För drygt en vecka dog en 26-årig pappersarbetare i en olycka på Iggesunds pappersbruk. Hon var en av många semestervikarier på våra arbetsplatser. Hon klämdes till döds när hon skulle flytta en kartongrulle på 20 ton. Ännu en tragisk olycka hade skett där en far eller mor, en son eller en dotter, en bror eller syster inte kommer hem igen utan förlorar sitt liv på arbetet.
Det är farligt att leva brukar cyniker säga. Det må vara sant liksom att vi alla har utmätt tid på denna jord. Men det innebär inte att någon olycka är acceptabel. Allt skall alltid göras för att du och jag liksom alla andra skall komma hem från jobbet och glatt kunna öppna dörren och utropa – Hej, nu är jag hemma!
Det sker ett stort antal olyckor på våra arbetsplatser och varje vecka är det någon som förlorar sitt liv. Olyckorna är oftast orsakade av okunnighet, misstag, slarv eller att man inte följer gällande föreskrifter. Den som är ytterst ansvarig för att olyckorna inte sker är arbetsgivare och formellt och ytterst sett – den högste chefen på arbetsplatsen eller i företaget. Arbetsmiljölagen är ytterligt tydlig på detta så det kan aldrig finnas något tvivel om var ansvaret ligger.
I år är det 100 år sedan det blev tillåtet för arbetarna att utse skyddsombud, men trots detta sker fortfarande inte bara olyckor utan de är oftast fullständigt onödiga och kunde ha undvikits. Vi ser hur oseriösa byggföretag struntar i arbetsmiljön, ser hur sommarvikarier inte får tillräcklig utbildning, vi ser hur på grund av okunnighet arbetare utsätts för onödiga risker.
Det är också en ökad stress på våra arbetsplatser där den psykosociala miljön skadar och gör människor sjuka. Fenomen som att människor ”går i väggen” är ett tecken på att pressen och stressen på många arbetsplatser är på tok för hög vilket leder till psykiska problem men också till risktagandet ökar bara för att hinna med.
Det är alltid arbetsgivaren som har ansvaret för att de anställda följer gällande skyddsregler och använder den utrustning som skall skydda mot olyckor. Det är också arbetsgivaren som har det yttersta ansvaret för att arbetet inte skadar varken på kort eller på lång sikt.
Hundra år är en lång tid. Hundra år är också en kort tid. För de tusentals arbetare som skadat sig eller t.o.m. förlorat sina liv under denna tid var det tyvärr förgäves. Det var onödigt och kunde ha undvikits. Det har skett stora förbättringar i lagstiftningen. Det har skett stora förändringar i insikten om risker och kunskapen har ökat högst påtagligt men fortfarande finns det, tyvärr, mycket kvar att göra för att alla ska kunna känna när det går hemifrån till jobbet att de kommer hem och kan glatt ropa – Hej, nu är jag hemma!
Text: Ingemar E. L. Göransson
