Kan det bli för mycket fotograferat? Är det negativt att kameran idag genom den digitala tekniken verkligen har blivit allas möjlighet och egendom. Vi fotar med telefonen, vi fotar med digitalkameror av olika kvalitet och en del av oss använder avancerade digitala systemkameror. Summan av allt detta fotande blir att ingen tid i historien kommer att vara så väl dokumenterad i bild som vår tid.
Spontant kan man bara anamma detta för det innebär att vardagen blir dokumenterad på ett sätt som aldrig skett i historien. Ända sedan fototekniken uppfanns på 1820-talet så har kameran nästan omfattats av en mystik och fotograferandet något närmast mytiskt. I vart fall var det så fram till George Eastman skapade Kodak och tillverkade de första enkla lådkamerorna. Dessa kom att följas av allt fler enkla och ibland riktigt dåliga kameror. Men det innebar att människor började fota om inte annat högtidsdagar, fester och liknande.
Men fortfarande var fotograferandet något som fotografer höll på med för skulle det bli bilder som togs under andra förhållanden så blev det en annan sak. Att foto sin vardag var något som i bästa fall gjordes av amatörer som hade foto som fritidsintresse.
Detta har förändrats i o m digitaltekniken. För det första behöver du inte tänka på att byta film, dyra framkallningar och kopieringar utan då kan ta 100-tals bilder med en acceptabel kvalitet. Vilket också innebär att nu äntligen kan vardagen dokumenteras av de som deltar i vardagen.
“äntligen kan vardagen
dokumenteras av de som
deltar i vardagen”
I en artikel i Populär Historia 8/2009 gör chefredaktören Magnus Bergsten en något märklig notering med tanke på den digitala revolutionen. ”Nu ägnar sig många – obegripligt många om ni frågar mig – åt att dokumentera sin vardagstillvaro in i minsta detalj.” En märklig iakttagelse av chefredaktören för en populärvetenskaplig tidskrift. Man tycker att han borde istället omfamna dessa som han uttrycker det ”gigantiska digitala samlingar från vår tid”.
Jag har bland mina böcker ett fotoalbum som jag inte vet något om egentligen. Det kom i mina händer för 30 år sedan när jag hittade det bland massa papper som skulle kastas bort. Eftersom det var fotografier och jag har alltid var av den uppfattningen att fotografier inte kastas bort.
Vem fotografen är har jag ingen aning om. Tidsepoken är 1920 och 30-tal och bilderna är från USA så mycket kan jag konstatera. Jag kan på några av de sena bilderna dra slutsatsen att det är Hooverdammen i norra Kalifornien som är motivet medan tidigare bilder är från andra delar av Kalifornien, en buss med adress San Fransisco tyder på det.
Albumet har gjorts av en arbetare som var med och byggde. Bilderna är amatörbilder, troligtvis tagna med en av Kodaks billiga lådkameror. Det gamla fotoalbumet är unikt för amatör bilder från arbetslivet tagna på plats från denna tid är ovanligt än mer bilder tagna av , troligtvis, en svensk som i krisens USA jobbade på nödhjälpsjobb är än mer ovanligt.
Fotografierna berättar om olika rallarjobb, byggprojekt i Kalifornien. De berättar också som fotot från Sea View Inn om att facket var starkt här eftersom strejkbrytare inte släpptes in på “värdshuset”
Jag skulle vilja veta mer om fotografen som för snart 80 nästan 90 år sedan tog dessa bilder. De är ett vittne om ett liv som nu är bortglömt men fotona från Kalifornien lever kvar för all framtid.
Slutsats, foto med telefon, foto med digitalkameran, lägg ut bilder på bloggen och inte minst foto vardagen då den behöver dokumenteras för den försvinner så snabbt.
Text: Ingemar E. L. Göransson
Fotografen är okänd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar