna ökade i storlek och betydelse, att det växte fram en primitiv industriproduktion och att det skapades ett tidigt bankväsende för att finansiera detta.

Vad bär vår tid på för framtid? När Tony Benn, den brittiske Labourpolitikern och socialisten skall beskriva vår tid brukar han citera Oscar Wilde. Han säger att vår tid och politiken är präglad av att vi känner ”The prize of everything and value of nothing”, en träffad beskrivning av vår tid samtidigt som orden ger en vägvisning om en annan väg och ett annat sätt att se på vår värld.

Ansvaret och hoppet ligger, menar jag, hos fackföreningsrörelsen med sitt löntagarperspektiv för jag ser inga tecken på att våra politiker oavsett partitillhörighet har denna insikt. Tyvärr inte.

(Artikel bygger på det föredrag jag höll i Motala på Kollektivavtalets dag den 18 mars.)

Text och foto: Ingemar E. L Göransson

ILO: Lavallagstiftningen bryter mot FN:s fackliga rättigheter

 

En rejäl örfil skulle man kunna säga! FN:s organ för arbetsmarknad ILO har underkänt regeringens lagstiftning som togs av riksdagen och den borgerliga regeringen efter EU-domstolens Lavaldom.

ILO säger i sitt uttalande att den strider mot internationella konventioner som Sverige har antagit vad det gäller facklig föreningsrätt och inte bara det utan också mot fackets förhandlingsrätt.

Det är speciellt de begränsningar som lagstiftningen har gjort vad det gäller fackets rätt att ta till stridsåtgärder för att tvinga fram kollektivavtal hos gästande utländska företag som är kritiserade. Dessa begränsningar i regeringens lagstiftning strider direkt mot ILO:s konvention 87.

Men det räcker inte med detta, ILO uppmanar regeringen att ändra lagstiftningen så den stämmer med ILO:s konventioner samt kompensera Byggnads och Elektrikerna med de tre miljoner som de tvingades att betala till det lettiska företaget Laval. Alltså ett i högsta grad ohemult och felaktigt skadestånd enligt ILO.

Det är ingen rolig läsning som FN-organet har serverat regeringen att ta ställning till. I praktiken har regeringen hamnat i samma antifackliga division som länder som Nordkorea, Burma och andra diktaturer i lite varstans på vår jord där fackliga strävanden förföljs. Detta även om inget fysiskt våld förekommit så har regeringens lagstiftning gjort våld på de grundläggande fackliga rättigheterna som löntagarna har enligt FN.

För fackföreningsrörelsen är det en viktig seger rent politiskt. Den visar på att man hade rätt från början ute i Vaxholm och den visar att kamp mot de antifackliga politiska strömningar som regeringen representerar och EU-domstolen är värda att föra.

Hittills har Laval och andra antifackliga domar i EU och för den delen även här hemma var mest frågan om juridik, men i grunden är det politik det handlar om. Det handlar också om den grundläggande samhällsmotsättningen mellan klassintressen; mellan arbete och kapital och därför måste facken nu när de vunnit denna juridiska seger agera politiskt. Om fackets seger i sak skall bli verklighet och regeringen, och i ett längre perspektiv EU-domstolen, tvinga till att ändra lagstiftningen på det sätt som ILO pekar ut och som är ett fackligt intresse måste fackföreningsrörelsen agera politiskt.

Sker inte detta är seger i ILO bara en tom Potemkinkuliss. Det är dags för politiskt agerande, mobilisering av medlemmarna, upplysning och folkbildning, demonstrationer för de fackliga rättigheterna, krav på socialdemokraterna och oppositionen i övrigt att vid ett regeringsskifte undanröjer skamfläcken som ILO pekat på osv. Förhandlingarnas tid är över för vart fall stunden utan nu gäller de blanka vapens strid.

Utan ett klart och entydigt politiskt agerande så blir ILO:s uttalande bara ett papper bland andra, men med ett slikt agerande ett starkt vapen mot kapitalets och nyliberalernas maktambitioner. Men bara då.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Engelsk fackföreningsledare: “Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar i Labour”

Följande intervju med Len McCluskey som leder Storbritanniens största fackförening Unite gjordes i oktober i London. Den har tidigare publicerats i Elektrikern nr 10. Den har intresse även för svenska läsare och fackligt och politiskt aktiva då den berör frågan om förhållandet mellan facket och partiet, i detta fall Labour. Det är av betydelse att känna till att kollektivanslutningen fortfarande finns i Storbritannien.

 

Jag hade sökt Len McCluskey, det största brittiska facket Unites generalsekreterare, vid upprepade tillfällen. Detta ända sedan han i december 2010 han skrev i “Morning Star”, den enda dagliga vänstertidningen, att fackföreningsfolket var tvungna att gå in i Labour för att få till en radikalare politisk kurs som gynnar arbetarklassen.

Ett, i våra ögon, optimistiskt projekt med tanke på Labours högervridning under åren med Tony Blair och Gordon Brown. För Len McCluskey var det att sticka ut hakan. Förslaget möttes av kritik både från Labours höger, men också från fackligt håll som gett upp hoppet om Labour.

I oktober var jag i London och passade på att slänga iväg ett SMS för att se om McCluskey hade tid. Döm om min förvåning när svaret kom inom några minuter att jag var välkommen dagen efter kl 10.00 på Unites förbundskontor.

Det var en jäktad generalsekreterare som kommer inrusande på expeditionen. Han skrattade åt mitt påpekande att han har skaffat sig ett prydligt skägg:

- En del säger att jag ser ut som George Clooney!

Jag påminner honom om hans artikel i Morning Star.

- Vi vill återinföra våra grundläggande värderingar in i själva hjärtat av Labour, säger han och ser djupt allvarlig ut. Visst, det är bra att generalsekreterare som jag träffar Ed Milliband på reguljär basis, menar McCluskey.

- Men det är mycket viktigare vad som sker på gräsrotsnivå. De senaste 15 åren har många fackliga aktivister övergivit partiet. ”New” Labour (dvs. partiet under Blairs era) gjorde flera stadge- och regeländringar så att många valdistrikt helt enkelt blev ”kidnappade” av högern i Labour och de fackliga aktivisterna försvann.

- Vårt mål är att våra medlemmar går in i partiet och blir aktiva, säger Len. De ska tala och agitera för våra värderingar och bli valda till olika förtroendeuppdrag i partiet. Det är målet och vi har som målsättning att många av våra aktivister åter ska bli medlemmar i Labour.

Han beskriver Unites organisation för att återfå inflytande över Labour. Målet om 5.000 Unitemedlemmar in i Labour och slåss om mandaten är en utmaning.

- Vi har utsett politiska funktionärer i alla regioner och motsvarande i Labours distrikt.

- Det är inte svårare än så, ler Len, att få våra uppfattningar och våra progressiva värderingar om rättvisa och jämlikhet att märkas i själva centrum av det som driver Labour framåt.

Jag frågar Len hur han ser på fackförbund som RMT:s tvekan till Unites och McCluskeys strategi. De avfärdar den som omöjlig då Labour enligt dem är så djupt nere i det nyliberala träsket.

- RMT och några andra fackförbund har uppfattningen att Labour är lika dött som arbetarparti som Monty Pythons papegoja, skrattar Len. Men de har inget alternativ. Men sanningen är, menar Len, att Labour med alla sina brister och fel fortfarande uppfattas av arbetarna som ”deras parti”. Det är därför miljontals vanliga arbetare röstar på Labour!

Han blir allvarlig och fortsätter:

- Jag tror att det är vår historiska plikt att inte avlägsna oss från det och i stället försöka återvinna Labour för just dessa miljoner som röstar på Labour som sitt parti. När RMT talar om privatiseringarna och hur de påverkat deras medlemmar så kom ihåg att t.o.m. Ed Milliband, som sannerligen inte är någon röd revolutionär, är öppen för förändring. Han säger att ”New” Labour var fel väg och nyliberalismen hör till det förflutna.

- Vårt argument gentemot kritikerna är att det här är en möjlighet som vi måste ta vara på och försöka påverka Labour. Och inom transportnäringen, där Unite är utan tvivel det största förbundet, finns en verklig möjlighet att åternationalisera järnvägen och det vore bra om RMT (motsvarar Seko i Sverige) var med och påverkade.

- Vi har erbjudits en möjlighet att vara med och påverka, säger McCluskey. Och det är en väldigt speciell tid vi lever i. Om du frågar mig om det finns en risk för att fackföreningsrörelsen kan komma att bryta med Labour och bilda ett nytt parti så säger jag att den verkligen finns. Definitivt.

Är det verkligen är möjligt med det brittiska valsystemet med enmansvalkretsar. Han menar frågan om hur stor framgång ett sådant parti skulle få är en annan sak.

- Men det är bara fackföreningarna som har kraften att bilda ett nytt parti, menar McCluskey, det finns ingen annan kraft. Det finns ett enormt missnöje inom de tre stora facken, Unite, Unison och GMB, med Labour.

- Om Labour skulle förlora nästa val och partiet skulle gå ytterligare åt höger är det troligt att de stora facken skulle säga att nu räcker det!

- Det skulle få dramatiska följder, menar han. Tory skulle komma att helt dominera politiken hela inledningen av vårt århundrade.

 Elektrikern nr 10/2012

Hur ser du på den kritik som kommit från olika håll att ”McCluskeys plan håller inte”?

- Visst har vi haft framgång. Vi kommer att nå vara 5.000 nya medlemmar. Vi inriktar oss målmedvetet på vissa valkretsar. Vi har fått Labours ledning att ändra sig från att uttalat inte bara utse nya namn från minoriteter utan också från arbetarklassen som kandidater till parlamentet.

- Det är strategi vi har men givetvis, säger han, jag har inget trollspö!

Hur ser tidsaspekten ut?

- Vi har inga fem år på oss, säger han bestämt. Min uppfattning är att nästa val är så avgörande för Labour att det kommer att bestämma arbetarrörelsens framtid för de kommande 25 år eller mer.

- Vi försöker att få Ed Milliband att skapa ett radikalt alternativ. Om han förmår att göra det så blir han vald till premiärminister i nästa val, analyserar McCluskey. Ett sådant radikalt alternativ måste bl.a. innehålla fackliga rättigheter. Sker det, och jag tror att det är möjligt, blir det en signal att partiet har gått åt vänster och åter blivit åter ett progressivt parti. Då får vi också möjligheten att på djupet påverka partiet.

McCluskey fortsätter sin analys med att slå fast att om inte Labour gör detta och förlorar valet kommer Milliband få gå så är det troligt att nästa partiledare kommer från högerflygeln i partiet.

- Vi måste få resultat på kort sikt såväl som långsiktigt, menar Len. Unites ledning är tydligt vänster, säger han, och de har enhälligt ställt sig bakom hans strategi som den presenterades för ett år sedan.

Lens sekreterare kommer in och påpekar att han har ett möte med sin politiska organisationskommitté. Vi talar några minuter till och han svarar på min fråga hur medlemsutvecklingen ser ut.

- Vi håller jämna steg trots att vi befinner oss i den värsta recessionen på årtionden. Lika många som försvinner kommer in i förbundet vilket i sig är en prestation, menar McCluskey.

Jag hälsar på hans organisationskommitté och vi växlar några ord som avslutning medan jag packar ihop mina papper.

En fundering jag har när jag åter kommer ut i den soliga Londonförmiddagen är ju naturligtvis kring den största brittiska fackförening tillsammans med de två andra stora förbunden kan enas om en strategi att påverka och ta plats i ett parti som Labour. Ett parti som är väsentligt mer högerinriktat än de svenska socialdemokraterna någonsin varit. Varför kan inte då de svenska fackföreningarna ta sig samman och påverka (S) inifrån?

Demokratiprojektet på 1990-talet liksom 100.000-projekten på 2000-talets början var möjligheter som slarvades bort på grund av brist på engagemang och kanske till om med ovilja? En tanke värd att ägna en stund åt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Varje arbetsplatsolycka är en för mycket

För drygt en vecka dog en 26-årig pappersarbetare i en olycka på Iggesunds pappersbruk. Hon var en av många semestervikarier på våra arbetsplatser. Hon klämdes till döds när hon skulle flytta en kartongrulle på 20 ton. Ännu en tragisk olycka hade skett där en far eller mor, en son eller en dotter, en bror eller syster inte kommer hem igen utan förlorar sitt liv på arbetet.

Det är farligt att leva brukar cyniker säga. Det må vara sant liksom att vi alla har utmätt tid på denna jord. Men det innebär inte att någon olycka är acceptabel. Allt skall alltid göras för att du och jag liksom alla andra skall komma hem från jobbet och glatt kunna öppna dörren och utropa – Hej, nu är jag hemma!

Det sker ett stort antal olyckor på våra arbetsplatser och varje vecka är det någon som förlorar sitt liv. Olyckorna är oftast orsakade av okunnighet, misstag, slarv eller att man inte följer gällande föreskrifter. Den som är ytterst ansvarig för att olyckorna inte sker är arbetsgivare och formellt och ytterst sett – den högste chefen på arbetsplatsen eller i företaget. Arbetsmiljölagen är ytterligt tydlig på detta så det kan aldrig finnas något tvivel om var ansvaret ligger.

I år är det 100 år sedan det blev tillåtet för arbetarna att utse skyddsombud, men trots detta sker fortfarande inte bara olyckor utan de är oftast fullständigt onödiga och kunde ha undvikits. Vi ser hur oseriösa byggföretag struntar i arbetsmiljön, ser hur sommarvikarier inte får tillräcklig utbildning, vi ser hur på grund av okunnighet arbetare utsätts för onödiga risker.

Det är också en ökad stress på våra arbetsplatser där den psykosociala miljön skadar och gör människor sjuka. Fenomen som att människor ”går i väggen” är ett tecken på att pressen och stressen på många arbetsplatser är på tok för hög vilket leder till psykiska problem men också till risktagandet ökar bara för att hinna med.

Det är alltid arbetsgivaren som har ansvaret för att de anställda följer gällande skyddsregler och använder den utrustning som skall skydda mot olyckor. Det är också arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret för att arbetet inte skadar varken på kort eller på lång sikt.

Hundra år är en lång tid. Hundra år är också en kort tid. För de tusentals arbetare som skadat sig eller t.o.m. förlorat sina liv under denna tid var det tyvärr förgäves. Det var onödigt och kunde ha undvikits. Det har skett stora förbättringar i lagstiftningen. Det har skett stora förändringar i insikten om risker och kunskapen har ökat högst påtagligt men fortfarande finns det, tyvärr, mycket kvar att göra för att alla ska kunna känna när det går hemifrån till jobbet att de kommer hem och kan glatt ropa – Hej, nu är jag hemma!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Londons “lapplisor” går i strejk nästa vecka!

Tillhör du de som skäller på ”lapplisor”? Gör inte det, de behövs. Några dagar i Londontrafiken räcker för att inse det.

I London har parkeringsvakterna privatiserats som så mycket annat på de brittiska öarna. Ett privat bolag, NSL, har konsekvent vägrat att teckna avtal och kunnat göra så då flertalet av parkeringsvakterna inte varit organiserade.

De flesta av dem är afrikanska immigranter som inte varken getts information om sina rättigheter eller ens fått sin lagstadgade lön. Deras löner ligger också två pund under lönerna i exempelvis i Cardiff i Wales. Londons parkeringsvakter har endast fått £8.09 medan deras kollegor i Cardiff har £10.

I juni var Londons parkeringsvakter ute i en två dagar lång strejk och nästa vecka genomför de en tre dagars strejk för bättre villkor.

Foto: Unison

Tidigare var ytterst få medlemmar i facket. Numera är dock 75 procent med i Unison, som motsvarar svenska Kommunal, vilket har gett dem styrkan att ta upp striden för bättre villkor.

Orsaken till denna dramatiska förändring ligger i ett enträget organisationsarbete från Unison vilket också gett resultat. Det ska jämföras med Unisons organisationsgrad på ca 50 procent och andra brittiska fackföreningar som ligger t.o.m. lägre. Detta efter trettio år av thatcherism och new labours marknadsliberala politik.

 

När jag träffade och intervjuade ordförande för Unison, George Binette, i Camden i våras var han optimistisk och trodde att det fanns möjligheter till en seger för parkeringsvakterna inom räckhåll.

Nu blev det kanske inte riktigt lika enkelt som Binette hoppades på, men nästa veckas strejk visar att tålamodet och kampviljan finns.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Till LO:s nya ledning – Detta är ert arv!

- Jag är på väg, säger ”Kålle”, Karl-Petter Thorwaldsson, på en brusig mobiltelefon när jag ringer upp honom på fredagsförmiddagen. Han är på väg till Stockholm, till det nya uppdraget att ta över ordförandeskapet i LO efter Wanja Lundby-Wedins decennium.

När LO-kongressen inleds idag är det efter ett förlorat decennium där LO istället för att vara drivande i motståndet mot den nyliberala politiken kom att omfamna den, allt för att inte störa systerskapet med Mona Sahlins högeryttersväng ut i det nyliberala träsket.

Jag kommer ihåg i för dryga tio år sedan när jag samtalade med Wanja på en flygplats i Italien när hela LO-kansliet var på väg hem från Riva del Sole.

- Du kan alltid komma till mig du har mitt fulla stöd, lovade hon inför mitt uppdrag som ansvarig för 100.000-projektet. Ett löfte som sveks inte bara till undertecknad utan ett av många som sveks och till hela LO-kollektivet. Istället för kamp mot högern blev det fokus på alla andra frågor som inte hade samma direkta dignitet i de vanliga medlemmarnas vardag.

Hon kommer att hyllas med blommor och tacktal, presenter och närmast glorifieras. Det som kunde ha blivit något blev istället inget. Inte nog med att medlemmarnas viktigaste frågor sveks utan också de frågor som Wanja Lundby-Wedin själv framhöll, kvinnornas situation på arbetsmarknaden, de orättvisa löner och så många andra frågor sveks för ett fokus på mindre viktiga frågor.

Under den nu avgående ledning för LO har arbetslösheten ägnats ett förstrött intresse, det enda synliga har varit en annonskampanj i miljonklassen där vi skulle tända gravljus för de arbetslösa. Jag kommer inte att vara på LO-kongressen 2012 något som jag annars sett som självklart sedan 1990-talets början. Förra kongressen var dörrvakt – en kanske inte helt hedervärd sorti från den organisation som jag då hade arbetat inom i över ett årtionde och en rörelse där jag varit medlem sedan yngre tonåren.

Vad är det för samhälle som ”Kålle”, Tobias Baudin, Torbjörn Johansson och Ingela Edlund skall leda LO i. Vilka är det politiska realiteterna för LO-kollektivets 1,5 miljoner medlemmar?

Borgerlig triumf

Det borgerliga regeringsorganet Svenska Dagbladet kunde för några dagar sedan med glädje kunde konstatera att ordningen var återställd efter några årtionden av ”socialistiska excesser”. Göran Eriksson den inrikespolitiske chefen skrev att ”efter sex borgerliga år är uppdraget att normalisera Sverige delvis verkställt. Skattetrycket sjunker, socialförsäkringarna liknar omvärldens.”

På ren svenska kunde man istället skriva som Torbjörn Gustavsson, den socialdemokratiske krönikören på borgerliga Östgöta Correspondenten ”baklängesrevolten rullar på” och det med all rätta.

För några veckor sedan skrevs det i media om hur Sverige var det land där avregleringspolitiken gått snabbast och mest djupgående och som sagt SvD kunde triumfatoriskt konstatera att Sverige rasar i välståndsligan och dess socialförsäkringar och a-kassa placerar Sverige i botten efter sex borgerliga år.

Vad vi kan också avläsa är en kommersialisering av hela vår tillvaro. Vi förvandlas i rask takt till kunder istället för medborgare, vi ska köpa våra medborgerliga rättigheter på en marknad oavsett om det är skola, sjukvård eller äldreomsorg precis som om det vore TV-apparater eller mjölk. Medborgarrätt blir istället en fråga om penningar och penningars värde allt i en allt snabbare kapitalistisk dödsdans.

Sverige plågas av en massarbetslöshet där oavsett konjunktur vi har en arbetslöshet på mellan 7-10 procent. Men där ingen vill tala om den grundläggande orsaken – normpolitikens förlamande hand och den istadiga, vettlösa inflationsbekämpningens höga visa skriven och regisserad av Milton Friedman och hans lärljungar. Vi har sett hur arbetslösa och sjuka brakar iväg med fart mot den ekonomiska misären under glada påhejande om incitament för arbete och övriga är de lyckliga som har för ögonblicket har arbete och jobbskatteavdrag. De ökande klyftorna mellan de med arbete och de utan är en närmast pervers realitet.

Vi ser nu hur den skola som major Björklund haft ansvar för blir allt mer delad där klyftorna i kunskap och i resultat genom att de rikas barn finns i sina skolor och de fattigare i sina. De borgerliga idéerna om att arbetarungarna med Björklunds ord ”studietrötta” skall slippa teori eftersom de med hans borgerliga klassförakt tror att arbetarens unge inte vill lära eller kan sig något slikt.

Vi har också fått se hur medlemmarnas intressen har offrats för sammanhållningen och konflikträdsla för att ta ens verbalt bekämpa högerpolitiken. Det är upp och ner vänt när högerns talesman på DN ledarsida Peter Wolodarski är mer radikal än LO:s ledning i kritiken av den förlamande åtstramningspolitiken.

Facket enda hoppet

Kålle, Tobias, Torbjörn och Ingela – det är många som sätter sitt hopp till att ni ska göra skillnad och att LO åter skall bli den starka röst som behövs i opinionsbildningen. Att LO ska bli den självklara samordnare och den starka federationen där löntagarintresset sätts främst inte varken personliga eller politiska hänsyn av pietetsskäl prioriteras. Att det skall bli slut på rantandet efter partiledningen på Sveavägen och om det behövs LO skall vara den vänlige pådrivaren som Tage Erlander en gång beskrev LO som.

Jag har under de senaste åren i ökad utsträckning mött både ilska och förväntan, men framförallt resignation och uppgivenhet. Det blir er uppgift att se till att LO förmår att både kanalisera och mobilisera det förstnämnda och bryta det sistnämnda.

Fackföreningsrörelsen är den enda verkliga folkliga kraften som kan bryta den nyliberala revoltens strypgrepp och återföra politiken till en i folkflertalets intressen nödvändig riktning. Att återge medborgarvärdet och förpassa ”kunderiet” till historiens soptipp.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Recension: Björn Horgby “Kampen om facket”

Historikern Björn Horgbys i ”Kampen om facket” (Borea 2012) beskriver förtjänstfullt kampen om fackföreningsrörelsen mellan de två dominerande tendenserna inom arbetarrörelsen, socialdemokrater och kommunister, men också den mellan fackets önskan om politiskt inflytande och socialdemokratins strävan efter att som Göran Persson sa behandla facket som ett ”särintresse” och den senares betydelse för arbetarrörelsens försvagning de senaste 20 åren.

Han är kunnig och väl påläst men tyvärr brister ibland förmågan att förmedla all den kunskap och lärdom vilket försätter läsaren i ett ingenmansland mellan att vilja ta del av och att kunna ta till sig.

I beskrivningen av kampen mellan socialdemokrater och kommunister inom facket exemplifieras denna med utgångspunkt från Norrköpings textilavdelningar, Pappers avd 53 och Metalls avd 12. När väl Horgby kommer till historieskrivningen blir det riktigt spännande, det blir intressant och nya infallsvinklar på skeendet från partisprängningen 1917 fram till 1970-talets mitt då helt det kommunistiska inflytandet var utplånat är givande.

Det är i vissa stycken en ingen vacker historia, som dock till viss del är förstålig när kommunistpartiet en period var en del av det sovjetiska Komintern. Men det gjordes oacceptabla övertramp som drabbade arbetare med samma ärliga uppsåt som sina socialdemokratiska arbetskamrater önskade ett rättvist samhälle.

Det andra perspektivet som Björn Horgby tar sig an är det som den brittiske labourpolitikern Tony Benn beskrev som fackföreningsrörelsens önskan att vara representerad i de politiska församlingarna och socialisternas önskan att undanröja kapitalismens värsta avigsidor.

Här menar jag får Horgby problem med sin analys som han inte möter i beskrivning av kampen mellan socialdemokrater och kommunister. Horgby visar på hur partiet under den sista delen av 1900-talet med bl.a. stadgeförändringar försvårar för facken att direkt påverka vilka som ska representera partiet. Horgby menar att detta har ett genusperspektiv vilket må till viss del är sant men inte är orsaken enligt min erfarenhet utan är ett uttryck för den politisk-ideologiska förändring som sker inom socialdemokratin när marknadsliberala idéer får fäste på 1980-talet.

Detta, samtidigt som fackföreningsrörelsen fortsätter att hålla fast vid den tidigare förda välfärdspolitiken. Horgby noterar inte de misstag som sker från fackligt håll när de i samband med arbetsmarknadslagarnas införande distanserar sig samtidigt från politiken och lämnar partiets arena öppen för andra krafter och idéer. Jag hade önskat en analys av den utvecklingen, men den saknas vilket är en svaghet och gör att analysen haltar.

För vem skriver Björn Horgby? Är det för kollegorna inom akademin eller finns det en önskan att nå en publik som finns utanför den något begränsad värld som akademin utgör. En svaghet hos historiker som Horgby är bristen på kommunikation med en presumtiv läsekrets.

Många facklig aktiva skulle ha både intresse och stor nytta av Björn Horgbys kunskap och lärdom. Men genom formen och en på gränsen till tröttande och minutiös hänvisning till andra lärda, deras teorier och den upprepade metoddiskussion missas möjligheten. För den fackligt aktive läsaren är det som Björn Horgby i sin lärdom har att berätta som är intressant, inte i första hand varför och hur.

Med dessa reservationer och synpunkter vill jag dock konstatera att Björn Horgbys bok ”Kampen om facket” är väl värd att läsa för kunskaperna läsaren vinner och den problematisering som ges är synnerligen nyttig och viktig för att förstå varför dagens arbetarrörelse ser ut som den gör och för att förstå dess problem. Horgby ger inte alla svar, på intet sätt, men bidrar på ett förtjäntfullt sätt till en ökad kunskap och insikt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

En förkortad version av recensionen har publicerats i Östgöta Correspondenten den 18 april.

Fackmöte i Camden, London

Att gå på fackmöte i Sverige är inte alltid det mest roliga tillställning man kan tänka sig. Men det handlar om demokrati och respekt för demokratins sätt att fungera.

Är det annorlunda att gå på fackmöte på andra håll. Jag vet inte det, men tonläget kan liksom på ett svenskt fackmöte vara lite mer uppskruvad beroende på a) hur arbetsgivaren uppträder, b) hur medlemmarna uppfattar de förtroendevalda sköter sig.

Jag fick möjligheten att idag vara med på Unison Camden Branch shop stewards årliga möte. Inte nog med att jag fick vara med och lyssna utan jag blev ”tvungen” att säga några ord också som gäst, vilket jag gärna gjorde.

Kort bara; Unison organiserar offentliganställda i kommunen, vilket Camden Borough är inom London. Det är allt från vårdpersonal till sopgubbar, trafikvakter osv. alltså ganska likt hemma med ett undantag även tjänstemännen är medlemmar i Unison då uppdelning mellan kollektivanställda och tjänstemän inte finns i brittisk fackföreningsrörelse. Annars ganska likt Kommunal hemma.

Den stora frågan på mötet var de aviserade nedskärningarna som den Tory-Liberal regeringen har bestämt; ca 600.000 offentliganställda skall bort under den sittande mandatperioden. Angreppen på löntagarnas pensioner och framgångar i att organisera trafikvakterna i Camden var de viktigaste frågorna. Och givetvis planeringen för den stora demonstrationen mot förslagen från regeringen riktade mot National Health Service (NHS), dvs. den offentliga vården.

Diskussionen var stundtals högljudd och kritiken mot Camdens lokala fullmäktige hård.

Unison i Camdens ledare George Binette höll ett inspirerat tal eller genomgång av situationen som drog ner starka apploder. George Binette gjorde på mig ett positivt intryck och kändes som något vi saknar i svensk fackföreningsrörelse många gånger – agitatorer.

Så egentligen är det inte så stor skillnad att gå på ett svenskt eller brittiskt fackmöte. Det är delvis formell och finns det viktiga engagerande frågor då blir diskussion. Och framför allt som Binette sa själv en fackförening som tar striden blir en fackförening som gör skillnad och blir starkare. Möjligen bättre agitatorer som skapar bättre engagemang och ett större mått av jävlar anamma. Annars var det sig likt tyckte jag nog.

Text och foto: Ingemar Göransson

Inte Håkan Juholts utan socialdemokratins kris

Aftonbladets Lena Mellin skriver idag i nästan njutningsfulla ord om det hon kallar ”Håkan Juholts kris”. Detta utifrån nya låga siffror förtroendesiffror för Juholt enligt Sifo.

Nu ska man ta det här med opinionssiffror med stora nypor med salt, men det är ett faktum att det socialdemokratiska partiet är mitt inne i en kris. Men att som Lena Mellin att samtidigt dra slutsatsen att det skulle bli bättre med någon annan är helt fel analys menar jag.

Håkan Juholts s.k. kris är inte Håkan Juholts kris utan det är det socialdemokratiska partiets kris. Den grundar sig i att partiet efter mordet på Olof Palme tappade den ideologiska kompassriktningen och blev alltmer påverkat av en nyliberal och marknadsliberal magnetism som fick utrymme i ett parti i chock.

Politiken utan Palmes starka ideologiska grepp över politiken kom att anamma marknadsliberala lösningar som den alltmer självständigt agerande riksbanken och novemberrevolutionen 1985 då bankernas kreditrestriktioner lyftes bort av densamma.

Även att dessa händelser hade skett redan då Palme levde så hade inte det socialdemokratiska partiet ännu, utan kom senare att acceptera normpolitiken med sin jämviktsarbetslöshet och politiska prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning till fullo.

Efter Olof Palme

Det i EU-frågan starkt delade partiet, avregleringarna och privatiseringsvågen under 1990-talet kom att kraftigt undergräva förtroendet för partiet. Likaså den efter Göran Persson och av Mona Sahlin drivna identitetspolitiken där snart varje minoritetsgrupp i samhället ”fick sitt” i stället för en politik som gynnade en majoritet blev partiet ett parti för minoriteter (se exempelvis Bo Rothsteins kritik efter valet 2010 i DN) oavsett hur behjärtansvärda deras problem var och är undergrävde detta och slutgiltigt (?) utplånade partiets förtroendekapital.

Löntagarna med då främst LO-medlemmarna men även stora delar av TCO-kollektivet fann sig bättre betjänta, i vart fall kortsiktigt, av högeralliansens skattesänkningar. Vore man cyniskt lagd till sinnet skulle man kunna säga att högerstrategerna Reinfeldt och Borg köpte deras gunst och än mer när man tydligt gjorde skillnad på de som drog sitt strå till stacken och de som låg enligt deras förmenade övriga till last.

Egoism istället för solidaritet, splittring istället för sammanhållning, ökade klyftor istället för jämlikhet och disorganisation istället för organisation av oppositionen oavsett om den kom från fackligt håll, miljögrupper, solidaritetsorganisationer osv. var och är högerns strategi för att nå sitt mål – välfärdsstatens nedmontering.

En svensk Michael Foot

När brittiska Labour hamnade i en djup kris efter Thatchers maktövertagande leddes partiet initialt av den briljante Michael Foot. En retoriker grande, en ideolog och en djupt respekterad Labourpolitiker. Han visade upp en utifrån sin i partiet center-vänsterposition mördande kritik av Thatchers politik. Men hans problem var att han inte hade partiapparaten med sig, han var för allmänheten okänd och han var ingen taktisk räv – han kom att misslyckas. Labour kom att vandra en ökenvandring riktning New Labour och som partiet än idag lider stor förtroendeskada av.

Håkan Juholt problem är likartat. Han är på många sätt en svensk Michael Foot; brilliant retoriker, ideolog och bland gräsrötterna i partiet djupt respekterad. Men partiapparaten har han ännu inte i sin hand vilket det fortsatta krypskyttet som Lena Melin gör sig till tals för i dagens utgåva av Aftonbladet.

Frågan är om socialdemokratin kan återvinna sin själ och därmed återuppstå likt Fågel Fenix som DEN reformistiska kraften som tog Sverige ur den nyliberala maran som rider landet just nu med Caremaskandaler, för medborgarna totalt misslyckade avregleringar som satt penningen i högsätet, massarbetslöshet och en spridande hopplöshet och desperation.

Håkan Juholts kris är en myt, socialdemokratins kris är ett faktum, och så länge inte partiet inser grunderna för krisen utan jagar syndabockar kommer krisen att bestå och fördjupas.

Partisekreteraren Carin Jämtin säger insiktsfullt idag att ” – Förtroende är viktigt, det är viktigt att folk känner att Håkan Juholt bär upp vår politik. Det är på politik man går till val på och det är det viktigaste.”

Partiet och hela arbetarrörelsen, inte minst fackföreningsrörelsen, måste låta 2012 bli året då politiken blev centrum och politiken formulerades utifrån löntagarperspektivet och utifrån vad som tjänar majoriteten av medborgarna.

Val vinns enbart på detta sätt, förtroende vinns enbart på att man förtjänar det – det är dags att visa det, att förpassa de gångna misstagen och den misslyckade politiken till historiens skräpkammare och stänga dess dörr, låsa och kasta bort nyckeln. Det finns ingen annan väg.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Från facklig-politisk samverkan till facklig-politisk medverkan

Facklig-politisk samverkan är ett begrepp som har varit en het potatis ända sedan den första LO-kongressen 1898 ställde det som ett villkor för medlemskap i Landsorganisationen. Inget fackförbund, avdelning eller klubb skulle kunna ansluta sig till Landsorganisationen om man inte samtidigt eller i vart fall senast inom ett år anslutet sig till det socialdemokratiska arbetarepartiet.

Högern tyckte illa om det då och gör det även idag. Facklig-politisk samverkan idag är svagare än vad den var då. Orsaken är en kedja av omständigheter som har verkat i en riktning som delat fackföreningarna och det parti som facken en gång bildade för att tillvarata sina och klassens politiska intressen.

Den viktigaste omständigheten är att idag finns det ingen kollektivanslutning och det är inte längre självklart att löntagarna ska påverka politiken. När kollektivanslutningen upphörde på 1980-talet förmådde facken inte ersätta detta med något annat.

Svårigheter med politisk organisering

Jag vet själv hur svårt det var att upprätthålla en politisk organisering inom facken för att kunna påverka de politiska besluten. Men också den känsla av meningslöshet som spred sig under 1990-talet när (S) många gånger drev en politik som mötte reaktioner från tveksamhet till demonstrationer som när LO-kongressen 1994 gick ut och protesterade mot (S)-regeringens politik.

Denna utveckling har fortsatt och misstroendet i de fackliga leden har förstärkts under new labour-eran när inte bara politiken kommit i harnesk med fackliga stämningar och värderingar utan också facken sett hur LO agerat på ett sätt som förbunden upplevt som eftergivet och alltför lydigt.

Vad handlar relationen mellan det fackliga uppdraget och politiken. Det är möjligt att förhandla t.o.m. strejka och få igenom olika krav kopplade till lönen, arbetsmiljön och löntagarnas rättigheter. Men hur mycket värde har de i det långa loppet om maktfrågorna lämnas därhän. De flesta inser att det är inte bara lönen, arbetsmiljön och rättigheter och för den delen skyldigheter på arbetsmarknaden som styr våra liv.

Saker som sjukvård, pensioner, demokratiska rättigheter, skolan och infrastrukturen har minst lika stor betydelse för vårt dagliga liv. Barnomsorgen måste fungera för att vi ska kunna gå till jobbet. Bussarna och tågen måste gå, vi måste ha fungerande vägnät och mycket annat. Allt bygger på politiska beslut och om inte löntagarna påverkar de politiska besluten kommer inte deras perspektiv med i beräkningen när planering och besluts skall tas.

“Experterna”

Högern menar att detta skall lämnas till ”experter” och politikerna skall som mest sätta ekonomiska ramar. Men hur ska kunskapen om livet utanför ”experternas” perspektiv få utrymme i politiken om de som skall leva med ”experternas” råd inte hörs innan analysen och besluten tas.

Expertväldet som beror på främst medelklassens övertro på sin egen betydelse i samhällsmaskineriet och det klassförakt som de bättre bemedlade hyser för den ”vanlige” medborgaren. 60-70 procent av medborgarna har inte akademisk utbildning men en av livet omfattande förvärvad kunskap. Den tysta kunskapen om livet och samhället ges idag ytterligt lite utrymme i den politiska kontexten.

En orsak ligger i den försvagade facklig-politiska samverkan. Det är uppenbart att de förslag och försök som gjorts tidigare för att öka löntagarnas inflytande efter kollektivanslutningen upphörde har misslyckats.

Från samverkan till medverkan

Är det möjligt och önskvärt att facklig-politisk samverkan ser ut som den gjort hitintills. Så länge fackföreningsrörelsen hade en organiserat inflytande i det socialdemokratiska partiet så gav det också inflytande i politiken. Men efter kollektivanslutningen försvann försvagades också inflytandet och påverkan. Vi ska också vara medvetna om att kollektivanslutning i den form vi haft i Sverige inte är något unikt den finns faktiskt kvar i brittiska Labour även om Thatcher med olika lagstiftningsåtgärder försökte bryta den.

I sin bok ”Letters to my Grandchildren” skriver brittiska Labours veteran Tony Benn att Labour består av två grupperingar eller element; fackföreningarna och socialisterna. Benn menar att dessa två delar har reflekterats i Labours stadgar och program. Men båda grupperna av partiet har haft intressen som har kunnat sammanföras; ”fackföreningarna har önskat en arbetarklassrepresentation i parlamentet och socialisterna har önskat att feodalismens och kapitalismens onda sidor avlägsnade”. De två sammanflätade delarna av partiet i strävan efter ett samhälle ”hela resultatet av arbetet” ska tillgå de som arbetat ihop dess resultat och att det skall ske på basis av ”det gemensamma ägandet av produktionsmedlen, förmedling och utbyte och bästa möjliga folklig administration och kontroll av varje industri och service”.

“….facklig-politisk medverkan måste därför bli det som ersätter facklig-politisk samverkan då samverkan sker på ojämlika premisser…”

En liknande beskrivning kan göras av den svenska socialdemokratin som i sitt program (partikongressen 2001) skriver att ”vi strävar efter en ekonomisk ordning där varje människa som medborgare, löntagare och konsument kan påverka produktionens inriktning och fördelning, arbetslivets organisation och arbetslivets villkor”.

Erfarenheterna är inte uppmuntrande

Hur ska det då vara möjligt för fackföreningsrörelsen som det ena benet i arbetarrörelsen kunna påverka politiken om dess deltagande inte är aktivt? Under decennierna efter kollektivanslutningen har det genomförts från fackligt håll två kampanjer med syfte att stärka det politiska inflytandet för löntagarna; demokratiprojektet på 1980-talets slut och 100.000-projektet under 2000-talets inledning. Båda dessa vann tillfälliga framgångar. Det bildades ett stort antal facklig-politiska s-klubbar på arbetsplatserna eller i de olika fackliga avdelningarna ute i landet. Det handlade om hundratals föreningar men deras livsduglighet var begränsad skulle det visa sig.

Orsaken till detta var att de inte togs på allvar varken av partiorganisationerna eller de fackliga avdelningarna. Bemötandet var allt från direkt avståndstagande, skepsis till ointresse. Problemet var att det inte fanns ett verkligt engagemang förutom hos föreningarnas medlemmar men det räcker inte om det inte finns utrymme för verklig medverkan i det politiska inre livet, om inte medlemmarna ges utrymme att driva sina politiska frågor, om inte de välkomnas på lika villkor precis som alla andra.

Socialdemokratin har utvecklats till ett parti, en apparat, av yrkespolitiker. Makten har förskjutits från medlemmarna som deltar på sina föreningsmöten, medlemsmöten eller representantskap och där det är självklart och naturligt med medverkan i politiken och de politiska diskussionerna.

New Labour-eran och medelklassen

Makten inom partiet har under new labour eran förskjutits till experterna och yrkespolitikerna. Makten har förflyttats från medlemmarna till styrelserna, fullmäktigegruppen, riksdagsgruppen och slutligen till partiexpeditionen och dess välutbildade informatörer och ”spindoctors”.

För att förändra detta och återge folkrörelsen dess liv måste medverkan vara nyckelordet. Medverkan på alla nivåer, medverkan för medlemmarna men det innebär att makten måste decentraliseras i partiet och den måste avlövas experterna och den medelklass som tagit över med sina akademiska poäng.

Detta innebär inte att partiet inte behöver intellektuella. Problemet det saknas intellektuella i partiet idag. Det saknas de begåvade och bildade intellektuella som vänder, vrider och problematiserar politiken. Idag är det experterna och den socialdemokratiska apparatens ”schlingmanns” som har makten i sin hand, en medelklassrepresentation som med dess konflikträdsla och övertro på sin förträfflighet som är partiets verkliga problem.

Facklig-politisk medverkan måste därför bli det som ersätter facklig-politisk samverkan då samverkan sker på ojämlika premisser. Fackföreningsfolket har, tyvärr, alltmer förvandlats till en sparbank och har fått betala inte bara räkningarna utan också tappat inflytande över partiets politiska hantverk.

Med en facklig-politisk medverkan kan det socialdemokratiska partiet och arbetarrörelsen återvinna det förlorade förtroendet och därmed den sedan 1980-talets mitt negativa trenden bryta. Det är möjligt, det är nödvändigt och det är önskvärt. Det är faktiskt också det enda alternativet om socialdemokratin inte skall möta sotdöden och förvandlas till ett 20-procentsparti utan verkligt inflytande på samhällsutvecklingen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Solidaritet - arbetarrörelsens politiska ryggrad

För några veckor sedan skrev några tidningar att dödligheten är lägst i Halland och Kronoberg och högst i Västernorrland och Gävleborg.

Detta var naturligtvis ett utslag för slarviga journalister som inte kan läsa rätt i Socialstyrelsens rapporter. Dödligheten är lika överallt – vi dör, det gör vi alla. Egentligen handlar livet om hur vi tar oss från vårt första skrik på BB till den dag då det oundvikliga möter oss alla och Fonus står utanför vår dörr.

Men kunde ju tänka sig att reflektera, och det var vad rapporten handlade om, hur lång tid vi får på denna jord. Hur vår tid ser ut och vad livet bjuder oss under den tid vårt timglas har mätt ut för oss.

Om vi lever i Västernorrland eller Gävleborg är sannolikheten större att vi dör tidigare än medborgaren i Halland och Kronoberg. Orsaken ligger i hur vårt liv ter sig på respektive plats. Sannolikheten att du försörjer dig på ett tyngre arbete i Västernorrlands och Gävleborgs industrier är större än i de två andra nämnda länen.

Välfärdspolitiken som klassutjämnare

Välfärd och välfärdspolitik handlar om att jämna ut dessa skillnader. Att solidariskt se till att alla får i vart fall likvärda förutsättningar. Att göra det möjligt att trots olika start på livet få ett gott och långt liv. För mig när jag var fackligt aktiv var detta en väsentlig fråga och naturligtvis är välfärdspolitiken en central fråga för arbetarrörelsens fackliga och politiska strävanden.

Fackföreningsfolket kan förhandla fram hur bra löner som helst, hur mycket förbättringar i arbetsmiljön som är inom möjligheternas ram om detta inte samtidigt har sin motsvarighet i samhället utanför arbetsplatsen i en god sjukvård, en omsorg värd namnet om våra barn och äldre, en skola som tar tillvara allas talanger och förståndsgåvor för att peka på några viktiga områden där frågan om en väl färd genom livet ges utrymme. Likaså att det finns en social demokrati där varje människa ses som en tillgång för oss alla – där alla räknas och det du kan bidra med välkomnas.

Ingen fackförening kan acceptera att när trots dess strävanden att arbetsmiljön skall vara så bra det bara är möjligt för att en dag, en minut, en sekund händer det som inte får hända. Kollegan, arbetskamraten råkar ut för den där olyckan som inte skulle ske, vår arbetskamrat drabbas av en svår sjukdom eller en nära anhörig rycks bort och hela tillvaron skakar likt nedre däck på Titanic för att tala med Mikael Wiehe.

Det är nu som välfärden och välfärdsstaten får bekänna färg. Klarar den att möta den olycksdrabbade kollegan, den svårt sjuke arbetskamraten eller ge stöd till den efterlevande när tragedin har drabbat familjen. Det är nu som samhället, dvs. vi alla tillsamman måste upp till bevis; finns solidariteten, för välfärd är likalydande med detta fantastiskt vackra begrepp.

Solidarisk eller solid och arisk

Och käre läsare, solidaritet skall inte uttryckas som två ord; solid och arisk. Denna ironiska beskrivning av högerns tolkning av solidaritet som norrländske komikern Ronny Eriksson myntade för en del år sedan är en träffsäker beskrivning av högerpolitiken. Det är den för den som är solid och arisk.

Jag vill påstå att det brister idag. Den svenska högern med sin motbjudande människosyn som säger att arbetaren är lat och måste piskas till arbete och kallar detta för incitament för arbete. Eller som en läkare ironiskt kommenterade den rådande politiken på nätet för en tid sedan; Fredrik Reinfeldt borde ha fått Nobelpriset i medicin för han har upptäckt att inga sjukdomar varar längre än ett år!

Naturligtvis har inte Reinfeldt gjorts sig förtjänt av något Nobelpris lika lite som hans ekonomiske förebild Milton Friedman gjorde sig förtjänt av sitt Nobelpris en gång då han bara skrev vad Reinfeldt säger – var och en får klara sig själv och solidaritet är av ondo.

Fackföreningen och politiken

Jag menar att ett rättfärdigt samhälles styrka är solidariteten och välfärdsstaten är det politiska uttrycket för denna solidaritet. Som fackföreningar värd namnet vet att du ensam är oerhört svag gentemot arbetsgivaren. Du behöver det där jobbet för att försörja dig och de dina medan arbetsgivaren kan ta någon annan som är beredd att göra samma jobb för mindre peng.

Solidariteten mellan löntagare ska förhindra detta. Därför ska vi ha a-kassor som ger oss trygghet, vi ska ha sjukförsäkring som inte krossar oss när sjukdom eller olycka drabbar oss. Och vi ska en pension som vi kan leva av.

Allt detta är egentligen självklart för alla som inser att det är tillsammans vi kan förändra sakernas tillstånd till det bättre. Alla förstår detta utom världens egoister, börsklippare och de som tror att deras timglas inte har någon utmätt tid.

Välfärd och solidaritet är ryggraden i facket men inte bara det är ryggraden i varje samhälle som har någon som helst strävan efter att vara så bra som det är möjligt för sina medborgare inte bara för de som fötts på den soliga sidan av gatan eller med en silversked i den omättliga medel- och överklassens trut.

För facket ska alltid välfärden och därmed politiken vara en central punkt i dess verksamhet och i dess strävanden. Men det kan bara förverkligas för löntagarna när fackets medlemmar om håller ihop och är många.

Jag tänker avsluta denna betraktelse över solidaritet med att travestera John F. Kennedy när han sa ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan fråga vad du kan göra för ditt land”. Vi ska inte fråga vad facket eller samhället kan göra för dig utan vad du kan göra tillsammans med dina kollegor, arbetskamrater och medmänniskor för att göra ditt land solidariskt på nytt!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Texten är en bearbetning av ett tal som jag skrev för en facklig kamrat.)

************

A N N O N S

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Kollektivavtal och upphandling

Den 10 mars beslutade riksdagen att kollektivavtal skulle kunna krävas vid offentlig upphandling. Beslutet var inte enhälligt utan regeringen förlorade den symboliskt viktiga frågan. Regeringen menade att det ger konkurrensfördelar för stora företag att lägga anbud eftersom de ofta har kollektivavtal tecknade. Regeringen menade också att det inte är lika tecken mellan dåliga arbetsgivare och frånvaron av kollektivavtal.

Naturligtvis behöver inte en seriös arbetsgivare vara sämre för att han eller hon inte har kollektivavtal. Men man kan ju undra varför en seriös arbetsgivare inte skall teckna kollektivavtal, det finns faktiskt ingen anledning till att inte ha kollektivavtal. Det kan i och för sig vara en soloföretagare som inte behöver ha kollektivavtal vilket säger sig själv men så fort det finns anställda så är det enligt min uppfattning lika självklart att det finns ett kollektivavtal som garant för en just behandling av de anställda och att anbudsgivaren inte får uppdraget p.g.a. lönedumpning.

Det är svårt att förstå den borgerliga argumentationen mot att kollektivavtal skall kunna krävas vid upphandling. Det måste väl vara ur det offentligas perspektiv vara självklart att den som vinner en upphandling inte gör det på grund av dåliga villkor för personalen som skall göra jobbet eller tack vare användandet av anställda med oklara arbetsvillkor, anställningsförhållanden eller t.o.m. svart arbetskraft.

Kvaliteten på hur jobbet genomförs måste vara självskriven än mer som det är skattebetalarnas pengar det handlar om. Det finns mycket sanning i det gamla uttrycket om något är för billigt är det också. Självklart om ett vårdföretag som inte betalar rimliga löner eller har anställningsvillkor som gör att det blir svängdörrarnas verksamhet inte heller gör ett bra jobb även om de är billigast. Billigast oftast tack vare frånvaro av kollektivavtal.

Seriösa företag som sköter sig och har kollektivavtal, rimliga anställningsvillkor och följer lagstiftningen missgynnas när oseriösa anbudsgivare vinner upphandlingar. I vems intresse är det att missgynna de seriösa företagen, inte kan det vara i kommunens eller landstingets intresse, inte heller brukarnas intresse, inte ens skattebetalarna kan tycka att deras surt förvärvade skattepengar används på ett sådant vis och hamnar i fickorna på oseriösa företagare.

De allra, allra flesta företagare är seriösa. Därför är de inte heller motståndare till kollektivavtal. De vet att det är en garant för inte bara arbetsfred utan också för ordning och reda och inte minst justa konkurrensvillkor.

Det är därför svårt att förstå varför den borgerliga regeringen och borgerliga politiker är så emot att kollektivavtal skrivs in i upphandlingsvillkoren. Men, nu har riksdagen sagt sitt och regeringen Reinfeldt gjorde ett generande nederlag i ytterligare en fråga.

Må vara glädjande men det viktigaste är att nu kan våra folkvalda ute i kommunerna och landstingen med riksdagens stöd kräva kollektivavtal vid alla upphandlingar av offentlig verksamhet. Och, jag förutsätter att våra folkvalda garanterar att så ska bli så långt de förmår att påverka detta!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson