Left Unity–Hoppet för en radikalare politik i Storbritannien?

Avvaktande tveksamhet är den bästa beskrivningen på hur den brittiska fackföreningsrörelsen ser på det nya parti som vuxit fram sedan den välkände filmregissören Ken Loach skrev ett upprop i The Guardian i våras. Det var ett till Labour starkt kritiskt inlägg och ett upprop för bildandet av ett nytt, radikalt parti till vänster om Labour.

Reaktionen lät inte vänta på sig och när partiet, Left Unity, bildades den 30 november i London så hade det mer 100 lokalföreningar med över 1200 medlemmar. Flertalet av de 500 som samlades på partiets första kongress vara vanliga gräsrötter utan någon politisk vana eller erfarenhet vilket säger en del om vilka strängar Loach råkade spela på.

Naturligtvis kände sig alla möjliga till vänster förekommande grupper manade att försöka tvinga på Left Unity sitt program. Nu lyckades detta till större delen inte. Men trots detta var Ken Loach när Elektrikerns utsände talade med honom orolig för den splittring de ultimata kraven kunde innebära.

En som talade för enighet och mot sekterism var den rullstolsbundne Richard Reieser som i ett bejublat anförande uppmanade till både enighet och avståndstagande från alla extrema krav som kunde motverka kampen för alla de som drabbats av den sittande högerregeringens och tidigare regeringars nedskärningspolitik.

Tveksamma fackföreningar

Att Storbritannien behöver en radikal röst till vänster om det Labour som trots Ed Milibands löften fortsatt en ljumt mittenliberala politik som inte utgör något, i mångas ögon, verkligt alternativ. När man talar med representanter för brittisk fackföreningsrörelse så är det ingen entydig uppfattning de har. Det är allt från RMT:s förre andreman Alex Gordons totala avfärdande av Loach initativ, Unisons ordförande i Camden George Binettes försiktiga avvaktande eller GMB:s Martin Smith som sympatiserar med budskapet, men tror inte att Left Unity har någon möjlighet att överleva. Steve Turner, andreman på öns största fackförening Unite med 1,5 miljoner aktiva medlemmar säger att:

- Vi håller fast vid vår strategi att få våra medlemmar aktiva i Labour och därmed påverka partiets politik, Left Unity avvisas därför kategoriskt av Turner när jag talar med honom på en dålig telefonlinje på kvällen innan kongressen. Från Unite har Ken Loachs initativ inget stöd att vänta.

En extrem röst av förnekelse är TUC:s internationelle funktionär Sean Beauford som säger sig inte ha hört talats om det nya partiet, än mindre att det är något som TUC (motsvarar svenska LO) diskuterar!

För och emot Left Unity

Vad talar då för Left Unity? Det finns utrymme för ett alternativ till Labour är alla överens om. Behovet av ett trovärdigt, brett vänsterparti likt Die Linke i Tyskland och Syritsa i Grekland finns. Det andra är att det nya partiet har vuxit fram underifrån och har faktiskt en bra bit över 1000 medlemmar och flertalet är vanliga gräsrötter som bryr sig och upprörs över det som sker i deras egen vardag. De ser hur nedskärningarna som Camerons högerregering genomför slår obarmhärtigt mot de svagaste i samhället. De har heller inget förtroende för Labour.

Vad talar då emot Left Unity? En viktig faktor på den negativa sidan är att tidigare försök har misslyckats. De har fallit platt till marken som Ken Loach sa när jag pratade med honom vilket även Left Unity kan mycket väl göra.

- Vi måste i alla fall försöka, menade Loach. De andra partierna är för ”big business”, inte vanliga människor.

Det andra är att det brittiska valsystemet straffar nya partier. Och inte minst är att ingen fackförening har sagt sig vilja backa upp Left Unity varken politiskt eller ekonomiskt utan facken ger fortsatt sina bidrag till Labour, villkorade eller inte. Det blir också ett stort problem för Left Unity att vinna sympati från fackens ledningar. Och utan det blir det väldigt svårt att få en bas att stå på. Men det är dock ganska många fackföreningsmedlemmar inom det nya partiet. Samtidigt växer det fram en kritik bland vanliga fackföreningsmedlemmar och förtroendevalda mot vad det de uppfattar som byråkratiska ledningar långt från medlemmarnas verklighet. Detta trots att 2012 var första året sedan Thatcher som brittisk facklig organisationsgrad vuxit.

Kan då Left Unity bli svaret på det behov som finns av ett radikalare politiskt alternativ i Storbritannien? Det är svårt att säga, men det mesta talar för att Left Unity blir mest ett tecken i skyn på ett behov som inte ännu mötts, inte den här gången och inte av Left Unity. Behovet finns, men frågan är om tiden är mogen. Och så länge facken på ett eller annat sätt hoppas på Labour så blir det nog, som någon sa mest en ”fart in the wind”. Det är nog så att Left Unity är mer tecknet på att motsättningarna i det brittiska samhället skärps och att det håller på att ske en förändring i opinionen, även inom fackföreningarna, där gapet mellan medlemmarna och ledningarna håller på att vidgas.

Det kommer att bli intressant att följa utvecklingen av brittisk politik kommande år, det är ett som i alla fall är säkert. Om någon undrar vilken roll Ken Loach kommer att ha i fortsättningen i Left Unity så var han mycket tydlig på det.

- Ingen. Jag är filmregissör, inte politiker även om jag sysslat med politik hela mitt liv, sa han och log vänligt på min fråga. Sannolikt ett klokt beslut efter jag upplevt Left Unitys första kongress. Sedan kan man som svensk notera att det som sker på brittiska öarna har historiskt en tendens att ske hos oss fem, tio år senare.

Text och foto: Ingemar E L Göransson

Tidigare publicerad i Elektrikern nr 10-2013

Den brittiska krisen är nyliberalismens yttersta ansvar

Det brinner i de brittiska storstäderna. På nytt kan man tillägga. Den utlösande faktorn denna gång är som så många gånger förr oklarheter kring ett polisingripande i storstädernas förorter. Misstroendet mellan ungdomsgenerationen och brittisk polis är grundmurat och funnits sedan Gud vet när.

Resultatet ser vi i nyhetsrapporteringen; upplopp, plundring, mordbränder osv ett alltigenom destruktiv explosion av våld. Fördömandena av gärningsmännen och mobben är genomgående i alla media. Upploppen är lika progressiva som när textilarbetarna på 1800-talets mitt slog sönder sina maskiner då de rationaliserade arbetet. När nu ledarskribenterna nästintill tävlar i att ta till de hårdaste orden om det som sker så förstår de lika lite som den tidens fördömanden att en politiskt okunnig arbetarklass respektive en politiskt okunnig mobb agerar i desperation och utan en tanke på morgondagen.

Det började med Thatcher…

Självklart är det destruktivt och utan att skapa något vettigt att bränna ner och plundra men samtidigt är det inget att förundras eller förvånas över att det sker i Storbritanniens storstäder just nu. Nedskärningspolitiken som en gång började med Thatcher och fortsatte med Blair och nu får sin naturliga successionsordning med den nyliberalt färgade högerregeringen Cameron.

En orsak till att de som idag står längst ner på den samhälliga skalan och inte ser några politiska lösningar på sitt elände är sveket från arbetarrörelsen som i Storbritannien har kidnappats av New Labour och idag har ingen förankring i de mest utsattas mitt. Medelklassen som dominerar det politiska livet i dagens Storbritannien och har inga lösningar på den sociala krisen som skapat förutsättningarna för det som skett de senaste dagarna.

 

“…välfärdsstatens långsamma

sammanbrott i Storbritannien

hotar att bli demokratins Verdun…”

 

En gång i tiden var Storbritannien en välfärdsstat, inte med samma levnadsstandard som i Sverige men med en förhållandevis jämlik verklighet. När sedan Thatcher på 1980-talet genomförde sin demonteringspolitik visavi välfärdsstaten så möttes det av motstånd inte bara från fackföreningarna som drabbades av massarbetslöshet och anti-facklig lagstiftning utan också i ungdomskravaller i de flesta städer som Manchester, Liverpool och London.

Den ungdomsgeneration som kom att kalla sig Generation X och såg hur deras liv bara kunde bli sämre tog till gatan i en destruktiv odyssé sommar 1981. Till tonerna av ska-gruppen The Specials ”Ghost Town” gick gaturevolten som en löpeld över landet.

Desperation och meningslöst våld

Vad vi ser nu i Storbritannien i all sin desperation beror på en förtvivlan och ett förlorat hopp om en bättre framtid. Det är en ungdomsgeneration som på nytt ser hur de som har det redan bra skor sig med bonusar och höga löner medan ungdomsgenerationen har som i många fall deras föräldrar inget annat att vänta än fortsatt massarbetslöshet och ökad social misär.

När de senaste 30 årens fortsatta sociala nedrustning nu fortsätter och accelererar med Camerons regering ska ingen, absolut ingen, förvånas över det som sker på gatorna i Storbritannien. Föräldragenerationen har gett upp om sina ungar skrev någon journalist. Kan så vara, men de har inte gjort bara det, de har gett upp om att få ett drägligt liv och då återstår bara ett destruktivt beteende. Man har inget att förlora.

Vad vi ser är hur den av nyliberala politiker förda politiken skördar än en gång sin draksådd. Det brittiska samhället är idag mer tudelat än kanske på de senaste 100 åren. Vad mer, den nyliberala politik har tagit bort tron på demokratin som politiskt verktyg för förändring. Då återstår enbart anarkin, egoismen och att likt överheten roffa åt sig det man kan. Gatans illegala plundrare blir därmed bara en spegelbild av överhetens legala plundrare.

En tragedi

Det som sker i Storbritannien är en tragedi, men det är också sorgligt ur ett annat perspektiv. Den en gång så starka brittiska arbetarrörelsen har i sin nyliberalt påverkade metamorfos förvandlats till i bästa fall åskådare till ett sammanbrott i det forna välfärdssamhället där numera erbjuds intet annat än medelklassens hegemoni.

Gatans plundrare är inga hjältar, de är inga radikalismens förridare utan de är extremismens odlingslotter. Det är bland dessa som högerextremisterna, religiösa fundamentalisterna, anarkisterna, fascisterna och nynazisterna kommer att vinna sina proselyter och gatusoldater.

Det vi ser av hur välfärdsstatens långsamma sammanbrott i Storbritannien hotar att bli demokratins Verdun. Ett meningslöst slag som ingen kan vinna. Enbart en slakt på en dröm och ett annat samhälle. Och ansvaret för detta faller helt på medelklassen och dess nyliberala revolt.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

TALLROTH (Repmånad) läser den!

(Ett tack till Weiron Holmberg!)

Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.

Beställ den nu till förlagspris inkl porto och moms 190 kr (jfr bokhandelspris ca 240 kr). För ytterligare information se och varför inte boka en föreläsning kring boken se.

Maila ordochkultur@telia.com

Time catches up with Rupert Murdoch

25 years ago lost the British trade union movement one of its most important battles and that was to pave the way for the neo-liberal of Thatcher's vintage. It was the battle against Rupert Murdoch's media empire "News International" and it´s plans to move the entire newspaper production from Fleet Street in central London to Wapping in the East End (now The Docklands).

 

Wapping Post 21 of Juli 1986

The British graphic industry workers were facing their most important battle ever. You could say that they stood with their backs against the wall, the development of technology had made their jobs increasingly prone to rationalizations and the graphic profession was facing a total transformation.

Nothing new in this and the unions in the newspaper industry, SOGAT, NGA, AUEW and NUJ and all agreed that the threat was not only to jobs but to the entire trade union presence in the newspaper and, by extension, in all media. The strike broke out in January 1986 and lasted for over a year. The goal for Murdoch was especially crack the unions in the media in the UK. A policy that was also evident during the “Writers Guild´s” strike in Hollywood a few years ago when the Murdoch-owned The 20^th Century Fox sent his thugs on the picket lines while Universal secretly supported the strike goals, even if it would cost the U.S. film companies big money.

 Mike Hicks, 2008

It was a bitter battle against Murdoch's deeply held anti-union policies, but also by extension against Thatcher's most important allies in her and the British Tory's struggle against the welfare state. The battle came to include shocks police, prison sentences in which the strike leaders like Mike Hicks had to sit a year at the infamous Dartmoor because he was picketing at the workplace which he were not employed.

In the days highlighted Wapping conflict including a major exhibition at the Marx Memorial Library in London, new books and meetings in the UK. Wapping is also in the background now that Murdoch is once again under fire, but now it is not his anti-union policy and support for all manner of rightwing projects, but it painted a backdrop of bribes, illegal wiretapping, destruction of evidence and other crimes, plus what Murdoch become known for - slander, gossip and rumors.

Now the reality catching up with the Murdoch empire. The investigations, threats of prosecution and protests are becoming the straw which could crack the camel's back. Murdoch's son, several senior managers of the group, police chiefs, media advisers and other risk prosecution and long prison terms. “News Of The World” is closed and inclusive the Swedish prime minister Fredrik Reinfeldt's good friend, Prime Minister Cameron pointed out as directly or indirectly mixed up in what is perhaps the biggest media scandal ever.

New York Metro last week

Of course, data theft of medical records belonging to Gordon Brown seriously ill daughter, illegal interception of 9/11-offers mobile phones messages and destruction of evidence in murder cases relevant to what is happening now. A debate on media ethics will wake up in the Anglo-Saxon countries and may also spread to Sweden, even if neither Bonnier or Stenbäck (the major mediahouses in this country) the decay of the disgusting excesses that occurred in these countries.

What will happen with “News International” and Rupert Murdoch himself is hard to predict but that Rupert Murdoch's reputation is forever soiled and his entire empire will have no more confidence in the capital than of old boulevard press is not in doubt.

Deservedly also no doubt, and somehow 25 years late for a redress of the 6.000 workers who lost their jobs and had to pay dearly for “News International's” intentions to take command of the British press.

Written and translated from swedish by Ingemar E. L. Göransson

Verkligheten kommer ifatt Rupert Murdoch

För 25 år sedan förlorade brittisk fackföreningsrörelse en av sina viktigaste strider och som kom att bana vägen för nyliberalernas i Thatchers tappning. Det var striden mot Rupert Murdochs medieimperium ”News International” och dess planer på att flytta hela tidningsproduktion från Fleet Street i centrala London till Wapping i East End (i dag Docklands).

 

Wapping Post, 21 juni 1986

De brittiska grafikerna stod inför sina viktigaste strid någonsin. Man kan säga att de stod med ryggen mot väggen; teknikutvecklingen hade gjort deras jobb alltmer utsatt för rationaliseringar och hela grafikeryrket stod inför en total omvandling.

Inget nytt i detta och facken inom tidningsbranschen, SOGAT, NGA, AUEW och NUJ var alla överens om att hotet var inte bara mot jobben utan mot hela den fackliga närvaron inom tidnings och i förlängningen inom hela medieområdet. Strejken utbröt i januari 1986 och kom att vara över ett år.

Målet för Murdoch var att framförallt knäcka facken inom media i Storbritannien. En politik som var uppenbar under ”Writers Guilds” strejk i Hollywood för några år sedan då Murdoch-ägda Fox skickade sina ligister på strejkvakterna medan Universal i hemlighet stödde strejkens mål även om det skulle kosta de amerikanska filmbolagen stora pengar.

Mike Hicks

Det blev en bitter strid mot Murdochs djupt kända anti-fackliga politik men också i sin förlängning mot Thatchers viktigaste allierade i hennes och den brittiska högerns kamp mot välfärdsstaten. Striden kom att innehålla polischocker, fängelsedomar där strejkledare som Mike Hicks fick sitta ett år på det ökända Dartmoor för att han varit strejkvakt vid en arbetsplats där inte var anställd.

I dagarna uppmärksammas Wappingkonflikten med bl.a. en stor utställning på Marx Memorial Library, böcker och möten i Storbritannien. Wapping finns också bakgrunden nu när Murdoch än en gång är i skottgluggen men nu gäller det inte hans anti-fackliga politik och stöd till allahanda högerprojekt utan det målas upp en kuliss av mutor, olaglig avlyssning, förstörelse av bevis och andra brott plus det som Murdoch gjort sig känd för – förtal, sladder och ryktesspridning.

Nu håller verkligheten på att komma ifatt Murdochs imperium. Utredningarna, hoten om åtal och protesterna håller på att bli stråt som kan komma att knäcka kamelens rygg. Murdochs son, flera höga chefer inom koncernen, polischefer, medierådgivare och andra riskerar åtal och långa fängelsestraff. ”News Of The World” är nedlagd och t.o.m. Fredrik Reinfeldts gode vän den brittiske premiärministern utpekas som direkt eller indirekt insyltade i vad som kanske är den största medieskandalen någonsin.

Naturligtvis har uppgifter som stöld av sjukjournaler tillhörande Gordon Browns svårt sjuka dotter, illegal avlyssning av 9/11-offers mobiltelefoner och förstörelse av bevis i mordfall betydelse för det som sker nu. En debatt om medias etik kommer att vakna i de anglo-saxiska länderna och kanske även spridas till Sverige även om varken Bonniers eller Stenbäck har förfallet till samma avskyvärda övertramp som skett i dessa länder.

 New York Metro

Vad som kommer att hända med ”News International” och Rupert Murdoch själv är svårt att sia om men att Rupert Murdochs rykte är för all framtid nedsmutsat och hela hans imperium kommer att inte ha större förtroendekapital än forna tiders boulevardpress är utom tvivel.

Välförtjänt också utan tvivel och på något sätt 25 år försent en upprättelse för de 6.000 arbetare som förlorade sina jobb och dyrt fick betala för “News Internationals” intentioner att ta kommandot över brittisk press.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Det oroliga Europa

Kravaller och närmast gatustrider i Grekland, strejker i protest mot krispolitiken i Spanien, Grekland och på Irland. Storstrejk från de offentliganställda i Storbritannien. Över hela Europa vaknar en jätte mot den förda högerpolitiken med nedskärningar och angrepp på vanliga människors liv.

Högerpolitiken i Europa och den katastrof som den fritt löpande finanssektorn och dess spekulationsekonomi har försatt Europas medborgare i. Först var det de baltiska staterna som plundrades efter Sovjetimperiets sammanbrott när de svenska bankerna lånade ut pengar i en karusell och en malström av ekonomisk spekulation ledde till ett ekonomiskt sammanbrott.

Idag står skyskraporna i Tallin som ett monument över den finanskapitalism som saknar moral och förnuft. Island plundrades av brittiska banker och hamnade på obestånd precis som på Irland där den tidigare s.k. tigerekonomin på några månader föll samman som ett korthus när lånekarusellen kom i dagen och föll samman som en sufflé när kocken råkade slog i dörr för hårt.

Grekland med sin kombination av korruption och den finansiella elitens ekonomiska excesser har lett till upprepade besparingspaket som skall rädda banksystemet som genom bland euron är så inflätat i varandra att varje störning kan leda till en europeisk Lehmannkatastrof med påföljande recession.

När det grekiska sammanbrottet kommer så faller en stor del av det europeiska banksystemet med i samma kollaps. Följderna blir oöverstigliga i värsta fall där inte bara euron kapsejsar utan även EU på sikt hotas som politiskt projekt. Med detta också kraftigt ökade politiska spänningar inom Europa.

P O Edin menade när jag intervjuade för snart ett år sedan att Europa skulle få se ”revolutionsungar” som en följd av den oreglerade nyliberala ekonomin. Det finns menade Edin uppenbar risk att Europa kastats in i en situation som liknar den som var för ett sekel sedan. En skrämmande bild och profetia. Tyvärr har  Edin hittills fått rätt.

Europa är i dag på väg in i en i sin allvarligaste politiska kris sedan det andra världskriget där folkligt missnöje och medborgerliga protester står i harnesk mot nyliberalernas lekstuga med Europas ekonomi, medborgare och framtid.

I dag pågår den största strejken i Storbritannien sedan generalstrejken 1926. Grekerna protester och de folkliga protesterna liknar alltmer gatustrider på Atens gator. Spanjorerna och portugiserna visar sitt missnöje i stora strejker. Europa står inför sin svåraste stund sedan många årtionden där medborgarnas och löntagarnas intressen står i direkt konflikt med den nyliberala världsuppfattningen.

Hur detta kommer att sluta – ingen vet idag men att de politiska följderna kommer att bli stora är ingen tvekan om. Enbart framtiden vet, ingen annan.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Brittiska fack ställer krav på Labour

Len McCloskey är generalsekreterare för Storbritanniens största fackförening; Unite. Förbundet bildades 2007 genom en sammanslagning av Amicus och Transport & General Workers Union. Förbundet som har 2 miljoner medlemmar organiserar arbetare inom byggsektorn, transport och industri i första hand.

 

Nyvald, men ingen duvunge

Len McCloskey som valdes i slutet av förra året är en välkänd facklig profil i Storbritannien efter att ha varit aktiv inom facket sedan 1970-talet. Han är också en av de mest stridbara av brittiska fackliga ledare. Att få en intervju med McCloskey har stått länge på ”att-göra-listan” för min del eftersom han har mycket att berätta och är en av de mest intressanta på den fackliga arenan i Storbritannien idag .

I början av februari 2011 hade jag lyckats få honom att ta ge mig en halvtimme av hans tid. McCloskeys almanacka är givetvis mer än fulltecknad, men det är en avslappnad och mycket vänlig generalsekreterare som kommer några minuter sent till sitt kontor på sjunde våningen i Unites kontorshus i centrala London på 128 Teobald´s Road i Holborn.

Huset som har den sedvanliga brittiska patinan känns vara fyllt av aktivitet. I lobbyn sitter fackliga aktivister som skall på ett möte och människor kommer och går hela tiden, men på den sjunde våningen där generalsekreteraren har sitt kontor är det väsentligt lugnare och sekreterarna håller på med sitt i ett hav av papper precis som det ofta är på en facklig expedition var än i världen du kommer.

- Det var ingen överraskning att jag blev vald, säger Len. Jag var favorit och det var mina långa erfarenhet och den bild som medlemmarna har av mig som en någon som står för principer.

Fackförening som “fights back”

- Jag vill skapa en kämpande fackförening och det vill medlemmarna höra. Men samtidigt uttrycker han oro över att valdeltagandet i valet till generalsekreterare engagerar så få medlemmar. Endast 16 procent deltog vilket Len menar är ett bekymmer. När valen av förtroendevalda sker på lokal nivå så deltar ca 70-80 procent av medlemmarna, men sedan Thatchers regering genomdrev en lagändring att val av ledande funktionärer måste ske i slutna val med valsedlar så har valdeltagande sjunkigt från ca 80 procent.

- Thatcher påstod att lagändringen var för att stärka demokratin. Syftet var att använda högerpressen för att påverka valresultatet, menar McCloskey. Under valet så drev högerpressen en kampanj mot mig och för mina motståndare som blev allt tydligare höger i sina uppfattningar. Trots det blev valet en jordskredsseger för Len McCloskey.

-Jag står för en fackförening som tar upp kampen mot nedskärningarna och försämringarna. Jag står för ett Unite som ”fights back” som han uttrycker sig.

Landet “Till Salu”

Brittiska fackföreningar har stora problem med låg organisationsgrad och hur vill McCloskey möta den långa perioden av nedgång?

- Den låga organisationsgraden (ca 30-35 procent för hela brittiska fackföreningsrörelsen) beror delvis på nyliberalismen, men också på industrins nedgång. Det var en period där det var en ”Till salu”-skylt över hela landet.

Att McCloskey är bekymrad är uppenbart. Men han menar att det inte är så enkelt utan följderna av Thatcher och nyliberalismen har givet andra svårhanterliga problem.

 

“….ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar…”

 

- Vi kan ha en industri med 1.400 man. Då är det vanligt att 700 är anställda och medlemmar i Unite medan de andra 700 är antingen daglönare och från bemanningsföretag[1] och de har inga rättigheter och usla villkor och är ytterst sällan med i fackföreningen.

Hur möter då Unite detta? Finns det möjligheter att förbättra situationen för de som står utan rättigheter och få med dem i facket. Har Unite någon strategi för detta.

- Inom köttindustrin har vi haft framgångar och fått ca 30.000 nya medlemmar, över 600 nya förtroendevalda (shopsteward) och ett antal nya avdelningar.

- Det går, men det kräver ett målmedvetet organisationsarbete. Han berättar hur Unite har utbildat mängder av organisatörer som har gått ut och jobbat med detta direkt på arbetsplatserna.

Den engelska industrin har under de sista trettio åren minskat i omfång och i antal arbetare på ett för västvärlden unikt sätt. Len berättar hur han efter skolan i sin hemstad började jobba i hamnen i Liverpool.

- Vi var 15.000 som jobbade i hamnen då och idag är de inte fler än 400 kvar! Den konservativa-liberala regeringen Cameron hotar 1,5 miljoner jobb inom offentlig sektor med sina nedskärningsprogram så det underlättar inte att höja organisationsgraden för en fackförening som Unite.

Len McCloskey har varit med länge och har en i många stycken unik erfarenhet. Han började på dåvarande T&GW på 1970-talet och kritisk till utvecklingen.

- Arbetsgivarna försökte ”kick us to death” på 1980-talet sedan på 1990-talet skulle vi ingå i samarbete (”partnership”). Det här menar Len nyliberalismens två ansikten.

Unite ställer krav på Labour

Men hur bemöter Unite detta politiskt, Labour under Blair och Brown var knappast någon att ta skydd bakom.

- Jag har sagt att Unite kommer inte att fortsätta att villkorslöst skicka pengar till Labour om det inte sker en förändring, säger Len med övertygelse. Kroppsspråket visar att han menar allvar med det ”löftet”.

- Blair ändrade aldrig Thatchers anti-fackliga lagstiftning. Vi är väldigt arga och djupt besvikna på Labour. Partiet måste ändra sig och visa att de är beredda att lyssna på fackets tankar och idéer. Miliband (Labourledaren) säger att han vill ha en ren start, men då måste fackliga rättigheter högt upp på hans dagordning.

- Problemet är att de inte förstår vad en fackförening är. Det är en ny sorts politiker, de vet inget om fackföreningens verklighet, våra problem och våra värderingar. En av orsakerna är att fackliga frågor är inget framträdande i den offentliga debatten idag och att den fackliga organisationsgraden är så låg.

- Ingen blir medlem i facket om den inte känns relevant, menar han, och det är inte lätt och det blir inte lätt men det är nödvändigt.

Han tystnar några sekunder och fortsätter eftertänksamt:

- Jag vill inte vara generalsekreterare för en fackförening som krymper.

“EU-medlemskapet kommer att ifrågasättas”

Intervjun närmar sitt slut, min halvtimme är över. Len sekreterare knackar och meddelar att nästa besök står utanför och trampar. Två minuter, ler han lugnt.

- Jag tror att det kommer snart upp en diskussion om vi verkligen skall tillhöra EU. Detta apropå den kritik som växer fram i Europa mot exempelvis EU:s direktiv om privatisering av järnvägen i hela EU. Kritiken och motståndet från löntagarna i södra Europa mot EU:s politik kommer ofelbart att leda till en sådan debatt menar McCloskey och det som hänt i Grekland, på Irland och är på väg i andra länder kommer få effekter på motståndet mot EU:s nyliberala agenda.

När jag lämnar McCloskeys kontor på sjunde våningen skiner solen utanför, det är nästan vårlikt. Människor kommer och går i Unites lobby och det känns som om det är lite av lugnet före stormen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

---

[1] McCloskey talar om dessa som ”casual labour” och ”agency labour”

Brittiska Labour på väg att bryta med facket?

Det pågår en debatt om facket och fackets relation till det socialdemokratiska partiet. Flera tunga (S)-politiker har under senare tid och i kölvattnet på den socialdemokratiska krisen.

Nedanstående artikel var publicerad i den ansedda The Independent den 28 december och har översatts av undertecknad. Den är intressant då den speglar en liknande tendens hos brittiska Labour som i den svenska socialdemokratin.

”Ed Miliband är på väg att distansera Labour från de fackliga kassakistorna genom ”utspädning” av partiets ekonomiska beroende av dem och minska deras roll i val av partiledare.

Labour har föreslagit att införa ett tak för donationer till de politiska partierna som kan vara så låg som £ 500, har The Independent inhämtad. Initiativet skulle kunna bryta det långvariga dödläget mellan parterna om att enas om en nytt finansieringssystem för de politiska partierna.

Tidigare försök att stoppa stora donationer har misslyckats, delvis på grund av att Labour var ovilligt att ge upp sina mångmiljongåvor från fackföreningarna. Men Ed Miliband är redo att chansa på Labour ska locka tusentals små donationer från enskilda supportrar som ett led i strävan att ta "stora pengar" borta från politiken.

Han vill också ändra Labours kultur genom att låta allmänheten att rösta när partiet väljer sina ledare. Han planerar att ge 25 procent av rösterna till icke-partimedlemmar som registrerar sig som Labour anhängare. Riksdagsledamöter, fackföreningsmedlemmar och medlemmar part skulle också ha vardera en fjärdedel av rösterna i Labours elektorsystem. För närvarande har riksdagsledamöter, facket och partimedlemmar vardera en tredjedel av dessa röster.

Ed Milibands förslag kommer att orsaka spänningar med fackföreningarna. Förslaget är desto mer förvånande eftersom han var beroende av fackföreningarnas stöd att besegra sin bror, David, om Labours ledning i september.

Den omskakande förändringen av partiets finansiering har föreslagits i Labours förslag till utskottet för normer i offentlig förvaltning, som har en utredning i frågan. Med Ed Milibands stöd, har Ray Collins, Labours generalsekreterare, sade kommittén i ett brev: "Medan vissa förespråkar ett tak på £ 50,000, ett betydligt lägre tak på runt £ 500 skulle vara mer rättvist, demokratiskt och mindre känsliga för skatteundandragande . " Labourkällor uppger att partiet är redo att förhandla om ett tak på mellan £ 500 och £ 50.000 i en ny förhandlingsrunda med de konservativa och liberaldemokraterna.

Fackföreningar bidrar med mer än 80 procent av Labours finansiering,  efter att många av dess rikare uppbackares slutade bidra efter "cash för utmärkelser" affären som förföljde Blairs regeringen.

Ett reformalternativ skulle vara att behandla Labour intäkter från fackliga medlemmar som betalar den politiska avgiften som enskilda donationer. Detta bidrar till att finansiera partiets dag till dag utgifter. Men med ett tak skulle Labour tvingas sluta vädja om enstaka större fackförenings-donationer - särskilt vid valen.

Mr Collins klargjorde att Labour fortfarande vill behålla sin fackliga länk: "Alla förslag bör respektera de olika traditionerna, bakgrunder och strukturer hos de olika politiska partierna. Finansieringsreformer bör inte användas som ett sätt att ändra det institutionella och konstitutionella arrangemang hos enskilda politiska partier. "

Ed Milibands allierade i skuggkabinettet förnekar att han vill symboliskt bryta med fackföreningarna i syfte att tackla den "Red Ed" bild som målats upp av de konservativa. De säger att han menar allvar med att modernisera sitt parti och är redo att godkänna djärva reformer - bland annat en kampanj för att efterlikna Barack Obama genom att locka små givare via internet.

Liberaldemokraterna och Labour kommer att ställa sig bakom en överenskommelse om politisk finansiering, vilken inbegriper ökad offentlig finansiering. Nick Cleggs parti (Liberalerna) fick säga upp 20 anställda efter att ha förlorat skattefinansierade bidrag till oppositionspartierna när det gick in i koalitionen med Tories.

Alternativen finns ”ett pund för ett pund" system där staten skulle matcha små donationer som samlas in av partierna - kanske upp till £ 20 - eller tillåter människor att göra en £ 3-per-års donation genom att kryssa för en ruta på sin deklarationsblankett. Ett annat förslag är att bevilja särskild skattestatus till politiska donationer som "gåva stöd" som systemet för välgörenhetsorganisationer.

Tories oroar sig för att öka den statliga finansieringen då den skulle kunna framkalla väljarnas kritik, men har stött en £ 50.000 tak för donationer - som i slutändan skulle göra slut på stora gåvor från supportrar som Lord Ashcroft, partiets förre kassör.

Facket misstror Ed Miliband förslag. Len McCluskey, den nye generalsekreterare för Unite, varnade Ed Miliband inte försvaga fackets inflytande. "Om någon försöker att bryta sambandet med de fackliga organisationerna kommer vi att motsätta sig detta. Detta är vårt parti, säger han till The Tribune. "Vad Ed måste förstå är att fackföreningsrörelsen skapade Labourpartiet. Om det finns människor som bara ser oss som en kassako, den givmilda mostern eller farbrorn som bara släpps in för att underteckna checkar, så kommer det inte att hända. Vi vill se till att våra åsikter och uppfattningar lyssnas till. "”

Skrivet av Andrew Grice politisk redaktör på The Independent 28 december 2011

Översättning: Ingemar E. L. Göransson

Upprättelse för “The Bloody Sunday”

London den 13 juni

Foto Gilles Perres

Under 25 år och mer därtill har ”The Bloody Sunday” varit ett spöke för den brittiska staten. En händelse som har fått samma klang som Song My i Vietman fått för USA och Sharpville fick för rasistregimen i Sydafrika. Om inte samma dignititet som de två sistnämnda har det i alla fall varit ett blödande, för att inte sätta varigt, sår för britterna i deras förhållande till Irland. Händelserna i Derry då 1972 kom att bli ett problem för att hitta en lösning på det så kallade Nordirländska problemet.

The Bloody Sunday var då brittiska fallskärmsjägare, The Red Devils, sköt urskillningslöst på en medborgarmarsch och dödade 14 mest unga människor och sårade många fler. Den utredning som Whitehall satte igång tystade ner händelsekedjan och fråntog de väpnade styrkorna ansvaret från den tragiska utgången.

Lord Widgerys utredning som blev klar på 11 veckor och nu långt senare visar sig hade ett tydligt element av politikerintervention för att tysta sanningen om vad som hände när exempelvis den då 15-årige Damien Donaghy blev svårt skottskadad så att han har beskrivet händelsen som ”den dag då min barndom slutade”.

Nu som först och efter ett beslut av förre premiärministern Tony Blair tog initiativ till 1997 för att hitta sanningen i den snårskog och nedtystning som den dåvarande premiärministern Edward Heath såg till skedde vi ett möte med bl.a. den brittiske riksåklagaren (Lord Chief Justice) vid vilket han påminde ”att vi inte bara kämpar ett militärt krig på Nordirland utan ett propaganda krig”.

Utredningen brydde sig därför inte om medborgarrättsrörelsens alla vittnen utan tog de skjutande militärerna ord för sanning.

I söndagens brittiska tidningar ägnas stor uppmärksamhet åt den av Blair initierade Saville-utredningen och dess slutsatser som öppnar för enskilda drabbade som nu får möjligheten att driva sina fall i enskilda mål mot den brittiska regeringen.

Foto The Independent

Martin McGuiness tidigare Sinn Féin-ledare och republikan säger att irländarna i Derry är delade i sin syn på vad som ska komma ur den nya utredningen. Han påpekar att de flesta välkomnar åtal och rättegångar, men tvivlar på nyttan av att sätta någon i fängelse så lång tid efteråt. På tisdag blir nu Savilleutredningen till sist offentlig. Inom parantes har det varit den dyraste och längsta i tid pågående utredningen i brittiska modern historia. Men som en av den radikale juristen Michael Mansfield skriver i The Independent ”Dyrt, men rättvisa måste bli gjord”.

Till sist:

Foto Arkivbild

SIFO har presenterat en opinionsundersökning som ger Reinfeldts högerregering fortsatt regeringsinnehav, men enbart av med stöd av fascisterna i Sverigedemokraterna. Mardrömmen håller på att bli verklighet. Å andra sidan både KD och Centern är i undersökningen mindre än (V) och balanserar verkligen på en skör tråd. Men var det någon som sa det var klart förra veckan eller för några år sedan? Liknöjdheten och kaxigheten inom arbetarrörelsen håller på att göra Reinfeldt till en svensk Margaret Thatcher.

Text: Ingemar E. L. Göransson