När jag skrev min bok ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” var syftet att bidra med för det första en bredare historisk och ideologisk analys av skeendet de senaste 30 åren. Men också att själv delta i den för arbetarrörelsen viktiga debatten. Framtiden är inte självklar, liksom inte välfärdsstaten som ett verktyg för jämlikhetssträvanden och fördjupad demokrati.
Boken har mötts av ett stort intresse. Inte i media förutom när dagspressens politiska skribenter stod tomhänta utan att veta något om Håkan Juholt och där min intervju blev högintressant. Detta bidrog naturligtvis till att öka intresset för boken som sådan men också för det boken tar upp – välfärdsstaten som reformismens stora projekt och de motkrafter som upplever välfärdsstaten som ett hot mot status quo maktbalans.
Till dags dato har inga media kopplade till arbetarrörelsens varken citerat eller kommenterat boken. Orsaken är för mig okänd. Måhända har det med det faktum att författaren inte tillhör det stockholmska åsiktsetablissemanget eller att man har svårt att förhålla sig till innehållet i kritiken av vår egen rörelse och dess misstag under den nyliberala erans epok.
Debatten om framtiden är hela arbetarrörelsens angelägenhet. Det är därför nödvändigt att bryta den tystnadens kod som rått under ett antal år. Våra misstag, medvetna eller omedvetna, måste våga ifrågasättas. Men inte bara den rörelsen måste lyfta taket och våga ta de svåra diskussionerna.
Nedanstående artikel är ett svar på den ”recension” som Janerik Larsson på Prime presterade på Svensk Tidskrifts hemsida för några dagar sedan. Jag sökte genmäle, inte på recensionen, men på de osakligheter och felaktigheter som den förre propagandachefen Larsson från Svensk Näringsliv lyckats få på pränt. Mitt önskemål har lämnat helt utan varken svar eller reaktion i övrigt.
UPPDATERING: Nu ikväll har jag fått erbjudande om genmäle i fredagens Svensk Tidskrift vilket jag har accepterat.
”Janerik Larsson är anställd på PR-byrån ”Prime”. Dvs. samma PR-byrå där några socialdemokrater ertappades med att ha ett uppdrag från Svenskt Näringsliv att påverka den socialdemokratiska politiken i en riktning som ligger i bolagshögerns intressehärad.
Med vems trovärdighet talar egenintresset?
Samme Larsson som också har ett förflutet som direktör på Svenskt Näringsliv, men även som företagsledare och chefredaktör på SAF-tidningen under dess mest propagandistiska period med början 1980. Så Janerik Larsson, tidigare SAF/Svenskt Näringsliv, Kinnevik m.m., när han recenserar undertecknads bok så är det mer polemik än recension. Det är mer av värdering och ideologisk mörkläggning än anmälan av ifrågavarande ”verk”.
Det märks också i det slarv, de misstag och felaktigheter som Larsson presterar. Jag finner exempelvis att Larsson påstår att jag har ett förflutet på Transport. Inte korrekt utan snarast taget ur luften, jag var förtroendevald på detta eminenta förbund en period, men min tid som facklig funktionär har varit på Statsanställdas Förbund/Seko och LO.
Min privata och sorgligt misskötta privata hemsida som Larsson gör stor affär av handlar mest om musik och foto, till en mindre del om politik. Vill han ha en rättvis bild av vem författaren är som yrkesman borde han uppsöka företagets hemsida www.ordochkultur.se
Han försöker avfärda bokens beskrivning och slutsatser som en ”konspirationsteoretisk soppa” och beskyller författaren att ha påstått att i stort alla inom arbetarrörelsen har svikit ända sedan 1940-talets efterkrigsprogram.
Likaså att författaren står Lars Ohly närmare än socialdemokratin. Jag kan informera den gode Larsson och läsarna om att undertecknad har ett långt medlemskap i det socialdemokratiska partiet och har även verkat kommunalpolitiskt. Så mycket för Larssons förmåga att dra slutsatser av intet och noll förutom sina egna fördomar.
Larsson påstår att undertecknad har som ”idol” den belgiska professorn Chantal Mouffe. Detta då jag i boken citerar Mouffes kritik av nyliberalismen och konsekvenserna av ett samhälle där de politiska skillnaderna utsuddas och medelklassen ges en oberättigad stor roll.
Nu är det mig främmande att ha idoler, lika lite som jag tror Larsson har Milton Friedman och andra nyliberala gurus som ”idoler”. Larssons försök att omyndigförklara bokens kritik mot nyliberalismens konsekvenser blir därmed närmast tramsiga.
Tveksam historieskrivning
Arbetarrörelsens efterkrigsprogram var det som la grunden till uppbygget av välfärdsstaten i Sverige liksom Beveridge rapport från 1942 lade grunden för den brittiska välfärdstaten. Nu påstår Larsson att undertecknad är okunnig i frågan. Jag medger att jag inte har tecknat den sedvanliga thatcheristiska framgångssagan, dvs. vinnarens historia, utan den brittiska arbetarklassens version av händelseförloppet och dess konsekvenser för den brittiska arbetarrörelse.
Den historiebeskrivning som Larsson betecknar som okunnig bygger på ett stort antal intervjuer med de som var med vid tillfället då historia skapades. Detta plus ett omfattande studium av dokument från samma period. Detta är klart och tydligt redovisat i både omfattande notapparat samt källredovisning i boken. Jag föredrar och sätter större tilltro till ögonvittnen från tiden än till tillrättalagd mytbildning skapad av nyliberalt färgade pennfäktare likt Larsson.
Janerik Larsson gör en stor affär av andra kammarvalet 1948. Jag gör det inte utan konstaterar att det stöd som Erlander hade var tillräckligt för att behålla regeringsmakten även om det skedde med efter en viss tillbakagång för partiet. Ändock hade partiet 46,1 procent vilket var en minskning med 0,42 procent. Det innebar att den s.k. PHM-kampanjen (planhushållningsmotståndet) var ett misslyckande och Erlander satt kvar och 1952 så stabiliseras den socialdemokratiska regeringen genom koalitionen med Bondeförbundet.
Den enda anledningen att eventuellt nämna PHM-kampanjen vore att den var på så låg nivå. Ernst Wigforss exempelvis utmålades som svagsint i arbetsgivarnas och högerns kampanj. Ytterligare en anledning skulle eventuellt vara dess likheter med hetskampanjen i samband med löntagarfondskampanjen.
I allt väsentligt kom arbetarrörelsens efterkrigsprogram att genomföras och därmed också förändrades Sverige till en välfärdsstat som vi känner den.
Insinuationer och halvsanningar
Larsson är duktig på en sak – det är att insinuera diverse tillkortakommande eller oegentligheter hos sin motståndare. Så har han alltid verkat. I sin s.k. recension insinuerar han att Håkan Juholt inte säger det han säger utan antingen har författaren tillrättalagt svaren eller t.o.m. förvanskat svaren. Bara tanken att så skulle skett är en ren oförskämdhet och ett försök att underminera författarens trovärdighet. Jag kan garantera att varje ord, varje stavelse finns dokumenterade på ljudfiler. Alla intervjuer som använts eller citerats i boken stöds av motsvarande inspelningar.
De intervjuade har alltid varit upplysta om detta och har godkänt arbetsmetoden. En kuriositet dock; hur kommer det sig att Larsson inte angriper den omfattande intervjun med P O Edin som boken har. Den är ur ett politiskt – historiskt intresse mer uppseendeväckande och intressant än t.o.m. den med Håkan Juholt då den stödjer bokens tes om välfärdsstatens uppgång och eventuella fall.
Det finns mer att kommentera i Larssons epistel men jag låter detta bero. Jag konstaterar dock att Janerik Larsson med sin bakgrund och sin position har tid att nagelfara (om än slarvigt) en bok av en för honom okänd ”aktivist”.
Uppenbarligen var det något i ”aktivistens” bok som stör den svenska högern och uppenbarligen följer den utvecklingen mycket noga. Måhända, jag säger måhända, stör Håkan Juholt och en socialdemokrati som åter hittar till reformismens så till den milda grad att ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism” var tvungen att bemötas. Om så har boken fyllt ett syfte; röra om i grytet om än bara lite grand.”
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Boken beställes enklast direkt av förlaget ordochkultur@telia.com Pris 150 kr plus porto/packning
