…time, time see what´s become of me….

Time, time, time, see what's become of me
While I looked around
For my possibilities
I was so hard to please
But look around, leaves are brown
And the sky is a hazy shade of winter

(Simon & Garfunkel: A Hazy Shade Of Winter)

Ibland påminns man om tillvarons förgänglighet. Som de här morgnarna när kroppen skriker ”jag vill vara kvar i sängvärmen” samtidigt som man MÅSTE gå upp. Likaså när lederna inte vill komma igång utan man är stel som en pinne de första minuterna efter man lämnat den sköna sänghalmen.

Ett annat sådant tillfälle är när man inser att det finns tusentals platser och människor som det aldrig kommer ges tillfälle att se eller tala med. Kort sagt när förståndet och realismen talar om att din tid inte räcker längre – du är på upploppet.

Att bli äldre är en anakronism – du har inte tillräckligt med tid och du vill göra mer. Kort sagt, tiden blir det dyrbaraste och det mest ransonerade du har. Alltså prioritering är av nödvändighet.

När du är ung så finns all tid i världen och att se framåt kanske tio, tjugo för att inte säga fyrtio år framåt syns vara meningslöst. Tills den dag då de tio, tjugo eller fyrtio åren har passerat. Då känns de som så förtvivlat viktiga.

Det blir en konflikt mellan sinnets vilja och kroppens förmåga som blir allt tydligare ju mindre tid som finns att ta vara på. Att vara tjugo år i sinnet, att ha sina värderingar kvar och sin vilja intakt samtidigt som förmågan att förverkliga allt detta med de fysiska förutsättningarna som stigande ålder innebär kan bli allt mer frustrerande.

Jag läste i en sådan här populärvetenskaplig tidskrift att människans tidsuppfattning är beroende av ett enzym eller liknade som finns i vår hjärna. När vi är unga finns lite av ämnet men det får allt större koncentrationer ju äldre vi blir. Detta enzym gör att vi när vi är unga upplever tid gå långsammare än när vi blir äldre. Om det är sant vet jag inte men nog fasen känns det som om tiden numera går allt fortare medan kroppen rör sig allt långsammare!

Vad menar jag med detta skriver idag på årets andra dag? Jo, vi bör ägna oss åt det som vi uppfattar som viktigt och skippa det oviktiga. Det är upp till var och en av oss att besluta om vad som är vad. En del kan tycka si andra så men till syvende og sidst är vi delar av eller en länk i den oändliga kedja som kallas mänskligheten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Länk till Folkaktionen för en välfärdsstat för ALLA! Skriv på uppropet och sprid vidare – Tack!!