Listan på misslyckade utnämningar som Fredrik Reinfeldts högerregeringen har bestått oss med växer. Försvarsministrar som avgår på vad som med svenska mått mätt kan kallas löpande band, ministrar som ertappas med fingrarna i syltburken medan andra har fuskat med att betala sina avgifter eller använt sin arbetstid till att besöka hemsidor av tveksamt innehåll och sexchatta.
Nu senast har vi uppleva för öppen ridå hur försvarsminister Tolgfors verkligen får göra skäl för sitt öknamn ”Tomhylsan” i ”Saudigate” när hans chef fegt tar sin hand ifrån honom. Vi har också sett hur kulturministern inte använder det omdöme borde finnas innanför pannbenet utan går på årets blåsning och avslöjas som tillhörande den obegåvade medelklassen.
Idag meddelas att partisekreteraren, bensinbolagsturisten och historieförfalskaren Sofia Arkelsten får sparken under samma förnedrande former som Tomhylsan. Hon ersätts nu med en kommunpolitisk partigängare från Örebro vilket måste innebära att intelligensreserven i Stockholm är nu uttömd och en från den av de mondäna moderaterna föraktade landsorten måste importeras att inta partisekreterarens kontorsstol.
Nu är inte partisekreteraren vem som helst i ett politiskt parti. I praktiken är den nr 2 och därför är avhoppet (eller sparken vilket ni vill) uppseendeväckande då det visar på att moderaterna och bygget nya moderaterna har stora problem. Trovärdigheten håller på att krackelera och de senaste opinionsundersökningarna visar att alltfler väljare har tappat tron på de bombastiska moderata besvärelserna. Arkelstens genomfalska och närmast patetiska uttalande idag om att ”dags för förändring och förnyelse också i mitt liv och jag vill gärna arbeta med andra politiska frågor” (Arkelstens Nyhetsbrev)
“…nu får Reinfeldt skörda sin
egen draksådd…”
Arbetslösheten är i reda tal högre än 2006, ungdomsarbetslösheten är bland den högsta i Europa, fattigdomen i relativa tal har fördubblats och allra mest sedan 2006. Vi ser hur sjuka inte får del av sjukförsäkring. Vi ser arbetslösa hänvisas till förnedrande socialbidrag som försörjning. Pensionärer som protesterar mot den straffbeskattning som deras pensioner utsätts för. Skolan visar upp sämre resultat idag än i början på 2000-talet osv. Konsekvenserna av högerpolitiken börjar synas för den som vill se och alltfler kan inte undvika att se hur det står till.
Trovärdighetsproblem och ett återfall i gammelhögerns rädsla för att använda skattepengar för att smörja ekonomin, trots många ekonomers uppmaning, även om den är iklädd Anders Borgs hästsvans får negativ effekt på sysselsättningen och människors vardag. Den politik som gått under trollformeln ”jobbskatteavdrag” har nått till vägs ände och nu får Reinfeldt skörda sin egen draksådd.
Regeringsduglighet prövas inte i majoritetsställning utan i förmågan att regera i parlamentarisk minoritet men det har uppenbart inte Reinfeldts ministär förstått. Och som om det inte räcker med detta har alliansen stora problem med en glappkäftad Thatcher-wanna-be och ett marginaliserat frikyrkoparti.
Reinfeldt har under hela tiden han varit statsminister haft en princip – att aldrig ta ansvar för sin regerings misstag utan låtit underlydande klä skott. I början kunde han skylla på regeringsovana men nu efter sex år håller detta inte utan nu syns med all tydlighet att den växande svårigheten med trovärdigheten lämpligen bör beskrivas: arrogans, arrogans och åter arrogans.
De är många som gått, de är många som gjort bort sig och nu ryker andremannen i moderatpartiet Sofia Arkelsten – det är en talande bild av ett parti som byggt sin profil på lösan sand – PR-gurus råd – och nu har sanningen hunnit i fatt.
Text: Ingemar E. L. Göransson
