För några dagar sedan skrev jag kring barnfattigdomen. Det mobiliserades tre "advokater" från högeralliansens supporterskara för att angripa mina synpunkter på Reinfeldts misslyckade politik i kommentatorsspåret. Inte för att dessa lyckades på något sätt förändra eller stärka Reinfeldts och borgs sak. Ärligt talat, tror jag inte ens att det räcker med en hel advokatbyrå för Reinfeldts regering att komma från sitt misslyckande.
OBS de på fotot har ingen direkt koppling till artikeln
Det är egentligen inte frågan om det är en ökning eller minskning av barnfattigdomen. Det är frågan om realiteten att den finns. Att 220.000 och deras familjer räknas in i de fattiga medborgarnas värld. Det visar på ett djupt ojämlikt samhälle.Nu tror jag inte likt ovanstående "advokater" för Reinfeldts politik att de har valt detta själva utan de är en konsekvens av en politik som har syfte att skapa ökade klyftor i samhället. Både relativt och faktiskt. De 220.000 barnen finns eller hur, för så vitt jag vet har ingen av er förnekar detta.
Orsaken ligger i den politik som påbörjades av Carl Bildts regering och har sedan dess fortsatt oavsett regeringsbildarens partifärg; avregleringar, privatiseringar och utförsäljningar. Budgetdisciplin och budgettak, prioritering av inflationsbekämpning före full sysselsättning; dvs en nyliberalt färgad borgerlig eller New Labour-färgad politik.
Från 1940-talets slut fram till 1990-talet var prioriteringen full sysselsättning och den politiken lyckades. Sverige hade den snabbaste jämlikhetsutvecklingen i världen och en arbetslöshet som låg på kring 2 procent.
När vi hade en arbetslöshetstopp i början på 1980-talet på 3 procent kallade Palme detta en nationell katastrof och regeringen satte in stora resurser på att trycka ner arbetslösheten.
Redan Ernst Wigforss menade att det privata näringslivet kan aldrig garantera full sysselsättning utan den offentliga sektorn måste växa. Sedan Bildts tid har över en kvarts miljon jobb försvunnet inom offentlig sektor och de har inte gått över till den privata sektorn utom i en mindre omfattning. Jobben har helt enkelt försvunnet. Under Bildts tid exempelvis gick 80.000 privata företag i konkurs.
Det finns stora behov i samhället som behöver täckas men de är inte lönsamma, det finns ca 30 miljarder i behov inom infrastrukturen, det finns stora brister i utbildningen så att arbetsgivarna inte kan hitta kompetent arbetskraft. Samtidigt som högerns dröm om en låglönearbetsmarknad torpederas av att behoven av okvalificerad arbetskraft sjunker nu drastiskt enligt AF.
I dag har vi det som ekonomerna kallar jämviktsarbets-lösheten som en ekonomisk doktrin. Så när AF berömmer sig för att arbetslösheten blir "bara" knappt 7 procent nästa år så är det fortfarande en nationell katastrof men tyvärr en politiskt självvald politisk katastrof.
Sanningen är helt enkelt att barnfattigdomen är ett symptom på ett sjukt samhälle som inte klarar att garantera sina medborgares väl och ve utan skapar ett samhälle där med nödvändighet en minoritet av medborgarna får agera buffert för att garantera kapitalintressenas cyniska spel.
Text och foto: Ingemar E. L. Göransson
Läs boken om hur det kunde bli så här och alternativet: reformismens återkomst ”Arbetarrörelsens kris – Mellan reformism och marknadsliberalism”.
