London, måndag

Det finns två brittiska dagstidningar som är hyfsat bra, t.o.m. ibland riktigt bra. Dessa två är The Guardian och The Independenten och därför brukar jag läsa dem när jag är i London. De innehåller ofta ganska fördjupande artiklar kring aktuella ämnen och analyserna är oftast genomtänkta.

“Fem år eller fem månader”

I dagens The Independent är en intervju med Liberaldemokraternas vice partiledare Simon Hughes som skickar ett meddelande som inte går att ta fel på; nonchalerar Torys oss så blir inte koalitionen långvarig. Han säger att hans parti förväntar sig att bli ”fully consulted” att de ses och behandlas som ”likvärdig parter” men också att de tänker behålla sin ”fulla identitet”.

Man kan undra vad premiärminister David Cameron säger om det budskapet. Kanske det blir som Tribune skrev i maj; ”Fem år eller fem månader?”. Skall vi döma från dagens intervju med Hughes lär det senare vara mest troligt.

14 år och £ 191 miljoner senare

I morgon presenteras Saville-rapporten som nästan 40 år senare skall klargöra vad som hände då i Derry när brittiska fallskärmsjägare sköt nästan 30 demonstranter. Jag skrev om det här igår men då hade inte den nya Toryregeringen reagerat i vart fall inte offentligt på den gigantiska rapporten som enligt uppgift klargör att den då gjorda rapporten hade bara syfte att mörklägga och fria militären. Justitieministern Kenneth Clarke säger att rapporten är en katastrof och den har kostat på tok för mycket. Visst det kan man hålla med om prislappen för att rätta till Toryregeringen Heaths nedtystande har varit gigantiskt £ 191 miljoner och har tagit över ett decennium att bli klar. Men tala om att försöka rafsa kastanjerna ur elden för att skydda Heath och den tillrättalagda rapporten från 1972.

“Did You See Sophie?”

Det brittiska samhället lider fortfarande av de 18 år med Thatcherism och det decennium med Blairs Thatcher-light politik. Ett exempel på detta är den helsidesannons som flera tidningar hade idag. ”Did You see Sophie?” är rubriken som i ett slag pekar på de gigantiska bristerna som finns i dagens välfärd i Storbritannien. Du kan enligt annonsen binda dig för att finansiera en hemslö ung människas boende under ett eller två år. För £ 12 i månaden betalar du som välgörare boendet och därmed hjälper Sophie som är 18 år från faran att bo på gatan. En fara som inte skall underskattas, droger, våld, prostitution och död är vanligt.

Välgörenhetsorganisationen Centerpoint ligger bakom idén och vem fasen vill se 18 åriga ungdomar leva på det sättet. Samhället tar dock inte ansvaret som vore naturligt i vilken välfärdsstat det än vore.

“The Tube”

När man är i London så finns två effektiva sätt att ta sig fram; det ena är taxi men det är relativt dyrt och man riskerar alltid< att fastna i den mördande Londontrafiken. Det andra som är desto effektivare är tunnelbanan.

Lite sliten, het som en bakugn på sommaren och alltid ganska full och trängsel är legio. Men den fungerar även om man måste gå i en massa trappor (inget bra med en hälsena som krånglar!!) Men den funkar och är lätt att förstå, vilket man inte kan säga om exempelvis New Yorks tunnelbana. Så köp ett Oysterkort och åk hur mycket som helst!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Skrivkuli eller sanningsökare

SvD PJ Anders Linder ger order

Ska en journalist ta intryck av vad maktens män och kvinnor tycker om hur de sköter sitt jobb. Vi har ju i Sverige förbud för det som kallas ministerstyre, dvs. att ministrar ger order till exempelvis statliga verk om hur de ska sköta sitt jobb och talar om vad som bör göras.

Det är förbjudet och få ifrågasätter den ordningen även om det kan bli ett sätt för ministern att slippa ta ansvar för sin egen politik.

Både Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt har visat missnöje med medias ”granskning” av Miljöpartiet och velat se väsentligt tydligare kritik från media och enligt frilansjournalisten Tonchi Percan så har ett sådant påbud gått ut från bl.a. SvD:s PJ Ander Linder.

Det ställer sig två frågor som båda har stor vikt för synen på den yrkeskår som jag numera tillhör.

Ska journalister över huvud utsättas eller låta sig bli målet för propåer likt det som exempelvis Reinfeldt gjorde när han mer eller mindre öppet krävde att s.k. liberala tidningar ska hårdare granska Maria Wetterstand och sluta ”gulla” med henne som han skall ha uttryckt sig.

Det andra är vilken integritet skall journalister visa visavi sina mer politiskt färgade chefer och ägarnas ambitioner vad det gäller politiken. Vi har under senare år sett hur journalistens roll och ägarna av medias ambitioner alltmer flutit samman till en.

Det finns all anledning att ta Percans bok på fullt allvar och det finns all anledning för journalistkåren att fundera över sin roll så de inte blir papegojor för makten och inte granskare av verkligheten som det ultimata i journalistrollen.

Att många av skribenterna på tidningar som DN, SvD och inte minst vissa på lokala tidningar har utvecklas till det förstnämnda är uppenbart. Men det kanske har med regeringens syn på tjänstearbetsmarknaden och att en del borgerliga politiker kanske tror att RUT-avdraget gäller även för politiska journalister bara de skriver ”rätt”.

Mus eller människa var det någon som frågade en gång, mer ackurat är kanske att ställa frågan; skrivkuli eller sanningssökare?

Text: Ingemar E. L. Göransson