För några veckor sedan skrev några tidningar att dödligheten är lägst i Halland och Kronoberg och högst i Västernorrland och Gävleborg.
Detta var naturligtvis ett utslag för slarviga journalister som inte kan läsa rätt i Socialstyrelsens rapporter. Dödligheten är lika överallt – vi dör, det gör vi alla. Egentligen handlar livet om hur vi tar oss från vårt första skrik på BB till den dag då det oundvikliga möter oss alla och Fonus står utanför vår dörr.
Men kunde ju tänka sig att reflektera, och det var vad rapporten handlade om, hur lång tid vi får på denna jord. Hur vår tid ser ut och vad livet bjuder oss under den tid vårt timglas har mätt ut för oss.
Om vi lever i Västernorrland eller Gävleborg är sannolikheten större att vi dör tidigare än medborgaren i Halland och Kronoberg. Orsaken ligger i hur vårt liv ter sig på respektive plats. Sannolikheten att du försörjer dig på ett tyngre arbete i Västernorrlands och Gävleborgs industrier är större än i de två andra nämnda länen.
Välfärdspolitiken som klassutjämnare
Välfärd och välfärdspolitik handlar om att jämna ut dessa skillnader. Att solidariskt se till att alla får i vart fall likvärda förutsättningar. Att göra det möjligt att trots olika start på livet få ett gott och långt liv. För mig när jag var fackligt aktiv var detta en väsentlig fråga och naturligtvis är välfärdspolitiken en central fråga för arbetarrörelsens fackliga och politiska strävanden.
Fackföreningsfolket kan förhandla fram hur bra löner som helst, hur mycket förbättringar i arbetsmiljön som är inom möjligheternas ram om detta inte samtidigt har sin motsvarighet i samhället utanför arbetsplatsen i en god sjukvård, en omsorg värd namnet om våra barn och äldre, en skola som tar tillvara allas talanger och förståndsgåvor för att peka på några viktiga områden där frågan om en väl färd genom livet ges utrymme. Likaså att det finns en social demokrati där varje människa ses som en tillgång för oss alla – där alla räknas och det du kan bidra med välkomnas.
Ingen fackförening kan acceptera att när trots dess strävanden att arbetsmiljön skall vara så bra det bara är möjligt för att en dag, en minut, en sekund händer det som inte får hända. Kollegan, arbetskamraten råkar ut för den där olyckan som inte skulle ske, vår arbetskamrat drabbas av en svår sjukdom eller en nära anhörig rycks bort och hela tillvaron skakar likt nedre däck på Titanic för att tala med Mikael Wiehe.
Det är nu som välfärden och välfärdsstaten får bekänna färg. Klarar den att möta den olycksdrabbade kollegan, den svårt sjuke arbetskamraten eller ge stöd till den efterlevande när tragedin har drabbat familjen. Det är nu som samhället, dvs. vi alla tillsamman måste upp till bevis; finns solidariteten, för välfärd är likalydande med detta fantastiskt vackra begrepp.
Solidarisk eller solid och arisk
Och käre läsare, solidaritet skall inte uttryckas som två ord; solid och arisk. Denna ironiska beskrivning av högerns tolkning av solidaritet som norrländske komikern Ronny Eriksson myntade för en del år sedan är en träffsäker beskrivning av högerpolitiken. Det är den för den som är solid och arisk.
Jag vill påstå att det brister idag. Den svenska högern med sin motbjudande människosyn som säger att arbetaren är lat och måste piskas till arbete och kallar detta för incitament för arbete. Eller som en läkare ironiskt kommenterade den rådande politiken på nätet för en tid sedan; Fredrik Reinfeldt borde ha fått Nobelpriset i medicin för han har upptäckt att inga sjukdomar varar längre än ett år!
Naturligtvis har inte Reinfeldt gjorts sig förtjänt av något Nobelpris lika lite som hans ekonomiske förebild Milton Friedman gjorde sig förtjänt av sitt Nobelpris en gång då han bara skrev vad Reinfeldt säger – var och en får klara sig själv och solidaritet är av ondo.
Fackföreningen och politiken
Jag menar att ett rättfärdigt samhälles styrka är solidariteten och välfärdsstaten är det politiska uttrycket för denna solidaritet. Som fackföreningar värd namnet vet att du ensam är oerhört svag gentemot arbetsgivaren. Du behöver det där jobbet för att försörja dig och de dina medan arbetsgivaren kan ta någon annan som är beredd att göra samma jobb för mindre peng.
Solidariteten mellan löntagare ska förhindra detta. Därför ska vi ha a-kassor som ger oss trygghet, vi ska ha sjukförsäkring som inte krossar oss när sjukdom eller olycka drabbar oss. Och vi ska en pension som vi kan leva av.
Allt detta är egentligen självklart för alla som inser att det är tillsammans vi kan förändra sakernas tillstånd till det bättre. Alla förstår detta utom världens egoister, börsklippare och de som tror att deras timglas inte har någon utmätt tid.
Välfärd och solidaritet är ryggraden i facket men inte bara det är ryggraden i varje samhälle som har någon som helst strävan efter att vara så bra som det är möjligt för sina medborgare inte bara för de som fötts på den soliga sidan av gatan eller med en silversked i den omättliga medel- och överklassens trut.
För facket ska alltid välfärden och därmed politiken vara en central punkt i dess verksamhet och i dess strävanden. Men det kan bara förverkligas för löntagarna när fackets medlemmar om håller ihop och är många.
Jag tänker avsluta denna betraktelse över solidaritet med att travestera John F. Kennedy när han sa ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan fråga vad du kan göra för ditt land”. Vi ska inte fråga vad facket eller samhället kan göra för dig utan vad du kan göra tillsammans med dina kollegor, arbetskamrater och medmänniskor för att göra ditt land solidariskt på nytt!
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
(Texten är en bearbetning av ett tal som jag skrev för en facklig kamrat.)
************
A N N O N S
TALLROTH (Repmånad) läser den!
(Ett tack till Weiron Holmberg!)
Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.
