Återupptäck # 16: Barbara Lynn

Under den här rubriken skriver jag om band och musiker som har glömts bort i den stora publikens minne.

Kring 1960 var det inte vanligt med kvinnliga sångerskor som skrev sitt eget material. Det var ännu mer ovanligt att en svart kvinna från södern gjorde det. De flesta kvinnliga sångerskor gjorde som producenten sa och fick några kronor för sin insats medan producenten och skivbolagsbossen kammade hem stålarna om det blev en hit.

Det fanns dock några få undantag och ett av dessa svar Barbara Lynn Ozen från Beaumont, Texas. Ozen tappade hon snart när den legendariske Huey Meaux upptäckte den talangfulla tjejen som skrev sina egna låtar och kompade sig på en gitarr omsträngad för den vänsterhänta Barbara Lynn.

1962 kom genombrottet med ”You Lose A Good Thing” men då hade Lynn flyttat till det Philadelphia-baserade ”Jamie Records” där Duane Eddy och Lee Hazlewood huserade några år tidigare. Singlen kom att toppa Billboards R & B-lista och hamnade bland de 10-mest sålda singlarna på pop-listan.

Efter genombrottet blev hitsen inte lika stora men under ett antal år på mitten av 60-talet hade hon ett antal hits på främst R & B-listan vilket var naturligt med tanke på Lynns musik var djupt rotad i gränslandet mellan blues, soul och R & B.

Det är förvånande att Barbara Lynns musik fortfarande ett halvt sekel senare känns så otroligt fräsch. Lynns röst är otroligt intim och lyckas att göra små konstverk av de ibland mindre lyckade texterna som i sig är tidstypiska. Absolut inte sämre än andras tvärtom. Lynn var en pionjär och röjde väg för alla de kvinnliga självständiga sångerskorna som kom efter henne som Janis Joplin eller varför inte singer-songwriter Janis Ian och popprinsessan Lesley Gore som utan Lynn skulle haft det väsentligt tuffare att hävda sig i musikbranschen i USA

I Europa fick hon förtjänt uppmärksamhet när Rolling Stones gjorde en cover på hennes ”Oh Baby (We Got A Good Thing Goin´)” på deras ”Out Of Our Heads”-album 1965.

Lynn drog sig vad det led på 1970-talet bort från musikbranschen men återvände på 1990-talet och är så vitt jag vet fortfarande aktiv tillbaka i födelsestaden Beaumont, Texas.

Det är idag lättare att få tag i Lynns plattor än vad det var på vinylens tid.

Rekommenderade CD:

The Jamie Singles Collection 1962-65 (Jamie 2008)

A Good Woman (Kent 2011)

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Här är också några klipp från youtube med Barbara Lynn, det finns fler:

Live 2010

You Lose A Good Thing

Live 2005

Återupptäck # 15; The (Young) Rascals

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

1964 bildade New York-grabbarna Felix Cavaliere (keyboards) Gene Cornish (gitarr) och Eddie Brigati (sång) och Dino Danelli (trummor). 1966 är The Young Rascals kortat till The Rascals. Gruppen fick också kontrakt med New Yorks största independentbolag Atlantic. Först lät de som många andra band som hade lyssnat för mycket på den tidens soul och R & B men gruppen hade tillräcklig mycket talang för att utveckla något eget.

Cavaliere och Brigati visade sig vara låtsmidare nästan i klass med Lennon-McCartney och Jagger-Richard. Så om första LP:n ”The Young Rascals” innehöll endast ett original och resten covers så var den andra ”Collections” till sin majoritet hemsmide.

Hitsen började komma; ”Good Lovin´”, ”You Better Run” och ”Groovin´” för att nämna några av de tidiga. Gruppen går i och med att låtskrivandet kommer igång från blue-eyed soul till skicklig pop-soul med allt mer av experimenterande på LP-plattorna.

I slutet av 1960-talet efter ”How Can I Be Sure”, “It´s Wonderful”, ”It´s A Beautiful Morning” och “People Got To Be Free” som alla under 1967-68 placerar sig på Top 20 i USA så börjar inspirationen tryta och de sista plattorna med gruppen kan lämnas därhän. I Sverige fick de en modest hit med ”How Can I Be Sure” som är min enskilda favoritlåt med gruppen med sin franskpåverkan och vokala insats från Brigati som ur bland det bästa som kom ur hans strupe.

Deras största konstnärliga framgång är enligt mitt förmenade den alldeles underbara ”Freedom Suite” med ”Groovin”-LP på god andraplats. Väl producerade, lockande harmonier och melodislingor som sitter som en smäck. Det fanns också ett spännande stråk av latino och jazzpåverkan i gruppens musik.

Efter ”See”-plattan som kom 1969 är det på något sett över. Den amerikanska musikvärlden håller på och förändras och med den The Rascals som inte hittar sin väg utan börjar experimentera utan mål. När sedan Brigati tröttnar så är gruppens tid över.

Att lyssna på:

The Young Rascals, 1966

Collections, 1967

Groovin´, 1967

Once Upon A Dream, 1968

Freedom Suite, 1968

See, 1969

Alla utgivna på Atlantic och återutgivna på CD av Collector´s Choice.

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Här är några klipp från youtube också:

Studioversionen av denna underbara låt

Live, bildkvaliteten är “sisådär”

Måste vara gjord senare, dvs. videon

Återupptäck # 14; Jet Harris

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

1962 köpte jag en singel med årtiondets coolaste omslag. Det var en Decca-singel med Jet Harris & Tony Meehan ”Diamonds” – en låt som låg etta på brittiska hitlistan under den hösten.

Jet Harris var den ende som fanns på bild och såg grym ut tyckte jag den då 12-årige grabben från barnrikehusen i Övre Vasastaden i Linköping. Singeln ”Diamonds” var lika grym den och blev i det närmaste sönderspelad på den lilla platsgrammofonen på Götgatan.

Efter några år försvann singeln och när jag hittade den ånyo på 1980-talet så köpte jag den på nytt och då mest för det grymma omslaget.

Vem var då Jet Harris? Han började spela skiffel på 1950-talet och då tillsammans med trummis Tony Meehan och när den på väg uppåt kommande Cliff Richard behövde ett kompband så anslöt sig de båda till det som blev först The Drifters och sedan bytte namn till The Shadows vilket var Harris idé.

Den i sin ungdom snabbe löparen ”Jet” Harris fick bli basisten i gruppen men efter några hits med främst då Jerry Lordans ”Apache” fick han sparken på grund av sin begynnande alkoholism. Han råkade också ut för en trafikolycka där han skadades allvarligt 1963 då han tillsammans med sin flickvän Billie Davies (“Tell Him”) kraschade vilket fick stor uppmärksamhet eftersom han fortfarande var gift vid tillfället.

Under de tidiga åren på 1960-talet gjorde Harris några av de bästa instrumentalinspelningarna i brittisk rockmusik. Inspelningar som än idag framstår som enormt fräscha. Filmtemat ”The Man With The Golden Arm”, standardlåten ”Besame Mucho” och inte minst hitsen tillsammans med sin gamle kompis Tony Meehan ”Diamonds”, ”Scarlett O´Hara” samt ”Applejack” är än idag inspelningar som tål att lyssna på.

Harris teknik att spela sologitarr på basen eller att använda sologitarren som basgitarr är unik och kan bara jämföras med den teknik som amerikanen Duane Eddy utvecklade i USA även om Harris var mycket mer grym likt det utseende som man ser på fotona från den här tiden.

Det finns ett engelsk ord ”menacing” som ganska bra beskriver Jet Harris. Detta både musikaliskt och privat. Hans fortsatta alkoholism, hans ibland stökiga uppträdande och allmänna opålitlighet vilket gjorde att den musikaliska karriären blev i stort inget av trots hans uppenbara musikaliska skicklighet som gitarrist. Han var också den förste att spela elbas i Storbritannien vilket han belönades av fender 2010 för.

Harris kom att försörja sig som murare, busskonduktör och sjukvårdsbiträde och andra jobb men ibland som 1977 “Inside” gjorde en och annan platta som visade hans förmåga fanns fortfarande kvar.

Jet Harris avled den 13 mars i sitt hem i en ålder av 71 år.

Att lyssna på med Jet Harris kan rekommenderas ”Decca and other Gems” (RPM 2011) som täcker in alla singlarna som han gjorde efter The Shadows och fram till samarbetet med Tony Meehan dog ut. Kolla även in det redan utgångna men utmärkta albumet ”The Journey” från 2009.

 

Från Top Of The Pops ?

Diamonds i originalinspelningen från 1962

 

Från brittisk TV stå ut med den sega inledningen!

Text och research: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 13; Them

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

Van Morrison känner de flesta till, men idag är det få som i dag lyssnar på hans tidiga period på Decca och i bandet Them. Gruppen startade i Belfast på den berömda Maritime Club som var centrum för den nordirländska beat och R & B-vågen i mitten på 1960-talet.

Det som utmärker mycket av musiken från Belfast är ett drag av paranoia. Grupper som The Wheels, The Bats och inte minst Them har detta stråk i musiken ganska tydligt. Än tydligare blev det senare när gruppen Belfast Gypsies gjorde låtar som ”Secret Police”.

Nordirland var en del av Storbritannien precis som idag och det här var åren innan ”The Troubles”, dvs innan IRA hade börjat sin kampanj för att försöka förena de norra grevskapen med självständiga Irland i Södern.

Det paranoida draget var tydligt hos Them och Van Morrison. Sånger som ”Mystic Eyes” går uppenbart tillbaka på en keltisk tradition av mystisism. Det finns också ett derag av mörker och alienation i de tidiga Them-inspelningarna.

Gruppen var notoriskt instabil. Morrison var en precis som idag en sur och svår man att jobba med. Historierna om hur han kunde dra till sina musiker om han var missnöjd är legio än undantag. Så ryktet som svår att ha att göra men grundlade Morrison för snart 50 år sedan.

Irland har haft en levande kultur i århundraden; Brendan Behan, James Joyce, Oscar Wilde, Jonathan Swift och U2 är bara några namn som har gett ön dess rykte som kulturellt Mecca.

De första inspelningarna bandet var en demo av bl.a. T-Bone Walkers ”Stormy Monday Blues” och Slim Harpos ”Don´t Start Crying Now”. Andra inspelningar som gjordes i Peter Lloyds studio på Cromac Street var ”Philosophy” och ”One Two Brown Eyes”. De sistnämna kom sedan att ges ut på Thems helt omöjliga att hitta EP från 1969. De förstnämna har sett dagens ljus på en bootleg ”Here Comes Van Morrison”. För övrigt innehåller den de flesta av kända live-inspelningar som finns med bandet.

Them gick in i studio i London och kom mellan 1964-1966 att spela in två LP, en handfull singlar och en EP. Man kan knappast säga att de var en kommersiell framgång i Storbritannien men i USA blev de kult och i Holland stora.

När man nu lyssnar på inspelningarna så nästan över 40 år sedan slås man av hur tidslösa Them var. Musiken berör fortfarande och kvar lever klassiker som ”Gloria” och ”Mystic Eyes” – allt beroende på Van Morrison vill jag påstå. Den som vill uppleva Van Morrison innan han blev berömd ska bekanta sig med Them.

Här är några plattor värda att skaffa:

The Story Of Them featuring Van Morrison (Deram)

Innehåller allt studiomaterial inklusive alternative versioner. Tyvärr utgången sedan länge men finns till ganska höga priser, tyvärr.

Here Comes Van Morrison (Asterisk Disk)

En bootleg av god kvalitet, (okay i huvudsak) . Innehåller de mesta kända livematerialet med Them, Belfast-demon och inspelningar med The Monarchs Showband, debutbandet, med Morrison på sax.

Belfast Beat – Maritim Blues (Big Beat)

Här finns andra Belfastband som de lysande The Wheels. Svår att hitta idag men sök på nätet.

Här är en av få  videos som finns på youtube med bandet:

Text och research:  Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 12 Ritchie Valens

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Foto Del-Fi Records)

Etniskt identitet är viktigt. Att ha förebilder om du är invandrare har också betydelse för självkänslan. Om någon artist i den första rock `n`roll-generationen uppfyllde det för den latino-befolkning som fanns i USA i slutet på 1950-talet så är det Ritchie Valens.

I Sverige är Valens mest känd för två låtar ”Donna” och ”La Bamba”. Den förstnämnda eftersom The Hep Stars hade den som en av sina största och mest uppskattade hits på 1960-talet. ”La Bamba” genom filmen med samma namn om Buddy Holly, Big Boppers och Valens tragiska flygolycka 1959.

Ritchie Valens (egentligen Richard Valenzuela) blev bara 18 år och hans karriär kanske den kortaste av allas då den varade i 8 månader från genombrottet till flygkraschen i februari 1959. Även om inte Valens var invandrargrabb så hade han på moderns sida latinorötter, han var uppvuxen och bodde i San Fernando-dalen utanför Los Angeles. Det var ett spansktalande område och därför blev han också en förebild för de spansktalande ungdomarna i området.

Valens var både tuff grabb som levde ett otryggt liv med en tidig skilsmässa när han var liten och en sjuk pappa som dog tidigt men enligt alla en ödmjuk och osäker grabb. Han växte upp med släktingar men samtidigt hade han en musikalisk talang av sällan skådat slag.

Han hann göra en handfull utmärkta singlar och en LP och hade flera förstaplatser under de 8 månader som karriären varade. Han gjorde massor av “gigs” och kom att bli en av de mest inflytelserika från den första rockepoken. Efter hans död gavs det ut ytterligare två LP varav en Live-platta av närmast bootlegskvalitet, men som musikaliskt är en fyrbåk.

1998 gav hans bolag Del-Fi ut en CD-box med allt som fanns och som hade varit utgivet tidigare. Här finns även heminspelningar, alternativtagningar och annat.

Ritchie Valens är i stort bortglömd idag. Men utan honom hade det aldrig funnits någon, Chan Romero ”Hippy Hippy Shake”, Chris Montez ”Let´s Dance” eller för delen Los Lobos.

Vi hade inte haft stapelvaror som ”Twist & Shout” som helt bygger på ”La Bamba” (eg. en mexikansk bröllopsdans). Mycket av den amerikanska latino-kulturen har som tidig förebild grabben från San Fernando Valley.

Han skrev också den första riktiga politiska protesten i rock`n´roll; ”Framed” som handlar om hur han ”latino-grabben” sätts dit av polisen för något han inte gjort, underförstått enbart för han är latino.

Ritchie Valens på platta är inte svårt att hitta. Original-LP:na kostar mellan $300-500 i bra skick, men på CD finns det mesta återutgivet. Leta framförallt efter Del-Fi-boxen ”Come On Let´s Go” som kom 1998. Annars finns alla plattorna i CD-version på exempelvis Ginza.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Här är slutligen några klipp med Ritchie Valens från youtube:

Återupptäck # 11; John D Loudermilk

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

När jag var så där 11 år så hörde jag en låt på Radio Luxemburg som fastnade av någon anledning. Den var tilltalande på ett närmast barnsligt sätt. Låten var John D. Loudermilk ”Language Of Love”. Vad jag då inte visste var att redan då var Loudermilk en etablerad låtskrivare med ett antal hits på sitt CV ”Sitting In The Balcony” (Eddie Cochran), ”Ebony Eyes” (Everly Brothers) och ”The Great Snowman” och ”Let´s Think About Living” (båda med Bob Luman) för att nämna några av hans låtar.

Nästa gång som hans namn dök upp vid min horisont var 1965 när The Nashville Teens fick en jätte hit med ”Tobacco Road” och sedan även med ”Google Eye” samtidigt som Marianne Faithfull Faithfull slog till med ”This Little Bird”. Alla skrivna av Loudermilk.

Vem är då John D. Loudermilk? Född i den amerikanska mellanvästern 1934 och kusin med Ira & Charlie Louvin, dvs. The Louvin Brothers (legendarisk rootmusic-duo). Började redan på 1950-talet skriva låtar och genom jobb på den lokala radiostationen blev uppmärksammad.

Varför är då Loudermilk så intressant? Orsaken är att han är en särling i sitt låtskrivande. Han lyckas att kombinera poplåten respektive det lilla treminutersformatet med social kommentar utan att bli flåshurtig. Han beskriver med stor kärlek den amerikanska småstaden och dess värld på ett sätt så att varje låt blir en liten novell.

Ibland skapar han låtar som ”Tobacco Road” som bättre än någon annan beskriver slum och dess levnadsvillkor. Inte undra på att den har spelats in av artister från Jefferson Airplane to Lou Rawls och alla däremellan.

I “The Lament Of The Cherokee Reservation Nation” ges en insiktsfull ögonblicksbild av livet i reservatet. Ibland är han rent av rolig som i ”Road Hog” om vägproppar som hindrar trafiken, ironisk som i ”Doctor Casey” som driver med TV-serier; ”The Bully Of The Beach” om spännarnissarna på stranden osv.

Några plattor som är väl värda att skaffa är:

Blue Train (Bear Family) som innehåller alla välkända låtar och hits. Valuta pengarna lindrigt sagt.

The Open Mind (Omni) som egentligen består av tre RCA-LP som Loudermilk spelade in på 1960-talet. The Open Mind har beskrivits som ett psychedeliskt mästerverk, men snarare är det en lågmäld kommentar om ”the state of the nation” i slutet 1960-talet med kriget i Vietnamn, medborgarrättsrörelse och allt mer infekterad politisk situation i USA. Inga stora ord utan en vänlig men inte för den skull otydlig samhällskritik.

De två andra LP på CD:n är ”Suburban Attitudes In Country Verse” och ”Bizarre Collection Of The Most Unusual Songs” är inte sämre de heller. Den förstnämna är ett brilliant stämningsläge av den amerikanska småstaden, absolut underbar platta som i sin milt framförda stillsamma ironiska ton värmer.

Den sistnämna innehåller bland annat senare välkända ”The Lament of The Cherokee Reservation Nation” mer känd som ”Indian Reservation” som kanske är den mest dräpande kritiken av de eländiga villkor som den amerikanska ursprungsbefolkningen lever under.

En sista platta att rekommendera är ”Volume One- Elloree” (WB) som känns som en improviserad privat spelning där flera av hans välkända låtar görs i nya akustiska versioner. Varm och intim platta som bara finns på vinyl. Jag överförde min LP till CD vilket var tur för LP har försvunnit sedan år tillbaka.

(En sanslös sida där ALLT om Loudermilk finns här)

Här är ett par klipp från youtube.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 10: Del Shannon

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

(Signerat foto från författarens samling)

Kan popmusik spegla ångest och psykisk instabilitet, kanske t.o.m. besatthet. Jag är helt övertygad om att det är fullt möjligt.

En sådan artist som var psykiskt instabil och led av sin framgång till den milda grad att till sist tog sitt eget liv då han inte lyckades återupprepa sin första världsframgång var Del Shannon. Charles Westover som han egentligen hette fick 1961 en världshit med den magiska ”Runaway”. Det fanns ingen ände på framgången och singeln kom att sälja mångmiljonupplagor runt världen.

Sångens ödesmättade stämning med den lilla leksaksorgeln som gav sången dess ångestladdade prägel blev en klassiker. Shannon spelade själv in den ytterligare två gånger varav den andra med ny text och som tema till TV-serien ”Crime Story”

”Runaway” som blivit ett klassiskt 2-minuters stycke av brilliant popmusik från tidigt 60-tal. Den har samma ångestladdning som Roy Orbisons ”Running Scared” och de har liknade kvaliteter där på 120 sekunder panik och övergivenhet speglat på ett nästan grekiskt dramas vis.

Skillnaden är att medan Orbison gjorde detta en gång så återupprepade Shannon samma känsla i platta efter platta. Han var bara riktigt bra när han skrev dessa minioperor om mänsklig ångest och panik och inte minst beskrev världen kring sig med outsiderns blick.

Runaway”, ”Keep Seachin” och inte minst ”Stranger In Town” har alla samma kvaliteter av övertygande psykotisk världsuppfattning. Del Shannon fick dock aldrig mer en hit av samma magnitud som ”Runaway” vilket ledde till att han 1990, endast 56 år gammal, satte ett hagelgevär till sin mun och handgripligt ändade den ångest som följt honom hela hans liv.

Det är inga svårigheter att få tag i plattor med Del Shannon. det mesta finns återutgivet på CD. Dock en varning för billiga lågbudgetutgåvor då de oftast har en usel ljudkvalitet.

Den bästa till rimligt pris är australiensiska Ravens “1961-1990” eftersom den innehåller massor av rariteter som nyinspelningen av “Runaway” till “Crime Story”, sällsynta stereomixar men framförallt har de haft tillgång till originaltejperna.

Lite kuriosa kring Del Shannon:

En av de mest sällsynta svenskpressade LP-skivorna från tidigt 60-tal är ”Little Town Flirt” som Cupol pressade i 99 exemplar. Omslagen till den är dock importerade från USA. Jag har sett 3 ex under alla år.

(Den svenska Big Top-pressningen)

Shannon ersatte Roy Orbison i Traveling Wilburys när Orbison dog.

Här är några klipp med Shannon från youtube:

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 9: Lee Clayton

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

Lee Clayton född 1942 och i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet gjorde två makalösa plattor som tyvärr har kommit bort i svallvågorna av punken från dessa år. Dock, saknas inte frenesi och energi som väl mäter sig med punken från denna tidsepok.

Lee Clayton fick ett kontrakt med Capitol och gjorde tre LP varav ”Naked Child” och ”The Dreams Goes On” väckte ett mindre intresse. “Silver Stallion” som Clayton skrev blev en mindre hit med The Highwaymen dvs. Johnny Cash, Waylon Jennings, Kris Kristofferson och Willie Nelson.

Men Clayton behövde inte The Highwaymen utan hans låtar stod för sig själv. Min uppfattning är att de typ Capitol-LP:na ovan nämna är i en klass för sig med sina arrangemang med en grymt gitarrspel och texter fotade i verkligheten.

Hans hyllning till den bortgångne fadern i ”Industry” är troligtvis den mest furiösa uppgörelse med big business och dess brist på empati för sina arbetare.”The Dreams Goes On” är en mäktig hyllning till hoppet om en bättre värld.

”I Ride Alone” från ”Naked Child” tillhör en av de mest mäktiga inspelningar gjorda i en inspelningsstudio någonsin och ”10.000 Years/Sexual Moon” glöder på ett grymt sätt.

Lee Claytons karriär tog slut och idag vete fasen vad han gör men dessa två plattor placerar honom i centrum för de stora låtskrivarna i amerikansk musik.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Lee Claton på you tube

och den makalösa “Industry”

Återupptäck # 8: Dion DiMucci

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

Bronx är kanske inte den stadsdel som har bäst rykte av de ”Five boroughs” i storstaden New York. Den är den enda av NY stadsdelar som ligger på fastlandet medan de andra är öar. Huruvida Bronx rykte som stökig stadsdel är helt berättigat kan väl diskuteras. En sak är dock säker från Bronx har det kommit en massa bra musik.

Bronx var under 50 och 60-talen hemvist för ett antal ungdomsgäng vilket också gett stadsdelen del rykte som än idag hänger med. Med det växte det fram en musikkultur grundad i R & R, R & B och inte minst doo wop.

(Tuggummikort signerat av Dion. Författarens samling)

1939 föddes Dion DiMucci i Bronx italienska kvarter och kom under namnet Dion tillsammans med sina kompisar bilda Dion & The Belmonts. 1958 fick de sitt genombrott med ”I Wonder Why” vilken sedan följdes av en lång räcka plattor och hits. I Sverige var de största hitsen ”The Wanderer”, “Runaround Sue” och inte minst ”Sandy”.

Dion & The Belmonts och efter ett par år Dion själv var väl förankrade i doo wop och rock & roll, men influenser från traditionell rhythm & blues var hela tiden närvarande. Och eftersom doo wop fungerade som en bro mellan kusinerna r & r och r & b så har Dion ända fram till idag kommit att röra sig fram och tillbaka mellan dessa .

Dion har påverkat ett antal artister som Lou Reed, Dave Edmunds och Billy Joel men även Beatles hämtade en del av sin harmonisering från Dion. Dion har kallats “The King Of The New York Streets” och i amerikansk rock-mytologi har fått blivit synonym med den street-wise New Yorkern.

Under många år förmörkades Dions tillvaro av ett omfattande heroinmissbruk som gjorde att han under mitten av 60-talet var närmast helt borta från musikscenen. Han har haft återfall i flera perioder men under senare år verkar han ha fått åter sin kreativitet och gjort flera album baserad på den amerikanska bluestraditionen. En sak som han redan under 1960-talet var och nosade igenom ett antal utmärkta inspelningar på Columbia efter Laurie hade droppat honom p.g.a. det omfattande missbruket.

1989 blev Dion invald i Rock & Roll Hall Of Fame.

Några tips på bra Dion-plattor:

King Of The New York Streets (Right Stuff USA 2000)

En utmärkt introduction till Dions karriär från slutet av 1950-talet och framåt. Här finns alla de kända hitsen. Tre Cd och en informativ booklet.

Dion (Laurie USA 1968)

En LP som nu som först kommit på CD. Här finns den legendariska hyllningen till Martin Luther King Jr och John F. Kennedy: ”Abraham, Martin and John”. Men även en balladversion av Jimi Hendrix ”Purple Haze”.

Yo Frankie (Arista USA 1989)

Producerad av Dave Edmunds och Dions bästa platta på åratal. Innehåller den ljuvliga ”King Of The New York Streets”. På plattan är ett antal välkända kollegor och visar sin respekt för Dion och hans påverkan på deras musik; Bryan Adams, p.d. lang och Lou Reed för att nämna några.

Son of Skip James (Verve Forecast USA 2007)

Starkt bluesinfluerat men fortsatt riktigt bra och inte så olikt annat han gjort genom åren. En bra platta från senare.

Här är avslutningsvis några länkar till youtube:

 

 

Text: Ingemar E. L. Göransson

Anslut dig till

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!