Det finns politiker som man inte delar deras uppfattning men i alla fall kan känna en respekt för. En sådan gigant är givetvis Winston Churchill som trots att han var en riktigt reaktionär överklassperson så hade mannen en integritet som gör att det inte går att annat än respektera honom.
Alla andra likheter lämnade därhän så har de sista åren varit två borgerliga politiker som har visat sig vara rakryggade och kompromisslösa på ett sätt som länar dem all respekt. Den förste var den förre försvarsministern Mikael Odenberg som inte vek ner sig för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs kamerala politiska utövning.
Den andre är Ulf Adelsohn som vägrat att finna sig i den järnvägspolitik som den sittande och även i rättvisans namn tidigare regeringar stått för; privatiseringar, bolagiseringar och fragmentarisering av den svenska järnvägen. Han fick därför sparken i veckan av regeringen för att inte fann sig i att låta detta fortsätta och ta skiten för det som politikerna orsakat.
Förtjänar förakt
Men tyvärr inte alla politiker är värda denna respekt. Ett exempel på den politiska härdsmälta som centerpartiet genomgår var uppenbar under vecka. Kritiken och upproret mot Maud Olofsson växte till stormstyrka när det blev sannolikt att hon som minister känt till de minst sagt uppseendeväckande fallskärmar och förmåner statliga Vattenfall försett sina direktörer med.
Inte nog med det hon har visat total oförmåga att hantera kritiken mot den utplundring som kunderna till det svenska oligopolet på elmarknaden är utsatta för.
Nu kräver snart hela centern att hon går och striden om efterträdare är på gång. Ska det bli Olofssons favorit eller en Stureplanscenterns ännu mer nyliberalt påverkad efterträdare. Hur som, det verkar vara som om den tidigare folkrörelsecentern inte finns kvar längre och nu placerar sig centern också under 4 procent tillsammans med Kd i samma predikament.
Om Adelsohn är värd respekt så är Olofsson det motsatta. Hon framstår som en lakej åt elbolagen och är snarare värd förakt och alla de skopor kritik hon får. Men egentligen skall man kanske önska att hon sitter kvar för hon är oppositionens största tillgång i väntan på att (S) formulerar sin väg tillbaka till Rosenbad.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar