Valet 2014 blir avgörande

Trenden är tydlig, till och med övertydlig, att det svenska politiska landskapet håller på att totalt förändras. Inte nog med att det traditionella högerpartiets ”make over” har lyckats i så motto att de flesta inte längre ser moderaterna som ett högerparti utan som ett mittenparti. Sedan att det är en falsk bild som har lite med verkligheten att göra. För även om moderaterna i sin retorik försöker, och lyckas, framställa sig som ett löntagarnas parti så har det politiska hantverket varit det motsatta.

Kortare väg till rännstenen

Om man skärskådar de politiska besluten så är det noterbart att välfärdsstatens skydd för den av sjukdom eller arbetslöshet drabbade är långt sämre, för att inte säga närmast obefintlig, idag. Vägen från medelklassens goda liv till rännstenen och ekonomisk ruin är idag mycket kortare och har likheter med det amerikanska systemet där det är upp till den enskilde att ta det ansvaret själv och därmed också betala vad det kostar.

Vi har sett en utveckling som har accelererat sedan 2006 ökat i tempo där kampen om produktionsöverskottet mellan kapital och arbete förskjutits kraftigt till kapitalets fördel. Det innebär att arbetarnas del av överskottet av sitt arbete, dvs. mervärdet, har förskjutits till kapitalägarnas fördel vilket ökat spannet mellan den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen av befolkningen mycket markant. Vad vi har sett de senaste 30 åren, och som ökat i tempo, är att klyftorna i det svenska samhället har ökat så Sverige liknar idag mer den ango-saxiska världens verklighet än den välfärdsstat som var måttet fram till den marknadsliberala kidnappningen och kommersialiseringen av det mentala klimatet under 80- och 90-talen.

Socialdemokraterna = Moderaterna ?

En sådan här utveckling får givetvis på sikt politiska konsekvenser och vi kan nu börja ana ett nytt politiskt läge om det fortsätter som nu. Moderaterna blir tillsammans med socialdemokraterna de två mittenpartierna med marginella skillnader då båda partierna slåss om samma marginalröster i tron om att storstädernas medelklass måste tillfredsställas i sin uppblåsta självförträfflighet. Sedan att de också vill ha en fungerande skola, tillgång till god sjukvård, fungerande infrastruktur osv. bortser partiernas strateger från. Dock, de har genom moderaternas skattesänkarpolitik vant sig vid att både ha kakan och äta upp den.

De borgerliga småpartierna går en mörk framtid till mötes om samma trend håller i sig; centerpartiet som har övergett sin egen väljarbas på landsbygden och kan omöjligen vinna den lilla mondäna storstadshippa Stureplanshögern utvecklas nu till en alltmer hysterisk och extrem nyliberal politisk tendens som brottas med starka inre motsättningar.

Kristdemokraterna i sin tur saknar väljarbas då den skulle vara en kristen moralhöger typ den man finner i de katolska länderna. Sverige är dock ett stark sekulariserat land och då finns mycket litet utrymme för ett parti som Kd. Vi ser också hur folkpartiet håller på att tappa fotfästet då skolfrågan nu likt en bumerang slår tillbaka efter sex år av deras misslyckade skolpolitik där det sämsta i skolan försämrats och det goda försnillats.

Miljöpartiet som i brist på ideologi men med ett utvecklat sinne för taktik och förmåga att ta över det miljöengagemang som Centern lämnat har sin givna plats medan vänsterpartiet har sin plats som radikalt alibi för storstadsmedelklassens kvasiradikala politiska strömning. Dock inget av dessa partier har någon bas i LO-kollektivets medlemskår och yrkesgrupper.

SD ett demokratiskt hot

Kvar blir Sverige”demokraterna”; ett parti med en tydlig högerextrem profil som förmår att fånga upp de vilsna socialdemokratiska väljarna inom arbetarklassen som känner sig övergivna och svikna. De som söker förklaring varför deras verklighet och problem inte syns i politiken och varför de drabbas av välfärdsstatens framprovocerade sammanbrott. Man kan påminna sig att Le Pens Fronte National blev stora i Frankrike när Socialistpartiet närmade sig mitten, att nazisterna valdes i demokratiska val då socialdemokraterna och fackföreningarna inte kunde skapa enad front mot dem utan slogs internt om vad de skulle göra.

Valet 2014 blir avgörande för framtiden det närmaste decennierna. Ska vi hamna i en situation, en svensk Weimarrepublik, där socialdemokraterna inte vågar vara socialdemokrater, inte vågar föra en reformistisk politik då det innebär att man måste överge jämviktsarbetslösheten som ekonomisk teori, ifrågasätta skolans misslyckande, våga stå för en politik i hela folkets intresse även om det innebär att skatter måste höjas och att curlandet av medelklassen i storstäderna avslutas.

Jag vet inte om det kommer att ske, men alternativet är skrämmande och knappast inte önskvärt. En politisk situation där de två i mitten bara marginellt och per decimal ifrågasätter varandras politik öppnar dörren för extremism och apati. Inget bådar gott för demokratins fortlevnad och framtid. Det är ett stort ansvar som ligger på både socialdemokraterna och moderaterna att våga vara det de är och skall vara; ett folkligt reformistiskt vänsterparti, respektive, ett demokratiskt högerparti.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Girigheten är en demokratisk fara

Den förre LO-ekonomen P O Edin sa en gång att ”gör aldrig något som du inte kan försvara på ett fackmöte”. En god levnadsregel som under veckan fått ny aktualitet.

Likaså fick jag lära mig när jag var en liten grabb att inte ljuga för lögnen kommer alltid tillbaka och biter dig i röven.

De här två visdomsorden borde fler följa kan man tycka när vi ser hur lögnarna och fifflarna passerar revy inför våra ögon på löpsedlar och i kvälls- och morgonpress. Det är SSU-distrikt som fuskat till sig pengar på det sätt som ungdomsförbund gjort genom åren. Ingen skall glömmas eller behöver nämnas i övrigt. En hantering som är motbjudande och tyder på att man inte förstår att skilja mellan vad som är ditt och mitt på ett acceptabelt sätt.

Nu må det vara som det vill med skolningen inom ungdomsförbunden, men det tyder på en kultur där det gäller att fixa pengar med alla medel och som för medborgarna i övrigt är motbjudande. Fiffelkulturen är ett utslag av en övertro på sin egen förträfflighet och kan bara bemötas med förakt.

Ett än värre exempel på denna fiffelkultur är den medvetna fiffelkultur som går över gränsen till bedrägeri och stöld av allmänna medel som vi sett kring Centerpartiet, Näringsdepartementet och Tillväxtverk kopplade i ett triumvirat av festyra och utnyttjande av de möjligheter som tillfället givit.

Att Maud Olofsson satte upp sina frukostar, luncher och middagar som arbetsdito och skrev det på intern representation med sig själv och skickade därefter räkningen till skattebetalarna tyder på en kreativitet av sällan skådat slag.

När sedan Annie Lööf, helt berättigat,tar GD Lugnet i örat för att själv ertappas med att äta och supa på skattebetalarnas bekostnad för långt över vad en normalavlönad arbetare tjänar på ett arbetsår bekräftar det den kultur av ”anything goes” så länge man inte åker dit. Det går alldeles utmärkt att ha fingrarna i syltburken bara ingen kommer på den skyldige verkar vara den levnadsregel som Olofsson och Lööf lever efter. En princip som måste ha myntats (!) i miljön på Stureplan bland de bortskämda bratsen som befolkar detta huvudstadens rikemansgetto.

Det är kanske inte är de beskrivna bedrifterna i sig som är det värsta. Självklart är den cyniska och närmast groteska girigheten upprörande och störande och förtjänar repressalier från de skatte- och lagvårdande myndigheterna. Särskilt som i vissa fall är det uppenbart att Centern inte kunde ha betalat notan utan bara talmannen eller statsråden kan boka sagda lokal och ta notan. Det är med andra ord helt uppenbart att Lööf et consortie inte hade för avsikt annat än låta skattebetalarna betala deras festliga försommaryra.

Det allvarligaste är att det underblåser och bekräftar uppfattningen att politiker uppträder som en nomenklatura med egna regler, egen moral och egna, som inte omfattar övriga medborgare, rättigheter. Det ger ytterligare fyr till den eld som går under namnet politikerförakt och ofelbart leder till att alla politikers förtroende förminskas. Det innebär också att demokratins trovärdighet skadas för hur kan de som är satta att vårda det demokratiska systemet utföra sagda värv med trovärdighet om de samtidigt utnyttjar detsamma för egen privat vinning.

Jag vill påstå att ungdomsförbund som utnyttjar systemet för att plocka åt sig bidrag de ej är berättigade till liksom politiker som Maud Olofsson och Annie Lööf gör demokratin en björntjänst och är värda det förakt som deras motbjudande fiffel inbjuder till.

P O Edin menade att man aldrig skulle göra något som man inte kan stå för i offentlighet. Man skall heller aldrig ljuga då lögnen har långa ben och drabbar den som uttalat den förr eller senare.

Poeten Ksemendra som levde för ett årtusende sedan noterade redan då att ”pengar förorsakar den girige obehag, besvärligheter, förbindelse och sömnlöshet”. En iakttagelse som har besannats över måttan den gångna veckan.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Centern ska ge inte lägga sig i lönebildningen

Annie Lööf (c) – ingångslön 150.000 kr/månad!!!

Centerns och högeralliansens egen lilla Thatcher, Annie Lööf, vill att ALLA ingångslöner skall sänkas kanske ända upp mot 25 procent enligt SvD idag, t.o.m. mer i ”vissa” branscher. Den som får tveksamma äran att bära fram budskapet är Annika Qarlsson (OBS rätt stavat!) och som är talesperson för arbetsmarknadsfrågor.

Det finns ett antal invändningar mot Centerns märkliga förslag och det verkar som om Centerpartiet helt glömt bort bodelningen mellan politikernas och arbetsmarknadens parter. Den svenska modellen och överhuvud kollektivavtalsmodellen förutsätter att politikerna håller sina fingrar borta från lönebildningen för när politikerna lägger sig iden innebär det också ett steg mot statlig lönepolitik som brukar, i vart fall tidigare, inhysta våldsamma protester från parterna.

Vad man på arbetsgivarsidan säger är i skrivande stund är höljt i dunkel, men det ser ut som en tanke när i dagens lokaltidning finns en insändare från Svenskt Näringsliv som pläderar för liknande förslag även om SN:s skribent inte specificerar sig i siffror eller procent.

Det är märkligt med våra högerpolitiker likt Lööf och Qarlsson att de är väldigt pigga på att privatisera det som är gemensamt idag men är lika pigga på att nationalisera/socialisera det som är privat idag – a-kassan (förslaget om en obligatorisk a-kassa) och lönebildningen som med Centerns bolda riddare skulle då bli en statlig angelägenhet där likt i det gamla östblocket politbyrån satte lönerna.

Orsaken till det med förlov sagt korkade förslaget är nog snarast att partiet vill profilera sig som det ultraliberala partiet, det libertinska alternativet, och tvinga fram en låglönearbetsmarknad som skulle pressa ner hela lönebildningen och lönenivåerna för alla på arbetsmarknaden till vinsternas och ägarnas fromma.

Det annat skäl varför det finns anledning, och i detta fall från fackligt håll, bli upprörd är att ett regeringsparti så oblygt lägger sig i den pågående avtalsrörelsen och det på ett sätt som är allt annat än neutralt. Att Centerpartiet har utvecklats till ett ultranyliberalt parti har varit klart länge, men att partiet nu också fullständigt tappat omdömet är uppseendeväckande.

Men det är inte bara Centern som har problem och därför nu försöker på alla sätt, även de mest korkade, desperata och omdömeslösa sätt få utrymme utan också Reinfeldt som har ett (KD) som liknar alltmer ett politiskt sänke, ett folkparti vars skolfråga har nåtts vägs ände och nu Centern som direkt försöker lägga sig i en pågående avtalsrörelse. Det är inte utan man tycker lite synd om Reinfeldt men som man bäddar får man ligga som ordspråket säger.

Det som nu fattas för att göra Reinfeldt ännu mer irriterad är att socialdemokraterna presenterar en politik där full sysselsättning och reformerad välfärdsstat blir första prioritet. Då börjar nog Reinfeldt längta efter en landshövdingestol eller annan reträttplats.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Varvet runt för Centern

I dag har det gamla bondeförbundet, sedermera Centern tagit ett stort steg vidare mot sitt slutliga harmagedon.Valet av extremliberalen Annie Lööf kan mycket väl få slik konsekvens.

Centern började ju som Bondeförbundet, ett parti som hade som mål att värna om landsbygden mot den framväxande industrialiseringen och urbaniseringen. Partiet hade under sina år innan 2:a världskriget tydliga bygde- och nationalromantiska föreställningar, men även en påverkan från rasteorier. Den ledande antisemiten Elof Eriksson hade en förhållandevis stor roll i Bondeförbundets framväxt under de tidiga åren.

Det sociala eländet på landsbygden under 1900-talets första hälft är välkänd. Ivar Lo-Johansson och Lubben Nordström är två av de många som dokumenterade detta. För socialdemokrater som Per-Albin Hansson och Tage Erlander var det viktigt att inte bara säkra uppbygget av välfärdsstaten efterkriget utan också att det var hela folket som skulle få del av framstegen.

Det fanns alltså minst två skäl att bygga allianser mot landsbygdsbefolkningen och därmed också Bondeförbundets väljare. Arbetarrörelsens efterkrigsprogram 1944 lade också stor vikt vid att förbättra situationen och välfärdsutvecklingen på landsbygden och inte bara för städernas arbetarbefolkning.

På detta vis kom Bondeförbundet att bli en ”folkrörelse” i sin praktik och alliansen mellan socialdemokraterna och den blivande centern grundades. En allians som fungerade väl fram tills Torbjörn Fälldin tog Centern mot höger och in i borgerligheten. Även om detta blev tillfälligt och centern kom att återuppta samarbetet under en period med socialdemokraterna.

 

“….man kan förstå centerns,

Olofssons och nu Lööfs

förtvivlan att hitta en ny väljarbas….”

 

Decenniet med Maud Olofsson har kommit att bli en mara, efter en kort period med framgångar som sedan har bytts ut mot en utförslöpa mot fyra-procentspärren. Partiet centerpartiet skiljer sig på en avgörande punkt från övriga partier. Medan (M) har sin bas i storstädernas borgerliga medelklass, folkpartiet bland den liberalt färgade intellektuella tjänstemannaskikten så är centern bas allt mindre.

Landsbygdsbefolkningen är allt mindre och lantbruket är i dag storindustrier som försörjer inte ens tillräckligt många för att de ens skulle räcka för att nå fyra procent så man kan förstå centerns, Olofssons och nu Lööfs förtvivlan att hitta en ny väljarbas.

Lööf tror sig precis som Olofsson att den finns i storstädernas chicka medelklass, speciellt kring Stureplan om man vill vara raljant. En satsning som hittills bara gett poäng i några få valkretsar på Östermalm och Norrmalm i storstadens rök och damm.

Annie Lööf står för en politik som ligger helt i linje med hennes förebilder, Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick; ultraliberalism och egoism satt som politisk agenda. Att Annie Lööf skall lyckas med att skaffa en nisch för centern och en bas som räddar partiets framtid är högst tveksamt. Kortsiktigt kommer opinionssiffrorna att dra uppåt, men långsiktigt saknas förutsättningarna att om partiet skall följa Lööfs förebilders politiska linje.

Centern har ingen naturlig fråga att leva på. Ultramarknadsliberalism och ideologisk fundamentalistisk libertinism har svårt att räcka som röstmagnet. Miljöfrågorna har man tappat till (MP) som samtidigt orienterar sig mot höger. En möjlig överlevnads strategi för Reinfeldt är nog att locka med (MP), låta Centern dö sotdöden och försöka fånga upp (KD)-väljarna när även (KD) hotas av fyra-procentspärren.

Annie Lööf kan mycket bli den centerledare som tar partiet det fulla varvet runt. Från bonderomantik till storstadsdito. Resultatet blir detsamma som var Bondeförbundets dilemma, utan inflytande, utan makt enbart en historisk relik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Annie Lööfs “face-lift” är inte trovärdig

I det senaste numret av LO-tidningen (nr. 28 av den 9 september) intervjuas den förslagna nya centerledaren Annie Lööf. Lööf som tidigare gjort sig känd för klart anti-fackliga ståndpunkter och anhängare av ultraliberala uppfattningar försöker i tidningen att tvätta av bilden av sig själv som fackföreningsätare.

Men stämmer detta med verkligheten och är det trovärdigt att hon har gått från sina tidigare deklarerade uppfattningar till en mjukare ståndpunkt.

Om man ser till vad hon faktiskt har sagt och vilka förebilder hon uppger så skrämmer spåren varje fackligt aktiv löntagare. Hon har som förebild Margaret Thatcher, Ayn Rand och Robert Nozick.

Thatcher som under 1980-talet knäckte den brittiska välfärdsstaten och i princip, om än tillfälligt, krossade den brittiska fackföreningsrörelsen. Ett angrepp som den ännu 30 år senare inte har hämtat sig från. Samma Thatcher som menade att det inte fanns något samhälle utan bara individer och familjen.

Ayn Rand, den rysk-amerikanska filosofen och författaren som agerade angivare i Hollywood och angav ett stort antal skådespelare, författare och regissörer till den ökända McCarthy-kommitten. Rand som med sina ultra-liberala ståndpunkter hävdade med bestämdhet att ingen skall hjälpa någon annan medmänniska om man inte själv tjänar på det. De som inte klarar sig själva var i Rands värld undermåliga individer.

Robert Nozick som var pappa till en modernistisk variant av nattväktarstaten där staten inte har några andra uppgifter än försvar och rättsväsende. Han betraktade även statens skatteuttaxering som stöld.

När Lööf nu säger i LO-tidningen att hon gillar den svenska modellen så gör hon det med en kraftig reservation. Hon gillar den svenska modellen före 1970 vilket innebär att hon inte bara vill se, vilket hon öppet säger, att LAS försvinner utan också hela den arbetsmarknadslagstiftning som kom under 1970-80-talen. Dvs, Inte bara LAS utan också medbestämmandelagen, förtroendemanna lagen och inte minst arbetsmiljölagen för att nämna de viktigaste.

Lööf säger att hon vill att Sverige skall omfatta och tillämpa EU:s lagstiftning om anställningstrygghet. En lagstiftning som är väsentligt svagare än den svenska när det gäller anställningsskyddet och där det är väldigt olika i olika länder.

Lööfs uttalande om att hon vill se den svenska modellen före 1970 förutsätter starka fackliga organisationer som kan hävda sig gentemot arbetsgivarintressena. Lärdomen från tiden före 1970 var just att facken hade svårt att klara detta och när man inte lyckades så blev kraven på lagstiftning nödvändig.

Detta för att få en neutral hantering av anställningsskyddet där arbetsgivarna fritt enligt den förhatliga §32 kunde göra sig av med personal helt utan inblandning från fackligt håll. Frånvaron av lagstiftning försvårade möjligheterna till facklig verksamhet och inte minst medinflytande på jobbet var helt beroende av arbetsgivarens godtycke. Arbetsmiljön var också ett stort problem då lagstiftningen var svag.

Det var dessa fakta som orsakade den omfattande vilda strejkvågen med början i LKAB:s gruvor december 1969. Och det var också den strejkvåg som fick socialdemokratin att inse att det var tid att formulera en politik för demokratisering av arbetslivet. En tanke som redan för övrigt fanns med i 1944 års efterkrigsprogram.

Det är detta som Lööf vill tillbaka till. Var finns då trovärdigheten av hennes s.k. omsvängning från libertinska uppfattningar grundade på Thatcher, Rand och Nozick. I mina ögon mycket låg.

Antingen är Annie Lööf historielös och okunnig eller annars försöker hon lura oss alla med sin ”face-lift”. Men vem låter lura sig, få sannolikt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Respekt förtjänar man

 

Winston Churchill

Det finns politiker som man inte delar deras uppfattning men i alla fall kan känna en respekt för. En sådan gigant är givetvis Winston Churchill som trots att han var en riktigt reaktionär överklassperson så hade mannen en integritet som gör att det inte går att annat än respektera honom.

Alla andra likheter lämnade därhän så har de sista åren varit två borgerliga politiker som har visat sig vara rakryggade och kompromisslösa på ett sätt som länar dem all respekt. Den förste var den förre försvarsministern Mikael Odenberg som inte vek ner sig för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs kamerala politiska utövning.

Den andre är Ulf Adelsohn som vägrat att finna sig i den järnvägspolitik som den sittande och även i rättvisans namn tidigare regeringar stått för; privatiseringar, bolagiseringar och fragmentarisering av den svenska järnvägen. Han fick därför sparken i veckan av regeringen för att inte fann sig i att låta detta fortsätta och ta skiten för det som politikerna orsakat.

Förtjänar förakt

Men tyvärr inte alla politiker är värda denna respekt. Ett exempel på den politiska härdsmälta som centerpartiet genomgår var uppenbar under vecka. Kritiken och upproret mot Maud Olofsson växte till stormstyrka när det blev sannolikt att hon som minister känt till de minst sagt uppseendeväckande fallskärmar och förmåner statliga Vattenfall försett sina direktörer med.

Inte nog med det hon har visat total oförmåga att hantera kritiken mot den utplundring som kunderna till det svenska oligopolet på elmarknaden är utsatta för.

Maud Olofsson

Nu kräver snart hela centern att hon går och striden om efterträdare är på gång. Ska det bli Olofssons favorit eller en Stureplanscenterns ännu mer nyliberalt påverkad efterträdare. Hur som, det verkar vara som om den tidigare folkrörelsecentern inte finns kvar längre och nu placerar sig centern också under 4 procent tillsammans med Kd i samma predikament.

Om Adelsohn är värd respekt så är Olofsson det motsatta. Hon framstår som en lakej åt elbolagen och är snarare värd förakt och alla de skopor kritik hon får. Men egentligen skall man kanske önska att hon sitter kvar för hon är oppositionens största tillgång i väntan på att (S) formulerar sin väg tillbaka till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ännu mörkare moln (M)

Fredrik Reinfeldt (m), svart barnflicka

Anders Borg (m), narkotikabrott, svart arbetskraft

Maria Borelius (m), skattefusk, avgiftsskolk

Sten Otto Littorin (m), bluffexamen

Cecilia Stegö Chilo (m), avgiftsskolk

Ewa Björling (m), svartbygge

Carl Bildt (m), jävbrott

Tobias Billström (m), avgiftsskolk

Nicola Clase (m), svart arbetskraft

Ulrica Schenström (m), fylleri på jobbet

Mats Odell (kd), brott mot grundlagen

Lars Leijonborg (fp), dataintrång

Jag har publicerat denna lista flera gånger på min blogg. Det är en lista över den sittande regeringens kända övertramp i den juridiska sfären. Till den kan nu läggas till Carl Bildt är intressant i samband utredningen av ev. folkrättsbrott från Lundins Oil. Till detta kommer nu också mystiken kring den avhoppade Sven Otto Littorin. De uppgifter som har publicerats av Aftonbladet kan tyda på den allvarligaste fläcken på Reinfeldts helgonlika uppsyn.

Vad som Littorin skall ha gjort sig skyldig till är höljt i dunkel vilket gör att journalister av alla karaktärer och fasoner nu försöker hitta vad som låg bakom det överraskande avhoppet i går.

Till detta skall läggas nu också turbulensen inom regeringens näst största parti där angreppen internt på Maud Olofsson verkar öka i styrka samtidigt som hennes närmaste man Jöran Hägglund uppger att han sökte jobb på SL som VD för några månader sedan.

Det börjar likna ett sammanbrott inom alliansen där nu Reinfeldt har bara kvar Borg från den ursprungliga kretsen som drog upp strategin för de nya moderaterna.

Frågan är; kan Reinfeldt klara det som mycket väl bli det strå som knäcker kamelens rygg. När Aftonbladets uppgifter kommer i offentlighet, för det gör de till sist, så blir den storm som nu är i media bli det som blåser bort Reinfeldt från regeringsmakten den 19 september. Förtroendet för Reinfeldt personligen måste drabbas till sist allt annat är omöjligt. För frågan är visste Reinfeldt och mörkade han - i så fall varför.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Det “fuckade” Centern

Högsommarvärme är välkommet och inte minst efterlängtat. Tyvärr tål en del inte en sådan klimatisk företeelse som högsommarvärme utan att det slår sig på hjärnan. En del blir totalt ”fuckade” i skallen.

CUF, dvs. Centerns Ungdomsförbund påhejade av Maud ”Maggie” Olofsson och Stureplans alkohol- och troligtvis även av andra stimulantia påverkade Centern har kommit upp med den något förbryllande sloganen . ”Fuck facket 4-ever” – skall bli den paroll som Centern går till val på. Förutom det märkliga att inför den anglo-amerikanska svordomen ”fuck” i det politiska samtalet och vokabulären i Sverige så visar Centern på en brutalisering av politiken – inte bara verbalt – utan också till innehållet när man säger att facket kan dra åt helvete.

De förespråkar också en brutalisering av förhållandena på arbetsmarknaden. I Centerns fuckade värld blir det arbetsgivarna som sätter lönerna och löntagarna och framför allt de unga som fått nöja sig med sänkta löner långt under avtalen. Ungdomar skall med Centens politik konkurrera med lönedumpning och inget annat.

Wanja Lundby-Wedin tyckte att hon inte ville kommentera förslaget och kampanjen för det var att sänka sig för lågt. En märklig synpunkt för när politiker som har ansvaret för arbetsmarknaden i den svenska regeringen förespråkar lönedumpning borde LO reagera med harm och ilska. Detta har faktiskt inte skett sedan 1920-talets kosackval.

Vi får hoppas att CUF:s kampanj får den uppmärksamhet den förtjänar och skickar Centern ur riksdagen den 19 september. Är man så fuckad i huvudet som CUF och Centern uppenbarligen är så platsar dom inte i den demokratiska högborgen riksdagen utan skall hållas utanför tillsammans med SD och andra extremister.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Se även Björn Elmbrant

Fler jobb med “Kalle på hörnets AF”?

Framtidens arbetsmarknad enligt Centern?

I veckan presenterade vårt allra mest nyliberala parti, bäverkvinnan Maud Olofssons Centern, sin arbetsmarknadspolitik inför valet. En viktig del i denna var privata arbetsförmedlingar men ska man gå efter Centerns hemsida så är det svårt att hitta några verkliga argument för att privatisera arbetsförmedlingarna ens ur centerperspektiv. Dvs. förutom den nästan maniska övertron på privatisering för privatiseringens egen skull.

Själva beskriver Centern sin arbetsmarknadspolitik som ”är alla förslag som syftar till att fler skall få en chans att få eller skapa sig ett eget jobb.” Dvs. inga verkliga argument för att det skulle bli bättre med privata arbetsförmedlingar än en offentlig arbetsförmedling. Centern undviker av rent ideologiska skäl de argument som talar mot privata arbetsförmedlingar för sådana finns.

Centern vill att dagens AF i fortsättningen enbart ska bedöma hur mycket stöd den arbetssökande behöver sedan skall arbetsförmedlandet helt skötas av privata aktörer. Ett system som påminner i mångt och mycket om det kritiserade coachandet där miljonerna rinner ut till olika mer eller mindre oseriösa företag medan arbetslösa sysselsätts med olika meningslösa pseudo-psykologiskt trams.

En offentlig arbetsförmedling har helt andra resurser att sätta in för att arbetssökande skall få tag i nytt jobb än vad ”Kalle på hörnets AF” kan prestera. Likaså kunskap om hela arbetsmarknaden är omöjlig att samla i en lokal privat arbetsförmedling. Med centerns förslag blir det längre mellan behov och insats eftersom en myndighet skall besluta och en annan privat aktör genomföra.

IFAU – Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering “ Betalt efter resultat” har skrivit en rapport om den försöksperiod som genomfördes i Östergötland, Västerbotten och Skåne med privata arbetsförmedlingar. Rapporten är inte ett stöd för Centerns linje i frågan vilket förklarar varför den inte tas som intäkt från Olofsson och hennes nyliberala Centern.

I rapporten skriver man de privata arbetsförmedlingarna var något bättre på att förmedla jobb till utrikes födda men sämre på att få fram jobb till ungdomar. En skillnad mellan privata och offentlig arbetsförmedling var att den privata arbetsförmedlingen hade fler träffar med ”sina” arbetslösa än den offentliga arbetsförmedlingen.

En viktig skillnad är att den privata förmedlingen lade större kraft på ”billigare” insatser än den offentliga arbetsförmedlingen. Dvs. mer på coaching och jobbsökning medan utbildning och praktik fick betydligt mindre del av de privata arbetsförmedlingarnas verksamhet än hos offentliga AF.

Slutsats; med privata arbetsförmedlingar kommer utbildningsinsatserna och praktikplatser minska till förmån för new age och jobbsökning vid datorer. Detta är säkerligen ingen tillfällighet eftersom centern har uppfattningen att arbetslösa inte söker jobben som finns och det är önskvärt att det skapas en låglönearbetsmarknad som kan fungera som lönenedpressande på hela arbetsmarknaden.

Det finns brister hos AF, det är sant men att lösa dessa brister genom att kasta ut ungen med badvattnet är ingen lösning. Vi kommer att sakna både ungen och stå utan vatten i framtiden när arbetsmarknaden kräver allt större kunskaper av de arbetssökande.

Med Centerns förslag kommer Sverige allt närmare en anglo-amerikansk ”working poor”-arbetsmarknadsmodell där klyftorna mellan olika löntagare kommer att öka drastiskt. Det finns all anledning att tacka nej till både Centerns förslag och till en framtid där en stor del av löntagarna är förvisade till en otrygg och lågavlönad arbetsmarknad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Är Maud Olofsson korkad?

Man kan undra hur det egentligen står till hos Maud Olofsson. Hon bryr sig inte om industripolitik, hon hade svårt med sanningen när det gällde Vattenfall och kärnkraften. Hon dissar fordonsindustrin och åker på semester när det hettar till kring SAAB.

Och idag kommer det fram att hon sänkte sin egen partivän Lena Ek från att bli Sveriges EU-kommissionär. Detta av den enkla anledningen att Maud Olofsson är långsint och vill åt Lena Ek som var motkandidat när Olofsson valdes till Centerns partiledare.

Det känns på något sätt som Centerns svanesång och Olofssons nyliberala sväng på Stureplan blir den röd-gröna oppositionens starkaste tillgång i kampen om Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Har minister Glappkäft glappat färdigt?

Höstmörkret lägger sig över Reinfeldt och Olofssons näringsdepartement

Ska Maud Olofsson komma undan? Hon har gjort bort sig rejält. Inte nog med att hon ljuger när hon sa att hon inte kände till vad Vattenfall höll på med i Tyskland. Det har varit känt sedan länge och hon själv krävde innan valet nya ägardirektiv på grund av att Vattenfall gjorde vad de gjorde.

Hon har också spelat dubbelt i sitt eget parti när hon med sin glappande käft talat för förnybar energi samtidigt vetat att Vattenfall har bundit upp sig vid kol och kärnkraft. Det dubbla budskapet; att säga en sak i offentlighet och göra en helt annan sak som ägare av statliga Vattenfall är belastande för hennes trovärdighet.

Sedan när glappkäften skapar Vattenfall som statligt företag på ett sätt som skadar företaget för lång tid framåt gör saken än värre. Maud Olofsson har de facto satt sina politiska intressen för Vattenfall och därmed nationen Sveriges intressen.

Maud Olofsson är ingen begåvad eller kunnig politiker. Hon är en storkäftat gaphals som i sin egotrippade värld blir sitt eget centrum. Hon sätter sig för partiet centren, för Vattenfall och före nationen Sverige. Därmed har hon också förbrukat allt eventuellt förtroende hon möjligen kan har haft.

Hennes sätt att hantera näringspolitiken har varit under tre år en icke-politik. Hennes hantering av fordonsindustrins kris har varit en icke-hantering och när hon tar sig för att efter drygt tre år som näringsminister så blir det en total katastrof; för förtroendet för politiken, för Vattenfall och inte minst för Sverige.

Fredrik Reinfeldt har i Muad Olofsson haft en lydig knähund. Hon har gjort som husse sagt men uppenbarligen har knähunden blivit en rejäl belastning och man kan undra hur Olofsson och högerregeringen skall koma ur dilemmat.

Inte lär Vattenfallsoppan höja Maud Olofsson och Centerns opinionssiffror och därmed bli ett sänke till förutom (KD) som kan fälla Reinfeldts stora plan att förändra Sverige till en anglo-saxisk marknadsplats.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Tjuvlyssnat

Jag råkade häromdagen avlyssna ett samtal, helt ofrivilligt faktiskt men ändå, mellan två partistrategier på den borgerliga sidan. Den ene var inte olik moderaten Schlingmann och den andre en snärtig nyliberal tjej från Stureplan tillika centerpartist som jag inte kunde jag identifiera men hon lät lite norrländsk i idiomet.

 (Författarens skolkort anno 1961)

De satt där på mitt stamlokus och funderade över sina framgångar. De skröt men vad de sa var faktiskt så intressant att jag inte kan låta bli att dig som läsare inte få ta del av det. Redan min gamla mor sa att man inte skulle tjuvlyssna men i det fallet var det omöjligt att inte göra det.

Det var den Stureplanska centertjejen som började samtalet med en fundering.

- Det var jäkligt bra hur du lyckades lura sossarna med deras egna argument. Men hur fasen kunde du komma på att skolan var deras svaga punkt?

- Det var väl inte så svårt, vanligt folk vet ju att för att klara sig måste du ju kunna skriva och läsa. Helst måste du kunna räkna hur ska du annars kunna kolla din lön eller hålla ordning på räkningarna när du ska betala. De flesta, även sossar, är ju föräldrar och de vill ju veta hur det ligger till med deras i och för sig obegåvade telningar. De vill ju veta om ungen hänger med i skolan. Inte fan vill de vänta till det är försent när de gått 7 och ½ år och är mitt i högstadiet och då är det försent.

- Kära du, betyg har vi lyckats få bort som kunskapsmått. Vi fixade ju så att de blev mått på uppnådda mål. Du vet ju våra kära välutbildade socionomer och pedagoger tog ju bort betyg under 70-talet.

- Visst faan var det bra. Det gjorde ju att vi kunde komma till makten 2006 genom att vinna över arbetarföräldrar som ville ha lite koll på vad deras ungar kunde.

- Ja, du menar att nu ska vi tillbaka till gamla skolan där kunskap var det viktigaste?

- Nej, nej nej du fattar inte. Vi skapar nu en skola där arbetarföräldrarna tror att det är kunskap som är målet. Nej, vad vi gör är att vi fixar en skola där vi en gång för alla sätter folk på plats där de hör hemma!

- Nu förstår jag inte. Du menar att med betygen blir kunskap det viktigaste.

- För våra barn ja, de andra ser vi till att sortera bort så snart det går och ser till att trälarna och tjänstefolket som jag brukar säga hålls på plats.

- Hmmmm…..Nu får du allt förklara närmare.

- Kolla nu, genom att vi redan inför högstadiet ser till att arbetarungarna riktas in mot yrkeslinjer och de bildades barn får förtur, vart fall i praktik, till teoretiska och sedan akademiska utbildningar håller vi packet borta. Sedan har vi ju sett till att det inte går att komma tillbaka även om man vill till utbildningssystemet genom att vi skrotar vuxenutbildningen. Om man inte betalar för sig förstås, vi får inte omöjliggöra en affärsmöjlighet.

- Smart. Det innebär att dumskallarna stoppas och skulle de mot förmodan skulle försöka komma tillbaka till utbildningsväsendet får de pröjsa. De bli ju dubbelt blåsta! Fan, vad du är smart. Men hur i helvete kunde det bli så här jäkla bra för sossarna hade ju utbildning och kunskap som sitt mål en gång i tiden; Per-Albin, Tage Erlander och även Palme tjatade alltid om det.

- Jo, vi släppte ju lös 68:orna i kanslihuset och departementen. De såg ju till att få stopp få sådant jämlikhetstjafs genom att upprepa sitt mantra; ingen får pekas ut; ingen är bättre än någon annan; att ställa krav på kunskap i skolan är diskriminerande osv. Fan de lyckades, mycket bättre än vad man kunde hoppas.

- Så du menar genom det kunde vi vinna valet 2006 för att arbetarföräldrarna hade genomskådat 68:ornas skola, gav sossarna skulden och köpte majoren Björklunds skolpolitik; med ordning, reda och kunskap.

- Visst, men det får de inte utan de får bara ett sjuhelvetes sorteringsverk och vi vinner valet 2010. Dubbelt blåsta igen!!

- Gud vad vi är smarta!!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Rötmånadsskugga

Egentligen börjar det få närmast löjliga proportioner. Stämningarna börjar hagla likt regnskurarna sommaren anno 2009. The Pirate Bay har stämts på nytt och denna gång för att förbjudas att verka (oavsett om man blir en betalvariant??).

Samtidigt KO-anmäls nu Egmont för serien där Kalle Anka piratkopierar CD men denna gång kommer tydligen stämningen från en nedladdningsanhängare. Den som vill läsa den KO-anmälda seriestrippen så finns den på DN, jag vågar inte lägga ut den själv för då blir även jag stämd av antingen av någon nedladdningssupporter eller av Egmont.

Så nu börjar båda sidor i skyttegravskriget kring nedladdningen att bombardera varandra i domstolarna. Säkerligen lika konstruktivt som 1:a världskrigets skyttegravskrig.

Om detta nu är så förbaskat produktivt vete fan, ursäkta min franska, snarare är det väl så att tiden springer ifrån nöjesindustrin och därav exempelvis den ganska meningslösa stämningen mot clownerna i The Pirate Bay. Det känns som filmbolagen inte bara sparkar in öppna dörrar utan river redan försvunna hus.

Kanske ett tecken på att det är rötmånad, vem vet.

Jag hade missat det erkänner jag även om jag visste att det fanns opposition inom Centern mot bäverkvinnan Olofssons diktatoriska sinnelag och styre.

Den 30 juni publicerade Expressen en synnerligen kritisk artikel mot både Olofssons fögderi men framförallt att Olofsson högaktningsfullt skiter i både partiprogram och medlemsopinionen i sin jakt på makt. Beskyllningarna i sagda artikel borde vara besvärande för Olofsson men uppenbarligen har det runnit av men vad kan annat förväntas av någon som är iklädd en politisk bäverpäls.

Det finns dock t.o.m. en hemsida där kritikerna mot Olofsson ytterligare späder på sin kritik av toppstyrning och avsteg från partiprogram. Men att Olofsson skulle besvara sina kritiker – inte. Hur som helst, Centerpartiet är inget folkrörelseparti utan en lekstuga för Stureplans(ny)liberaler idag. Därför blir oppositionen inom Centern snarast en parallell till Don Quixote, riddare av den sorgliga skepnaden.

Centerns dilemma är att bonderörelsen, dvs. den gamla folkrörelsen, räcker inte för att hålla partiet kvar i riksdagen, men för att skapa då utrymme så måste partiet gå åt höger som det gjort under Olofsson. Resultat, ett parti som förlorar sin själ och blir ett meningslöst eko eller i ”bästa” fall torped åt den nyliberala högern.

Ytterligare ett tecken på att det är rötmånad, vem vet.

Ser även att bonusprogrammen fortsätter att leva i våra banker. Eller, girighetsprogrammen, för enligt dagens uppgifter så delar SEB ut 1,2 miljarder i bonus till sina chefer. Även Swedbank håller fast vid sina bonusprogram.

Sug på den, 1,2 miljarder. Det är väl vad ungefär 3000 bilarbetare tjänar under ett år. Sjukt, ja. Girigt, ja. Oskäligt, ett rungande ja. Men har någon hört den annars så talföre Anders Borg säga något för att inte tala om utförsäljningsminister Odell. Sommartystnad? Eller ännu ett tecken på att vi befinner oss i rötmånaden 2009.

Det är en skugga av rötmånad som faller över oss. Man ska ju akta sig för gammal mat under rötmånaden sägs ju, men samma varning borde gälla annat också som politik, juridiskt finlir och bonusprogram. Brukaren riskerar kanske ett rejält magknip och magsjuka.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson