I Samuel Becketts pjäs ”I väntan på Godot” sitter de tre huvudpersoner och väntar på ”Godot”. Vem eller vad ”Godot” är upp till betraktaren, döden, Gud eller…
Just nu sitter det socialdemokratiska Sverige och väntar på…”Godot”… Är han eller hon den efterlängtade eller fruktade som skall uppenbara sig. Blir det befriande gudomliga väsen eller är det partiets död som väntan är för.
Framgångs(S)aga
Det socialdemokratiska partiet som jag är uppväxt med och levt med är idag i djup kris. Troligtvis så djup kris att den är jämförbar den kris partiet gick igenom när valet stod mellan reformism eller revolution efter den ryska revolutionen 1917. Partiet klarade krisen och kom då igen och blev bärare av en total samhällsförändring som skedde under de ”statsbärande” under åren 1932 – 1988.
Skälet till framgångssagan låg i att partiet kunde vinna förtroende för en politik som både var reformistisk i betydelsen att den förändrade samhällets struktur och satte spår i människors vardag. Helt enkelt, den socialdemokratiska politiken förbättrade tillvaron för det stora flertalet samtidigt som politiken undanröjde orättvisor på ett sätt som inte ”straffade” de som redan hade det bra.
Det här var den verkliga ”tredje vägens” politik; de som var längst ner på samhällsstegen fick det allt bättre medan de som var högst upp blev kvar samtidigt som övriga närmade sig i levnadsförhållanden. Kort sagt, alla fick det bättre ingen fick det sämre.
New Labours ökenvandring
Dagens s.k. New Labours ”tredje väg” går den andra vägen och menar att samhället behöver större klyftor för att delar av samhällets medborgare inte är förtjänta eller möjliga att lyfta för att om det sker så kommer de som är längst upp på stegen att tappa intresset för att bidra till samhällsutvecklingen. Kort sagt, en politik för att sparka neråt inte lyfta uppåt.
Vi har sett hur detta har lett den europeiska socialdemokratiska rörelsen ut i ett tröstlöst ökenlandskap där politiken rinner likt sanden genom fingrarna medan högern skördar frukterna i oaserna.
Det är den krisen som nu slagit med all kraft till mot socialdemokratin i Sverige. Det är en kris som har sin grund i partiets ideologiska vilsenhet efter 30 år av påverkan av nyliberala tankesmedjor och ideologisk krigföring mot grundläggande socialdemokratiska värderingar. Striden står mellan nu liksom 1917 mellan reformism eller revolution, dock en revolution med nyliberala förtecken.
Personer eller Godot
Personer är aldrig oersättliga, men de är individer som är bärare av idéer. Det är tydligt nu när socialdemokratin fortsätter sin interna debatt om ledarskapet och om vem skall leda partiet. Det finns många som vill komma med goda råd, allt ifrån högerdebattörer som ger rådet ”mer av det” som ledde till två valkatastrofer till ultravänster som de gamla stalinisterna i Kommunistiska Partiet som med sedvanlig säkerhet upprepar sina vanligaste teser.
Egentligen än värre då partiet tappat i varje val efter 1982 i förhållande till föregående val med två undantag; missnöjesvalet med Bildt 1994 och taktikvalet 2002. Det innebär att partiet har försvagats de senaste sex av åtta allmänna valen. Det är också samma period som präglas av socialdemokratisk ”nyorientering” mot medelklassen. Det försvaras ideologiskt med att industrisamhället är över och världen är på väg in i det s.k. IT-samhället, informationssamhället och servicesektorn är den växande delen medan som sagt industrin minskar i betydelse.
Felaktig samhällsanalys
Det finns flera fel i beskrivningen. Industri är fortfarande ryggraden i samhället, dvs. varuproduktionen är det centrala i den moderna mogna kapitalismen, men genom de enorma rikedomar som skapas uppstår behovet av olika former av serviceproduktion. Men det betyder inte att det är här i servicesektorn som de framtida rikedomarna skapas utan det är fortgent i industriproduktionen.
På Skärblacka pappersbruk producerar idag hälften så stor arbetsstyrka mångdubbelt mer än vad som var fallet för bara 10 år sedan. Att producera en modern bil kräver bara en mindretal i arbetstimmar än vad som var fallet på exempelvis Volvo 140-seriens tid.
Det är i den här miljön som nu ett ideologiskt vilsegånget socialdemokratiskt parti skall välja inriktning. Under den ”statsbärande” perioden var partiet ett arbetarparti som attraherade även stora delar av medelklassen. Numera är arbetarklassens förtroende för partiets förmåga att driva en politik i arbetarklassens intresse grundligt undergrävd.
Självförvållat, ja – skadan som att köra över den egna opinionen och ansluta Sverige till EU, accepterandet av Maastrichtavtalet med jämviktsarbetslösheten som grundprincip, avregleringar och privatiseringar parat med en identitetspolitik har blivit viktigare än massarbetslöshet, försämrad arbetsmiljö, laglöshet på servicearbetarnas arbetsmarknad, oförmåga att se proletariseringen av tjänstemannasektorn – allt detta tillsammans med att medelklassens betydelse, speciellt den urbana medelklassen grovt överskattas både som politisk kraft och i ekonomisk betydelse.
I väntan på Godot
För ögonblicket är det bilden att socialdemokratin väntar på Godot. Inte den Godot som Beckett sannolikt tänkte på – socialismen- utan den Godot som är frälsaren av det socialdemokratiska partiet i dess ideologiska vilsevandring. Den Godot som ska frälsa partiet kommer inte och inte likt en kejsare i en skinande rosa bil färdas genom minoritetsfrågornas land i tron att detta är arbetarklassens viktigaste terräng. Nu hjälper därför inte längre förböner eller tända gravljus heller.
Icke-frågor och identitetspolitik löser inte socialdemokratins ideologiska vilsenhet utan partiet måste söka tillbaka till sina politiska rötter som ett parti för arbetarklassen som förmådde vinna även medelklassens gillande och kapitalets respekt.
Goda råd
En av de som utpekas som denne Godot är Veronica Palm skrev med adress till den dåvarande partiledningen 1998 att ”det är dags att börja lyssna på vad den socialdemokratiska arbetarrörelsen tycker” och konstaterade ”att vara världsmästare i budgetsanering räcker inte” och gav rådet att ”börja lyssna till vad hela arbetarerörelsen vill och forma politiken utifrån folkets vilja till förändring och förbättring.”
Vad Palm tycker idag vet jag inte, men det är aldrig försent att ta goda råd, eller hur?
Text och foto. Ingemar E. L. Göransson
