Fackmöte i Camden, London

Att gå på fackmöte i Sverige är inte alltid det mest roliga tillställning man kan tänka sig. Men det handlar om demokrati och respekt för demokratins sätt att fungera.

Är det annorlunda att gå på fackmöte på andra håll. Jag vet inte det, men tonläget kan liksom på ett svenskt fackmöte vara lite mer uppskruvad beroende på a) hur arbetsgivaren uppträder, b) hur medlemmarna uppfattar de förtroendevalda sköter sig.

Jag fick möjligheten att idag vara med på Unison Camden Branch shop stewards årliga möte. Inte nog med att jag fick vara med och lyssna utan jag blev ”tvungen” att säga några ord också som gäst, vilket jag gärna gjorde.

Kort bara; Unison organiserar offentliganställda i kommunen, vilket Camden Borough är inom London. Det är allt från vårdpersonal till sopgubbar, trafikvakter osv. alltså ganska likt hemma med ett undantag även tjänstemännen är medlemmar i Unison då uppdelning mellan kollektivanställda och tjänstemän inte finns i brittisk fackföreningsrörelse. Annars ganska likt Kommunal hemma.

Den stora frågan på mötet var de aviserade nedskärningarna som den Tory-Liberal regeringen har bestämt; ca 600.000 offentliganställda skall bort under den sittande mandatperioden. Angreppen på löntagarnas pensioner och framgångar i att organisera trafikvakterna i Camden var de viktigaste frågorna. Och givetvis planeringen för den stora demonstrationen mot förslagen från regeringen riktade mot National Health Service (NHS), dvs. den offentliga vården.

Diskussionen var stundtals högljudd och kritiken mot Camdens lokala fullmäktige hård.

Unison i Camdens ledare George Binette höll ett inspirerat tal eller genomgång av situationen som drog ner starka apploder. George Binette gjorde på mig ett positivt intryck och kändes som något vi saknar i svensk fackföreningsrörelse många gånger – agitatorer.

Så egentligen är det inte så stor skillnad att gå på ett svenskt eller brittiskt fackmöte. Det är delvis formell och finns det viktiga engagerande frågor då blir diskussion. Och framför allt som Binette sa själv en fackförening som tar striden blir en fackförening som gör skillnad och blir starkare. Möjligen bättre agitatorer som skapar bättre engagemang och ett större mått av jävlar anamma. Annars var det sig likt tyckte jag nog.

Text och foto: Ingemar Göransson