tisdag 15 september 2009

Reinfeldt är Sveriges Thatcher

(Följande artikel var publicerad i socialdemokratiska Tiden 4/2009. För att fler ska få ta del av den än de som läser den i och för sig utmärkta Tiden väljer jag att lägga upp den även på bloggen.)

busskur

Det är i år ett närmast ödesmättat jubileum – det är 30 år sedan Margaret Thatcher blev vald till premiärminister i Storbritannien. Det är ödesmättat för i o m att medelklasskvinnan Thatcher blev ledare för den brittiska högern innebar det också att den traditionella överklasshögern förlorade inflytandet över brittisk politik.

Konsekvens av denna händelse blev också, och kanske framförallt, att britterna i gemen och inte minst delar av den brittiska arbetarklassen för första gången kom att identifiera sig med högerns i thatcherismens tappnings politiska moraliteter och praktik.

För den brittiska arbetarklassen och arbetarrörelsen kom resultatet bli allt annat än vad de ljusblå dunsterna hade utlovat; en tudelad arbetsmarknad, kraftigt försvagade fackföreningar och inte minst en splittrad arbetarklass. För medelklassen blev det en skördetid; den kom att bli sitt eget epicentrum för sin egen självdyrkan och överskattning av sin samhälliga betydelse. Vidare, inte minst en möjlighet att ekonomiskt sko sig på den allt mer omfattande låglönearbetsmarknad som thatcherismen kom att stampa fram.

skanna0077

Thatchers två målsättningar

Thatcher och hennes politiska omgivning hade två målsättningar; att sätta medelklassen i samhällets centrum och att riva ner den kollektiva välfärdsstaten. För att nå detta var hennes politik tvungen att angripa själva kärnan; den offentligt finansierade och gemensamt ägda välfärden. Det innebar i dess politiska praktik att utförsäljningar, konkurrensutsättningar och privatiseringar blev kraftfulla verktyg i Mrs Thatchers händer.

Och inte minst, Thatcher insåg för att lyckas måste det viktigaste och mest kraftfulla motståndet mot en sådan politik brytas. Måltavlan var given, likaså fienden, för thatcherismens politiska praktik; fackföreningsrörelsen med dess organisatoriska styrka och inte minst politiska inflytande i Labour.

Därför bland de första politiska beslut som regeringen Thatcher tog var att förbjuda sympatiåtgärder, ”solidarity actions”. Vidare på samma väg kom sedan krav och lagstiftning som innebar att fackföreningar inte kunde kräva kollektivavtal om man hade mindre än 20 % av arbetsstyrkan; att fackliga ledare kunde bara väljas i slutna omröstningar och att beslut om strejker måste vara föremål för medlemsomröstning.

Denna tydligt anti-fackliga politik kopplad till privatiseringar inom offentlig sektor som utförsäljningen av British Rail, sjukvården och andra delar av välfärden innebar att angreppet mot välfärdsstaten och dess gårdvar facket kom att segra trots ett massivt motstånd mot politiken från fackligt håll.

skanna0102

Facket underskattade Thatcher

När jag träffade en av TUC:s mest erfarna organisatörer Mike Smith för något år sedan förklarade han arbetarrörelsens nederlag med att facket underskattade Thatchers målmedvetenhet och starka ideologiska övertygelse; att man hade misslyckats med ideologiska skolningen av fackliga medlemmar; att man inte hade skött rekryteringen av ungdomar till facket och att man inte hade förstått att facklig aktivism med nödvändighet måste kopplas till politisk dito.

Som ideologiskt inflytande kan inte thatcherismen inte underskattas. Man kan säga genom Thatcher blev nyliberalismen en rumsren politisk riktning inom den europeiska högern. Dess ideologiska grundval som är hämtad från Milton Friedman semi-ekonomiska teorier, Ayn Rand och Robert Nozick filosofiska tirader och politiska inspiration med Ronald Reagan och Augusto Pinochet som viktiga ”comrade in arms”. Allt detta har påverkat högern i Europa och fått ett enormt genomslag. Men även arbetarrörelsens tankevärld har påverkats. Monetarismens budgetdisciplin och budgettak; friskolor; konkurrensutsättning av vården och exempelvis diskussion om huruvida skattefinansierad välfärd skall ge utdelning till privata utförare. Allt detta är exempel på hur thatcherismen även haft en uppenbar påverkan på arbetarrörelsens tankevärld. Så när fackligt aktiva kamrater på 1980-talet talade sig varma för privat konkurrens med offentlig verksamhet i tron om att det skulle ge offentliganställda högre löner genom att det skapades konkurrans var det ett eko av thatcherismens ideologiska genomslag.

 

Sverige – thatcherismens nya slagfält

Sverige är idag thatcherismens nya slagfält. Det den gamla överklasshögern misslyckades med håller Reinfeldt på att lyckas med. Genom jobbskatteavdraget har hans regering vunnit gunst hos delar av den arbetarklass som uppfattar sig som medelklass eller vill vara medelklass. Genom att straffa de arbetslösa och sjuka och kalla det för arbetslinje vädjar han till samma egoism som Thatcher gjorde och genom att sakta men säkert förskingra det som har varit grunden för den kollektiva välfärden skapar Reinfeldt en situation som har mycket stora likheter med det som grundlade Thatchers framgångar i Storbritannien på 1980-talet.

Då på 1980-talet var det den brittiska arbetarrörelsen och främst fackföreningsrörelsen som var inbegripen i de stora striderna; kolgruvearbetarna; bilarbetarna och grafikerna var några av de nyckelgrupper som tog upp striden mot Thatcher. Men även offentliganställda kämpande mot Thatchers politik.

De förlorade alla, inte på grund av dålig organisation eller brist på solidaritet utan pga. att det inte fanns en politisk kraft som kunde bjuda motstånd. Labour själv var försvagat av inre strider och sin egen historia som det breda vänsterparti det var. Partier rymde allt från ultravänster till liberaler på vänsterkanten. Denna tidigare styrka blev nu partiets och arbetarrörelsens nederlag. Men också att fackföreningsfolket inte tog ansvar för Labour. Man hade som TUC-funktionären Smith sa inte förstått att förena facklig kamp med politiskt engagemang.

image

Sökandet efter politikens Mittens Rike

I thatcherismens ideologiska arv ligger också synen på politiken där alla söker sig mot ett politikens Mittens Rike. Konsekvens att detta sökande av konsensus efter medelklassens politiska måttstock har gjort att intresset och engagemang för politik i främst arbetarklassens led har minskat vilket vi ser i minskat valdeltagande. Detta, sökande efter politikens Mittens Rike, har därmed blivet ett hot mot demokratins räckvidd och öppnat dörrarna för högerpopulistisk extremism.

Om vi skärskådar fackföreningsrörelsen i Sverige idag så saknas en enande kraft. LO har inte lyckats axla den självklara rollen som centrum för kampen mot den svenska thatcherismen utan verkar underskatta dess målmedvetenhet och ideologiska styrka. Man gör ringa motstånd och LO:s opinionsbildning blir ad hoc och sporadisk. En genomtänkt strategi verkar saknas utan förbunden lämnas vind för våg att göra sitt bästa. Likheten här med 1980-talets Storbritannien är uppenbar.

Förbunden gör en högst hedervärd insats mot den svenska thatcherismen men samordning och en enande kraft saknas. Om detta har samma orsaker som nederlaget i Storbritannien må de som skriver historien i framtiden kunna fastslå. Men att arbetarrörelsen och arbetarklassen är illa ute står utan tvivel.

 

Var är facket?

Underskattning är aldrig ett bra recept för att segra varken i idrott eller i politik. Det brukar slå tillbaka och när man är i underläge är det svårt att återvinna det förlorade självförtroendet. Mitt intryck är att det finns en vilja men det saknas en samlande kraft som kan kanalisera den viljan i en stark kraft riktad mor Reinfeldt och hans thatcherism. Det saknas också förståelse för att facklig-politisk samverkan innebär att de facto facket tar ansvar för sitt parti och politiken. Det duger inte att sitta och vänta på att partiet skall formulera politiken utan facket måste vara med och formulera sagda politik.

Arbetslösheten är idag uppe i siffror som är likvärdiga med de värsta under 1990-talet. Det mesta tyder på att det blir värre. Det logiska vore att arbetslösheten skulle vara en kraft som skulle försvaga den svenska modellen av thatcherismen, men tvärtom ju mer arbetslösheten ökar desto starkare blir Reinfeldt och hans välde på Rosenbad. Det som borde vara ett skäl för att arbetarrörelsen återvinner mark har istället blivit en tillgång för den thatcheristiska svenska högern.

Normalt sätt skulle 10.000-tals fackföreningsaktiva samlas i demonstrationer, aktioner, namninsamlingar, upprop och en frenetisk facklig och politisk aktivism mot högerns angrepp. Så skedde under krisen på 1990-talet, men tyvärr vi ser ringa av detta idag. Vi ser en och annan debattartikel på DN eller SvD sidor men i övrigt är det tyst som i graven. Och kanske det är dit svensk fackföreningsrörelse och arbetarrörelse är på väg, precis som det en gång hände i Storbritannien.

”Att skriva ett brev till sin käresta är som att rita en skinksmörgås när man är hungrig” sa den folkkäre skådespelaren Carl-Gustav Lindstedt en gång. Det är faktiskt dags för fackföreningsrörelsen att skriva färre brev och börja vårda sitt kärleksförhållande till politiken och sin käresta. I vart fall om det inte ska gå som på de brittiska öarna.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Foton är tagna under en resa i Storbritannien 1979.

PS Jag föreläser runt hela landet kring thatcherismen. för intresserade se här. Jag åker gärna ut till föreningar, möten eller liknande.