I lördags skrev Unionen och Civilingenjörerna på ett nytt avtal. Inget speciellt uppseendeväckande bra avtal men dock ett avtal som gav 2,6 %. Kan tyckas inget att jubla över men ett avtal som får en mycket stor betydelse i den fortsatta avtalsrörelsen och sannolikt för den fackliga framtiden. En ny karta kan vara på väg att ritas.
För 13 år sedan inledde facken på industrisidan ett samarbete som kom att kallas Industriavtalet. Man samordnade sig mellan tjänstemännens förbund och facken inom LO på industrisidan. Den mest synliga effekten av samarbetet var samordningen i avtalsrörelserna och att genom samarbetet kunde förbunden inom industrisektorn med tyngd säga till övriga att vänta – Vi sätter märket för vad som samhällsekonomin tål av löneutveckling.
I o m att nu tjänstemännen har genom sitt nya avtal brutit samarbetet med IF Metall och andra förbund inom industrisektorn har också industriavtalet de facto kapsejsat. Formellt finns samarbetsformerna kvar men det som ger Industriavtalet dess tyngd, samordningen i avtalsrörelsen, försvunnit så dog industriavtalet i fredags.
Men det är inte det enda som blir effekten av tjänstemännens vägval. Den andra och minst lika viktiga effekten är att nu kan och kommer övriga förbund inom LO att ifrågasätta med vilken rätt IF Metall, Pappers och GS sätter ribban för övriga avtal inom LO-familjen. När industriförbunden inom LO inte klarar av att ro hemma sina egna avtal hur ska de då kunna med trovärdighet kunna ”diktera” villkoren för Handels, Byggnads, Transport, offentliganställda inom SEKO och Kommunal och övriga förbund. Var ligger trovärdigheten nu när industriavtalet i verkligheten har blivit en historisk relik?
Vi ska också komma ihåg att Industriavtalet var facken inom industrisektorns svar när SAF (idag Svenskt Näringsliv) ”avsatte” LO som samordnande part för avtalsförhandlingarna på 1990-talet. Vad vi ser är helt enkelt ett vakuum som uppstår i relationerna mellan arbetsmarknadens parter.
Frågan är om arbetsgivarnas splittringstaktik ska få som konsekvens att LO:s förbund kommer att strida var för sig eller om LO:s förbund ska förmå sig att samordna på nytt. Att LO vill se en sådan utveckling är tydligt för när Wanja Lundby-Wedin är den som uttalar sig om avtalsrörelsen istället för den valde avtalssekreteraren Per Bard så innebär det att LO:s ordförande sätter sin avtalssekreterare åt sidan och själv försöker ta initiativet. (Inom parantes tror jag det är första gången som LO:s ordförande mitt under en avtalsrörelse tar orden ur munnen på sin avtalssekreterare.)
Arbetsgivarnas taktik att göra upp med tjänstemännen ligger helt i linje med deras strategi att försvaga LO-förbunden och inte minst motverka samordning under en hatt; dvs. LO. Kommer det att lyckas – det återstår att se men initiativet har arbetsgivarna ryckt åt sig inget tu tal om det.
Text och bild: Ingemar E. L. Göransson
