Girigheten är en demokratisk fara

Den förre LO-ekonomen P O Edin sa en gång att ”gör aldrig något som du inte kan försvara på ett fackmöte”. En god levnadsregel som under veckan fått ny aktualitet.

Likaså fick jag lära mig när jag var en liten grabb att inte ljuga för lögnen kommer alltid tillbaka och biter dig i röven.

De här två visdomsorden borde fler följa kan man tycka när vi ser hur lögnarna och fifflarna passerar revy inför våra ögon på löpsedlar och i kvälls- och morgonpress. Det är SSU-distrikt som fuskat till sig pengar på det sätt som ungdomsförbund gjort genom åren. Ingen skall glömmas eller behöver nämnas i övrigt. En hantering som är motbjudande och tyder på att man inte förstår att skilja mellan vad som är ditt och mitt på ett acceptabelt sätt.

Nu må det vara som det vill med skolningen inom ungdomsförbunden, men det tyder på en kultur där det gäller att fixa pengar med alla medel och som för medborgarna i övrigt är motbjudande. Fiffelkulturen är ett utslag av en övertro på sin egen förträfflighet och kan bara bemötas med förakt.

Ett än värre exempel på denna fiffelkultur är den medvetna fiffelkultur som går över gränsen till bedrägeri och stöld av allmänna medel som vi sett kring Centerpartiet, Näringsdepartementet och Tillväxtverk kopplade i ett triumvirat av festyra och utnyttjande av de möjligheter som tillfället givit.

Att Maud Olofsson satte upp sina frukostar, luncher och middagar som arbetsdito och skrev det på intern representation med sig själv och skickade därefter räkningen till skattebetalarna tyder på en kreativitet av sällan skådat slag.

När sedan Annie Lööf, helt berättigat,tar GD Lugnet i örat för att själv ertappas med att äta och supa på skattebetalarnas bekostnad för långt över vad en normalavlönad arbetare tjänar på ett arbetsår bekräftar det den kultur av ”anything goes” så länge man inte åker dit. Det går alldeles utmärkt att ha fingrarna i syltburken bara ingen kommer på den skyldige verkar vara den levnadsregel som Olofsson och Lööf lever efter. En princip som måste ha myntats (!) i miljön på Stureplan bland de bortskämda bratsen som befolkar detta huvudstadens rikemansgetto.

Det är kanske inte är de beskrivna bedrifterna i sig som är det värsta. Självklart är den cyniska och närmast groteska girigheten upprörande och störande och förtjänar repressalier från de skatte- och lagvårdande myndigheterna. Särskilt som i vissa fall är det uppenbart att Centern inte kunde ha betalat notan utan bara talmannen eller statsråden kan boka sagda lokal och ta notan. Det är med andra ord helt uppenbart att Lööf et consortie inte hade för avsikt annat än låta skattebetalarna betala deras festliga försommaryra.

Det allvarligaste är att det underblåser och bekräftar uppfattningen att politiker uppträder som en nomenklatura med egna regler, egen moral och egna, som inte omfattar övriga medborgare, rättigheter. Det ger ytterligare fyr till den eld som går under namnet politikerförakt och ofelbart leder till att alla politikers förtroende förminskas. Det innebär också att demokratins trovärdighet skadas för hur kan de som är satta att vårda det demokratiska systemet utföra sagda värv med trovärdighet om de samtidigt utnyttjar detsamma för egen privat vinning.

Jag vill påstå att ungdomsförbund som utnyttjar systemet för att plocka åt sig bidrag de ej är berättigade till liksom politiker som Maud Olofsson och Annie Lööf gör demokratin en björntjänst och är värda det förakt som deras motbjudande fiffel inbjuder till.

P O Edin menade att man aldrig skulle göra något som man inte kan stå för i offentlighet. Man skall heller aldrig ljuga då lögnen har långa ben och drabbar den som uttalat den förr eller senare.

Poeten Ksemendra som levde för ett årtusende sedan noterade redan då att ”pengar förorsakar den girige obehag, besvärligheter, förbindelse och sömnlöshet”. En iakttagelse som har besannats över måttan den gångna veckan.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Har katten fler liv?

Turerna kring SAAB fortsätter. Det är närmast ett osannolikt sceneri som visas upp med aktörer som Muller i rollen som hovnarr. Regissörerna i regeringen sitter dock stilla i båten och inväntar den slutgiltiga kollapsen för att sedan fira med champagne och skattesubventionerade räkmackor.

 

(Från Arbetets Museums utställning “Industriland”)

Hela spelet kring Muller och Antonov må vara motbjudande, men det bekräftar vad andra påstått och insinuerat tidigare; att GM ville bli av med en ev. konkurrent och då var Spyker-ägaren Muller ett bra alternativ då man innerst visste att han aldrig skulle få stöd från den svenska staten eftersom dess regering har utvecklat en anti-industripolitik.

Hela den sorgliga historien bekräftar vad bl.a. undertecknat hävdat hela tiden att SAAB:s möjlighet att överleva förutsatte att inte bara pengar utan framförallt stabilitet tillfördes bolaget. Utan en stabilitet så kunderna kunde räkna på att få sina bilar, att reservdelsförsörjningen garanterades och utvecklingen av varumärket blev långsiktig en omöjlighet.

SAAB missköttes å det grövsta av GM men potentialen fanns för en överlevnad som nischvarumärke. Men som sagt det förutsatte stabilitet. Den svenska regeringen hade bort göra som den amerikanska ta över företaget och garantera dess fortsatta verksamhet. Kunskapen, fabriken och hängivna medarbetare på alla plan fanns. Men hindret var rent ideologiskt, inte andra övervägande styrde regeringens och i första hand Maud Olofssons ointresse.

Men detta var innan äventyraren Muller och oligarken Antonov började figurera i SAAB på olika sätt. De har aldrig varit en trovärdig möjlighet utan ett spel för galleriet, deras avsikter med SAAB kan knappast betraktas som seriösa.

Så, det är inte GM som ger SAAB dödskyssen utan det är den svenska regeringen med dess obefintliga industripolitik och närmast religiösa tro på marknaden. Det bör bilarbetarna i Trollhättan och Västsverige komma ihåg 2014.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Nu är det lite jobbigt!

Det är de som har det lite jobbigt just nu. Lite tjurigt kan man säga. Titta bara på alliansen. Vem som bestämmer där är väl uppenbart.

Det var de som kallade Göran Persson på sin tid för HSB men vete fan om det inte är mer berättigat att kalla Fredrik Reinfeldt för HSB för allianskamraterna eller snarare röstboskapens tre musketörer tvingas till trohet ända in till utplåning.

Alliansens flagellanter

Lille Göran Hägglund fick på tafsen av Reinfeldt vad det gällde pensionärernas skatt men stoltserade med att det inte skulle kopplas ihop med fler jobbskatteavdrag.

-Nja sa Reinfeldt det har vi inte sett. Och där stod t.f. pastor Hägglund som en liten skolpojke med mössan i hand och skämdes.

Maud Olofsson å sin sida likt en underkuvad hund visade både strupen och erkände oförbihållslöst Reinfeldts överhöghet i en debattartikel, ”Lyft inte budgettaket ”, i helgen som gick och lät tungan tiga still i den annars så glappande truten. Olofsson förklarade sin trohet till (M) och Reinfeldt med följande upplysande citat ”vi välkomnar Moderaternas besked att de vill skjuta på införandet av ytterligare jobbskatteavdrag. I svåra tider är det viktigt att ha marginaler”.

Vadå HSB?

Ifrågasatta självklarheter

Det som var politisk propaganda förut håller på att bli dito sanningen. Storheter som professor Calmfors och SNS börjar ifrågasätta de nyliberala portalsanningarna; inflationsbekämpning in absurdum och privatiseringarnas absoluta välsignelse.

Professor Calmfors som knappast kan betänkas som en lättsinnig budgetpirat hävdade i veckan att inflationsmålet måste höjas då det nuvarande förhindrar tillväxten. Med andra ord även Calmfors börjar ifrågasätta den friedmanska sanningskatekesen.

Likaså meddelande näringslivslobbyns eget studieförbund, SNS, idag på högerns husorgans, DN, debattsida, att privatiseringar inte leder till varken större effektivitet, högre kvalitet eller andra positiva effekter. Man kan tillägga det enda positiva ur Svenskt Näringslivs perspektiv är väl att privatiseringsvågen har varit en legaliserad stöld av offentliga medel och offentliga investeringar.

Så vad då, lite jobbigt – bara förnamnet!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Välkommen tillbaka, eller…

Välkommen tillbaka skulle man kanske säga. Men det känns inte rätt. Inte mot SAAB-arna på Trollehättefabriken som har fått vara bollen i ett spel om deras arbetsplats och svensk fordonsindustri och dess möjligheter att överleva.

 

Semestern är slut även för Reinfeldt

Inte heller känns det rätt att säga det när det kommer fram uppgifter om att Fredrik Reinfeldts tystnad angående terrordådet i Oslo för dryga veckan sedan beror på att ”landsfadern” föredrog att åka till Turkiet på semester istället för att ta täten för solidaritet och empati med våra grannar!

När det gäller fordonsindustrins framtid och möjlighet till överlevnad har det varit direkt kopplat till två saker. För det första den lekstuga som försiggått där EIB lånat ut men inte lånat ut pengar, där ryska oligarker vilja vara med och där svenska staten (läs Maud Olofsson och regeringen i övrigt haft en annan agenda – en nedläggning av fordonsindustrin). Syftet i regeringens variant av ”tysta leken” har varit taget från Thatchers nedmontering av brittisk industri i allmänhet och av fordonsindustrin i synnerhet.

En strategi riktad mot välfärdsstaten

Syften som är sannolikt de samma. Tvåfaldiga där för det första den benhårda men djupt okunniga tron att vi ska leva i framtiden på en servicearbetsmarknad med låga löner och utan ordning och reda i avtalshänseende med målet att betjäna den självgoda storstadsmedelklassen.

För det andra vetskapen om att det hårdaste motståndet mot nyliberalernas nedmontering av välfärdsstaten ligger i fackföreningsrörelsen då det är dess medlemmar som har störst nytta av den generella och kollektiva välfärden. Slutsatsen Thatcher drog och den sittande högerregeringen anammat är en svagare industri ger en svagare facklig organisering – dvs. svagare motstånd mot välfärdsstatens nedmontering.

Flera skribenter som har stor kunskap om fordonsindustrin och när det gäller industrins betydelse har i veckan pekat på att SAAB inte hade behövt vara dömt. Christer Gerlach skrev på DN Debatt och förordade ett om än tillfälligt ägarskap i SAAB enligt modell från andra industrinationer; USA, Australien, Frankrike, Tyskland, Japan och Quatar för att nämna några stater som har ägarintressen i olika biltillverkare. Så frågan är varför skall inte den svenska staten inte kunna äga delar av SAAB?

Egentligen finns inga skäl för regeringens hållning mer än att man vill bli av fordonsindustrin. Att så är fallet när Robert Collin i Aftonbladet avslöjar att i styrelsen för EIB sitter…Anders Borg, svensk finansminister… (*)  Det innebär att den svenske finansminister sitter i styrelsen för den investeringsbank som blockerar ryske finansmannen/oligarken (välj själv) från att gå in i SAAB. Samtidigt som han sitter i samma regering vars myndighet (Finansinspektionen) godkänner samme ryske investerare!

Det är uppenbart, i vart fall för mig, att regeringens verkliga syfte aldrig har varit att klara SAAB utan låta SAAB sakta på grund av opinionen sakta en säkert bli förlorat genom olika mer eller uppfinningsrika tricks som kan bara sluta med SAAB:s slutliga nedläggning.

Det självklara hade givetvis varit att den svenska staten hade växlat in sina krav på SAAB Automobile i aktieägande likt GM-modellen och gett SAAB en stabilitet och möjlighet till överlevnad.

Företaget hade i vart fall då både kunskap och framtidsmöjligheter. Tyvärr har regeringens medvetna agerande berövat företaget allt förtroende som biltillverkare vilket med sannolikhet att regeringens strategi kommer att ge utdelning; ett hårt slag mot fordonsindustrin och SAAB:s sorgesamma ändalykt.

Sympativåg för Norge…..

Det hela nordiska samfundet och för den delen hela världen har chockats av de fruktansvärda scener som utspelades för en dryg vecka sedan i Norge och dess huvudstad då över 70 oskyldiga människor de flesta ungdomar fick sätta livet tull för en nazi- och antimuslimsk terrorist sprängde en gigantisk bildbomb och dessutom ägnades åt bärsärkagång och massmord.

Hela världen ledare visade sitt omedelbara stöd för demokratin och lämnade sina kondoleanser på olika handfasta sätt. Den amerikanske presidenten besökte den norska ambassaden för personligen framföra USA:s liksom utrikesministern.

I Sverige var reaktionen utan jämförelse till stöd för det chockade norska folket. Möten, demonstrationer, enorma reaktioner på facebook osv. Men vad gjorde då den svenska regeringen. Ett ganska kyligt uttalande och enligt uppgift ett kort telefonsamtal från Reinfeldt till Stoltenberg. I övrigt i stort sett inget, i stort sett inget, i den stund som är den mest kritiska i norsk historia sedan andra världskriget.

Brödrafolkens väl och den speciella relationen som finns mellan den nordiska folken och kanske speciellt då kanske Norge som har en speciell plats i det svenska hjärtat. Sympatibevisen för de norska bröderna och systrarna har varit enorm och imponerande.

……tystnad från statsministern

Men den svenske statsministern har inte framträtt i offentlighet förutom en kortfattad presskonferens. Inte ett ord till det svenska folket, inte ett offentligt framträdande i sympati och till kondoleans med Norge och den norska demokratin. Vissa ha undrat om det beror på att det är en socialdemokratisk regering i Norge eller om det är helt enkelt att Reinfeldt inte förstått magnituden av det inträffade.

Nu verkar det istället som om det kanske är väsentligt enklare, men absolut inte smickrande eller förtroendeingivande för landsfadern-in-spe – familjen Reinfeldt åkte på semester till Turkiet 48 timmar efter den allvarligaste och våldsammaste enskilda händelsen i nordisk historia sedan andra världskriget. Inget som tyder på gott omdöme utan enbart på en maktarrogans utan jämförelse i modern politisk historia.

Välkommen tillbaka blir en lite felaktig eller rättare malplacerad hälsning till en regering som uppenbarligen håller på att tappa greppet. Hanteringen av fordonsindustrin och Reinfeldts prioriteringar är två järtecken på detta faktum.

Må varken bilarbetarna i Metall och det övriga svenska folket glömma detta. Regeringen Reinfeldt är sönderregerad och fångad i sin egen uppfattning av sin egen förträfflighet. Tyvärr för Reinfeldt et concorties är det allt färre som delar denna bild. Vi andra ser istället den avklädde och nakne charlatanen som lurar allt färre.

* Fotnot och rättelse: Enligt uppgift sitter Anders Borg i EIB fullmäktige och i styrelsen för Sverige sitter en Kurt Hall. Men givetvis har Sveriges finansminister alla möjligheter att påverka den svenske representantens beslut i styrelsen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Våga- vinn–Om framtidens arbetsliv

ON OFFs konkurs ställer en del intressanta spörsmål för den som vågar och vill ställa dem i en offentlighet. Den amerikanske författaren och ekonomen Jeremy Rifkin skrev på 1990-talet en bok som har blivit en klassiker – ”Arbetets undergång” (Matteus Media) (på engelska ”The End Of Work”). Vad Rifkin gör är att diskutera vilka konsekvenser den ökade produktiviteten får för arbetsmarknaden och hur det skall bemötas i framtiden.

Undertiteln på boken är betecknade för Rifkins tankesätt ”Nedgången av den globala arbetskraften och gryningen för eftermarknadstiden” då det är vad det handlar om. Vi börjar skönja en ny värld där arbetet tack vare tekniken blir något för en elit och där resten av befolkningen kommer att hamna utanför arbetsmarknaden.

Låglönearbetsmarknad löser inga problem

Jag vill påstå att varken högerns och nyliberalernas dröm om en låglönearbetsmarknad kan svara på det behov som kommer att finnas av arbetstillfällen är en meningslös illusion om vi förutsätter att vi enligt nuvarande tänkesätt är skapta för arbete och arbete enbart. Högerns idé om arbetet som en plikt istället för en rättighet, dvs. den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser. En viktig orsak till att högerns agitation blir illusorisk är att även låglönearbetsmarknaden om inte i än högre grad utsatt för en rationaliseringspotential som vi sett bara början på.

Se bara på bankväsendet, posthanteringen, utvecklingen av detaljhandeln osv. Inte är det inom dessa delar av arbetsmarknaden som det tillkommer nya jobb, tvärtom jobben försvinner här precis son inom industrisektorn. Det är inte utan att man ibland tror att den tidigare kommunikationsministern Inez Uusmann, förlåt helt fel ute varande, har återuppstått när vissa politiker drömmer om ett tjänstesamhälle där vi försörjer varandra med gräsklippning, servitrisjobb och hunddagis.

 

Dåtidens state-of-the-art

En bråkdel av gårdagens mantimmar

Låt oss ta några exempel som belyser den oundvikliga utvecklingen som industriproduktionen genomgår. Att producera en bil idag kräver en bråkdel av de mantimmar som behövdes säg för 30 år sedan. Bilen är inte sämre eller av undermålig kvalitet jämfört med den 30 år äldre modellen. Tvärtom, men tack vare teknikens utveckling så är den mycket billigare att tillverka i dagen bilfabriker. Det beror inte i första hand på att bilarbetarna i Kina eller Korea är underbetalade jämfört med sina kollegor i Europa eller USA. Det är ett övergående fenomen där arbetarna kommer att kräva sin rätt och sin del av det ökade mervärdet med ökad facklig och politisk medvetenhet.

 

“….den absurda arbetslinjen kommer att skapa fler problem och sociala motsättningar än den löser…”

 

Orsaken ligger helt klart i den ökade produktiviteten och därmed det ökade mervärdet, dvs. arbetarnas nedlagda arbete och kunskap i de producerade fordonen. Samma sak men ett annat exempel är utvecklingen inom pappersindustrin.

På Skärblacka Bruk berättade de fackliga förtroendevalda att det är halv arbetsstyrkan som idag jämfört med för ett decennium sedan producerar fyra gånger mer papper. Innebär det att de har åtta gånger så hög lön, nej utan den ökade rikedomen har gått i fickorna på aktieägarna. Det innebär att relativt sett har klyftan ökat mellan pappersarbetarna och ägarna; dvs. fördelningen av mervärdet har blivet allt mer snedfördelat till kapitalets fördel.

 

En utmaning för Håkan Juholt (S)

Var finns industripolitiken

I Sverige förs idag ingen industripolitik. Det innebär att staten och den politiska, demokratiska nivån i samhället inte tar ansvar för industriutvecklingen. Vi har sett det när det gällde SAAB trots att fordonsindustrin just är en sådan del av industrin som skapar nya produkter och ökat kunskapskapital. Precis som när staten tog ansvar för stålindustrin en gång men lät varvsindustrin gå i graven så var det med insikten om var kunskapsmassan hade störst potential att utvecklas och skapa framtida ökade rikedomar som var möjliga att fördela.

I dag finns ingen strategi för framtidens arbetsmarknad. Den sittande regeringen har sin besvärjelse att var och en får klara sig själv antingen som egenföretagare eller som lågavlönad legohjon på en osäker servicearbetsmarknad. Arbetarrörelsen kan väl i bästa fall sägas inse att det sistnämnda inte är en framgångsväg men en strategi för hur framtidens arbetsmarknad skall se ut om 10, 20 eller 30 år saknas, i vart fall än så länge.

Tyvärr har ju socialdemokratin under många år svalt myten om servicearbetsmarknaden som sysselsättningens räddare. Tvärtom måste socialdemokratin hävda industrin som den ekonomiska ryggraden i samhället och källan till de gemensamma rikedomarna som skapas genom mervärdet.

Tekniken förändrar allt

Jeremy Rifkin för att återvända till honom skriver i sin bok att ”dölja arbetslöshetssiffrorna, spärra in stora skaror manliga arbetare i fängelse, skapa en ”just-in-time”-arbetskraft och ge konsumtionskredit för att smörja det ekonomiska maskineriet, är alla svaga, tillfälliga åtgärder som, när allt kommer omkring, skall visa sig vara ineffektiva i hanterandet av långvarig stigande strukturell arbetslöshet som åstadkommits genom ökande teknisk och organisatorisk ersättning av arbetstagare i den nya ekonomin. Det tjugoförsta århundradet kommer alltmer att kännetecknas av en övergång från mass- till elitanställningar, när mer och mer arbete inom jordbruk, tillverkning och service utförs av intelligent teknologi. Summan av detta är att den billigaste arbetskraften i världen – från fabriksgolvet till kontoret – inte kommer att vara så billig och effektiv som den intelligenta mjukvaran och humankapitalet som direktuppkopplas för att ersätta den. I 2000-talets mittdecennier kommer datorer, robotar, biotekniker och nanotekniker att kunna producera billiga och överflödande basvaror och tjänster för världens folk, med en bråkdel av världens mänskliga arbetskraft.”

När Rifkin skrev det här för 10 år sedan så var det många som skakade misstroende på huvudet men utvecklingen sedan dess med en permanentad och starkt cementerad arbetslöshet som inte rör sig nämnvärt oavsett konjunktur är ett nytt fenomen. Delvis beroende av en nyliberal politik där marknadsherraväldet ges fri lejd men också en oförmåga att inse vad som står skrivet i skyn och därmed för en politik som gör saken värre.

Våga ompröva

Hela synen på arbete måste omprövas. Industrisamhällets lutheranska arbetsplikt stämmer inte med dagens och än mer morgondagens verklighet. Det är istället ett arbetsliv vi är på väg in som Rifkin ovan kan synas drastiskt beskriver men som ger enorma möjligheter. Politiken måste utformas på så att det möter den oundvikliga utvecklingen. För formas inte en sådan långsiktigt fungerande politik skapar vi istället ett samhälle med en elit som kommer att förtrycka en majoritet av befolkningen. Vi kommer att få uppleva ett samhälle som att få Jack Londons ”Järnhälen” att framstå som ett paradis jämfört med den apokalyps som hotar den framtida arbetsmarknaden och arbetslivet.

I dag finns utrymme för inte bara en debatt om arbetstidsförkortningar då det är omöjligt att ta ut den ökade rikedomsmassan som det ökade mervärdet skapar då det skulle ge stora ekonomiska problem. Den ökade produktiviteten sett ur ett globalt perspektiv skulle sannolikt kunna utrota stora delar av världsfattigdomen.

I USA skulle inte 25 procent av befolkningen behöva gå hungrig som sker idag om det fanns en effektiv och fungerande fördelningspolitik. Den mogna globala kapitalismens problem är inte att den inte producerar rikedom i tillräcklig omfattning utan den globala bristen på politisk insikt och politisk vilja att lösa planetens gemensamma problem.

Vi kan inte blunda för att den nuvarande ekonomiska världsordningen påminner om det herrelösa snälltåget som rusar mot sin, och vår, katastrof. Det finns fortfarande möjligheter att förändra och tag befälet och ledningen över samhällsutvecklingen nationellt och globalt.

On Offs konkurs är ett tecken i tiden och visar på svagheten i dagens politiska tänkande. De ovan beskrivna frågorna är de som behöver diskuteras utan skygglappar och utan förutfattade meningar. Det kanske kan bli så att den debatt som bordlades på ett fackföreningsmöte för över hundra år sedan om livets mening kommer att återupptas på nytt och få en framskjuten plats på den samhälliga arenan. Vem vet?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Glöm inte Maud Olofssons ansvar

British Leyland gick i graven för drygt 20 år sedan. Den statliga bilkoncernen som var bättre än sitt rykte och på väg upp ur problemen när Thatcher kom till makten 1979. Labour hade slutligen nationaliserat Leyland 1975 och hade sakta men säkert lyckats få företaget att komma upp på torra land. Den utvecklingen bröts snabbt genom privatiseringsvågen som var nyliberalen Thatchers signum.

 Läromästaren

Vår svenska Thatcher – Maud Olofsson – verkar ha lyckats med sin förutsatts att skada svensk industri och främst då svensk bilindustri när vi idag får beskedet att SAAB inte klarar att betala ut löner till personalen. Inspirationen och modellen för Olofssons politik är att finna i Thatchers industrifientliga politik på 1980-talet. Thatcher lyckades skada den brittiska industrin ända in i märgen och Maud Olofsson vill inget hellre än att vara Thatchers lärjunge. Genom sin ”passivitet” har Olofsson och regeringen Reinfeldt lyckats köra SAAB ner i konkursens svarta hål.

Den totala fordonskrisen är ett faktum. Inte bara att SAAB och deras tusentals anställda med stor sannolikhet blir utan jobb men också hela underleverantörsledet drabbas hårt. Det är också sannolikt att Volvo indirekt kommer att drabbas när olika underleverantörer inte överlever härdsmältan i Trollhättan.

Kunde regeringen ha gjort annorlunda, var det möjligt att rädda industrijobben på SAAB? Troligtvis om regeringen hade bedrivet en aktiv industripolitik och inte dogmatiskt och med fundamentalistens trosvisshet predikat sitt icke-ansvar.

 Lärjungen

Nu när SAAB-arbetarna inte ens får lön menar näringsminister Olofsson att hon och regeringen inte har något att skaffa med den allvarliga industrikris som Sverige i allmänhet och specifikt västra Sverige synnerhet hamnat i. Det får SAAB klara vi tvår våra händer säger Olofsson och säkerligen ler ett belåtet leende när ingen ser.

GM i USA nationaliserades i praktiken av den amerikanska staten. Den olustiga hanteringen av jobben i Trollhättan och fordonsindustri kunde ha fått en annan utveckling om den svenska regeringen hade haft samma omsorg om industriproduktionen i Sverige i allmänhet och i Trollhättan och Västsverige i synnerhet som Obama visade i USA.

En nationalisering hade i vart fall inte gjort saken sämre och den hade inte kastat tusentals bilarbetare ut i arbetslösheten. Eller, menar Olofsson att de ska i fortsättningen gå hem till hennes gelikar och tvätta, diska, gå ut med hunden, klippa gräset och så vidare för en lön som bara är en bråkdel av metallarbetarens.

Man får hoppas att regeringen Reinfeldt och dess ministrar blir hågkomna senast 2014 och belönas med en välförtjänt spark i ”röva” som det heter på Västsveriges mustiga språk.

Text: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Respekt förtjänar man

 

Winston Churchill

Det finns politiker som man inte delar deras uppfattning men i alla fall kan känna en respekt för. En sådan gigant är givetvis Winston Churchill som trots att han var en riktigt reaktionär överklassperson så hade mannen en integritet som gör att det inte går att annat än respektera honom.

Alla andra likheter lämnade därhän så har de sista åren varit två borgerliga politiker som har visat sig vara rakryggade och kompromisslösa på ett sätt som länar dem all respekt. Den förste var den förre försvarsministern Mikael Odenberg som inte vek ner sig för Fredrik Reinfeldts och Anders Borgs kamerala politiska utövning.

Den andre är Ulf Adelsohn som vägrat att finna sig i den järnvägspolitik som den sittande och även i rättvisans namn tidigare regeringar stått för; privatiseringar, bolagiseringar och fragmentarisering av den svenska järnvägen. Han fick därför sparken i veckan av regeringen för att inte fann sig i att låta detta fortsätta och ta skiten för det som politikerna orsakat.

Förtjänar förakt

Men tyvärr inte alla politiker är värda denna respekt. Ett exempel på den politiska härdsmälta som centerpartiet genomgår var uppenbar under vecka. Kritiken och upproret mot Maud Olofsson växte till stormstyrka när det blev sannolikt att hon som minister känt till de minst sagt uppseendeväckande fallskärmar och förmåner statliga Vattenfall försett sina direktörer med.

Inte nog med det hon har visat total oförmåga att hantera kritiken mot den utplundring som kunderna till det svenska oligopolet på elmarknaden är utsatta för.

Maud Olofsson

Nu kräver snart hela centern att hon går och striden om efterträdare är på gång. Ska det bli Olofssons favorit eller en Stureplanscenterns ännu mer nyliberalt påverkad efterträdare. Hur som, det verkar vara som om den tidigare folkrörelsecentern inte finns kvar längre och nu placerar sig centern också under 4 procent tillsammans med Kd i samma predikament.

Om Adelsohn är värd respekt så är Olofsson det motsatta. Hon framstår som en lakej åt elbolagen och är snarare värd förakt och alla de skopor kritik hon får. Men egentligen skall man kanske önska att hon sitter kvar för hon är oppositionens största tillgång i väntan på att (S) formulerar sin väg tillbaka till Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Ännu mörkare moln (M)

Fredrik Reinfeldt (m), svart barnflicka

Anders Borg (m), narkotikabrott, svart arbetskraft

Maria Borelius (m), skattefusk, avgiftsskolk

Sten Otto Littorin (m), bluffexamen

Cecilia Stegö Chilo (m), avgiftsskolk

Ewa Björling (m), svartbygge

Carl Bildt (m), jävbrott

Tobias Billström (m), avgiftsskolk

Nicola Clase (m), svart arbetskraft

Ulrica Schenström (m), fylleri på jobbet

Mats Odell (kd), brott mot grundlagen

Lars Leijonborg (fp), dataintrång

Jag har publicerat denna lista flera gånger på min blogg. Det är en lista över den sittande regeringens kända övertramp i den juridiska sfären. Till den kan nu läggas till Carl Bildt är intressant i samband utredningen av ev. folkrättsbrott från Lundins Oil. Till detta kommer nu också mystiken kring den avhoppade Sven Otto Littorin. De uppgifter som har publicerats av Aftonbladet kan tyda på den allvarligaste fläcken på Reinfeldts helgonlika uppsyn.

Vad som Littorin skall ha gjort sig skyldig till är höljt i dunkel vilket gör att journalister av alla karaktärer och fasoner nu försöker hitta vad som låg bakom det överraskande avhoppet i går.

Till detta skall läggas nu också turbulensen inom regeringens näst största parti där angreppen internt på Maud Olofsson verkar öka i styrka samtidigt som hennes närmaste man Jöran Hägglund uppger att han sökte jobb på SL som VD för några månader sedan.

Det börjar likna ett sammanbrott inom alliansen där nu Reinfeldt har bara kvar Borg från den ursprungliga kretsen som drog upp strategin för de nya moderaterna.

Frågan är; kan Reinfeldt klara det som mycket väl bli det strå som knäcker kamelens rygg. När Aftonbladets uppgifter kommer i offentlighet, för det gör de till sist, så blir den storm som nu är i media bli det som blåser bort Reinfeldt från regeringsmakten den 19 september. Förtroendet för Reinfeldt personligen måste drabbas till sist allt annat är omöjligt. För frågan är visste Reinfeldt och mörkade han - i så fall varför.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Skrivkuli eller sanningsökare

SvD PJ Anders Linder ger order

Ska en journalist ta intryck av vad maktens män och kvinnor tycker om hur de sköter sitt jobb. Vi har ju i Sverige förbud för det som kallas ministerstyre, dvs. att ministrar ger order till exempelvis statliga verk om hur de ska sköta sitt jobb och talar om vad som bör göras.

Det är förbjudet och få ifrågasätter den ordningen även om det kan bli ett sätt för ministern att slippa ta ansvar för sin egen politik.

Både Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt har visat missnöje med medias ”granskning” av Miljöpartiet och velat se väsentligt tydligare kritik från media och enligt frilansjournalisten Tonchi Percan så har ett sådant påbud gått ut från bl.a. SvD:s PJ Ander Linder.

Det ställer sig två frågor som båda har stor vikt för synen på den yrkeskår som jag numera tillhör.

Ska journalister över huvud utsättas eller låta sig bli målet för propåer likt det som exempelvis Reinfeldt gjorde när han mer eller mindre öppet krävde att s.k. liberala tidningar ska hårdare granska Maria Wetterstand och sluta ”gulla” med henne som han skall ha uttryckt sig.

Det andra är vilken integritet skall journalister visa visavi sina mer politiskt färgade chefer och ägarnas ambitioner vad det gäller politiken. Vi har under senare år sett hur journalistens roll och ägarna av medias ambitioner alltmer flutit samman till en.

Det finns all anledning att ta Percans bok på fullt allvar och det finns all anledning för journalistkåren att fundera över sin roll så de inte blir papegojor för makten och inte granskare av verkligheten som det ultimata i journalistrollen.

Att många av skribenterna på tidningar som DN, SvD och inte minst vissa på lokala tidningar har utvecklas till det förstnämnda är uppenbart. Men det kanske har med regeringens syn på tjänstearbetsmarknaden och att en del borgerliga politiker kanske tror att RUT-avdraget gäller även för politiska journalister bara de skriver ”rätt”.

Mus eller människa var det någon som frågade en gång, mer ackurat är kanske att ställa frågan; skrivkuli eller sanningssökare?

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det “fuckade” Centern

Högsommarvärme är välkommet och inte minst efterlängtat. Tyvärr tål en del inte en sådan klimatisk företeelse som högsommarvärme utan att det slår sig på hjärnan. En del blir totalt ”fuckade” i skallen.

CUF, dvs. Centerns Ungdomsförbund påhejade av Maud ”Maggie” Olofsson och Stureplans alkohol- och troligtvis även av andra stimulantia påverkade Centern har kommit upp med den något förbryllande sloganen . ”Fuck facket 4-ever” – skall bli den paroll som Centern går till val på. Förutom det märkliga att inför den anglo-amerikanska svordomen ”fuck” i det politiska samtalet och vokabulären i Sverige så visar Centern på en brutalisering av politiken – inte bara verbalt – utan också till innehållet när man säger att facket kan dra åt helvete.

De förespråkar också en brutalisering av förhållandena på arbetsmarknaden. I Centerns fuckade värld blir det arbetsgivarna som sätter lönerna och löntagarna och framför allt de unga som fått nöja sig med sänkta löner långt under avtalen. Ungdomar skall med Centens politik konkurrera med lönedumpning och inget annat.

Wanja Lundby-Wedin tyckte att hon inte ville kommentera förslaget och kampanjen för det var att sänka sig för lågt. En märklig synpunkt för när politiker som har ansvaret för arbetsmarknaden i den svenska regeringen förespråkar lönedumpning borde LO reagera med harm och ilska. Detta har faktiskt inte skett sedan 1920-talets kosackval.

Vi får hoppas att CUF:s kampanj får den uppmärksamhet den förtjänar och skickar Centern ur riksdagen den 19 september. Är man så fuckad i huvudet som CUF och Centern uppenbarligen är så platsar dom inte i den demokratiska högborgen riksdagen utan skall hållas utanför tillsammans med SD och andra extremister.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Se även Björn Elmbrant

Fler jobb med “Kalle på hörnets AF”?

Framtidens arbetsmarknad enligt Centern?

I veckan presenterade vårt allra mest nyliberala parti, bäverkvinnan Maud Olofssons Centern, sin arbetsmarknadspolitik inför valet. En viktig del i denna var privata arbetsförmedlingar men ska man gå efter Centerns hemsida så är det svårt att hitta några verkliga argument för att privatisera arbetsförmedlingarna ens ur centerperspektiv. Dvs. förutom den nästan maniska övertron på privatisering för privatiseringens egen skull.

Själva beskriver Centern sin arbetsmarknadspolitik som ”är alla förslag som syftar till att fler skall få en chans att få eller skapa sig ett eget jobb.” Dvs. inga verkliga argument för att det skulle bli bättre med privata arbetsförmedlingar än en offentlig arbetsförmedling. Centern undviker av rent ideologiska skäl de argument som talar mot privata arbetsförmedlingar för sådana finns.

Centern vill att dagens AF i fortsättningen enbart ska bedöma hur mycket stöd den arbetssökande behöver sedan skall arbetsförmedlandet helt skötas av privata aktörer. Ett system som påminner i mångt och mycket om det kritiserade coachandet där miljonerna rinner ut till olika mer eller mindre oseriösa företag medan arbetslösa sysselsätts med olika meningslösa pseudo-psykologiskt trams.

En offentlig arbetsförmedling har helt andra resurser att sätta in för att arbetssökande skall få tag i nytt jobb än vad ”Kalle på hörnets AF” kan prestera. Likaså kunskap om hela arbetsmarknaden är omöjlig att samla i en lokal privat arbetsförmedling. Med centerns förslag blir det längre mellan behov och insats eftersom en myndighet skall besluta och en annan privat aktör genomföra.

IFAU – Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering “ Betalt efter resultat” har skrivit en rapport om den försöksperiod som genomfördes i Östergötland, Västerbotten och Skåne med privata arbetsförmedlingar. Rapporten är inte ett stöd för Centerns linje i frågan vilket förklarar varför den inte tas som intäkt från Olofsson och hennes nyliberala Centern.

I rapporten skriver man de privata arbetsförmedlingarna var något bättre på att förmedla jobb till utrikes födda men sämre på att få fram jobb till ungdomar. En skillnad mellan privata och offentlig arbetsförmedling var att den privata arbetsförmedlingen hade fler träffar med ”sina” arbetslösa än den offentliga arbetsförmedlingen.

En viktig skillnad är att den privata förmedlingen lade större kraft på ”billigare” insatser än den offentliga arbetsförmedlingen. Dvs. mer på coaching och jobbsökning medan utbildning och praktik fick betydligt mindre del av de privata arbetsförmedlingarnas verksamhet än hos offentliga AF.

Slutsats; med privata arbetsförmedlingar kommer utbildningsinsatserna och praktikplatser minska till förmån för new age och jobbsökning vid datorer. Detta är säkerligen ingen tillfällighet eftersom centern har uppfattningen att arbetslösa inte söker jobben som finns och det är önskvärt att det skapas en låglönearbetsmarknad som kan fungera som lönenedpressande på hela arbetsmarknaden.

Det finns brister hos AF, det är sant men att lösa dessa brister genom att kasta ut ungen med badvattnet är ingen lösning. Vi kommer att sakna både ungen och stå utan vatten i framtiden när arbetsmarknaden kräver allt större kunskaper av de arbetssökande.

Med Centerns förslag kommer Sverige allt närmare en anglo-amerikansk ”working poor”-arbetsmarknadsmodell där klyftorna mellan olika löntagare kommer att öka drastiskt. Det finns all anledning att tacka nej till både Centerns förslag och till en framtid där en stor del av löntagarna är förvisade till en otrygg och lågavlönad arbetsmarknad.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Är Maud Olofsson korkad?

Man kan undra hur det egentligen står till hos Maud Olofsson. Hon bryr sig inte om industripolitik, hon hade svårt med sanningen när det gällde Vattenfall och kärnkraften. Hon dissar fordonsindustrin och åker på semester när det hettar till kring SAAB.

Och idag kommer det fram att hon sänkte sin egen partivän Lena Ek från att bli Sveriges EU-kommissionär. Detta av den enkla anledningen att Maud Olofsson är långsint och vill åt Lena Ek som var motkandidat när Olofsson valdes till Centerns partiledare.

Det känns på något sätt som Centerns svanesång och Olofssons nyliberala sväng på Stureplan blir den röd-gröna oppositionens starkaste tillgång i kampen om Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Klappar under granen eller nu ska vi vara snälla

Då var det julafton och dags att dela ut en och annan julklapp till nära och kära. Men varför ska inte andra även få sin beskärda del av julklappsregnet. Här är några imaginära julklappar utdelade av er allra underdånigaste bloggare från ”slätta”.

Fredrik Reinfeldt (M) får en spegel för att kunna se vem som har fört de tre senaste årens politik. Då slipper han ju skylla andra för alla sina missgrepp och misslyckanden.

Maud Olofsson (C) får en SAAB-bil driven av en vindsnurra eftersom hon varken förstått vad fordonsindustrin betyder för Sverige och tror att vindsnurror är svaret på allt.

Eskil Erlandsson (C), vårt arma rikes jordbruksminister får en kastrering utan bedövning bara för att känna på vad grisen får stå ut med för att jordbruket skall vara lönsamt.

Mona Sahlin (S) få en portion med engagemang i stämma och kroppsspråk så hon än bättre kan möta Reinfeldt i många kommande debatter under valåret.

Sven Otto Littorin (M) får en månad att leva på a-kassan – han kan alltid få en coach om pengarna tryter.

Karin Husmark Persson (M) blir sjukskriven bara för upplevelsens skull.

Göran Hägglund (KD) får en uppsyn som passar med hans gudsnådlighet.

Jan Björklund (FP) får en nedlagd kaserngård att träna sin elitskola på.

Wanja Lundby Wedin, LO får en gammal postilla så hon kan både be en bön i helgmålsringningen och tända ett ljus i kampen mot Svenskt Näringslivs offensiv mot facket och löntagarna.

Facken i 6F-samarbetet får en rejäl omgång med stridsvilja och kampvilja då de verkar bli de som får ta spetsen mot högerns offensiv mot löntagarna.

SvD och DN skänkes en sanningssökande vilja så deras nyhetsrapportering blir mindre politisk agenda och mer nyhet.

Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna får en varudeklaration att sätta på sig och sitt parti – fascister och rasister.

Svenska folket ges ett löfte om en bättre regering vid valet september 2010 – det kan inte bli värre.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Läs Robert Collin i Aftonbladet!

Konsekvensen av Maud Olofssons politik

Maud Olofsson och regeringens brist på närings- och industripolitik har fått katastrofala konsekvenser för Sverige.

Jag har hela tiden hävdat att det har varit en avsiktlig politik från den i grunden nyliberala högerregeringen, inspirerad av Thatchers politik i Storbritannien att minska och försvaga den industriella sektorn i Sverige till förmån för en lågavlönad servicearbetsmarknad.

Det är fler som har insett att Maud Olofsson haft ideologiska förtecken mer än industripolitiska och Sveriges bästa för sina ögon. Det är av den anledningen ett gott skäl att läsa Robert Collins krönika i dagens Aftonbladet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Anslut dig till FOLKAKTIONEN: För en välfärdsstat för alla!

Skriv på uppropet!

Håll dom ansvariga för SAAB:s nedläggning

Det som säkert de allra flesta innerst hade insett från början är nu ett faktum. SAAB i Trollhättan läggs ner och GM påbörjar nu rean av företagets tillgångar. Mycket tyder på att GM aldrig hade för avsikt att sälja utan hade en nedläggning som mål. Regeringen Reinfeldt och dess s.k. näringsminister pratkvarnen Maud Olofsson har varit barnmorska i denna process.

(Okänd fotograf)

SAAB-arbetarna och de anställda på företaget bör dock komma ihåg vem som svek, vem som inte gjorde vad som var möjligt för att rädda denna del av fordonsindustrin i Sverige. Och de som har ytterst ansvaret bör också få bära hundhuvudet och ansvaret för att nu tusentals arbetare, tjänstemän, konstruktörer och under leverantörer drabbas av arbetslöshet.

GM:s ledning som inte under årtionden förstått att utveckla amerikansk fordonsindustri var ett sällsynt dåligt val när SAAB såldes med början 1990. Det innebär att den felsatsning som gjordes då av Wallenbergkretsen är en av grunderna till det som sker nu.

Regeringen Reinfeldt som under hela processen har dissat och nedvärderat svensk fordonsindustri och krampaktigt mässat att regeringen inte tänkte hjälpa till att rädda produktionen eller jobben i Västsverige. Det innebär att minst 8 000 bilbyggare och deras familjer nu blir arbetslösa. Maud Olofsson som ser mer till sin thatcheristiska ideologi än jobben och industrins utveckling har varit den som regisserat detta grekiska drama.

Maud Olofsson säger ikväll enligt SvD:

– Jag har svårt att se vad vi kunnat göra annorlunda.

Men man kan undra hur svårt att det hade varit att göra något istället för inget som har varit Maud Olofssons handlingslinje.

Cecilia Fahlberg ordförande för tjänstemannafacket Union på SAAB säger:

– De hade kunnat förlänga miljöbilspremier och införa skrotbilspremier för att underhålla efterfrågan under en kritisk period. Det hade haft stor betydelse för våra svenska bolag. Hemmamarknaden betyder mycket. Detta har inte tagit om hand på rätt sätt. Det hade behövts betydligt mer stöd.

Fredrik Reinfeldt kommer nu åter att lägga huvudet på sned och beklaga enligt sedvanlig pudelmodell. Men nu är inte längre hans beklagande trovärdiga och det går inte heller att skylla på EU-ordförandeskapet när hans regering för en industrifientlig politik.

Det är också en bild av konsekvensen av att ha som politisk modell för arbetsmarknaden en låglöneservicearbetsmarknad.

Av ideologiska skäl har SAAB fått gå under med man och allt likt ett skepp utan styrning och nu står bilbyggarna utan jobb och med en framtid som är höljd i dunkel.

De ansvariga bör hållas ansvariga om inte annat vid valet 2010.

Text: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN: En välfärdsstat för ALLA samlar allt fler namn. Skriv på även du och sprid den vidare till så många som möjligt!

Vem vill ha halva lönen när man kan få hela?

Det börjar utkristallisera sig två synsätt på framtidens jobb och produktion. Den ena är den som socialdemokraternas Tomas Eneroth visar upp när han citerar Ernst Wigforss ”Vi kan inte leva på att tvätta varandras skjortor”.

Dvs. Sverige och välfärdsstaten kan inte överleva på en låglönearbetsmarknad inom servicesektorn utan ryggraden måste även i framtiden vara industrisektorns mervärdesproduktion. Den är helt enkelt förutsättningen för även servicesektorn.

Å andra sidan den borgerliga (läs nyliberala) uppfattningen att ryggraden kommer att vara den lågproduktiva servicesektorn. Skälet är en övertro på behovet och drömmen om ett samhälle där ordningen är återställd med tydliga klasskillnader mellan patron och underlydande.

Björn Elmbrant skrev häromdagen på Dagens Arena att ”Reinfeldts regering hatar högproduktiv exportindustri, som driver upp lönerna.” Hatar må vara ett starkt ord men att högern, dvs nyliberalerna, inte har plats för denna mervärdesproducerande industri är uppenbart. Det har de visat oavsett om det varit på Nya Zeeland, i Storbritannien eller på amerikansk arbetsmarknad.

”Working poor” är ett amerikanskt begrepp för just denna servicearbetsmarknad med dess osäkra tillvaro, låga löner och usla lågproduktiva jobb som är till gagn för den rika och väletablerade överklassen och dess wannabes; storstädernas urbana medelklass.

Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich skrev i sin uppmärksammade bok ”Barskrapad” om en maktlös, hopplös och förnedrande tillvaro som lågavlönad på den amerikanska arbetsmarknaden. Boken borde vara obligatorisk läsning för de som till äventyrs tror att denna typ av arbetsmarknad för något gott med sig förutom överklassen och deras wannabes bekvämlighet.

En som har en sådan syn på arbetsmarknaden är Expressens ledarskribent Anna Dahlberg som den 30 november beskyller socialdemokraterna och främst då Tomas Eneroth för att vara kvinnofientlig eftersom han hävdat att regeringen saknar näringspolitik och att Maud Olofsson har visat ointresse för SAAB:s överlevnad.

” Romantiken kring de testosteronstinna fabriksjobben” är beskyllningen gentemot (S) från nyliberala Dahlberg. Istället lyfter hon fram den statssubventionerade servicejobben (RUT-avdraget) som hon menar har gett 7.000 nya jobb. Må så vara att servicesektorn – städa och serva överklassen – har gett ett antal jobb men vad är det om flera 100.000 industrijobb försvinner.

Ska vi försörja oss på ”att tvätta varandras skjortor” i överklassens och den urbana medelklassens hem i framtiden? Faktum är att det är en betydande procent kvinnor inom fordonsindustrin, så att kalla dem ”testosteronstinna fabriksjobben” är inte bara föraktfullt utan okunnigt, men Dahlbergs och andra nyliberalers problem är att dessa jobb är förhållandevis bra betalda i motsatts till de lågbetalda servicejobben för vilka Dahlberg och Olofsson vurmar.

Och vem, man eller kvinna, vill då jobba för kanske halva lönen och städa i servicesektorn när man kan tjäna det dubbla i industrin?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Då British Leyland – Nu SAAB

Efter att Koeningsegg har meddelat att man drar sig ur SAAB-affären är nu SAAB:s framtid synnerligen mörk. Likaså är hela den svenska fordonstillverkningen i skakning. Maud Olofsson har lyckats som det ser ut i det hon hade satt sig i sinnet – knäcka en viktig del av svensk industri. Inte bara 140.000 jobb är i fara utan också tekniskt kunnande och innovationer.

På sikt gör detta Sverige till en fattigare industrination, men det kanske också är Maud Olofssons agenda. Ett knäckande av en viktig del av industrin skall röja väg för en ökad tjänste-låglönearbetsmarknad modell de anglo-saxiska länderna.

Margaret Thatcher, Olofssons andliga förebild, gjorde samma sak på sin tid med British Leyland som var ett lönsamt företag/koncern kring 1980. Men det var innan koncernen hade börjat styckats upp och sålts ut, varumärke för varumärke. De sista delarna av Leyland MG-Rover blev lämpligt nog också föremål för företagsplundrares kriminella verksamhet.

SAAB är med stor sannolikhet förlorat – GM kommer troligen låta det gå i botten med man och allt och en viktig del av svensk industri med företaget. Regeringen Reinfeldts ansvar är tvivelsutan stort och det bör avkrävas. De som har villat se har också kunnat se att detta skulle ske eftersom regeringen och Olofsson gjort allt för att sänka SAAB och därmed skada svensk fordonsindustri.

Olofsson når därmed två av sina mål; ett kraftig åderlåtning av industrisektorn i Sverige och inte minst en kraftig försvagning av IF Metall – ett av de starkaste facken på svensk arbetsmarknad. Om jag vore en av Svenskt Näringslivs högerideologer skulle jag utbrista bra jobbat Maudan så ska dom tas!

Metallarbetare och alla andra glöm inte SAAB, Trollhättan den 24 november 2009!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Har minister Glappkäft glappat färdigt?

Höstmörkret lägger sig över Reinfeldt och Olofssons näringsdepartement

Ska Maud Olofsson komma undan? Hon har gjort bort sig rejält. Inte nog med att hon ljuger när hon sa att hon inte kände till vad Vattenfall höll på med i Tyskland. Det har varit känt sedan länge och hon själv krävde innan valet nya ägardirektiv på grund av att Vattenfall gjorde vad de gjorde.

Hon har också spelat dubbelt i sitt eget parti när hon med sin glappande käft talat för förnybar energi samtidigt vetat att Vattenfall har bundit upp sig vid kol och kärnkraft. Det dubbla budskapet; att säga en sak i offentlighet och göra en helt annan sak som ägare av statliga Vattenfall är belastande för hennes trovärdighet.

Sedan när glappkäften skapar Vattenfall som statligt företag på ett sätt som skadar företaget för lång tid framåt gör saken än värre. Maud Olofsson har de facto satt sina politiska intressen för Vattenfall och därmed nationen Sveriges intressen.

Maud Olofsson är ingen begåvad eller kunnig politiker. Hon är en storkäftat gaphals som i sin egotrippade värld blir sitt eget centrum. Hon sätter sig för partiet centren, för Vattenfall och före nationen Sverige. Därmed har hon också förbrukat allt eventuellt förtroende hon möjligen kan har haft.

Hennes sätt att hantera näringspolitiken har varit under tre år en icke-politik. Hennes hantering av fordonsindustrins kris har varit en icke-hantering och när hon tar sig för att efter drygt tre år som näringsminister så blir det en total katastrof; för förtroendet för politiken, för Vattenfall och inte minst för Sverige.

Fredrik Reinfeldt har i Muad Olofsson haft en lydig knähund. Hon har gjort som husse sagt men uppenbarligen har knähunden blivit en rejäl belastning och man kan undra hur Olofsson och högerregeringen skall koma ur dilemmat.

Inte lär Vattenfallsoppan höja Maud Olofsson och Centerns opinionssiffror och därmed bli ett sänke till förutom (KD) som kan fälla Reinfeldts stora plan att förändra Sverige till en anglo-saxisk marknadsplats.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Konsten att förskingra 15 miljarder

I början av 2000-talet köpte jag troligtvis den vackraste bil jag någonsin ägt. Det var en Rover 75, en brittisk dröm, en orgie i design och utsökt arbete så långt det går att komma utan att bilen är ett rent hantverk.

MG Rovers var det sista som fanns kvar av det under tidiga 1990-talet slaktade British Leyland. BL hade kommit till 1968 på initiativ av den dåvarande brittiska Labourregeringen och kom att nationaliseras 1975.

Koncernen som var en sammanslagning av alla de små bilfabrikerna i Storbritannien som inte kunde överleva på grund av litenhet, för små volymer och de enorma investeringar som behövdes för att brittisk fordonsindustri skulle kunna utvecklas och komma i takt med teknikutvecklingen.

Leyland hade kring 1980 ca 40 % av den inhemska marknaden och inte en föraktlig del av marknaden i samväldesländerna men även här hemma och på andra håll. Vi kommer väl ihåg BMC Cooper ”Hundkojan” som var en av de mest sålda bilarna kring 1970.

BL blev direkt ett mål för Thatcherregeringen som i början på 1980-talet började sälja ut delar av koncernen till både höger och vänster för att slutligen 1994 lägga ner hela koncernen.

Kvar i början på 2000-talet var MG Rover som ägdes av ett konsortium med brittiska ägare. De hade fått MG Rover efter en försäljning av BMW för £ 10 och 5 miljarder i förlustgarantier. MG Rover kom att under några år tillverka den vackra Rover 75:an och en sportigare variant i MG:n.

I Sverige såldes det ganska bra med Rover-bilar under några år men 2005 kom chocken. MG Rover hade gått i konkurs och det fattades 15 miljarder som ägarna hade plundrat företaget på. MG Rover såldes senare till kinesiska Nanjing.

I går blev den brittiska regeringens utredning till offentlig och handelsminister Peter Mandelson kunde meddela att de tidigare ägarna hade förskingrat och plundrat MG Rover på ca 15 miljarder, förstört bevis och ljugit för utredarna om det som skett. Men vem fick betala; skattebetalarna och de tusentals bilarbetare som tillverkade en av de vackraste bilar som gjorts de senaste årtiondena. Ägarna själva kommer troligtvis inte att åtalas – då de enligt brittiska jurister inte begått något brott rent juridiskt.

Kan den nyliberala rövarkapitalismen få ett tydligare ansikte än den sorglustiga historien kring British Leyland och MG Rover. Thatcher i sin iver att sälja ut statliga företag (jfr med sittande svensk regering) la grunden för Leylands kollaps men också för bedrägeriet och svindeln mot MG Rover.

Det är inte utan att det verkar som om Reinfeldts ministrar; Maud Olofsson, Göran Hägglund, Mats Odell och inte minst Åsa Torstensson har varit på kurs och lärt sig hur en slipsten skall dras.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Historien om min Rover 75 finner du här.

När lögn blir sanning

Om en lögn upprepas tillräcklig många gånger blir den sann. Det var den förfärlige Joseph Goebbels som sa det enligt uppgift. En sådan lögn som med den berusades envishet upprepas i dessa dagar är att Lagen om anställningsskydd (LAS) är ett hinder för att få ner arbetslösheten. Framför allt påstår samma lögnare, helt enligt Goebbels devis, att ungdomar stängs ute från arbetslivet för att den äldre arbetskraften tack vare LAS inte flyttar på sig.

Men precis som Goebbels lögner beredde väg för andra världskriget för 70 år sedan så bereder Maud Olofssons, Svenskt Näringslivs och numera även Folkpartiets lögnaktiga beskrivning av LAS vägen för en skrotning av löntagarnas rättigheter och en upprivning av LAS.

I dagens Östgöta Correspondenten upprepas samma felaktigheter och myter som under lång tid har med papegojliknande envishet förts fram från Svenskt Näringsliv, Företagarna och Maud Olofsson;

”Turordningsreglerna i las försvårar för företagen, som inte själva får bestämma vilka anställda som blir kvar vid besparingar. Las skrämmer företag från att göra nyanställningar. Las gör det svårare för ungdomar och invandrare att etablera sig på arbetsmarknaden. Las låser in människor på jobb där de inte trivs, vilket ökar risken för sjukskrivningar.”

Jag vet inte var Correns ledarskribent och politiske kuli Marika Formgren får allt ifrån, men hon omedvetet likt en freudiansk felsägning talar om vad det egentligen handlar om hela denna LAS-debatt. ”Turordningsreglerna i las försvårar för företagen, som inte själva får bestämma”.

 

“….LAS handlar om

makten på jobbet…”

Precis, hela den infekterade LAS-frågan är inget annat än en profilfråga där makten på jobbet skall monopoliseras och den maktdelning som LAS till viss del handlar om ska försvinna. Patronväldet skall återupprättas och företagen skall slippa att förhandla utan kunna bestämma helt utan inblandning av fack eller de som berörs; de anställda.

Att ”LAS låser in människor på jobb där de inte trivs, vilket ökar risken för sjukskrivningar” är ju en skrivning som är närmast skrattretande och påminner mig om den höge potentat inom Posten som på en utbildning jag gick för många år utbrast ”de anställda skall inte känna sig trygga för då lågpresterar de”.

Om en lögn återupprepas tillräckligt länge och envist blir den sanning, det är utan tvivel på det sättet. När (M) fortfarande av taktiska skäl säger att LAS inte är ett problem så är det läpparnas bekännelse.  När tillfälle yppar sig om Reinfeldts regemente sitter kvar efter valet 2010 lovar jag att de kommer med hänvisning till arbetslösheten att riva upp LAS och andra arbetsrättslagar. Sanna mina ord – lögnerna har upprepats tillräckligt länge då för att bli en accepterad sanning.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson