”Högt spel i storsta´n” skulle kunna vara titeln på en kioskdeckare från Manhattandeckarnas gyllene årtionden. Nu är det tyvärr inte det utan en adekvat beskrivning på vad som just nu sker inom socialdemokratin. Efter att Mona Sahlin i veckan ställde hela VU och styrelsens platser till förfogande så har inbördeskriget och kattrakandet om makten och härligheten ställts på sin spets.
Nu sitter alla och passar för ingen vill hålla i kvasten när uppgörelsen med blanka vapen på Storgatan, (läs Sveavägen) skall ske. Den som satsar fel kan riskeras att dra med i fallet. Saken är att Sahlin hade helt enkelt inget val efter SSU:s krav på styrelsen att avgå, men som den maktspelare Sahlin är försökte hon skjuta upp det ofrånkomliga, och givetvis rädda sin egen ställning, att huvuden kommer och måste rulla för att partiet skall kunna gå vidare.
Nu vet vi att det inte lyckades utan Sahlin meddelade sin avgång nu på söndagseftermiddagen. Nu vet vi att Sahlin avgår på kongressen i mars och därmed blir hon också en vad i USA kallas en ”lame duck”. Hon kommer inte att kunna göra något utan blir sakernas tillstånds fånge. Det innebär också att partiet inte kommer att kunna driva någon som helst trovärdig och kraftfull oppositionspolitik under det närmaste halvåret.
Problemet är inte att det kommer att skördas offer som i alla krig utan att politiken inte blir fokus nu utan makten det primära. Det är olyckligt för partiet, för arbetarrörelsen och för framtiden. För naturligtvis är det så att politiken inte svävar i intet utan har sin koppling till personer och individer. Sanningen är att Mona Sahlin och huvuddelen av den sittande ledning på Sveavägen, men även den nuvarande LO-ledningen sammanknippas numera genom den osjälvständiga roll den intaget i förhållandet parti och Landsorganisationen med 1990-talet och politiken som fördes i regeringsställning då.
“…socialdemokratiska partiets extrakongress måste leda till en extrakongress för LO…”
Göran Perssons ”New Labour”-inspirerade politik är också per definition Sahlins politik. En politik som 1996 års LO-kongress gick mangrant ut och demonstrerade emot. Och genom att LO under Wanja Lundby-Wedin varit Sahlins trognaste vapendragare dras nu också LO-ledningen ner i samma misstroendes kvicksand. Frågan är om inte det socialdemokratiska partiets extrakongress måste leda till en extrakongress för LO för att skaka av sig den ryggsäck som det alltför intima och osjälvständiga förhållandet varit under Mona Sahlins tid. Som det ofta är när en bricka faller i ett dominospel kommer resten av brickraden falla av automatik.
Den facklig-politiska samverkan är grundbulten i arbetarrörelsens reformistiska förmåga att omvandla samhället. Men under Sahlin och Lundby-Wedin har den förvandlats till en foglighet gentemot partiets önskemål. Inte bara ekonomiskt utan också att LO har glömt eller förträngt att sin roll som ”vänlig pådrivare” för att tala med Tage Erlanders ord. Den facklig-politiska samverkan måste återupprättas tillsammans med reformismen.
Problemet är inte Mona Sahlin i sig utan den politik som hon representerar. Det är den politiken som väljarna vände ryggen och framför allt partiets kärnväljare, löntagarna, vände ryggen. För när 22 procent är allt man kammar hem bland löntagarna är partiets kris bråddjup, det är helt enkelt den svåraste krisen som partiet upplever sedan partisprängningen efter ryska revolutionen.
Flera talar om krisen som ett ”rosornas krig”, en batalj mellan ”vänster” och ”höger” i partiet. Jag vill påstå att det inte är korrekt utan det är en strid mellan reformism och nyliberalt påverkad politik. För partiet har sedan 1980-talet successivt flyttat sig mot mitten. Det har varit beslut om självständig riksbank, EU-medlemskap mot kärnväljarna och rörelsens vilja, accepterande av jämviktsarbetslöshet, avregleringar, utförsäljningar och privatiseringar. Kort sagt hela batteriet av nyliberala innovationer som har förflyttat det politiska spektret mot mitten men också bort från rörelsens egna uppfattningar.
“…det är en strid mellan reformism och nyliberalt påverkad politik…”
Mona Sahlin och större delen av den ledning som nu sitter på Sveavägen 68 och i LO-borgen på Norra Bantorget är så nära förknippad med 1990-talets nyliberalt påverkade politik. Det gör att Sahlin och den sittande ledningen idag har så lågt förtroende inom väljarkåren.
Det innebär att arbetarrörelsen inte har förmått att hitta politik som kan svara upp mot den ökade otryggheten på arbetsmarknaden för att ta ett exempel. Istället har partiet kommit att hamna i ett läge där politiken har blivit att förhålla sig till den nyliberala högerns hegemoniska strävan.
Politik är en förtroendebransch. Att tappa förtroendet är alltid självförvållat – det går aldrig att skylla på andra eller omständigheterna. Att återvinna förtroendet är en tuff utmaning. Arbetarepartiet Socialdemokraterna måste våga inte bara byta ut personer utan framförallt hitta tillbaka till den politiska grund som har varit partiets signum – reformismen och förmågan att avläsa samtiden och framtidens bäring. Vad socialdemokraterna behöver är en socialdemokratisk reformistisk politik, inte några nöjda katters politik som förvaltar och krattar i hörnen medan skiten, samhällsproblemen, göms i rabatterna.
”Högt spel i storsta´n” är som sagt inte namnet på en Manhattandeckare från folkhemmets dagar utan en högsta grad verklighet – det handlar helt enkelt om socialdemokratins framtid.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
