torsdag 28 januari 2010

Samma gamla höger

”Det kommer alltid människor i kläm vid stora samhällsförändringar”, ”(S) vill ge bidrag till dom som inte jobbar” och ”tydligare kan hon inte säga att hon inte är särskilt intresserad av att få möjlighet att försörja sig själv och sina barn”.

ssu_1

Tre citat från ledande moderater. Och inte bara det tre citat som tydligt ger vid handen den människosyn som är moderaternas. Det första som kommer från Reinfeldt men kunde ha kommit från en Stalin eller anan doktrinär politiskt övertygande extremist utan mänskliga hänsyn.

Citat att (S) vill ge bidrag till ”dom” som inte jobbar är avslöjande för vem är ”dom”? Vilka är ”dom” som inte är som ”vi” i moderaternas värld? Jo de som inte jobbar, underförstått de lata, de påstådda parasiterna, de som vill ligga samhället till last; dvs de vulgära, arbetareklassen, de avskydda i moderaternas världsbild. De ickenyttiga som inte vill tjäna de duktiga, eliten, dvs. moderaternas omhuldade övre medelklass.

Men frågan är om inte bottennivå är när de två ledande moderaterna Helena Rivière och Gunnar Axén angriper den sjuka Alexandra Johansson och personligen och direkt utpekar henne som simulant som inte vill arbeta utan vill leva sitt liv på bekostnad av samhället.

En cynisk och vedervärdiga människosyn som ligger bakom Axén och Rivière formuleras i orden ”inte intresserad av att få möjligheten att försörja sig själv och sina barn”.

Tre citat från ledande moderater som avslöjar deras verkliga avskyvärda människosyn. Glöm inte bort den på valdagen. Låt inte heller moderaterna koma undan detta bevis för att de nya moderaterna är bara de gamla vanliga moderaterna som är bara den vanliga reaktionära höger som alltid de varit.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

söndag 24 januari 2010

Transportarbetare i Piteå visar att det går vägen

transport_1

Per-Göran ”PG” Gustafsson, Matthias Thetin och Thomas Bergdahl

Det var ett sant nöje att möta det gäng transportare från avdelning 26 och sektion 2, dvs Piteå, som deltog under helgen 23-24 januari i de socialdemokratiska arbetarkommunerna i Piteå och Luleås medlemsutbildning.

Det är vinter, det är kallt och det knarrar under skorna när man går över gården på Sunderbys Folkhögskola utanför Luleå. Men när man kommer innanför dörrarna så möts man av engagerade politiska diskussioner och en välkomnade stämning.

Per-Göran “PG” Gustafsson, Thomas Bergdahl och Matthias Thetin, alla väktare på Panaxia, är engagerade inte bara fackligt utan också aktiva socialdemokrater .

Den första naturliga frågan man gärna vill ha svar på; varför är ni här?

- Det är en unik möjlighet att länka samman politiken med vårt fackliga arbete, svarar PG.

- Det gäller att hitta den röda tråden, menar Matthias.

Hur ser då Transports av 26:s politiska engagemang ut här i Norrbotten?

- Det är på stark frammarsch. Avdelningsstyrelsen ser positivt på att fler fackligt aktiva transportare ger sig in i politiken, menar PG.

- Vi planerar inför valrörelsen och kommer att samarbeta med LO-facken och ska bland annat vara med på Noliamässan, säger Matthias. Men mycket är kvar i planeringen men den ska bli klar på ett möte nu i februari.

- Det är ganska många transportare som redan nu är politiskt aktiva, fortsätter Matthias. Han själv sitter i socialnämnden, kommunens politiska utskott men också ordförande i (S)-fackklubben i Piteå som är uppstartat på nytt efter en tid i ide. Det är Transport, Byggnads och Handels som har återuppstartat den tidigare aktiva (S)-klubben.

Startade en fackklubb

De tre berättar om hur de startade en facklubb på jobbet, Panaxia, och lyckas organisera 90 % av arbetskamrater. Men de lyckades också få de allra flesta att bli medlemmar i (S). De berättar om hur de exempelvis genom försäkringskvällar hittat pengar som medlemmar hade rätt på. De säger också att de hoppas kunna hjälpa kollegor på andra Panaxia-kontor att få igång fackklubbar.

Vad har ni gjort för att lyckas så bra?

- Vi har vid fikabordet talat om solidaritet och vi fick ett fackligt ganska bra resultat, menar Matthias.

- Vi finns till för medlemmarna, fyller Thomas i. Vi jobbar helt enkelt tätt med våra medlemmar.

En fundering som kommer efter att talat med PG, Matthias och Thomas; pessimister säger att det är svårt att få igång facklig verksamhet men än svårare att engagera kollegor politiskt. De tre bevisar motsatsen.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

lördag 23 januari 2010

Det lever, det lever!

Socialdemokratin är Sveriges största parti nominellt sätt. Det är också det parti som är politiskt det största. Partiet har regerat Sverige i stort sätt under 70 år.

70 år som har varit bra för medborgarna. Det fattigaste landet för 100 år sedan har utvecklats till en välfärdsstat. Detta även om välfärdsbygget har naggats rejält i kanten och grunden till delar har anfrätts av två decenniers nyliberalt påverkad politik.

P1010651

Kort sagt, från fattigdom till välstånd som innebar att klyftorna minskade och jämnades ut. Samhället gick helt enkelt genom en veritabel revolution – reformistiskt genomförd, men revolutionär till sin förändring då hela samhället kom att förändras till sin grund.

Arbetarkommunerna i Piteå och Luleå genomför denna helg en bildningsinsats för nya medlemmar och nästan nya partimedlemmar kring politiken. Föreläsningar, samtal, grupparbeten, redovisningar och inte minst att umgås med varandra inför den kommande valrörelsen.

En berömvärd insats. Tyvärr lika sällsynt som nödvändig i dessa yttersta dagar av tidsbrist och politisk professionalisering. Berömvärd då det ger utrymme för politiska samtal och inte överlåter detta till yrkespolitiker, en möjlighet att påverka politiken i sitt eget parti. Nödvändig då varje politisk rörelse som ska överleva blir aldrig starkare än sina medlemmars engagemang.

Tyvärr brukar det istället vara så att politiken formas i stängda rum, formulerad av akademiker som sällan sett en verklig arbetsplats än mindre haft ett reguljärt jobb, uttryckt av reklambyråer och genomförd av politikerproffs.

P1010659

Diskussionernas vågor går också högt dessa dagar. Undertecknads föreläsning om Thatcher och dagens politik blev en samtalsgrupp om högerns revolt mot den svenska välfärdsstaten. Anders Öberg på Sunderbyns folkhögskola föreläste om folkrörelserna i svenskt samhälle. Riksdagsgruppen bidrog med sitt perspektiv för att nämna några som håller i olika pass.

Socialdemokratin är en levande folkrörelse, i vart fall finns det mycket mer liv och socialdemokratins död som borgerliga krafter gång på gång deklarerar är högst överdriven.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

fredag 22 januari 2010

Framgång för politisk teater

Kan man göra teater av sjukförsäkringsdebaclet? Ja det kan man. Man kan göra bra teater och angelägen teater t.o.m. av något så eländigt som regeringens sjukförsäkringspolitik.

P1010638

Under den senaste tiden har en pjäs under namnet ”Moster Annie” spelats runt om i Mellan- och Västsverige. Inte bara spelats utan också spelats med stor framgång.

Pjäsen är skriven av Roland Janson som också regisserat den och i den enda rollen spelar Dan Nerenius så övertygande att han nästan blivit utkastat från några föreställningar. Så övertygande har Nerenius varit i sin rolltolkning.

LO-tidningen skrev på sin hemsida efter premiären att ”Icke desto mindre blir de fängslade av ursinnet, av detta gränslösa sätt att ställa frågan vilket samhälle vi vill ha." Och Östgöta Correspondenten i Linköping att "många i publiken nickade igenkännande".

P1010633

Att producera en pjäs som denna är givetvis tacksamt i tider som dessa. Men samtidigt ställer det två frågor. Den första vilken roll kan teatern och kulturen i allmänhet spela i ett samhälle som Sverige och den andra är hur kommer det sig att så få produktioner typ “Moster Annie” görs.

Kulturvärldens navelskådande är uppenbart och politisk teater har i dagens samhälle en väldigt liten roll. Inte för att den inte behövs eller för att det inte finns ett utrymme för den. Orsaken är bristen på insikt i vilket makalöst och starkt verktyg som kulturen de facto är.

Framgången för Moster Annie är ett tecken på behovet en politiskt färgad kultur. Och inte minst en teater som tar ställning mot orättvisor och högerpolitik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Här finns information och kan boka föreställningar av “Moster Annie”.

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Fredag, fredag dags igen!

En Beatles-klassiker får denna fredag inleda helgen:

Trevlig helg önskar Ingemar E. L. !

torsdag 21 januari 2010

Urspårat

vintersoffared

Var ute och åkte tåg i går. Egentligen gillar jag tåg, det är praktiskt för man kan läsa, lyssna på musik eller jobba om man så vill. Det är bara och resa på sig och röra på sig när det blir för tråkigt och det finns möjligheten till en kopp fika om det frestar på för mycket.

Men, och det är ett stort men, då måste det fungera. Tågen måste gå och inte stå still bara för att det är vinter och SJ måste vara flexibla i att lösa ev. störningar. I går så var jag klar tidigare än tänkt i storstan och tänkte då ta ett tidigare tåg och därigenom vinna en timma. Platser fanns på det tidigare tåget men, nu kommer ett stort men, jag hade ”checkat” in min biljett och därför gick inte att byta tåg.

Varför, enkelt det är bestämmelsen. Sagt och gjort till närmaste näringsställe för lite mat. Åter på Centralen upptäcker man att det tåget som skulle ha tagit mig hem var inställt. Ingen förklaring och hänvisning till nästa tåg vilket var 70 minuter senare.

Varför i hela friden gick det inte att byta i första läget och varför kan inte SJ ge information om varför tåghelvetet är inställt?

Väl hemma visar sig det att pendeln kan man glömma för den är trasig, alltså taxi 399 kronor fattigare och hemma vid midnatt!

Slutsats, det var sista gången jag åker med Östgötatrafiken och SJ om jag kan hjälpa det.

Till sist….

Läs och köp det brittiska jazzmagasinet ”Jazzwise”; utmärkta artiklar, recensioner och inte minst i det senaste numret en platta med nya jazzinspelningar som inte finns någon annanstans. Helt lysande!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

tisdag 19 januari 2010

Känn dig blåst!

dublin_3

För nästan ett år sedan var jag i Dublin på den gröna ön Irland. En dag behövde jag och min son lite medikamenter typ receptfria preparat för att lugna en orolig mage och mot undertecknads huvudvärk.

Sagt och gjort in i närmaste affär som försålda slika varor. På Irland är det nämligen så att medicinhanteringen är avreglerad och man kan köpa medicin stort sätt var som helst och när som helst bara affären har öppet.

Kort sagt, huvudvärkstabletter och Imodium.

-How much?

-€22, sir!

Förvåningen var monumental - €22 för två paket receptfria mediciner, är det möjligt?!

Jo det var möjligt för prissättningen är i nyliberal betydelse fri.

Det ekonomiska krisen har slagit till med full kraft det arma Irland. Landet ”Ekonomiskt Under” hade redan för ett år sedan börjat sin utförskana med full fart och med full kraft.

Idag skriver bl.a. lokaltidningen Östgöta Correspondenten och Aftonbladet i går att medicinpriserna har rakat i höjden här hemma med upp till 40 procent sedan det klart att regeringen skulle avreglera Apoteken och privatisera medicin handeln. De som har köpt exempelvis Panodil har också upptäckt hur läkemedelsbolagen har minskat innehållet i sina paket med 30 procent och samtidigt höjt priset.

Det är uppenbart att det som de flesta utom blinda nyliberaler eller blåögda politiker från andra partier förespådde har skett. Den s.k. regleringen har haft en två effekter – man kan köpa huvudvärkstabletter på macken och det kostar 40 procent mer än vad det gjorde på det statliga Apoteket.

Richard Bergström, vd för Läkemedelsindustriföreningen säger till TT.

-Det är en illusion att tro att konsumenterna skulle få lägre priser i och med den här avregleringen.

Så till vilken nytta privatiseringen? Det är nog dags att ställa den självklara frågan – vem tjänar på det? Svaret i det här fallet är enkelt – läkemedelsindustrin och storhandlare som startar nya privata apotek. Vem förlorar – alla vi andra! Känn dig blåst!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

lördag 16 januari 2010

Veckans foto # 3/2010

 

vinter

Västmanland, vinterdag januari 2010

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Tidigare publicerade foton se under etiketten “fotoblogg”!

Anslut dig till

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

fredag 15 januari 2010

Fredagsblues

Varför inte börja helgen med lite blues och annan “rootmusic”

J. B. Lenoirs legendariska blues över den svarte mannens liv i södern. Mavis Staple gör den ultimata versionen.

Medborgarrättsrörelsen och kampen mot rasismen. Curtis Mayfield var ett geni!

En av de få filmsnuttar som finns med legendariske Hound Dog Taylor! Skitigare Chicago-blues finns inte!

1929 men så makalöst bra trots alla dessa år som gått – det är tidlös musik det!

Trevlig helg/Ingemar E. L.

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

torsdag 14 januari 2010

Pete Seeger och det Andra Amerika

Följande text är den intervju jag gjorde med den legendariske folksångaren, politiske aktivsten fredsaktivisten, medborgarrättsaktivisten och miljökämpen Pete Seeger i hans hem i norra New York State i november 2009.

Pete har inte givet några intervjuer på många år men efter en ”övertalningskampanj” från min sida gav han klartecken och intervjun genomfördes under ca 3 timmar i hans blockhus uppe i Bergen utanför Open Spring.

Tillsammans med Sanna Carlstedt och Johan Johansson håller jag på att sätta ihop ett program med titeln ”Det andra Amerika” som blir möjligt att boka inför våren.

Ingemar E. L. Göransson

seeger-6

Det finns två USA. Ett USA som är de rikas, det officiella USA och det andra är de arbetande människornas USA.

Det första möter vi i förljugna TV-serier och i den officiella nyhetsbevakningen. Det alternativa Amerika får man leta efter men det finns alltid nära oavsett om du befinner dig i Los Angeles, sydstaternas småstäder eller i New York hektiska tempo.

Om någon är symbol för det andra, det sannare Amerika så är det Pete Seeger. Pete Seeger som föddes för 90 år sedan i New York och under 70 år varit synonymt med det andra Amerika, det radikala, det protesterande, det sjungande och det med ett modernt uttryck det systemkritiska Amerika.

Därför var det med inte utan förväntningar vi klev av tåget i Cold Spring norr om New York. Där stod han, en mager lång gammal men vital man med ekorrpigga nyfikna ögon. Efter en kort bilresa upp i bergen satt vi där i hans egenhändigt byggda lilla hus och talade om Pete Seegers mer än 70 år i amerikansk historia. Just samtalade för intervjun utvecklades till ett samtal om politik, musik och framtid men även om regalskeppet Vasa och hans minnesbilder av Sverige som han besökte 1968.

Frielev

- Jag fick ett stipendium till en liten highschool ”Avon” där jag sedan fick gå gratis eftersom jag startade en liten skoltidning som innehöll allt skvaller stället för rektorns formella rapporter till den rika ägarinnan. Hon blev förtjust fick jag gå gratis på skolan och lära mig att bli timmerman.

- Där lärde jag mig, ler Pete, att bygga min första stuga här uppe på berget för 60 år sedan. Här bor fortfarande Pete och hans fru Toshi kvar men nu i ett senare hus medan i blockhuset bor deras dottern.

1940 hade Pete Seeger lärt sig att spela banjo, ett instrument som de flesta som spelade vad man kan kalla folkmusik ratade för gitarren. Seeger hade blivit alltmer politiskt engagerad och kom att delta i John Hammonds midnattskonserter för olika progressiva ändamål som strejker, vänstertidningar och annat. Hammond var talangscout på Columbia Records och kontrakterade Billie Holiday, Bob Dylan och många andra.

- Hammond hyrde Carnegie Hall och hade sina midnattskonserter med Josh White, Leadbelly, Burl Ives och Golden Gate Quartet och många andra med vänstersympatier, berättar Seeger.

Mötet med Woody Guthrie

- Det kommer en fantastisk låtskrivare sa han till mig och jag vill att ni skall träffas, säger Seeger. Och han var fantastisk. Han kom att lära mig exempelvis hur man liftar, tjuvåker med tåg och hur man överlever på att spela på barer. Man får inte vara angelägen men efter ett tag så ber publiken om att få betala om man sjunger en sång. Och hans sånger understryker Pete var fantastiska.

Så kom Woody Guthrie och Pete Seeger träffades i New York mars 1940. Guthrie hade liftat från Kalifornien till New York och då skrivet det som kom att bli det arbetande Amerikas ”nationalsång”; ”This Land Is Your Land”. Historien om ”This Land Is Your Land” är också det som sammanbinder Seegers liv i politiskt engagemang och musik mellan då och nu.

”This land Is Your Land” blev Amerikas populäraste sång för att den hamnade i en sångbok för skolbarn och kom att bli USA:s mest sjungna sång någonsin.

- När jag var med på president Obamas installation var mitt villkor, ler Seeger, att alla verserna skulle sjungas. (Se framträdandet här.)

De viktigaste fanns inte med i sångboken och Guthrie själv sjöng in hela sången slutligen på 1950-talet för Moe Aschs Folkways. Det var sedan Arlo Guthrie som i början på 1960-talet upptecknade de ”förlorade” verserna.

- Det var en sorts seger, säger Seeger på frågan hur det kändes att leda allsången vid Lincolnmonumentet när alla sjöng med i orden ” There was a big high wall there that tried to stop me; sign was painted, it said private property”.

Symboliskt; Seeger som var svartlistad under årtionden nu stod framför Abraham Lincolns staty i centrum i sin flanellskjorta, jeans och kulörta mössa och nu 60 år senare leder allsången där USA:s förste svarte president installeras och sjunger det icke-officiella Amerikas mest älskade sång.

seeger Foto: Jan Hillman

Pionjären Seeger

Pete Seeger har varit en pionjär på många sätt.

- Jag byggde min egen banjo för de banjos som fanns passade inte min röst. Det blev antingen för högt eller för lågt. Så en banjo med en längre hals gjorde att den passade Pete och hans röst.

- Under sommaren 1940 liftade jag runt i landet, berättar Pete. Delvis tillsammans med Woody men också på egen hand. Framför allt uppe i Appalacherna där banjon var ett folkinstrument. Efter den sommaren sjöng jag och spelade mycket bättre.

Medborgarrättsrörelsen engagerade Seeger tidigt. Han träffade Martin Luther King eller doktor King som han med stor respekt säger.

- Doktor King lärde oss att vinna de ”oviktiga” frågor som bussbojkotten i Montgomery, Alabama.

- Att vinna de ”oviktiga” frågorna gjorde det möjligt att ta upp de viktiga frågorna; jobb, rösträtten och skolsegregationen. Doktor King lärde oss detta.

Medborgarrättsrörelsen

Pete Seegers kanske mest kända bidrag till medborgarrättsrörelsen var när han tillsammans med andra populariserade den då okända gospeln ”We Will Overcome” som han skrev delvis nya ord till. Än idag går alla royalities från ”We Shall Overcome” till en fond som är kopplad till medborgarrättsrörelsen.

På frågan hur han vill beskriva Martin Luther King svarar han efter några sekunder betänketid:

- En absolut historieskapande intellektuell. Seeger citerar ett brev King skrev till en tidning: ”Varför vill svarta gifta sig med vita. Det är istället aggressiva vita som utnyttjar försvarslösa svarta kvinnor”.

- I en enda mening punkterade doktor King rasisterna, menar Seeger.

Mänsklighetens framtid

Hur ser då Seeger på framtiden vad vill han ge för råd till de som tvivlar och tappat tron idag.

- Jag skulle kunna säga som Kurt Vonnegut att mänskligheten har lika stor chans som en snöboll i helvetet. Men jag har ett mantra menar Seeger. Han ändrar ställning i sin stol och lutar sig framåt;

- Jordbruksrevolutionen tog 1000-tals år. Den industriella revolutionen 100 år och informationsrevolutionen har bara pågått några decennier. Tänk om vi använder våra hjärnor som Gud har gett oss, vilka mirakel vi kan då skapa.

- Se på regalskeppet Vasa, säger Seeger något överraskande, man lärde sig av misstagen och byggde aldrig mer så osäkra skepp. Lär av Vasa, upprepar han med eftertryck.

seeger 4

Pete Seeger är en vänlig men framför allt anspråkslös man.

- Jag har aldrig sökt berömmelse. Den är bara till elände, muttrar Pete Seeger och pekar på alla högar med brev, paket, böcker och skivor som han får med posten dagligen. Hela huset är fullt av berömmelsens frukter, vi får knappt plats att sova.

Hur var det då det här med Bob Dylan?

- Jag hade inget emot att Bob började spela elektriskt men ljudet var fruktansvärt dåligt. Det gick inte att höra texterna som i Maggie´s Farm en av Bobs viktigaste låtar. Vi ses så där vart tionde år säger Seeger. Han säger också att han gillade The Byrds version av ”Turn, Turn, Turn”;

– Det var en ny konstform än när jag sjöng den, säger han glatt.

Starka minnen från 70 års sjungande

När han får frågan om sina starkaste minnen från hundratals uppträdanden så väljer han tre;

- Jag sjunger med barnen varje vecka här i Beacon. Jag älskar att sjunga med barn det ger så mycket. När jag sjöng på ett McGills High School i Montreal i en liten lokal inte större än mitt vardagsrum. Det var över 100 studenter som sjöng av hela sitt hjärta och jag stod på en stol mitt i rummet. Men han nämner också Calcutta där 20.000 alla sjöng sedan med i gospeln ”Jacobs Ladder”.

Pete Seegers favoritsånger bland de hundratals han skrivet?

- Du kan inte be att en far ska välja sina älsklingsbarn, skrattar Pete och den gamle mannens ansikte lyser upp. ”Turn, Turn, Turn” tillhör en av de som jag sjunger ofta. ”If I Had A Hammer” är en annan men ofta sjunger jag en nyskriven sång om två oskyldiga män som har dömts till döden ”Waiting On The Death Row”.

Han börjar med sin gammelmansröst sjunga sången som är minst lika slagkraftig och rörande som så många andra av Pete Seegers från de senaste 70 åren.

När vi åker med Pete nerför den 250-åriga indianstigen inser vi både vi att vi har upplevt något unikt. Vi har haft glädjen att resa genom det arbetande Amerikas främste bards värld under några timmar. Vi har fått ta del av hans historia och haft privilegiet som få är förunnat att uppleva. Fler kommer att besöka Pete Seeger för att visa sin respekt likt nästa gäst Gerry Adams från Sinn Féin som var på ingång en kort stund efter vi har skiljt vid Cold Springs enda bensinmack denna undersköna november dag 2009.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Intervjun med Pete Seeger har varit publicerad i olika versioner i bl.a. Dala-Demokraten, Östgöta Correspondenten, Flamman och nu senast i LO-tidningen.

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

onsdag 13 januari 2010

Är Maud Olofsson korkad?

image

Man kan undra hur det egentligen står till hos Maud Olofsson. Hon bryr sig inte om industripolitik, hon hade svårt med sanningen när det gällde Vattenfall och kärnkraften. Hon dissar fordonsindustrin och åker på semester när det hettar till kring SAAB.

Och idag kommer det fram att hon sänkte sin egen partivän Lena Ek från att bli Sveriges EU-kommissionär. Detta av den enkla anledningen att Maud Olofsson är långsint och vill åt Lena Ek som var motkandidat när Olofsson valdes till Centerns partiledare.

Det känns på något sätt som Centerns svanesång och Olofssons nyliberala sväng på Stureplan blir den röd-gröna oppositionens starkaste tillgång i kampen om Rosenbad.

Text: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

tisdag 12 januari 2010

Den moderata arbetslinjen definierad

image 

Den gamla goda tidens klassordning som i TV-serien “Herrskap och tjänstefolk”

Fredrik Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard (varför ska moderater alltid ha så konstiga namn?) står mitt upp i skiten kan man säga. Efter att i helgen skrivet på sin blogg följande :

"Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb".

Den nye moderaten fick på söta nöten i media inklusive borgerliga skribenter som hade lite svårt att smälta att arbetslinjen definierades på Unsgaards sätt, dvs. den borgerliga arbetslinjen blev en fråga om att serva Östermalms övre medel- och överklass med att städa upp i deras fina värld.

Alltså Unsgaard talade av vad hjärtat var fullt – arbetslinjen ÄR att skapa billig arbetskraft till båtnad för en allt kaxigare och allt klassmedvetnare välbeställd storstadsmedelklass. Back to basics kan man säga – återupprätta det gamla klassamhället.

Nu skulle därför igår den alltför frispråkige Unsgaard försöka rätta till sina försyndelser. Ett nytt inlägg på facebook skrevs fram och lydde enligt följande:

"För att undvika missförstånd: Jag tycker att det är helt fantastiskt att få ett jobb gjort så snabbt, oavsett vem som gjorde det. Det var det jag menade med arbetslinjen. Tydligen finns det de som tolkat det jag skrev som att invandrare bara ska torka bajs. Inget kan vara mer fel."

Herregud, hur man (läs Edvard Unsgaard) vänder sig har han röven där bak. Inte fasen vart det bättre. Det något tvetydiga ”invandrare bara ska torka bajs” där det lilla ordet ”bara” innehåller en värdering som säger det mesta om Unsgaards och de nya moderaternas grundvärdering – bara – betyder ju ”också” i det här fallet.

Men inte minst, den moderata arbetslinjen har fått ett ansikte eftersom den definieras av den nye moderaten och Reinfeldts pressekreterare som att snabbt få skitjobb fixade – dvs. att Östermalms övre medelklass och överklass kan servas på snabbats möjliga och ackurata vis i sin skyddade värld eftersom de kan betala. (Man kan undra om detta är en avdragsgill hushållsnära tjänst?)

Arbetslinjen som den därmed har definierats är en fråga om att passa upp, att vara med ett äldre uttryck, ”en liten människa” – en betjäning, service för Östermalms finare kretsar.

I Detroit, USA pågår just nu ett motbjudande spel. Ett spel som den svenska regeringen och främst Fredrik Reinfeldt har ett stort ansvar i. Att Maud Olofsson är en pajas är en sak, men Reinfeldt är ytterst ansvarig för regeringens politik. SAAB läggs ner och inför öppen ridå pågår ett schackrande kring dödsboet. Att det  i Trollhättan och Västsverige finns många tusen arbetare och tjänstemän och deras familjer som nu förlorar sina jobb, tekniskt kunnande som förskingras, exportinkomster för försvinner och en industri som går i graven bryr sin sagda regering inte om.

För dem är arbetslinjen att ”en liten människa” kommer och torkar upp skiten i deras lilla glaskula. Glöm inte det i september 2010.

Text: Ingemar E. L. Göransson

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

måndag 11 januari 2010

“En liten människa”

image Foto: Anders Wiklund

Varför ser pressekreterare (M) Unsgaard så sur ut?

Förr talade överklassdamerna på sina kafferep om sina ”små människor” som tog hand om det mesta så damerna i fråga kunde istället gå på visit hos varandra och dricka kaffe, kanske t.o.m. få sig en liten likör. Allt serverat och uppassat av en ”liten människa”.

Att dessa tider är åter är uppenbart när man inser vad den s.k. arbetslinjen innebär. Regeringen Reinfeldt som inte visat något engagemang för den industriella sektorn som fordonsindustrin. Däremot har prioriterat skattesubventioner för ”hushållsnära” tjänster, dvs. överklassens ”lilla människa” som servar över- och den övre medelklassen i storstäderna miljonärsgetton.

Exakt vad arbetslinjen innebar fick vi besked om i Expressen idag då moderaten tillika Reinfeldts pressekreterare Edvard Unsgaard hittade ”folkskit” i sin trappuppgång, men snabbt fick hjälp av ett städbolag som skickade en liten ”människa”, i detta fall av rysk härkomst att sanera hos Unsgaard.

Unsgaard som den han är, övre medelklass och moderat, sa till Expressen.

- Jag ringde vårt städbolag som drivs av invandrare som på en halvtimme skickade över en ryska som städade och sanerade trappen. Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska som gör ett fantastiskt jobb.

Hänger ni med? ”Det är arbetslinjen det, att på en halvtimme en söndag få fram en duktig städerska” eller; det är arbetslinjen att det finns en ”liten människa” som kan städa upp i Unsgaards skyddade värld!

Skit vore annars – eller hur nya moderater!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Se även politikerbloggen

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

söndag 10 januari 2010

Veckans foto # 2/2010

veterans day

Veterans Day, Santa Monica 2007

Foto: Ingemar E. L. Göransson

Tidigare publicerade foton se under etiketten “fotoblogg”!

Anslut dig till

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

fredag 8 januari 2010

Fredag – 60-talet lever

Några udda 60-talslåtar att glädja sig åt

Bra version av Leadbellys sång av ett band som var ett “one hit wonder”.

CIA trodde det fanns ett hemligt budskap i texten och utredde på fullt allvar!

Den första gitarrhjälten och grundaren av surf-musiken.

En brittisk sångerska med röst med klös som aldrig lyckades!

Trevlig helg!/Ingemar E. L.

Anslut dig till

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

Fredag – jazz-time

Lite cool jazz mitt emellan helgerna och inför att full fart på jobbet nästa vecka!

Trevlig helg!/Ingemar E. L.

Anslut dig till

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

torsdag 7 januari 2010

Sluta fjanta för kungabratsen!!

afsked

(Fransk satir av Ludvig XIV inför hans avrättning)

Den filippinske diktatorn Marcos fru samlade på skor. Hon hade tusentals när Marcos till sist blev störtad. Allt detta medan det filippinska folket plågades och svalt under en avskyvärd diktaturen.

Det påstås att den franska drottning inte förstod varför de fattiga i Frankrike inte åt bakelser när det inte fanns något bröd. Om detta är sant är väl ingen som vet men det samtidigt säger lite om hur den franska ”pöbeln” (en förvanskning av det franska ordet för folk, peuble) uppfattade kungamakten och monarkins livsstil.

För Marcos och hans dam gick det åt skogen medan Marie Antoinette blev av med det söta huvudet när giljotinen gick varm på det nuvarande Place de La Concorde.

Vad man funderar på hur tänkte Imelda Marcos, Marie Antoinette och andra när det levde ett liv som var så långt ifrån folkets verklighet. Var de fullständigt bortkopplade eller brydde de sig inte.

I går var det ett stort reportage om de svenska prinsessorna världsfrånvänd tillvaro. Ena dagen är Victoria på tursistbesök och leker krig i Afghanistan för att nästa dag på Stureplan bland de andra bratsen sedan visa upp sina handväskor för 250.000 spänn. Madeleine håller sig med handväskor för ca 300.000 kronor.

Detta i ett land där arbetslösheten är skyhög, där det finns stora brister i sjukvården och skolan har fortfarande en massa att bevisa. I samma land där regeringen har uppfattningen att sjuka och arbetslösa är för lata att göra sin del i samhället. Och, samtidigt som samma monarki ska hålla bröllop för osannolika 65 miljoner kronor.

Det är banne mig vi som betalar deras snobbväskor, flotta bröllop och allt mer från ”pöbeln” avvikande livsstil. Det blir alltmer stötande på ett sätt som påminner om Imelda Marcos och Marie Antoinette.

Jag vill inte påstå att vi ska ta fram giljotinen, men att få slut på monarkin framstår alltmer som nödvändigt med tanke på den livsstil som de visar upp. Och, kära monarkister kom inte med tjafset att monarkin är så förbaskat bra reklam för Sverige för det är nys.

Det som är bra reklam för Sverige är alla de produkter av högsta kvalitet vanliga löntagare producerar, våra välutbildade strävsamma yrkesmänniskor och Sveriges goda rykte som föregångsland inom många områden.

Det är stötande med handväskor som kostar mer än vad mången tjänar på ett år och ett bröllop som kostar fantasisummor. Det är också stötande att se fjantandet för monarkin när det finns väsentligt viktigare saker att lägga våra skattepengar på än det här kungliga tjafset!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Anslut dig till

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

tisdag 5 januari 2010

Vill regeringen förbjuda fotografering?

 image

Namn som Robert Frank, Lewis Hine och Henri Cartier Bresson men även för den delen Robert Capa är legender inom fotografin som inspirerat massor av ungdomar att ta upp en kamera och börja fotografera sin omgivning.

Jag har säkerligen ägnat hundratals för att inte säga tusentals timmar åt att studera dessa mästares bilder. För att beundra, inspireras och lära av deras sätt att närma sig världen genom en fotolins.

Robert Franks fantastiska foton i den epokgörande boken ”The Americans”. Bressons kärleksfulla foton av människor från alla delar av vår värld. Lewis Hines sociala fotografering och Robert Capas krigsreportage har alla på något sätt fostrat generationer av fotografer och påverkat fotograferingen som konstart och gestaltningsinstrument av vår omvärld.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA  (London, 2006)

Jag ser idag att regeringen lägger ett förslag att alla fotografer ska inhämta den fotograferades samtycke vid varje fotograferingstillfälle. Ett orimligt förslag då det kommer att omöjliggöra att på rätt sida av lagen kunna i framtiden dokumentera och gestalta världen. Det blir med regeringens förslag omöjligt att skapa fotografering av den dignitet som de ovan nämnda gjorde. Framtidens Franks, Cartier-Bresson, Hine och Capas blir med regeringens lagförslag kriminella.

Ska varje individ skriva på en blankett vid varje fotograferingstillfälle blir det omöjligt att gestalta stämningar och händelser med bibehållen realism och sentiment.

PICT0005 (London, 2008)

Man kan bara se förslaget som en naturlig (och beklaglig) fortsättning andra insatser på lagstiftningens område där kontrollsamhället flyttar fram sina positioner. FRA och Ipred diskuterades högljutt och rättvist under förra året men förslaget om acceptans vid varje fotograferingstillfälle har inte blivit uppmärksammat. Det är märkligt att inte ens Journalistförbundet sett konsekvenserna för sina egna medlemmar när man inte har invändningar mot lagförslaget.

teater_uy (Motståndsfestivalen, 2008)

Med digitalkameran har nya möjligheter för fotografer och fotografikonsten att utvecklas. Samtidigt har givetvis missbruk i samma utsträckning möjliggjorts men med Ipred-lagens tankefåra som modell försöka stoppa missbruket och samtidigt göra det omöjligt för fotografer att skapa är ingen bra lösning.

Ipred har inte stoppat nedladdningen av copyrightskyddat material. Finns tekniken kommer den användas. Likaså missbruket av kameran och bilden som smygfotografera kvinnors underliv kommer att fortsätta för där har inte regeringens förslag någon som helst betydelse. Det är inte fotografiet som som sådant som är boven utan perversa kriminella.Det enda regeringens lagförslag gör är att olagligförklara kreativ fotografering.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

PS. De tre foton som är publicerade här är alla enligt regeringens förslag straffbara och kan ge upp till två års fängelse, rimligt och vettigt? DS

Anslut dig till

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

måndag 4 januari 2010

Återupptäck # 8: Dion DiMucci

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

Bronx är kanske inte den stadsdel som har bäst rykte av de ”Five boroughs” i storstaden New York. Den är den enda av NY stadsdelar som ligger på fastlandet medan de andra är öar. Huruvida Bronx rykte som stökig stadsdel är helt berättigat kan väl diskuteras. En sak är dock säker från Bronx har det kommit en massa bra musik.

Bronx var under 50 och 60-talen hemvist för ett antal ungdomsgäng vilket också gett stadsdelen del rykte som än idag hänger med. Med det växte det fram en musikkultur grundad i R & R, R & B och inte minst doo wop.

skanna0296 (Tuggummikort signerat av Dion. Författarens samling)

1939 föddes Dion DiMucci i Bronx italienska kvarter och kom under namnet Dion tillsammans med sina kompisar bilda Dion & The Belmonts. 1958 fick de sitt genombrott med ”I Wonder Why” vilken sedan följdes av en lång räcka plattor och hits. I Sverige var de största hitsen ”The Wanderer”, “Runaround Sue” och inte minst ”Sandy”.

Dion & The Belmonts och efter ett par år Dion själv var väl förankrade i doo wop och rock & roll, men influenser från traditionell rhythm & blues var hela tiden närvarande. Och eftersom doo wop fungerade som en bro mellan kusinerna r & r och r & b så har Dion ända fram till idag kommit att röra sig fram och tillbaka mellan dessa .

Dion har påverkat ett antal artister som Lou Reed, Dave Edmunds och Billy Joel men även Beatles hämtade en del av sin harmonisering från Dion. Dion har kallats “The King Of The New York Streets” och i amerikansk rock-mytologi har fått blivit synonym med den street-wise New Yorkern.

Under många år förmörkades Dions tillvaro av ett omfattande heroinmissbruk som gjorde att han under mitten av 60-talet var närmast helt borta från musikscenen. Han har haft återfall i flera perioder men under senare år verkar han ha fått åter sin kreativitet och gjort flera album baserad på den amerikanska bluestraditionen. En sak som han redan under 1960-talet var och nosade igenom ett antal utmärkta inspelningar på Columbia efter Laurie hade droppat honom p.g.a. det omfattande missbruket.

1989 blev Dion invald i Rock & Roll Hall Of Fame.

Några tips på bra Dion-plattor:

image

King Of The New York Streets (Right Stuff USA 2000)

En utmärkt introduction till Dions karriär från slutet av 1950-talet och framåt. Här finns alla de kända hitsen. Tre Cd och en informativ booklet.

image

Dion (Laurie USA 1968)

En LP som nu som först kommit på CD. Här finns den legendariska hyllningen till Martin Luther King Jr och John F. Kennedy: ”Abraham, Martin and John”. Men även en balladversion av Jimi Hendrix ”Purple Haze”.

image

Yo Frankie (Arista USA 1989)

Producerad av Dave Edmunds och Dions bästa platta på åratal. Innehåller den ljuvliga ”King Of The New York Streets”. På plattan är ett antal välkända kollegor och visar sin respekt för Dion och hans påverkan på deras musik; Bryan Adams, p.d. lang och Lou Reed för att nämna några.

image

Son of Skip James (Verve Forecast USA 2007)

Starkt bluesinfluerat men fortsatt riktigt bra och inte så olikt annat han gjort genom åren. En bra platta från senare.

Här är avslutningsvis några länkar till youtube:

 

 

Text: Ingemar E. L. Göransson

Anslut dig till

FOLKAKTIONEN För en välfärdsstat för ALLA! Skriv gärna på uppropet och sprid det vidare!

söndag 3 januari 2010

Veckans foto # 1/2010

fyrverk_2

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

För att se 2009 års foton: se fotoblogg i bloggens etiketter

Stöd Uppropet för en välfärdsstat för ALLA!

lördag 2 januari 2010

…time, time see what´s become of me….

Time, time, time, see what's become of me
While I looked around
For my possibilities
I was so hard to please
But look around, leaves are brown
And the sky is a hazy shade of winter

(Simon & Garfunkel: A Hazy Shade Of Winter)

borgmaastaregatan_redigerad-1

Ibland påminns man om tillvarons förgänglighet. Som de här morgnarna när kroppen skriker ”jag vill vara kvar i sängvärmen” samtidigt som man MÅSTE gå upp. Likaså när lederna inte vill komma igång utan man är stel som en pinne de första minuterna efter man lämnat den sköna sänghalmen.

Ett annat sådant tillfälle är när man inser att det finns tusentals platser och människor som det aldrig kommer ges tillfälle att se eller tala med. Kort sagt när förståndet och realismen talar om att din tid inte räcker längre – du är på upploppet.

Att bli äldre är en anakronism – du har inte tillräckligt med tid och du vill göra mer. Kort sagt, tiden blir det dyrbaraste och det mest ransonerade du har. Alltså prioritering är av nödvändighet.

När du är ung så finns all tid i världen och att se framåt kanske tio, tjugo för att inte säga fyrtio år framåt syns vara meningslöst. Tills den dag då de tio, tjugo eller fyrtio åren har passerat. Då känns de som så förtvivlat viktiga.

Det blir en konflikt mellan sinnets vilja och kroppens förmåga som blir allt tydligare ju mindre tid som finns att ta vara på. Att vara tjugo år i sinnet, att ha sina värderingar kvar och sin vilja intakt samtidigt som förmågan att förverkliga allt detta med de fysiska förutsättningarna som stigande ålder innebär kan bli allt mer frustrerande.

Jag läste i en sådan här populärvetenskaplig tidskrift att människans tidsuppfattning är beroende av ett enzym eller liknade som finns i vår hjärna. När vi är unga finns lite av ämnet men det får allt större koncentrationer ju äldre vi blir. Detta enzym gör att vi när vi är unga upplever tid gå långsammare än när vi blir äldre. Om det är sant vet jag inte men nog fasen känns det som om tiden numera går allt fortare medan kroppen rör sig allt långsammare!

Vad menar jag med detta skriver idag på årets andra dag? Jo, vi bör ägna oss åt det som vi uppfattar som viktigt och skippa det oviktiga. Det är upp till var och en av oss att besluta om vad som är vad. En del kan tycka si andra så men till syvende og sidst är vi delar av eller en länk i den oändliga kedja som kallas mänskligheten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Länk till Folkaktionen för en välfärdsstat för ALLA! Skriv på uppropet och sprid vidare – Tack!!