Det börjar utkristallisera sig två synsätt på framtidens jobb och produktion. Den ena är den som socialdemokraternas Tomas Eneroth visar upp när han citerar Ernst Wigforss ”Vi kan inte leva på att tvätta varandras skjortor”.
Dvs. Sverige och välfärdsstaten kan inte överleva på en låglönearbetsmarknad inom servicesektorn utan ryggraden måste även i framtiden vara industrisektorns mervärdesproduktion. Den är helt enkelt förutsättningen för även servicesektorn.
Å andra sidan den borgerliga (läs nyliberala) uppfattningen att ryggraden kommer att vara den lågproduktiva servicesektorn. Skälet är en övertro på behovet och drömmen om ett samhälle där ordningen är återställd med tydliga klasskillnader mellan patron och underlydande.
Björn Elmbrant skrev häromdagen på Dagens Arena att ”Reinfeldts regering hatar högproduktiv exportindustri, som driver upp lönerna.” Hatar må vara ett starkt ord men att högern, dvs nyliberalerna, inte har plats för denna mervärdesproducerande industri är uppenbart. Det har de visat oavsett om det varit på Nya Zeeland, i Storbritannien eller på amerikansk arbetsmarknad.
”Working poor” är ett amerikanskt begrepp för just denna servicearbetsmarknad med dess osäkra tillvaro, låga löner och usla lågproduktiva jobb som är till gagn för den rika och väletablerade överklassen och dess wannabes; storstädernas urbana medelklass.
Den amerikanska journalisten Barbara Ehrenreich skrev i sin uppmärksammade bok ”Barskrapad” om en maktlös, hopplös och förnedrande tillvaro som lågavlönad på den amerikanska arbetsmarknaden. Boken borde vara obligatorisk läsning för de som till äventyrs tror att denna typ av arbetsmarknad för något gott med sig förutom överklassen och deras wannabes bekvämlighet.
En som har en sådan syn på arbetsmarknaden är Expressens ledarskribent Anna Dahlberg som den 30 november beskyller socialdemokraterna och främst då Tomas Eneroth för att vara kvinnofientlig eftersom han hävdat att regeringen saknar näringspolitik och att Maud Olofsson har visat ointresse för SAAB:s överlevnad.
” Romantiken kring de testosteronstinna fabriksjobben” är beskyllningen gentemot (S) från nyliberala Dahlberg. Istället lyfter hon fram den statssubventionerade servicejobben (RUT-avdraget) som hon menar har gett 7.000 nya jobb. Må så vara att servicesektorn – städa och serva överklassen – har gett ett antal jobb men vad är det om flera 100.000 industrijobb försvinner.
Ska vi försörja oss på ”att tvätta varandras skjortor” i överklassens och den urbana medelklassens hem i framtiden? Faktum är att det är en betydande procent kvinnor inom fordonsindustrin, så att kalla dem ”testosteronstinna fabriksjobben” är inte bara föraktfullt utan okunnigt, men Dahlbergs och andra nyliberalers problem är att dessa jobb är förhållandevis bra betalda i motsatts till de lågbetalda servicejobben för vilka Dahlberg och Olofsson vurmar.
Och vem, man eller kvinna, vill då jobba för kanske halva lönen och städa i servicesektorn när man kan tjäna det dubbla i industrin?
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Långsiktigt har du helt rätt. Kortsiktigt handlar det om att återuppbygga svensk arbetsmarknad som raserats av (s) intensivt företagsfientliga politik sedan 1970.
SvaraRaderaProblemet med högskattepolitiken är att den förtar mycket av den vinst som effektiv produktion ger. Eget obeskattat arbete slår ut duktiga hantverkare. Vi har en anorektisk ekonomi där många inte behövs. Skatteverkets önskan att beskatta egenproducerad el som inkomst av tjänst ger bra en bild av ett samhälle som flyr ifrån beskattningsbara transaktioner. Högskattepolitikens långsiktiga resultat är ett självhushållningens samhälle där inget kan beskattas. Det är att uppleva civilisationens utveckling ... baklänges.
Regeringens politik syftar till att minska bidragsberoendet för att i sin tur minska skatterna på produktion. Förhoppningsvis ger det en starkare industri och fler jobb. Detta skulle i sin tur antingen ta död på servicesektorn eller i vart fall tvinga upp lönerna.
Jag skulle önska att (s) kom med egna förslag istället för att demonisera sina motståndare.
Henrik Vallgren
Henrik, din beskrivning av det du kallar högskattesamhället stämmer inte med verkligheten för i så fall skulle vi vara i självhushållningens samhälle vilket vi inte är.
SvaraRaderaVarje samhälle som vill kalla sig välfärdsstat måste ta ut skatt och skatt används i välfärdsstaten för att omfördela mellan fattiga och rika, mellan åldrar, över tid och för att skapa ett jämlikare samhälle där alla får samma livschanser eller i vart fall så nära det är möjligt.
Vi vet att ett sådant samhälle är effektivare än det anglo-saxiska där ex. sjukvården är dyrare och ineffektivare genom att man valt en lågskattemodell med privata försäkringar.
Servicesektorn är en sådan sektor som i den utsträckning och den modell som nyliberalerna eftersträvar som förutsätter ett lågskattesamhälle där jämlikhet, lika livschanser osv inte prioriteras utan ökade klyftor är resultatet; kort det blir ett gammaldags över- underklasssamhälle där parton, de som har ökar sin inflytande och arbetarklassen hålls på plats.
Nyliberalismen har politisk havererat vill jag påstå; djupare och långvarigare kriser; IT-bubbla, fastighetsbubbla, finansiell spekulationsekonomi och ökad arbetslöshet och sämre för det stora flertalet. Den nuvarande krisen är ett exempel på det politiska haveriet för nyliberalismen.
F.ö. ang bidragsberoende så har väl regeringens politik skapat ett bidragsberoende genom att alltfler arbetslösa och sjuka tvingas till socialbidrag istället för a-kassa eller sjukpenning.