torsdag 29 november 2012

Ett eko från det förgångna

Först var det tre framträdande Sverige”demokrater” som slogs på stan och beväpnade sig med järnrör som de stal från ett bygge. Avsikten var att misshandla ett fyllo som förnärmat de ursvenske. Polisutredningen lades ner, enbart beroende på att brotten var preskriberade och inget annat. Führer in-spe Jimmie Åkesson andades ut trots att han hade fått ge respass åt tre av sina viktigaste i partiledningen bl.a. Kent Ekeroth, kriminalpolitisk(!) talesman.

Jimmie Åkesson

Då och nu: Sven-Olof Lindholm och Jimmie Åkesson

I går bara några timmar senare exploderar skiten ånyo mitt i Åkessons svärmordrömska anlete och näringspolitiske talesmannen Lars Isovaara ertappas på fyllan (helt enligt traditionen i kretsar som SD:s), förolämpande en vakt, med i fyllskallen Isovaaras tycke icke-svenskt utseende i riksdagshuset och partiledningen skickar ut ett pressmeddelande att han blivit besluten av invandrare.

När sanningen sedan kryper fram att den “stulna” ryggsäcken var kvar på krogen där den numera avsuttne riksdagsledamoten supit till och allt var ett rent falsarium så var Åkessons återkommande huvudvärk åter på plats.

SD är inget vanligt parti. SD kan aldrig bli ett vanligt parti för SD har sina rötter och sin grundläggande ideologi i fascism, nazism och rasism. Partiet kan patetiskt tvätta och tvätta och tvätta, men de bruna fläckarna går aldrig bort precis som de svarta fläckarna på en dalmatin sitter de för gott.

När Almqvist, Ekeroth och Westling härjade på sta´n 2010, givetvis på fyllan, så var det ett återfall i den gatuhuliganism som utmärker fascistoida figurer som dessa och partier som SD. Precis som deras föregångare före andra världskriget. De står med ena foten i 30-talets vidriga ideologiska mylla och med en fot i den bruna-svarta huligantraditionen.

Lite vad SD är för parti säger nog att Isovaaras efterträdare i riksdagen blir den för förtal dömde Marcus Wechsel. Bättre kan det inte illustreras vad SD är för parti. En rasistisk fyllskalle ersätts av en rasistisk förtalsdömd. Jimmie Åkessons huvudvärk är inte över.

Text: Ingemar E. L. Göransson

lördag 24 november 2012

I besvikelsens tid

Vad utmärker ett reformistiskt arbetareparti likt Labour i England och Socialdemokraterna i Sverige. Vi kan låna den brittiske labourpolitikern Tony Benns ord ”fackföreningarna som önskade arbetarklass-representation i parlamentet, och socialisterna, som önskade feodalismens och kapitalismens ondska avlägsnad”. Vi kan förtydliga beskrivningen med att slå fast att ett reformistiskt arbetareparti utgår från det absoluta folkflertalets behov och gör det utifrån ett löntagar- och arbetarklassperspektiv eftersom partiet är ett klassparti.

Marx-Engels

Ett reformistiskt arbetareparti är alltså inte ett liberalt folkparti, inte heller ett agrart intresseparti och är sannerligen inte ett över- och övre medelklassparti likt de traditionella högerpartierna.

Om vi är överens om denna grundläggande beskrivning så blir också det väsentligt lättare att förstå varför socialdemokratin i Sverige fortsätter att ligga på nivåer i opinionen som partiet inte haft sedan 1910-talet, alltså innan demokratin och rösträtten var införd i Sverige.

Den socialdemokratiske pionjären August Palm beskrev en gång det socialdemokratiska programmet enligt följande: ”Vi skola nämna fordringarna och kunna göra det med glädje, emedan vi äro öfvertygade om, att ingen rättänkande man och qvinna på denna grund skall vända sig ifrån oss: friheten, jemnlikhet och frid emellan nationerna, kunskap och upplysning lika tillgänglig för alla, ett rättfärdigt och förståndigt ordnande af samhällets medlemmarnas arbete under deras egen ledning, vidare att staten, samhället, drager försorg om sina gamla, sjuka eller i öfrigt till skada komna medlemmar. Dessa äro de väsentligaste af våra fordringar, och säkert skola icke många ense dem obilliga.” (Min understrykning.)

I helgen samlas det socialdemokratiska partiets förtroenderåd för att se framåt. Hur mycket framåt man ser kan man undra när de inte presenterar något som ens avlägset liknar en Palmskt tecknad utopi eller ett program där vår tids gissel, massarbetslösheten och hur den nedmonterade välfärdsstaten skall kunna renoveras.

Det är förvånansvärt att den som den tidens överhet betraktade av obildade skräddaren Palm med några få ord framskrivna lade grunden för – det svenska under som skedde under 1900-talet andra hälft – Fattigsveriges reformering till Välfärdssverige.

I veckan presenterade partiet i Dagens Nyheter tre punkter som skall återvinna partiets förtroende. Var fjärde på partiets listor skall vara under 35 år, det skall sättas upp kompetensprofiler som skall uppfyllas för att kunna nomineras och väljas och ett otydligt tal ”samarbeten med näringsliv, akademi och engagerade aktörer i det civila samhället”.

Det intressanta är inte det som skrivs i artikeln utan det som inte skrivs. Det talas om det framtida näringslivet, nyföretagargarantier och andra förslag som vilket borgerligt liberalt folkparti som helst kan skriva under på. Inte för att det är fel med åtgärder i ett samhälle som är kapitalistiskt att försöka få den dysfunktionella kapitalismens att fungera bättre. Detta lika lite som att det är fel att hjälpa en strulunge att komma på rätt spår på nytt.

För det finns ytterligare en utmärkande egenskap hos ett reformistiskt arbetareparti – systemkritiken. Det vill säga att inte långsiktigt acceptera en kapitalistisk ekonomisk ordning som i grunden inte fungerar. Detta saknas hos de socialdemokratiska arbetarepartierna i Europa idag och det är en del av deras kris.

August Palm lyckades på några få rader beskriva en utopi, teckna en bild av vad socialdemokratin, dvs reformismen, hade för långsiktigt politiskt mål. Socialdemokratin lyckas inte ens särskilja sig på avgörande punkter från den rådande ortodoxin att acceptera den marknadsliberala samhällsordningen där medborgarrätt blir konsumenträtt, där varje mänsklig relation blir en ekonomisk dito och medborgerlig rätt blir en fråga om en privat marknadslösning. Ett samhälle där allt har ett pris och inget har något värde.

Partiet skall införa kompetensprofiler för de som skall väljas till förtroendeuppdrag vilket torde innebära att de vanliga dödliga i arbetarepartiet inte göre sig besvär innan de uppnått minst en fullgången akademisk examen.

Vi har sett hur den akademiska ”kompetensen” har lanserat politiska förslag om könsneutrala toaletter, offentliga lokaler som klotterplank och butlers i tunnelbanan. Samma akademiska ”kompetens” lyckas dock inte notera att friskolesystemet blev ett privatskolesystem, massarbetslösheten som permanent företeelse, de sociala klyftornas bråddjup och klassamhällets återkomst.

Varför är någon förvånad över att det en gång så stolta, samhällsbyggande socialdemokratiska arbetarepartiet förvandlats till ett av många i mitten trängandes medelklasspartier som har tappat sina rötter och kompass. Inte undra på att partiet tappar förtroende bland sina kärnväljare.

Alla talar om framtidspartier, framtidsrådslag, framtidståg och allt vad det är. Framtiden har blivit en klyscha skapad av samma konsulter som idag dompterar de politiska partierna i trianguleringens era.

Men ingen talar om hur den framtiden skall se ut och hur vi skall nå den. Men saknas systemkritik och rötterna har kapats, vad annat kan det bli?

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

torsdag 8 november 2012

Novembermörker

 

Nikon_okt2009 009

"Ord faller likt regn

på hälleberget

Tystnaden brytes ej

av ljuset

Novembermörkret är

meningslöshetens Don Quixote"

 

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

torsdag 1 november 2012

Sagan om frimicklaren och Apoteket

Det fanns en tid i ett land där man tog på allvar hur man hanterade medicin. Inte kunde man låta outbildad personal hantera medicin precis som man inte kunde låta vem som helst bara skriva ut medicin eller ännu värre släppa mediciner helt fritt.

Nej, det var ju självklart för medicin är ju egentligen kontrollerad användning av gifter som i felaktiga händer eller använda okunnigt kan skada och t o m döda den som använder den.

Nu hade det här landet fått en regering som av ideologiska skäl ansåg att monopol om de var allmänna och offentliga var av ondo, medan monopol i privata händer var en välsignelse. Denna regering hade bestämt sig för att de skulle ta bort monopolet att sälja medicin och allt skulle bli så bra. Det var vad man sa i varje fall. Socialministern, en frimicklare, lovade att nu skulle alla kunna köpa sina mediciner precis när man ville och överallt.

Särskilt bra skulle det bli i landsorten utanför den stora staden som var huvudstad. Här skulle det startas tusentals apotek. Småföretagare skulle öppna apotek i vartenda gathörn och genom att de blev så många skulle priserna sjunka lovade frimicklaren och log in i kamerorna som journalisterna höll upp där han stod och log i nyheterna.

Nu tog regeringen Allvetande bort monopolet, d.v.s. det statliga offentliga monopolet och införde en som man sa ”avreglering” av apoteken. Nu blev de stora Glufs-glufsarna inom apoteksbranschen jätteintresserade och startade en massa apotek i den stora staden och på andra ställen där det fanns mycket folk med mycket pengar.

Där det bodde fattigt folk blev inga nya apotek. Man tog över de statliga apoteken och upptäckte att de gick nog inte så bra på landsorten där det inte bodde så mycket folk utan blir nog tvungna att lägga ner dem snart. Inte heller har man råd med dyra farmacevter men det behövs ju inte för det är mest skönhetsmedel man säljer i alla fall och den som är dum nog att äta medicin kan ju läsa i stora boken Fass om biverkningar och sånt.

De sjuka som behövde sin medicin fick problem för inte kunde Glufs-glufsarna ha en massa dyra piller i lager när man sålde så lite av dem. Och förresten mediciner är ju inte lika lönsamt som skönhetsmedel, dagkrämer och annat kosmetika och liknade.

Så när nu de sjuka ska få sin medicin får de åka runt i staden och fråga om sina piller eller springa runt med rollatorn i högsta hugg. Det blir motion och det är den bästa medicinen!

Nu insåg frimicklaren att det kanske inte blev så bra i alla fall. Fast det ville han inte erkänna så han gjorde som makten plägar göra när det så att säga skiter sig i fläkten – han tillsatte en utredning som kom med flera nya förslag. Man skulle införa en sökmotor på internet där den som skulle hämta ut sin medicin kunde se vilket apotek som hade den, apoteken skulle hålla ”rimligt” lager och som frimicklaren sa flera andra ”spännande idéer”.

Jag vet en spännande idé – förstatliga hela skiten igen och få ordning på medicinförsörjningen så som det var innan frimicklaren och hans vänner började leka apotekare och läkare. Men frimicklare brukar ju tro på helare och som sagt ingen har dött av motion!

Text: Ingemar E. L. Göransson