tisdag 27 september 2011

LO andas nöjdhet

Jag besökte ett av våra pappersbruk för en tid sedan. Fackklubbsordförande berättade att brukets produktivitet hade fördubblats på ett årtionde medan personalen hade halverats. På min försiktiga fråga om lönerna hade följt med produktivitetsökningen så blev klubbordföranden svaret skyldig.

100 178

Kampen om produktivitetsökningen kan också beskrivas med teorin om mervärdet. Dvs. arbetarnas kunskap och arbete tillför ett ökat värde till råvaran som sedan kan tas ut vid försäljning av den producerade varan. Detta är föremål för den eviga kampen mellan arbete och kapital.

LO är nöjda kan man läsa ut av det pressmeddelande som kom igår. Real löneökning är budskapet från Norra Bantorget. Men samtidigt konstaterar LO att det är den lägsta nominella löneökningen på mycket länge. Enligt andra uppgifter de lägsta på 50 år i vart fall på flera decennier vilket inte låter lika tillfredställande.

Skärskådar man lite närmare innehållet i pressmeddelandet kan det berätta att LO-kollektivet fick i snitt 490 kr upp medan tjänstemännen skottade hem 700 kr. Att medellönen för en LO-medlem är nu 22.400 och för en TCO:are 32.100 kr, alltså gapet är nästan 10.000 kr! Det skiljer sig också nästan 5.000 kr i medellön mellan kvinnor och män. Detta trots att under de senaste fyra åren har gapet minskat något; ca en procent.

Så långt LO:s pressmeddelande. Det vore intressant att se den andra sidan av myntet, dvs. vem som har betalat den låga inflationen som möjliggjort att de låga nominella löneökningarna. Inflationen som möjliggör, eller rättare frånvaron av inflation, att så låga löneökningar kan bli reallöneökningar kan vara värt att fundera kring och vad som möjliggör i sin tur en så låg obefintlig inflation.

På 1980-talet lanserades i full skala teorin om jämviktsarbetslösheten, dvs. den s.k. normpolitiken. De nyliberala politikerna och deras ekonomer menade att det viktigaste var att stabilisera valutasystemet och tvinga ner inflationen som var väsentligt högre då än idag.

Om vi ser till Sverige låg inflationen från 1945 – 1990 på ca sex till åtta procent per år i snitt samtidigt var arbetslösheten i stort sätt ett okänt problem så när arbetslösheten nådde tre procent någon gång på 1980-talets början menade Olof Palme att det var en nationell katastrof.

Så där har vi kedjan, sammanhanget, hög arbetslöshet ger låg inflation som ger reallöneförbättringar redan vid låga lönelyft. Vem vinner på den karusellen; finanssektorn och kapitalägarna. Vem förlorar; de arbetslösa som då blir regulatorn i spelet om mervärdets fördelning.

Den tidigare LO-ekonomen P O Edin sa när jag intervjuade honom för min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” (kan enklast beställas direkt från undertecknad) att när fackföreningarna accepterade en något högre inflation så var det priset för att ha en full sysselsättning. Dvs. solidariskt tog löntagarna på sig att med något sämre reallöneutveckling fick alla jobb.

Sedan 1991 så har normpolitiken varit den styrande teorin för politiken. Det har varit konsensus kring detta, få har de tveksamma rösterna varit. Nu ser vi vad normpolitiken gett för resultat. Vi har sedan tjugo år tillbaka en permanentad arbetslöshetsnivå som av Olof Palme skulle ha kallats massarbetslöshet.

Detta kunde LO:s pressmeddelande också berättat om igår, men man kanske var för nöjda för att göra det.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson