måndag 31 augusti 2009

En kommentar till Försäkringskassan

I dagens Aftonblad står att läsa om hur läkarintyg inte godkännes av Försäkringskassan för den sjuke skall prövas mot hela arbetsmarknaden och så länge det finns liv så finns det hopp eller hur?

DSC_0093

Roland Janson, denne rabulist, kommenterar detta på sitt oefterhärmliga sätt:

“O ni Moderater uppe i det blå

som låter ert vatten över Försäkringskassan då och då

om ni väljare inte röstar och får fart på benen

så kommer Moderaternas droppar att urholka stenen.”

Dikt: Roland Janson ©

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

söndag 30 augusti 2009

Veckans foto; vecka 36

weddingdress 

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Tallin, juli 2009

lördag 29 augusti 2009

Rock & Roll - helgen är inne!

Little Richard – Lucille

 

Trevlig helg!

Ingemar E. L. Göransson

fredag 28 augusti 2009

Bondfångare och tjyv

in_i_dimman

Egentligen skulle man kunna beskylla Fredrik Reinfeldt för att vara en enkel tjyv och bondfångare. Hans sinne för taktik gjorde att han snodde inför förra valet arbetarrörelsens viktigaste begrepp och gjorde om dem till moderata ledord. Det nya arbetarpartiet, arbetslinjen, solidaritet, rättvisa är några av de begrepp som har hört till socialdemokratins viktigaste politiska ikoner men som då blev moderat politisk linje.

Egentligen är ju detta ett rent bondfångeri. Ett knep för att lura “konsumenten” att köpa “varan” moderaterna och deras nyliberala högerpolitik. För var ligger arbetslinjen i att med ekonomisk piska tvinga arbetslösa till att ta jobb på en osäker och i praktiken avreglerad låglönearbetsmarknad typ amerikansk ”working poor”.

Var ligger solidaritet att sänka undersköterskans skatt med några 100-lappar medan den högavlönade tjänstemannens skatt reduceras med tusenlappar.

Var är solidaritet när a-kassan havereras genom regelverk som gör att den solidariska finansieringen byts ut mot egenfinansiering efter modell marknadsmässig försäkring. Och var är rättvisan när den som behöver en ny utbildning för att komma in på arbetsmarknaden möts av stängda portar till Komvux och arbetsmarknadsutbildningar.

Arbetarpartiet som nu moderaterna kallar sig har inte en enda arbetare så långt ögat når ens i närheten av sin ledning. Det är istället höga tjänstemän, näringslivsfolk och politiska broilers alla med en genuin avsky för välfärdsstaten.

Och nu deklarerar Reinfeldt oblygt att han vill bli den nye Erlander. Kan synas patetiskt från ett parti som har envist kritiserat socialdemokratin för dess långa regeringsinnehav. En inom parantes gjord notering; ett i praktiken underkännande av folkviljan och demokratin.

Det kan också uppfattas övermaga att öppet basunera ut att vi moderater ska bli det nya statsbärande partiet. Det låter nästan som om den östtyske partichefen Ulbrecht har återuppstått från dödsriket och tagit plats i Reinfeldt kropp.

 

…ändock revolt

mot välfärdsstaten….

Men samtidigt är det logiskt. Reinfeldt och hans moderater har siktet inne på en omvänd reformpolitik. Reinfeldt, Borg och Littorin är regissörerna av en thatcherinspirerad revolt, stillsam, men ändock revolt mot välfärdsstaten som de som moderater (rättare högermän) avskyr så hjärtligt. Men moderata ledningsbunkern har också lärt sig av reaktionerna på Bildts och andras tidigare gammelmoderata skattegnäll som inte gick hem utan gjorde en nödvändig ”facelift” som gett moderaterna en annan image.

Så när Fredrik Reinfeldt lägger huvudet på sned likt en ledsen cockerspaniel så går det hem i stugorna. När moderatregeringen har sänkt skatterna med 85 miljarder så får det resultat givetvis. Vi får lite mer i plånboken men långsiktigt sjunker välfärdsstaten ner i den bottenlösa politiska och ekonomiska Marianergraven för att aldrig kunna bärgas.

Så när Fredrik Reinfeldt på den pågående partistämma utropar sig som den nye Erlander och moderaterna som det statsbärande partiet är det logiskt och inget att förvånas över. Men det innebär inte att det är mindre farligt och ett mindre hot mot det Sverige vi lärt oss leva i. Det är bara en bekräftelse på moderaternas verkliga avsikter – nedmonteringen av välfärdsstaten och förstärkande av marknadskrafterna ekonomiska och politiska monopol.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

torsdag 27 augusti 2009

Regeringen är bakfull

ssu_2

- Helvete, vår politik skiter sig. Vi klarar inte av jobben. Mer än 100.000 fler arbetslösa än för ett år sedan och det blir värre säger de på AF. Anders vad ska vi göra innan alltihop ger oss en riktig snyting tillbaka.

-Jag vet inte, de lovade att de skulle ordna sig bara vi sänkte skatterna för alla dessa miljarder. Då skulle de bli fler jobb. (Panik i rösten.)

- Jag vet att det är att svära i kyrkan (tyst så inte Göran H. ska höra) – vad skulle sossarna ha gjort i samma läge?

- ????

- Men Anders vad är valet, vi måste göra något!!

- Freddie, vill du driva sosse-politik? (Anders B. ser närmast illamående ut). Men vad tusan, går det så går det. Vi har ju försökt att sno deras politik förut.

Replikskiftet ovan är naturligtvis fritt uppfunnen och inte direkt hämtad ur verkligheten, men något åt det här hållet kan ha skett i Rosenbad när Reinfeldt och Borg upptäcker att deras teorier inte stämmer med verkligheten.

Detta efter att ha närmast utraderat Komvux och arbetsmarknadspolitiken med arbetsmarknadsutbildning. Allt för att stampa fram den efterlängtade låglönearbetsmarknaden som skall pressa tillbaka löntagarna till det kapitalets fromma.

Reinfeldts politik liknar fyllot på lördagsmorgonen som måste tas sig ordentlig sup för att sluta skaka. Bakfyllan av Reinfeldts nyliberala för att inte säga thatcheristiska högerpolitik kommer nu. Det som fungerar hjälpligt i en högkonjunktur skiter sig rejält i en lågkonjunktur. Det är också högers ensidiga nyliberalism stora akilleshäl – den klarar inte att hålla måttet.

 

…..Reinfeldts politik

liknar fyllot på

lördagsmorgonen…..

23.000 nya utbildningsplatser låter kraftfullt men sanningen är att har redan tagit bort 54.000 så det är knappt en halv sup till återställare. 10.000 Komvux när samma regering har redan tagit bort var tredje som fanns.

Sedan nämns inte det faktum att få igång utbildningarna tar tid – det är inget som sker över en natt. Utbildningsplatserna, utbildningsorganisation, lärare, lokaler utbildningsanordnare allt detta finns inte i något jättelikt utbildningslager utanför Stockholm.

Det regeringen rivet ner kan inte sättas igång förrän om kanske 8 – 10 månader, i vart fall om vi ska döma från framkörningstiden för nya utbildningar som var under Kunskapslyftet. (Jag vet jag jobbade som samordnare på fackliga sidan då.)

Reinfeldts budgetpaket är lika trovärdigt som en nasare på Skänninge ”marken” som försöker kränga världens “bästa” disktrasa. Reinfeldts disktrasa/politik försöker nu torka upp katastrofen som tre år med hans regerings nyliberala högkonjunkturpolitik har ställt till med. Lika lite som nasaren på ”marken” lyckas lura någon lika lite kommer Reinfeldts bakfyllesup lura någon. Det kan inte vara kul att öppna partistämman idag.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Bild: SSU

onsdag 26 augusti 2009

Befriande klarspråk

janne_banan7

Min grabb är medlem i Transport eftersom han pluggar för att bli flygmek. I och med att han är medlem i Transport så får han info från sin avdelning i detta fall 4:an i Linköping.

Transport är känt för att vara rakt på sak och inte smyga i buskarna med sina avsikter och åsikter. En högst befriande inställning – inget frökenlir här inte, vilket bekräftades av följande i det senaste numret av avdelningsbladet där man under rubriken ”Till dig som valt att inte vara medlem i facket” (i utdrag):

”Det måste vara skönt att gå till jobbet och veta att du inte är underbetald eftersom Dina arbetskamrater har sett till att Du har en skälig lön för ditt arbete.

(…) Du kan dessutom ta Dig en rast då och då, det har Du, Dina arbetskamrater att tacka för.

När de ändå var i farten , såg det till att göra Din arbetsplats säker, så att du inte skulle skada Dig (…).

Och du, Du måste väl ändå erkänna, att det är skönt med fem veckors semester, med lön för alla semesterdagarna. Och skulle du bli sjuk, Din stackare, så har Dina arbetskamrater sett till att Du får sjuklön och att det finns en företagsvård du kan vända Dig till.

(……) Du slipper att stå och jobba i t-shirt och jeans. Och Du slipper krossa dina tår, för dina arbetskamrater har ordnat gratis skyddsskor åt dig. (….)

Här ser du så omtänksamma Dina arbetskamrater är emot Dig. Det är bara synd att Du skiter i dom. När Du blir gammal och ensam, så kommer Du att minnas dina före detta kamrater. För det var ju de som fixat att du får en extra slant även nu, via avtalspensionen.

Hoppas Du får ett långt och lyckligt liv. Ont i ryggen kommer Du nog aldrig få, Du har ju ridit på andras ryggar hela tiden!!!

Hälsningar från dina arbetskamrater.”

…solidariteten gör

löntagarna starka…

Ursprungstexten är här något redigerad och är ett utmärkt exempel på klartext och vad fackets idé är – solidariteten som gör löntagarna starka nog att hävda sina intressen.

Talade facket klartext på detta sätt oftare skulle färre uppfatta facket som en myndighet utan förstå att facket är dess medlemmar och en organisation som bara kan få mer gjort än vad dess styrka tillåter.

Dvs. att man är många och att man är därigenom starka. Möjligen kan någon tycka att Transport i Linköping är för högljudda och har för råa röster för känsliga öron. Bra, höj rösten ett snäpp till - det behövs!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Fler foton från Transportarbetarnas värld finns här och här.)

måndag 24 augusti 2009

Skyll inte fackens medlemstapp bara på Reinfeldt

Facken förlorar medlemmar och fortsätter att så göra. Man kan ta det på allvar och inse att det kommer långsiktigt få stora konsekvenser för den svenska modellen som den hittills fungerat med en lugn arbetsmarknad och få störningar vilket har varit till fördel för både löntagare och tillväxt. Den svenska modellen har helt enkelt tjänat samhället och samhällsutvecklingen väl.

Detta inser de flesta utan de få och mest gapiga nyliberala gaphalsarna. Erfarenheterna från andra länder där den fackliga organiseringen är väsentligt lägre kan knappast glädja någon utom de som vill se ett samhälle med kraftigt ökade klyftor och inte minst ökad politisk polarisering.

På frågan varför facken har tappat är det egentligen ingen som har ett enkelt svar. De tvärsäkra ledarskribenterna på högerdrakar som DN, SvD och inte minst basuneras ut sitt budskap – facket tillhör forntiden; ensam är stark och som inte är stark ska gå under i den heliga darwinstiska konkurrensens namn.

Från LO:s håll har man ett annat men tyvärr lika förenklat svar; det är regeringens försämringar av a-kassan, slopad avdragsrätt för avgiften som är svarte va5rför man tappar medlemmar. Tyvärr är även det lika endimensionellt som högers självklara och trovissa svar.

Att facken tappar har säkerligen många förklaringar. Man måste nog likt TCO-ordförande Sture Nordh en del av problematiken när han säger i LO-tidningen säger:

- ”Facket har misskött sig. Det finns all anledning till omfattande självkritik”. Nordhs insikt parat med det faktum att arbetsmarknaden har förändrats där osäkrare anställningsformer har dramatiskt ökat, fackens passivitet; oviljan att kanske ta de strider som är nödvändiga även om det inte alltid stämmer med vad som förväntas; brister i den fackliga aktiviteten; facket har kommit att uppfattas som en myndighet och många andra orsaker.

 

“..all anledning till

självkritik…”

Det finns en stämning av uppgivenhet hos en del fackligt aktiva. Som om lägre organisationsgrad inte går att ändra på. Vi ser hur exempelvis SACO-förbunden ökar och likaså att vissa TCO-förbund har lyckats om inte vända så bromsa upp den negativa trenden. LO-förbanden har ett problem och det är att inom servicebranscherna har aldrig organisationsgraden varit lika hög som inom industrin. Men nu sjunker den också inom industrin och inte minst inom offentlig sektor eller det som var offentlig sektor.

DSC_0339

I Storbritannien finns ett förbund som har lyckats vända trenden rejält och det är sjöfolkets och spårvägsanställdas fack, RMT. Jag intervjuade deras generalsekretare för nästan ett år sedan. Bob Crow heter han och är en synnerligen karismatisk person. Crow svarade på min direkta fråga hur det gått till med att förbunden kartlade alla arbetsplatser där det fanns möjliga medlemmar, man sökte upp dessa på jobben, i hemmet eller på de pubar de gick eller varför inte på bussar och tunnelbanan.

RMT tar också fighten när det behövs. Förbundet är jämfört med svenska mått militant och kompromissar aldrig om sina medlemmars rättigheter. Förbundets funktionärer är alla valda och därmed också avsättningsbara om de missköter sig. Allt detta har inneburit att förbundet numera är brittisk fackföreningsrörelses ”golden boy” och det snabbast växande förbundet med numera gott och väl 50 % fler medlemmar än för fem år sedan. (Läs hela intervjun med Bob Crow här.)

Svensk fackföreningsrörelse må ha varit och kanske är fortfarande världens starkaste fackföreningsrörelse trots en negativ trend där man har tappat på två år 7 % vilket är en historisk negativ siffra som bara kan jämföras med tappet efter storstrejken 1909.

Även om högerpolitiken har bidragit till nedgången så har facken själva en inte oväsentlig del i utvecklingen. Bara att många uppfattar att facken är en slags myndighet är en varning om någon. Det behövs mer av den insikt som Sture Nordh uttrycker.

Det vore önskvärt om denna kom att omfattas även av LO:s ledning istället för att gömma sig bakom Borg och Littorin. Förnekelse är ingen bra väg att komma till insikt om problemet. Detta eftersom den sjunkande organisationsgraden är ett problem med långt mer komplicerade orsaker än vad ens Reinfeldts högerregering kan skyllas för.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

söndag 23 augusti 2009

“Gulingen” Marklund har talat

Den svenska underhållningslitteraturens mest framträdande pekoralister Liza Marklund skriver idag i Expressen en drapa riktad mot facket i allmänhet och facklig organisering i synnerhet.

PICT0163

Lika usel skribent som Marklund är visar hon sig vara som politisk analytiker. Hon skryter med att hon blev ”guling” redan 1989 för att en kollega som var LASad skulle få förtur till den tjänst hon hade värvats till. Hon ondgör sig över att hon, Liza Marklund, skulle ha tvingats då 1989 ta , helt enligt reglerna, ta andra jobb mellan vikariat. Fackklubben skulle också ha protesterat mot att hon, som värvats hade fått högre lön än sina kollegor.

”Gulingen” Marklund är fortfarande upprörd över den arrogans som facket visat för att de slogs för sina medlemmar. Det var inte exempel på den solidaritet som Marklund förväntade sig och enligt med hennes drottninglika logik förväntade sig.

I övrigt kör Marklund i sin spalt den för länge sedan utkörda visan om Laval och LAS. Facket slåss bara för de sina, dvs. medlemmar enligt Marklund. Visst , det vore väl fan, för att inte säga tjänstefel om man inte slogs för sina medlemmars intressen.

Men samtidigt som lönekartellen, som facket är, gör det så tjänar de som för ögonblicket inte är med tjänar på detta. Inte fasen är det till nytta för byggarbetarkollektivet om säg baltiska företag med tveksamma löner och villkor tvingar byggjobbare och byggföretag som har svenska avtal till lönedumpning. Ingen tjänar på det utom vissa mindre seriösa byggmästare.

Marklund skriver ”jag gick ur facket för att fackets agerande var inskränkt, maktfullkomligt och osolidariskt” . Jag skulle vilja vända på Marklunds uttalande till en utmärkt beskrivning av Liza Marklunds sinnelag och agerande; inskränkt (hon har inte förstått ett smack av den fackliga idén), maktfullkomlig (hon är sitt eget epicentrum) och osolidariskt (hon tänker bara på sig och sin välfyllda plånbok). Som om detta inte räcker har hon förvandlat journalistyrket till en drängtjänst åt Svenskt Näringslivs och högeralliansens intressen.

Liza Marklund är kanske det här landet mest överbetalda, minst begåvade skribent och nu har hon också visat sig var politiskt korkad på köpet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto: vecka 35

bloggkamera 039

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Norrköping, augusti 2009

lördag 22 augusti 2009

(Åter)upptäck # 5: The Crawdaddys

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

image (Foto: Tim LaMadrid)

Denna gång återupptäck skulle lika gärna kunnat rubriceras ”upptäck” och lämnat “åter” därhän då jag tror få av läsarna överhuvud hört talas om The Crawdaddys. Bandet som var aktivt kring 1980 i San Diego-trakten i Kalifornien är lindrigt sagt känt av ganska få utanför deras hemstad.

The Crawdaddys bestod av ett gäng tonåringar alla var kring 20 år och hade förätit sig på för det första brittisk R&B typ tidiga Stones, Downliners Sect och inte minst The Yardbirds. De låg också i den amerikanska garage-traditionen från 1960-talet och detta kryddat med influenser från Velvet Underground, Chuck Berry-riff och punkvågens attityd.

De två ledande medlemmarna Ron Silva och Steve Potterf, som växte upp på Del Monte Avenue i Point Loma, San Diego. De startade bandet 1977 och blev snabbt en populär attraktion på klubbarna i San Diego.

Det lilla skivbolaget Bomp fick upp ögonen för bandet och gav samtidigt ut två av de mest betydelsefulla plattorna för hela garage-rockens pånyttfödelse som företeelse i USA; singeln ”Why Don´t You Smile/There She Goes Again” och EP:n ”5x4”. De två kom att följas av LP:n ”Crawdaddy Express”.

The Crawdaddys har fått kultstatus i USA och bland garagerock-entusiaster. Det är inte oförtjänt för de var bättre och mer originella än de flesta av 60-talets garageband och inte minst de initierade garagerockens återkomst.

Efter LP:n lämnade Potterf gruppen och i fortsättningen kom Silva att leda gruppen på egen hand. Instabiliteten blev ganska tydlig men några plattor kom ut bland annat EP:n ”The Crawdaddys” som var inspelad i Silvas föräldrars husvagn(!!).

1984 var det slut och bandets las ner, men plattorna finns kvar men är tyvärr svåra att få tag då men Crawdaddy Express finns på Amazon liksom den senare samlingen ”Here `Tis”.

Utgivna plattor:

Crawdaddy-why-1

Singlar/EP

Why Don´t You Smile/There She Goes Again (Voxx 1978)

5x4 (Voxx 1978)

The Crawdaddys (Voxx 1984)

crawdaddys-express-1

LP/CD

Crawdaddy Express (Voxx 1980/CD 1998)

Here `Tis (Voxx 1994)

Det finns två filmklipp med bandet på youtube:

 

 

Text: Ingemar E. L. Göransson

fredag 21 augusti 2009

Här börjar helgen…..(igen)

På med danspjucken…östgötsk rock-a-billy!

THE HUBCAPS “Rockabilly baby”

 

www.thehubcaps.se

Trevlig helg önskar Ingemar E. L.!!

torsdag 20 augusti 2009

Regeringen vill INTE rädda SAAB

Rekonstruktionen av SAAB är klar meddelade konkursförvaltaren igår. Överföring av GM:s aktier kan genomföras och fabriken i Trollhättan kan börja tillverka bilar på nytt. Normalt sätt skulle vilken regering som helst ha jublat i det här läget. Man hade dragit en lättnadens suck för tusentals jobb är på väg att räddas samtidigt som en viktig del svensk teknologisk kunskap blir kvar.

bil13 

Den sista pusselbiten i den mödosamma rekonstruktionen verkar dock inte komma upp på bordet. Skulderna är nedskrivna med 70 % och GM ger i stort sett bort SAAB till det nya konsortiets med Koenigsegg som kärna. Vad som fattas, den sista pusselbiten, är lånegarantier från regeringen på en miljard, dvs. de sista 30 %. Kan tyckas enorma pengar men sett till vad det innebär att svensk bilindustri kan överleva, tusentals räddade jobb och en hel landsända kan andas ut och kanske t.o.m. känna framtidstro efter år av att varit i OBS-klass.

Men, det kommer inga lånegarantier från regeringen Reinfeldt. Regeringen tar helt sin hand ifrån fordonsindustrin och därmed blir sannolikt SAAB-fabriken en tom fabrik och fordonsindustrin i Sverige kommer troligen att gå samma väg som textilen en gång eller varvsnäringen. Men den här gången får industrigrenen inte ens chansen.

Givetvis finns det risker. Det finns alltid risker i näringspolitik. Men utgången är given i det här fallet om man inte vågar ta risker. Samtidigt är riskerna ganska minimala – det värsta som kan hända är staten blir delägare eller t.o.m. majoritetsägare av SAAB. Och det här kruxet ligger; Det handlar inte om pengar vill jag påstå, det handlar om ideologi och dogmatiska principer. Regeringen Reinfeldt är så fast i sina nyliberala teser att de gärna offrar tusentals jobb och kanske en hel industrinäring. Vad regeringen håller på med är ett eko av vad Thatcher gjorde en gång när det gällde British Leyland. Hellre och t.o.m. gärna ses ett försvinnande av en viktig industrigren bara det stämmer med de ideologiska käpphästarna.

 

“det handlar om

ideologi och

dogmatiska principer”

Precis som med British Leyland som nationaliserades av Labour i mitten av 1970-talet och blev en lysande ekonomisk affär så hade det ingen betydelse för Thatcher som styckade och sålde ut hela koncernen med resultat att allt gick i konkurs vad det led. Sedan är det ju så att får regeringen precis som Thatcher en politisk bonus i form av kraftigt försvagade fack inom industrisektorn. Alltså en försvagat motstånd mot den nyliberala revolten mot välfärdsstaten. Slutsats; facken inom fordonsindustrin borde kräva förstatligande av SAAB av flera skäl; jobben, kunskapen och omsorg om välfärdsstaten och sin eget väl och ve och möjlighet att påverka framtiden.

Uppfattningen som är regeringens outtalade åskådliggörs tydligt av Expressens ledarsida som jämför SAAB:s nya ägare med kriminella grupper som Hells Angels och kallar dem utpressare. Tala om att stänga dörren med en smäll! Expressen som normalt brukar vara synnerligen servil för de flesta för att inte säga alla önskemål från industrivärlden, Svenskt Näringsliv osv. anklagar nu konsortiet bakom det nya SAAB för grov brottslighet när de föreslår vad alla andra länder i Europa gör; garanterar lån för att fordonsindustrin i respektive land skall kunna rekonstrueras.

Jag har förut menat att regeringen inte vill rädda svensk fordonsindustri av ett) ideologiska skäl och två) för det försvagar den viktigaste kraften för motståndet till högerns revolt mot välfärdsstaten – fackföreningsrörelsen. Tyvärr är det oerhört tyst från arbetarrörelsens organisationer, en tystnad som bara kan bero på att man inte uppfattar de långsiktiga konsekvenserna av högerpolitiken; det slutgiltiga nedmonterandet av välfärdsstaten.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

onsdag 19 augusti 2009

Bloggens etik

DSC_0189 (Personen har inget med artikelns innehåll i fråga att göra.)

Internet och bloggen är en fantastisk uppfinning precis som har den förändrat vår vardag. Missförstå mig rätt; internet har öppnat en enorm värld av fakta och kunskap men också för rykten, skitsnack och andra mindre sympatiska inslag.

Barnporr, knarkförsäljning och politisk extremism är sådant som inte bär sympatiska drag och som har följt med internet. Men för den skull vill väl ingen förbjuda internet. För att komma åt avigsidorna så finns det lagar och om lagarna inte räcker får väl lagstiftningen anpassas till nya läget.

Det gäller givetvis också bloggen som egentligen borde betraktas som medborgarjournalistik och därmed blir en viktig del av demokratiutvecklingen. Yttrandefriheten blir närmast obegränsad men det medför också ansvar från oss som skriver.

En vanlig journalist har sina regler och sin etik. Det är inte förenligt med den accepterade etiken och existerande regler att skriva vad som helst. En journalist skall alltid kolla sina källor och helst ha två källor till sina uppgifter. Man ska ge möjlighet genmäle och man skall aldrig skriva anonymt utan tidningar, radio och TV och andra media skall ha en ansvarig utgivare. Det är självklart för media och för mig som skribent. Inte fasen skriver jag och sprider okontrollerade uppgifter.

Nu har det blivit ett helsickes liv om att Google har tvingats av en domstol i USA avslöja namnet på den bloggare som har skrivet skit – förtalat som det heter på juridisk svenska . Bloggaren blir nu stämd för förtal. Dyngspridaren på sagda blogg hade angripet en fotomodell med olika nedsättande uppgifter och åker på skallen för det nu. Bloggen får inte bli ett verktyg för förtal och verbal mobbning.

Bra, är min uppfattning. Bra om det sker en sanering och bloggare funderar över sitt etiska ansvar för varje publicering är gjord och kan aldrig ångras. Är skadan skedd så är den det och kan inte ångras bara bestraffas om så är befogat och det finns det lagar för.

Jag har på min blogg skrivet in några korta regler för kommentarer. Jag tar bort fördomsfulla, rasistiska kommentarer eller rena personangrepp. Sådant är självklart och det borde det vara för varje bloggare. Om inte annat för att bloggen ska vinna större respekt som medborgarjournalistik.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Andra bloggar i samma ämne; Kulturbloggen; Henrik Alexandersson; Mattias Andersson som de tre har lite olika uppfattningar.

tisdag 18 augusti 2009

Reserverat: MVG till friskolornas elever

PICT0112

Friskoleeländet har fått en oväntad snyting de senaste dagarna. Det som i går kallades betygsinflation på DN:s debattsida är egentligen en bekräftelse på vad friskolorna (eller rättare privatskolorna) har gett för effekt.

Förutom att de gynnar de som redan har de bästa förutsättningarna i form av föräldrar med högre utbildning och läspremierande hemmiljö så får de uppenbarligen de högsta betygen lättare vilket leder till att de får förtur till högre utbildning.

Men inte bara det. Privatskolorna vet att de måste vara ”bättre” för att få del av våra skattepengar i form av skolpeng; de måste ”leverera” högre betyg för att vara attraktiva för de eventuella ”kunderna”. Kan det bättre illustreras hur skolan har blivit en affär bland andra tack vare friskole-, förlåt privatskoleeländet.

Skolan kan vara ett verktyg för social ingenjörskonst. Skolan kan bryta ner klyftor mellan barn och ungdomar från olika delar av samhället; från olika klasser och skikt. Här kan direktörens barn träffa och lära sig respektera ensamma mammans eller den fattige immigrantens barn och givetvis vice versa.

Men friskolan, privatskolan, lägger grunden och fundamentet för klasstrukturer som blir allt mer stelnade – var och en vid sin läst; var och en på sin plats och de tu skall aldrig mötas.

 

“…högerns fiasko

bekräftas av

betygsinflationen…”

SvD är idag orolig för att betygsinflationen skall bli ett argument för vänster som man säger. Visst det är ett utmärkt argument mot friskole-, privatskolemarknaden. Men det är också en anledning att ompröva skolpolitiken som inte satte kunskap främst alla gånger och där många ungar inte fick eller får det stöd de behöver för att klara sin utbildning. Betygsinflationen är ett bland många andra argument för en sammanhållen skola som är samhällets ansvar och där varande unge skall vara garanterad en god utbildning.

(DN:s kommentar på sin ledarsida är obetalbar och nonchalans i sin konsekvens: ledarskribenter skriver under rubriken “Illusorisk rättvisa” att alla elever inte kan få de bästa kamraterna och det är inget att sträva efter rättvisa betyg. Tydligare kan inte klassintresset från skrivkulin på DN illustreras – de höga betygen till “rätt” elever. Kort sagt, livet är orättvist och så länge det är orättvist mot underklassen så är det bra.)

Socialdemokraterna har sin bästa möjlighet på årtionden att återupprätta en skola som både lär ut, garanterar allas lika möjlighet att förverkliga sina drömmar och att bryta ner de ökade klassklyftorna.

Skoldebatten har hamnat i fel spår då den koncentrerat på betyg eller inte betyg. Skoldebatten måste handla om hur våra ungar ges den kunskap de förtjänar och behöver. Att den måste mätas är självklart och då är betyg ett verktyg för detta. Det kan inte vara fel att ge den informationen till eleven och föräldrar.

skanna0044

Men man måste vara medveten om att högerns klasskola vill se till att de höga betygen inte får hamna i långtbortistan utan skall vara ett privilegium för deras ungar. Detta förstärker privatskolorna med den betygsinflationen. Friskolorna blir helt enkelt ett verktyg för ett fortsatt och än mer cementerat klassamhälle.

Varken högerns klasskola eller 68-vänsterns skola där kunskap fick stå tillbaka för annat är alternativet. Högerns fiasko som bekräftas av symptomet betygsinflation måste mötas, inte med 70-80-talens skola, utan en skola där våra ungar får den kunskap de behöver och där det inte spelar någon roll om du kommer från akademisk eller knegarmiljö. Den politiken måste formuleras för de nämnda alternativen är precis lika usla oavsett om de formulerats av Björklund eller någon flumpedagog från det mörka 70-talet.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

måndag 17 augusti 2009

Återupptäck # 4: The Coasters

Under den här rubriken kommer jag att skriva om band och musiker som är kanske lite bortglömda i den stora publikens öga.

image (Arkivbild)

The Coasters hette ursprungligen The Robins och var en av 1950-talets R&B/R&R-periods bästa vokalgrupper. Med sina rötter i doowop och R&B men inte så lite av humor tillagt till denna brygd så blev The Coasters enorm inflytelserika.

Långt mer, faktiskt, än vad de själva var kommersiellt framgångsrika. Det spelade faktiskt ingen större roll att gruppen bytte folk ganska ofta, de lät ungefär likadant i alla fall (jfr med The Drifters.) Orsaken till detta hette Jerry Leiber och Mike Stoller, gruppens geniala låtskrivare och producenter.

The Beatles snodde ”Three Cool Cats”, ”Searchin´”, ”Besame Mucho”, The Rolling Stones I sin tur var på “Poison Ivy” och The Beach Boys “Riot In Cell Block # 9” (då kallad “Student Demonstration Time”) precis som Dr. Feelgood. Andra som tog upp Coasters-låtar var Downliners Sect och Elvis som båda gjorde ”Little Egypt”.

Vad var det som då gjorde The Coasters så framgångsrika. Flera skäl tror jag. Den först var som sagt att Mike Stoller & Jerry Leiber som skrev och producerade alla dessa hits. De två vita producenterna och låtskrivarnarna som båda älskade den svarta musiken och hade något som andra producenterna i den tidens USA inte hade; respekt för den svarta kulturen. Naturligt spelade det en stor rioll den artistiska frihet som man hade på Atlantic.

Det andra var att de två och halvminuters långa inspelningar var små noveller om gettolivet sett ur gettoperspektiv. ”Riot In Cell Block # 9” och ”Framed” handlar om hur det fördomsfulla rättssystemet missgynnade den svarta befolkningen; ”Poison Ivy” och ”Three Cool Cats” om den sexuella dubbelmoral som präglade USA under denna period (och idag med). ”Charlie Brown” är om skolans clown och blivande (?) ungdomsbrottsling. I ”Along Came Jones” drivs med den amerikanska kulturen som den speglades i TV med dess tydliga rasistiska övertoner.

I dag är det få som kommer ihåg The Coasters. Det är synd för det de spelade in speciellt mellan 1954 – 1960 är klassisk R&R/R&B men det är också bland det mest politiskt tydliga utan att bli övertydligt som spelades in under dessa år. Det är musik som hade stor betydelse för den svarta befolkningens självkänsla och var en för sin tid radikal kritik mot det amerikanska samhället med sin dubbelmoral, rasism och konsumtionsmentalitet.

image

Det finns några bra CD-samlingar med The Coastersmaterial. En utmärkt introduktion är Rhino/Atlantics ”50 Coastin´Classics” som fortfarande finns tillgänglig,

På youtube finns några filmsnuttar med The Coasters. Min favorit är denna med ”Charlie Brown”:

 

Text: Ingemar E.L. Göransson

söndag 16 augusti 2009

Det behövs inget paraply när solen skiner

När solen skiner behöver man inget paraply men när det regnar saknar man det. Så kan man sammanfatta hur a-kassan fungerar för den enskilde. När man har jobb behöver man inte a-kassan för att klara sig men när arbetslösheten är ett faktum så är a-kassan en genial idé. Vi tillsammans som kollektiv ser till att våra mindre lottade bröder och systrar klarar sig från fattighuset till de hittat ett nytt jobb.

a-kassan

Tyvärr fungerar a-kassan i dag bara i teorin på det sättet. När man läser som i Aftonbladet igår att arbetslösa tvingas låna av vänner och släkt i väntan på att a-kassan skall betalas ut. En väntan som är ända upp till 4-5 månader. Tänk själv, vänta i gott och väl ett drygt kvartal utan pengar till hyra och mat, räkningar osv. Och varför, a-kassan hinner inte med p.g.a. alla nya regler och kontroller som den sittande högerregeringen har lagt på a-kassorna.

Detta ovanpå att a-kassan är försämrad med sämre ersättning och väsentligt dyrare så kan den inte betala ut ersättningen som den arbetslöse har rätt till.

A-kassan har utvecklats till en absurd skandal som enbart kan klandras den sittande regeringen. De skyldiga är Reinfeldt och hans regering. Skyldig till eländet är en arbetsmarknadsminister Littorin som i ord är så positiv till facket, kollektivavtal och a-kassan.

Men det är ju dessa herrar som påhejade av svenskt näringsliv har kvaddat hela a-kassesystemet genom försämrad ersättning och mängder av nya orimliga kontrollkrav som gör att a-kassorna inte hinner med nu när krisen slår till mot sysselsättningen. Allt med den ideologiska bockfoten att tvinga arbetslösa att ta jobb till allt lägre löner för att pressa ned lönenivån totalt.

 

“..ställ de

ansvariga för

a-kasseskandalen

till svars…”

Det är en skandal, det är en oförskämdhet mot alla som drabbas av krisen med arbetslöshet som följd. Det är nödvändigt att ställa de ansvariga i regeringen till svars för det elände som de ställer till med och det måste ske nu. Hösten måste föra med sig protester, demonstrationer och aktioner mot högerregeringen som medvetet har satt hundratusentals arbetslösa i en veritabel rävsax; inget jobb och ingen a-kassa!

Politiskt måste a-kassan bli en av valets viktigaste frågor. För sysselsättning, jobb och a-kassa hör samman. Det är nödvändigt med en trovärdig a-kassa som fungerar som den omställningsförsäkring och inkomst försäkring mellan jobb. När Mona Sahlin kommer säkerligen också att komma med konkreta löften om en bra och fungerande a-kassa. Det är självklart om alliansen skall slängas ut från Rosenbad september 2010.

Som sagt när det regnar det är då man behöver paraply och när arbetslösheten drabbar behöver man a-kassa. Just nu verkar det vara tvärtom. Regeringen tycker det räcker med ett paraply mot arbetslösheten och regnväder åt de arbetslösa.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Veckans foto; vecka 34

PICT0153_redigerad

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Rhodos, sommaren 2005

fredag 14 augusti 2009

Här börjar helgen…

Bruce Springsteen 1975 med Rosalita (Come Out Tonight):

 

Trevlig helg!!

Text: Ingemar E. L. Göransson

torsdag 13 augusti 2009

(S) – det duger inte med mindre än 30 % ett år före valet

PICT0122 Kommer Riksdagshuset få ny regim efter valet 2010?

Trenden är uppenbar – socialdemokraterna tappar medan Miljöpartiet och Vänstern stärks faktiskt. Men det mest oroande i United Minds/Aftonbladets undersökning är att Sverige”demokraterna” är på väg in i riksdagen. Då är det svårt att glädja sig åt att Kristdemokraterna verkar har gjort sitt i riksdagen. Ett högerparti ersätts av ett semi-fascistiskt populistiskt parti som SD.

umAB aug_09

Men hur reagerar då socialdemokraterna när man får en all-time low i opinionsundersökningen som AB presenterar.

Ibrahim Baylan, den socialdemokratiska partisekreteraren säger till Aftonbladet:

– Man får ta opinionsundersökningar på sommaren med en nypa salt. Vår kongress ska fokusera på jobbfrågan, jag tror att den blir avgörande.

Visst, man ska alltid ta opinionsundersökningar med en nypa salt men samtidigt kan inte ens Baylan bortse från trenden; (S) backar i undersökning efter undersökning och under 30 % borde om inte skapa panik så en känsla av nu är det allvar. Det räcker inte då hänvisa till partikongressen om två månader – det duger inte om (S) vill se ett maktskifte september 2010.

(S) problem är att man inte har en tydlig politik, eller man har en politik där sneglandet på storstädernas medelklass har fått dominera. Det är uppenbart att det finns en kritik internt mot detta. Allt fler börjar ifrågasätta den försiktiga attityden som Ann-Marie Lindgren skrev i Aktuellt i Politiken.

” Politik måste ha en linje, och en inriktning. Det vi ska fråga oss i dag är inte vilken sorts politik som kan tänkas appellera speciellt till medelklassen. Frågan är vilken politik vi med utgångspunkt i socialdemokratins värderingar ser som svaret på de ekonomiska och sociala utmaningar som dagens samhälle ställer – för medelklass likaväl som arbetarklass.” (min understrykning; skribentens anm.)

Politiken där utgångspunkten är att anpassa sig till olika gruppers intressen fungerar uppenbarligen inte för annars skulle (S) ha en långt bättre situation i opinionen än idag. Den belgiska författaren Chantal Mouffe skriver i sin bok ”Om det politiska”:

”Ett mycket tydligt tecken på att New Labour har gjort sig av med sin vänsteridentitet är att man har övergivet kampen för jämlikhet. Partiets slagord handlar nu om att erbjuda ”valfrihet”. Klasserna har synbarligen försvunnit, och nyckelorden för dagen är istället ”innanförskap” och ”utanförskap”. Man tänker sig att samhället består av medelklasser; de enda undantagen är den lilla eliten av mycket förmögna å ena sidan och de som befinner sig i ”utanförskap” å den andra. Denna syn på samhällsstrukturen ligger till grund för den ”konsensus kring mitten” som New Labour företräder.” (Om det politiska sid 63)

Nu är inte svenska (S) brittiska New Labour men det går inte att undvika att notera den stora påverkans Blairs politik haft på socialdemokratin här hemma; samma överdriva syn på medelklassens roll; samma otydliga uppfattning om arbetarklassens betydelse och inte minst samma jakt mot politikens mitt.

Nu blir alla katter grå i mörkret och alla partier blir halv-liberala i mitten. Politik blir ett grått mischmasch utan konturer vilket får till konsekvens att politiken blir allt mindre intressant. Extremism och proteströstning är helt enkelt första stationen mot en demokrati som försvagas till förmån för gatans parlament. Vi har sett detta i Frankrike, Belgien och det har börjat skönjas på andra håll i Europa.

Inte undra på att man tappar i ett läge då partiet borde glida fram på en räkmacka fram till Rosenbad och regeringsställning. Att då som partisekreterare fromt hoppas på partikongressen i oktober är närmast att begå politiskt harakiri.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

(Ytterligare artiklar i samma ämne: bl.a. se länk samt här)

onsdag 12 augusti 2009

Rojalistiskt hysteri

PICT0120

En sak ska göras helt klart och tydligt – jag är republikan. Orsaken är inte att jag tycker illa om kungen som person eller hans familj. Jag känner dom inte och kan inte ha någon uppfattning vad det gäller deras person. Men jag tycker hjärtligt illa om att monarkin ska vara en i situation som även om det inte är så på pappret kan utöva påverkan på nationens styre. Jag vill kunna välja, och välja bort, i allmänna val individerna som får förtroendet att styra vårt land. Det är en fråga om demokrati, helt enkelt.

Nu börjar det likna närmast hysteri med ytterligare ett monarkibröllop på gång. Nu är det nästa prinsessa som ska ”å sta´” som Strindberg skrev en gång. Vi andra får begapa eländet och betala. Förresten vi betalar ännu en gång eftersom kungahuset får ett lindrigt sagt generöst apanage. Om man ska tala om att någon i detta land lever på bidrag så är det monarkin.

 

“ett motbjudande

skådespel”

 

Alla tidningar, framförallt, veckopress och inte minst kvällstidningarna blir till sig så att man tro att de har hittat den journalistiska G-punkten eftersom de verkar få rojalistisk orgasm på löpande band. Hela skådespelet är i grunden motbjudande.

Eller som min kära hustru sa – det är bättre än tjatet om svininfluensan. Och, vad då, den ofrivilliga liknelsen monarkin och svininfluensas är inte helt fel. Man behöver inget av dem och inget av storheterna gör någon nytta! Så är båda förbaskat kostsamma för folkhushållet.

Här gifter en kvarleva från medeltidens envälde bort sina brats till osannolika kostnader samtidigt som 100.000-tals människor är arbetslösa och tusentals tvingas till socialbidrag eller att tigga för att överleva.

Ett motbjudande skådespel som också spelar en politisk roll eftersom det ena bröllopet kommer att genomföras månaderna innan valet. Hela valrörelsen kommer att ryckas sönder och det kan bara den sittande högerregeringen tjäna på. Så kom inte och säg att monarkin och kungahuset inte kan påverka politiken – det är bara nys!

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

tisdag 11 augusti 2009

Ett skammens rike

Finns det något mått på hur väl ett samhälle fungerar och hur humant det är så är det hur man tar hand om sina som till August Palm sa ”till skada komna medborgare”. Det är ett viktigt mått men ett annat är hur det ser ut för människor som inte har tak över huvudet eller tvingas t.o.m. att tigga.

När jag gick i Stockholm idag möttes jag av en syn som gör mig både förbannad och oerhört nedstämd. En gammal man stod på knä och sträckte fram sin hand och tiggde om några ören för att kunna äta eller vem vet att få något annat som kan värma honom.

tiggare

Jag har funderat på om jag skall publicera den bild som jag smygtog med min telefon eller inte. Men jag har beslutat att göra det. Inte för att på något sätt nedvärdera den gamle mannen utan för att visa den misär som vårt samhälle visar upp mitt i det att vi andra har ett rätt så bra. Jag säger som Nils Ferlin “må förlåta somliga rader”, uppsåtet är dock gott.

Det sociala nätverket skall gälla alla; även fattigaste, alkoholister, missbrukare och hemlöshet skall vara en icke-existerande företeelse. Men så är det inte. Bostäder är förunnat de med pengar; mat de som får något över och arbete de som har utbildning och eller hälsa.

Vad vi ser i våra städer är en humanitär katastrof. Det är en skam och jag skäms över att Sverige tillåter sig att människor lever under förhållanden som dessa.

Ingen skall behöva stå på knä och tigga i ett humanistiskt samhälle som tar hand om sina ”till skada komna medborgare”. Sverige håller på att bli ett skammens rike.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

måndag 10 augusti 2009

Ett bortglömt fotoalbum

Kan det bli för mycket fotograferat? Är det negativt att kameran idag genom den digitala tekniken verkligen har blivit allas möjlighet och egendom. Vi fotar med telefonen, vi fotar med digitalkameror av olika kvalitet och en del av oss använder avancerade digitala systemkameror. Summan av allt detta fotande blir att ingen tid i historien kommer att vara så väl dokumenterad i bild som vår tid.

alb_1 (Sea View Inn)

Spontant kan man bara anamma detta för det innebär att vardagen blir dokumenterad på ett sätt som aldrig skett i historien. Ända sedan fototekniken uppfanns på 1820-talet så har kameran nästan omfattats av en mystik och fotograferandet något närmast mytiskt. I vart fall var det så fram till George Eastman skapade Kodak och tillverkade de första enkla lådkamerorna. Dessa kom att följas av allt fler enkla och ibland riktigt dåliga kameror. Men det innebar att människor började fota om inte annat högtidsdagar, fester och liknande.

alb_2 (Sea View Inn;  OBS meddelandet ovanför ingången No scabs allowed)

Men fortfarande var fotograferandet något som fotografer höll på med för skulle det bli bilder som togs under andra förhållanden så blev det en annan sak. Att foto sin vardag var något som i bästa fall gjordes av amatörer som hade foto som fritidsintresse.

Detta har förändrats i o m digitaltekniken. För det första behöver du inte tänka på att byta film, dyra framkallningar och kopieringar utan då kan ta 100-tals bilder med en acceptabel kvalitet. Vilket också innebär att nu äntligen kan vardagen dokumenteras av de som deltar i vardagen.

 

“äntligen kan vardagen

dokumenteras av de som

deltar i vardagen”

I en artikel i Populär Historia 8/2009 gör chefredaktören Magnus Bergsten en något märklig notering med tanke på den digitala revolutionen. ”Nu ägnar sig många – obegripligt många om ni frågar mig – åt att dokumentera sin vardagstillvaro in i minsta detalj.” En märklig iakttagelse av chefredaktören för en populärvetenskaplig tidskrift. Man tycker att han borde istället omfamna dessa som han uttrycker det ”gigantiska digitala samlingar från vår tid”.

alb_3 (Byggarbetsplats; ev i bergen ovanför Hooverdammen)

Jag har bland mina böcker ett fotoalbum som jag inte vet något om egentligen. Det kom i mina händer för 30 år sedan när jag hittade det bland massa papper som skulle kastas bort. Eftersom det var fotografier och jag har alltid var av den uppfattningen att fotografier inte kastas bort.

Vem fotografen är har jag ingen aning om. Tidsepoken är 1920 och 30-tal och bilderna är från USA så mycket kan jag konstatera. Jag kan på några av de sena bilderna dra slutsatsen att det är Hooverdammen i norra Kalifornien som är motivet medan tidigare bilder är från andra delar av Kalifornien, en buss med adress San Fransisco tyder på det.

alb_4 (Chaufförer)

Albumet har gjorts av en arbetare som var med och byggde. Bilderna är amatörbilder, troligtvis tagna med en av Kodaks billiga lådkameror. Det gamla fotoalbumet är unikt för amatör bilder från arbetslivet tagna på plats från denna tid är ovanligt än mer bilder tagna av , troligtvis, en svensk som i krisens USA jobbade på nödhjälpsjobb är än mer ovanligt.

Fotografierna berättar om olika rallarjobb, byggprojekt i Kalifornien. De berättar också som fotot från Sea View Inn om att facket var starkt här eftersom strejkbrytare inte släpptes in på “värdshuset”

Jag skulle vilja veta mer om fotografen som för snart 80 nästan 90 år sedan tog dessa bilder. De är ett vittne om ett liv som nu är bortglömt men fotona från Kalifornien lever kvar för all framtid.

Slutsats, foto med telefon, foto med digitalkameran, lägg ut bilder på bloggen och inte minst foto vardagen då den behöver dokumenteras för den försvinner så snabbt.

Text: Ingemar E. L. Göransson

Fotografen är okänd.

söndag 9 augusti 2009

Willy DeVille har lämnat scenen för sista gången

image (Arkivbild)

En av den moderna rockens stora posörer har avlidet. Willy DeVille avled i torsdags i bukspottskörtelcancer. En sjukdom som han fick besked om så sent som i juni.

Willy DeVille slog igenom 1977 på CBGB i New York med sin punkinfluerade 50-tals R & B med tydliga influenser av latino och New Orleans.

Den lika legendariske Jack Nitzsche producerade genombrotten “Cabretta” (då som gruppen Mink DeVille) samma år och 1980 kom första soloplattan “Coup De Grace” likaså producerad av Jack Nitzsche.

Willy DeVille blev mer känd och uppskattad i Europa än i USA även om han varit lite av kritikernas favorit även där.

När Willy DeVille lämnat scenen så är det också en av rockens stora, udda personligheter som har gjort det för sista gången.

Text: Ingemar E. L. Göransson

lördag 8 augusti 2009

Veckans foto; vecka 33

Wynn Hotel Las Vegas_korr

Foto: Ingemar E. L. Göransson ©

Wynn Hotel Las Vegas, 2007

fredag 7 augusti 2009

Här börjar helgen!

Den ultimata tonårs-partylåten:

THE KINGSMEN LOUIE LOUIE

Trevlig helg!

Text: Ingemar E. L. Göransson

Återupptäck # 3: Marie Knight

image (Marie Knight och Sister Rosetta Tharpe/Arkivbild)

För några år sedan reste jag runt i den amerikanska södern . Vi reste per bil och fick se en annan del av USA som de flesta missar. Här fanns en gästfrihet och en vänlighet som är svårare att finna i det mer stressade New York eller i Los Angeles. Men också att kyrkorna stod som spön i backen ute på landsbygden.

När vi var i Memphis fanns idén om att besöka Al Greens kyrka för att bevista hans söndagsgudstjänst. Nu blev det inte av men det skulle säkerligen varit en upplevelse för Gudsförnekaren Göransson.

PICT0579_redigerad

Vad lockar egentligen med gospelmusik? För mig som lyssnar ganska mycket på gospel är inte det religiösa budskapet utan den oförtäckta livsglädjen som oavsett troende eller inte troende kan ta till dig. Musiken smittar av sig helt enkelt – man blir glad och upplyft av musikens kraft.

(Nu är det dags att lägga in en brasklapp. Gospel är INTE gaphalsen Carola eller försöken från svenska frireligiösa grupper att sjunga gospel. Försöken är i bästa fall pinsamma, i värsta fall vidriga.)

Gospelmusiken har haft en enorm påverkan på amerikansk musiktradition. Många bluesmusiker sjöng och sjunger lika mycket gospel; Blind Blake, Blind Lemon Jefferson och Howlin´ Wolf där man kan hitta tydlig påverkan om inte annat från gospeln. Ray Charles, soulmusiken (Otis Redding, Sam Cooke och så vidare), James Brown och ända upp till dagens hip-hop finns påverkan från gospeln.

Vi ska inte heller glömma rock-pionjärer och countrystjärnor som Jerry Lee Lewis, Elvis och inte minst Little Richard som har gått mellan två karriärer; pastor och rock-stjärna under hela sitt liv. Johnny Cash, Buck Owens och många andra gjorde hela album med bara gospel. Inte minst Hank Williams som spelade in och skrev t.o.m flera gospels.

Återupptäck som sagt. Marie Knight började sin karriär redan på 30-talet och har sjungigt i grupper som Sam Price; The Nightingales, Sister Rosetta Tharpe och många andra. Så sent som 2007 släppte hon sin senaste skiva och är än idag aktiv.

För den som vill lyssna på Marie Knight kan skaffa följande plattor:

 image

”Hallelujah, What a Song! (Gospel Friend 2002)

Inspelningar från 1946-51 som är helt underbara. Här finns flera av hennes mest kända från just den här tidsepoken.

image

“Let´s Us Get Together” (M.C. 2007)

Den kritikerrosade plattan som var hennes första på 20 år. En lågmäld men intensiv CD som är en hyllning till den legendariske Reverend Gary Davis. Med på den finns överraskande ”Death Don´t Have No Mercy” som var en av de mest spelade låtarna i Grateful Deads tidiga karriär (Live/Dead, 1969).

Besök gärna även Marie Knights på My Space där det finns både musik att lyssna på och en intervju med denna fantastiska kvinna som föddes 1918.

Slutligen varför inte lyssna på Marie Knight:

 

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

torsdag 6 augusti 2009

…att aldrig glömma….

Den 4 augusti var det 100 år sedan den största arbetskonflikt någonsin skedde på svensk arbetsmarknad. Storstrejken utlöstes efter ett år av arbetsgivarnas lockout-terror, det fanns inget val för LO annat än utlösa storstrejken eftersom arbetsgivarna med SAF i spetsen hade gett sig fan på att knäcka fackföreningsrörelsen och inte minst arbetarrörelsens som helhet.

Facit blev att LO och socialdemokraterna kom att tappa halva sin organisation efter storstrejken hade värkt ut slutgiltigt så sent som december 1910 även om stora delar av strejken hade avslutats efter ca en månad i september 1909.

Lars Ilshammar berättar idag på Aftonbladets kultursida om konflikten så jag tänker inte beröra den ytterligare. Själv kommer jag att hålla ett föredrag på ABF i Stockholm den 27 augusti som mer ingående beskriver den stora konflikten och dess verkningar på det då framtida Sveriges historia. (Jag åker gärna ut på andra platser och gör det om det finns intresse – se intill här i länkarna till andra webbsidor.)

För utan tvivel det var storstrejken som la grunden för att svensk arbetarrörelse valde en reformistisk väg, att den övergav storstrejken och att 30 år senare skrev tillsammans med SAF under Saltsjöbadsavtalet.

 

“att inte lära av

historien

är ett

misstag”

En fråga man måste ställa sig är hur det kommer sig att arbetarrörelsen inte har uppmärksammat detta jubileum. Beror det på att man har glömt eller att man inte vill komma ihåg. Eller kan det vara så illa som när jag diskuterade med en ledande personlighet på LO om Thatcher och den roll hennes politiska hantverk fått för även svensk politik i nutid.

- Vem vill lyssna på sådan gammal historia idag!

Kan historielösheten beskrivas bättre?

DSC00139

I nutid 2009, 100 år efter storstrejken, har fackföreningsrörelsen fått se hur den har försvagats och tappat 100.000-tals medlemmar; fått uppleva hur a-kassan har reducerats till ett grundskydd och inget mer; hur den tidigare starka fronten har försvagats och hur sprickorna vidgas inom rörelsen och inte minst hur lönereduceringar på 20 % har av aggressiva arbetsgivare tvingats på arbetarna för i ett hopp att kunna rädda jobben.

Att i det läget inte försöka lära av historien är ett misstag för den som inte kan inte sin historia har heller ingen möjlighet att förstå sin samtid än mindre att påverka framtiden.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

Socialdemokratins och vänsterns vägval

Det är väl ingen som kan kalla professor Bo Rothstein för en nostalgisk vänsterkramare men det är inte utan man läser med stort intresse hans analys varför vänsterpartierna så totalt misslyckades i EU-valet. Han menar att det berodde på att man övergivet tanken på en ”politik för alla” för en “identitetspolitik.”

DSC_0238

För en vanlig dödlig innebär detta att när socialdemokraterna inte längre bedriver en politik som bygger på den generella välfärden utan söker skapa en politik som tillgodoser olika identifierade grupper så går det åt helsicke. För som Rothstein menar innebär det att lyckas man fixa så att en identifierad grupp får sina intressen tillgodosedda så kommer det i konflikt med en annan identifierad grupp som känner sig åsidosatt.

Rothsteins skriver (läsaren får ursäkta det något långa citatet; hela artikeln finns på Efter Arbetet):

Orsakerna till misslyckandet är inte helt uppenbara men en möjlig förklaring är att vänstern har övergivit sin äldsta och bästa allianspartner, nämligen det projekt som kan kallas för ”politik på upplysningens grund” och dess idémässiga följeslagare, nämligen idén om den universella människan och den därpå följande idén om universella mänskliga rättigheter. Istället har vänsterns politiska agenda kommit att domineras av ett relativistiskt, anti-empiriskt (så kallat postmodernt) tänkande, som tar avstånd från att politik kan bedrivas genom en kombination av ideologiska visioner om ”det goda” och empiriskt baserade undersökningar om ”vad som är möjligt”. Denna vänster, i Sverige främst företrädd av skribenter inom Arena-gruppen och på Dagens Nyheters kultursida, har tagit avstånd från idén om universalism och istället kommit att omfatta vad som kan kallas identitetspolitik. Istället för en politik ”för alla” (barnbidragen!) har vänstern blivit till ett konglomerat av politiska krafter som strävar efter att uppfylla intressena hos olika identitetsgrupper, vars medlemmar uppfattar sig som förtryckta genom sin gemensamma (och marginaliserade) identitet. Det kan vara någon av alla våra etniciteter, någon av alla olika sexuella läggningar, någon av alla de många olika kulturella intresseyttringarna, någon av många olika handikapp. Alla är de kränkta, alla vill de ha en egen ombudsman och helst ett eget litet ämbetsverk, som verkar för just deras intressen. Problemet är att per definition är denna identitetspolitik anti-solidarisk och anti-majoritär. Det är en politik som reellt sett skapar en majoritet mot sig själv. Det är också synnerligen svårt att skapa en politisk majoritet utifrån denna politik, eftersom det är rätt lite (om ens något) som håller samman alla dessa olika grupper. Det konkreta resultatet är att vänstern kommit att överge idén om generella reformprogram till förmån för riktade/selektiva, vilket är tydligast inom integrationspolitiken. Genom detta har vänsterns politik blivit allt mindre inkluderande, allt mer anti-majoritär. Min slutsats är att den postmoderna inriktningen i vänsters politik har bidragit till att alienera stora delar av dess tidigare väljare och att detta har lett till det överraskande nederlaget i valet till EU-parlamentet.”

Vad Rothstein pekar på är när vänstern övergav en klassbetonad politiken och istället försöker sig på att vara olika intressen/grupper i samhället till lags förlorar den inte bara sin politiska kompass utan också sin trovärdighet som politisk kraft. För egentligen handlar ju politik om att förverkliga en allomfattande samhällssyn. Tyvärr har vänstern i bred bemärkelse tappat denna insikt utan nu handlar det om ad hoc; ena dagen är det sexuella minoriteters behov; nästa dag en viss etnisk grupp för den tredje dagen i veckan uppmärksamma en viss annan minoritets önskemål.

 

medelklassnormen

är ett hot mot

arbetarrörelsen och

demokratin

Perspektivet arbete – kapital och den motsättningen försvinner. Därmed blir inte heller löntagarkollektivets behov av arbetstillfällen; välfärd för alla medborgare eller behovet av en för alla fungerande kollektivtrafik fokus för politiken. Istället blir politiken ett ängsligt sneglande på vad som kan betraktas som politiskt korrekt, inte vad som är de verkliga behoven sett ur ett större samhälligt perspektiv.

Vad som är mer bekymmersamt är att denna syn, identitetspolitik, gynnar främst storstädernas medelklass och gör att alla politiska partier trängs i mitten och rädslan för att sticka ut eller våga vara tydlig gör att intresset för politik bland medborgarna falnar. Och kanske mest bland vänsterns självklara valmanskår. När inte de politiska striderna blir tydliga verbalt och ryms inom politikens och demokratins härad så dröjer det inte länge på innan extremister både till höger och vänster slåss på gatorna (se Chantal Mouffe: Om det politiska).

Identitetspolitiken är inte bara ett hot mot arbetarrörelsen och vänstern i o m att den innebär att intresset och motivationen att delta i den demokratiska processen försvagas och försvinner. Identitetspolitiken blir också ett hot mot demokratin genom att den upphöjer medelklassen, med dess begränsade intressen och konflikträdsla, till norm.

Det Rothstein pekar på är väl värt att ta till sig. Fortsätter vänstern på samma vilsna väg som idag utplånar den sig själv, den demokratiska processen förminskas i betydelse och extremisterna frodas. För när den s.k. tredje vägen politik som delar av socialdemokratin hävdar innebär också att man själv lägger ner vapnen och omfamnar den nyliberala hegemonin. Därmed blir politik som utmanar medelklassens intressen utmålad som ålderstigen välfärdsnostalgi.

Alltfler debattörer börjar ifrågasätta ”middle-of-the-road”-normen i politiken och det kan bli en utgångspunkt för en bredare debatt om arbetarrörelsens och vänsterns framtid. Att en omprövning är nödvändig står helt klart vilket om inte annat Bo Rothsteins artikel visar men även belgiskan Chantal Mouffe pekar på faran av att politiken samlas i en mitt där inga motsättningar får finnas bara konsensus.

Text och foto Ingemar E. L. Göransson

onsdag 5 augusti 2009

Lärling eller icke lärling II

Diskussionen om lärlingsavtal som Jan Björklund har föreslagit forsätter. Inte för att kritikerna har tillfört något av väsentlighet utan för den aggressiva attityd som högerskribenter och inte minst Företagarna har visat.

PICT0092red

I Östergötland har Företagarna en av Sveriges mest fundamentalistiska högerspöken. Lars Holm heter han och är ordförande för Företagarna i länet. Holm har under år varit en av, inte skarpaste, men mest högljudda kritiker av facket och facklig närvaro. Han har angripet facket med en konsekvent anti-facklig uppfattning som påminner om amerikanska union-busters argument.

I dagens upplaga av husorganet Östgöta Correspondenten utbreder och ondgör sig denne Holm på ett sätt som om det inte vore Lars Holm skulle vara en bottennivå av usel argumentation. I skottgluggen är som sagt Jan Björklunds förslag. Men inte minst emot att LO:s chef för arbetslivsfrågor Irene Wennemo har fått Björklunds uppdrag att utreda frågan om lärlingsutbildning och lärlingsavtal.

Han skriver ”dubbelt självmål blir det när han (dvs. Jan Björklund) utsett LO-pampen Irene Wennemo till utredare. De för LO så heliga kollektivavtalen kommer säkert att bli villkor för att få ta emot en lärling. Eftersom hälften av de mindre företagen inte har kollektivavtal kommer möjligheterna att få en lärlingsplats att halveras. Det blir företag med kollektivavtal, inte kompetens, som får utbilda.”

Vad säger egentligen Holm? Jo, att kollektivavtalen är ”heliga”, dvs. ur Holms och Företagarna i Östergötland perspektiv ser man på kollektivavtal som en sakral eller religiös relik som man kan tro eller inte tro på. Dvs. inte som en grundval för förhållandet löntagare och arbetsgivare på en högst reell arbetsmarknad. En uppfattning som man kunde tro försvann för årtionden sedan.

Vidare är det uppenbart att Holm och Företagarna ser det som en, ska vi säga, Gudasänd gärning om antalet kollektivavtal minskar. Det är också intressant när Lars Holm sätter kompetens att klara att utbilda en lärling i konflikt med kollektivavtal. Menar Lars Holm, Företagarnas regionchef att företagare med kollektivavtal har sämre kompetens eller rent av är något korta om å huvudets vägnar?

Vad ska man säga? Jag om jag vore medlem i den organisation som Lars Holm är satt att vara chef för skulle jag bli rent ut sagt ganska förbannad på Lars Holms skriverier. De bidrar inte till bättre förhållande mellan parterna och de är närmast föraktfulla för de företagare som sköter sig och tecknar kollektivavtal.

Slutligen, det är inte speciellt respektfullt att kalla en av Sveriges mest ansedda arbetsmarknadsexperter Irene Wennemo för ett slirigt ”LO-pamp”. Det bidrar knappast till ett bättre debattklimat. Men det ligger helt i linje med vad Lars Holm normalt slänger ut sig mot både kreti och pleti varje gång han hittar penna och papper.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

tisdag 4 augusti 2009

Lärling eller icke lärling

Jan Björklund (FP) har en idé om lärlingsjobb skall kunna kombineras skola. Dvs. en lärlingsanställning skulle kunna ske parallellt med att lärlingen gick i gymnasieskolan.

PICT0034

På mig verkar det inte så dramatiskt egentligen och med vettiga fackliga avtal, rimliga rättigheter och skyldigheter som regleras så kunde detta vara kanske en bra idé. I vart fall så bra att den bör ges en chans.

Nu kom däremot Företagarna på att det var ju inte så bra för i o m det att det blir en anställning skulle ju LAS, dvs. Lagen om anställningsskydd, gälla. Pest och pina det skulle enligt Christina Linderholm innebära att företagen skulle tvingas behålla dem som anställda.

- Det skulle innebära att 16-åriga målarlärlingar skulle hamna i en kollektivavtalssituation. Skulle företaget få problem skulle de vara anställda med allt vad det heter med ”sist in först ut” och arbetsgivaren skulle ha ett ansvar, uttalar sig Företagarnas spindoktor till SvD igår.

Vad man kan undra över är varför Företagarnas som ofta klagar över att LAS gör att det just är de sist anställda man inte kan behålla medan de längre anställda (läs äldre) som är lite småslitna man inte kan bli av med vid nedskärningar. Nu är det helt plötsligt tvärtom nu är det de senast anställda som man inte kan bli av med i det att de är lärlingar. Logik har aldrig varit intressets starka sida.

Men längre ner får vi svaret varför detta motstånd från Företagarna och fru Linderholm. Det skulle bli frågan om kollektivavtal och se det vill inte organisationen Företagarna ha.

- Det är inget fel på kollektivavtal. Hälften av våra medlemmar tycker det är en jättebra lösning, men hälften vill ha frihet att välja. Vi tycker inte att facket ska komma och bestämma vilka försäkringar vi ska ha. Vi tror också att det bara blir företag med kollektivavtal som skulle komma ifråga för lärlingsutbildning. Det skulle utesluta hälften av våra medlemmar och det tycker vi vore dåligt.

Sammanfattning; vi vill inte ha med facket att göra, helst inga kollektivavtal och sist men inte minst utan främst vi vill bestämma helt själva. Helst inga regler eller dyra försäkringar på våra arbetsplatser.

Banne mig; det är inte utan att för en gångs skull håller jag på Jan Björklund men, han viker väl ner sig för Företagarnas megafon Christina Linderholm.

Text och foto: Ingemar E. L. Göransson

måndag 3 augusti 2009

Tjuvlyssnat

Jag råkade häromdagen avlyssna ett samtal, helt ofrivilligt faktiskt men ändå, mellan två partistrategier på den borgerliga sidan. Den ene var inte olik moderaten Schlingmann och den andre en snärtig nyliberal tjej från Stureplan tillika centerpartist som jag inte kunde jag identifiera men hon lät lite norrländsk i idiomet.

skanna0044 (Författarens skolkort anno 1961)

De satt där på mitt stamlokus och funderade över sina framgångar. De skröt men vad de sa var faktiskt så intressant att jag inte kan låta bli att dig som läsare inte få ta del av det. Redan min gamla mor sa att man inte skulle tjuvlyssna men i det fallet var det omöjligt att inte göra det.

Det var den Stureplanska centertjejen som började samtalet med en fundering.

- Det var jäkligt bra hur du lyckades lura sossarna med deras egna argument. Men hur fasen kunde du komma på att skolan var deras svaga punkt?

- Det var väl inte så svårt, vanligt folk vet ju att för att klara sig måste du ju kunna skriva och läsa. Helst måste du kunna räkna hur ska du annars kunna kolla din lön eller hålla ordning på räkningarna när du ska betala. De flesta, även sossar, är ju föräldrar och de vill ju veta hur det ligger till med deras i och för sig obegåvade telningar. De vill ju veta om ungen hänger med i skolan. Inte fan vill de vänta till det är försent när de gått 7 och ½ år och är mitt i högstadiet och då är det försent.

- Kära du, betyg har vi lyckats få bort som kunskapsmått. Vi fixade ju så att de blev mått på uppnådda mål. Du vet ju våra kära välutbildade socionomer och pedagoger tog ju bort betyg under 70-talet.

- Visst faan var det bra. Det gjorde ju att vi kunde komma till makten 2006 genom att vinna över arbetarföräldrar som ville ha lite koll på vad deras ungar kunde.

- Ja, du menar att nu ska vi tillbaka till gamla skolan där kunskap var det viktigaste?

- Nej, nej nej du fattar inte. Vi skapar nu en skola där arbetarföräldrarna tror att det är kunskap som är målet. Nej, vad vi gör är att vi fixar en skola där vi en gång för alla sätter folk på plats där de hör hemma!

- Nu förstår jag inte. Du menar att med betygen blir kunskap det viktigaste.

- För våra barn ja, de andra ser vi till att sortera bort så snart det går och ser till att trälarna och tjänstefolket som jag brukar säga hålls på plats.

- Hmmmm…..Nu får du allt förklara närmare.

- Kolla nu, genom att vi redan inför högstadiet ser till att arbetarungarna riktas in mot yrkeslinjer och de bildades barn får förtur, vart fall i praktik, till teoretiska och sedan akademiska utbildningar håller vi packet borta. Sedan har vi ju sett till att det inte går att komma tillbaka även om man vill till utbildningssystemet genom att vi skrotar vuxenutbildningen. Om man inte betalar för sig förstås, vi får inte omöjliggöra en affärsmöjlighet.

- Smart. Det innebär att dumskallarna stoppas och skulle de mot förmodan skulle försöka komma tillbaka till utbildningsväsendet får de pröjsa. De bli ju dubbelt blåsta! Fan, vad du är smart. Men hur i helvete kunde det bli så här jäkla bra för sossarna hade ju utbildning och kunskap som sitt mål en gång i tiden; Per-Albin, Tage Erlander och även Palme tjatade alltid om det.

- Jo, vi släppte ju lös 68:orna i kanslihuset och departementen. De såg ju till att få stopp få sådant jämlikhetstjafs genom att upprepa sitt mantra; ingen får pekas ut; ingen är bättre än någon annan; att ställa krav på kunskap i skolan är diskriminerande osv. Fan de lyckades, mycket bättre än vad man kunde hoppas.

- Så du menar genom det kunde vi vinna valet 2006 för att arbetarföräldrarna hade genomskådat 68:ornas skola, gav sossarna skulden och köpte majoren Björklunds skolpolitik; med ordning, reda och kunskap.

- Visst, men det får de inte utan de får bara ett sjuhelvetes sorteringsverk och vi vinner valet 2010. Dubbelt blåsta igen!!

- Gud vad vi är smarta!!

Text: Ingemar E. L. Göransson